Här på den arkiverade webbportalen Kravallslöjd kan du ta del av allt material som publicerades under Kravallslöjds tio verksamma år, 2007-2017.

Kravallslöjd är uppbyggt genom delaktighet.
Ett stort tack till alla er som gjort det möjligt för Kravallslöjd att växa till en folkrörelse. Ni är de 313 personer som gästade stafettbloggen, en vecka var. De 54 skribenter som återkommande publicerade era texter på portalen, allt från visitationer till tankar inom slöjdområdet. Ni är de 46 hantverksprofiler som intervjuades för ett personporträtt. De 28 prylprofilerna som berättade med föremålet i fokus.

Ni är de 29 Kravallslöjdshandledare som medverkade i 69 workshops runt om i landet. Ni är det hundratal slöjdare som visade er skapande kraft i ett tiotal utställningar, både fysiska och virtuella, arrangerade av Kravallslöjd. Ni är de läsare som återkommande besökte portalen, i snitt 32 000 varje månad.

Tillsammans har vi totalt publicerat 1304 artiklar och 1729 blogginlägg på portalen. 

Välkommen att ta del och inspireras.
/Kravallslöjd CREW – Veronica, Mia, Jonny, Anna.

Idag är det torsdag så vi tänkte ta en avstickare eftersom det är #throwbackthursday. Vi ser på konst som någonting universellt som alla mår bra av och som kan bryta kulturella gränser. Därför tycker vi inte att konsten ska vara så elitistisk som den är idag och som en förlägning av det försöker vi alltid bryta ner och sudda ut gränserna för vem konst är till för. Vi kan ju tillsammans ta en trip down memory lane och minnas när vi valde att förlägga en utställning i en skatehall delvis för att vi hade ”för dålig framförhållning” och delvis för att vi ville att våra vänner och andra kidz skulle våga komma och titta på utställningen. Vår utställning var inte till för alla redan kulturella människor utan för unga människor som kanske inte alltid vågar gå in på gallerier och utställningar för att en tänker sig att en kunskapsnivå krävs för att vara tillåten att gå in och kolla läget.

De stackars kulturella människorna reagerade ungefär såhär:

Och kidzen ungefär såhär:

Men de kulturella fina människorna kom ju ändå till oss vanliga dödliga. Inte för att vi var dödliga utan för att de var helt övertygade om att en sånn här idé måste ju komma från någon med hög utbildning. SÅ OTROLIGT POPPIGT OCH NYTÄNKANDE, WOW. Kom gjorde de, men många av dem vände på klacken och gick utan ett ord när de fick reda på att vi inte gått någon högre utbildning alls. Och detta var efter att de berömt utställningen.

Eller en annan trip, när vi ställde ut hos en gallerist som stundom hade svårt att dra folk, men när vi hade utställningen så såg galleriet mer ut som en fritidsgård än ett galleri. Vi tror helt enkelt om att det handlar mycket om att bryta ner den gamla skolan och se nya sätt att locka intresserade människor på. Att få dem att förstå att konsten inte behöver vara så elitistisk som många tror att den är. Att vara öppen och välkomnande. Och att tala ett språk som alla kan förstå.

Det är naturligtvis svårt att bryta ner tanken på att konsten är elitistisk och vi har naturligtvis inte alla svaren på den här frågan. Även om vi hade det så skulle vi nog, kanske, inte avslöja dem. Eller jo, det skulle vi. Summa sumarum är att vi tror att det är viktigt att våga testa nya saker för att locka människor till konsten. Misslyckas du är du bara en erfarenhet rikare.

Puss,
Julia och Jåanna

Vi tar Almedalen och Avtryck imorgon, för idag tänkte vi fortsätta på temat att jobba med andra idioter. Som oss själva. Vi får alltid mycket frågor om hur det är att jobba tillsammans med en annan konstnär. ”HUR GÖR NI, LIKSOM?” ”BRÅKAR NI ALDRIG?”

Vi kan ju säga direkt att vi bråkar ibland men att utbytet och kunskaperna vi får av varandra är värt det. Vi kan ju ta det praktiska först. Jåanna grundar ofta duken medan Julia skissar upp en grund som sedmera blir bilden, själva motivet. Sen sätter vi oss bredvid varandra och börjar måla. Lägga i oljefärg, jobbar med spraycans och oljepasteller. Den biten är inte svårare än så. Den svåra biten kommer i den känslomässiga delen av verket. Ni som någon gång gått konstskola har säkert hört uttrycker ”Kill your darlings” och det får vi jobba på varje gång vi sätter oss ner och målar. Det ligger självklart mycket prestige i det vi gör och det är ingenting vi tar lätt på men vi respekterar oftast inte varandras önskemål om att ”Snälla ändra inte det här” mest för att det faktiskt blir bättre om en av oss ändrar på det där som den andra tyckte var så fint. Det ligger helt enkelt mycket blod, svett, tårar och träning i att acceptera att någon annan kanske gör någonting bättre än du själv och att det slutgiltiga verket oftast blir bättre om du släpper vissa grejer. Oftast hamnar också arbetet med konst mellan någon slags obotlig narcissism och skitläskigt tvivel på det en gör och där komplimenterar och peppar vi varandra eftersom vi är tvärolika personligheter.

Det är helt enkelt fett nyttigt att träna i att släppa prestigen i sitt arbete och att göra det med hjälp av att jobba tillsammansn med någon annan. Att tänka mer som ett barn och att inse att om dina galna idéer bara slipas lite så kommer de bli jävligt bra. Kör bara i vind, som Jåanna brukar säga. Det är inte som att du har dödat Harry Potter.

Puss,
Julia och Jåanna

Med utgångspunkt i de två tidigare inläggen om vårt backdroparbete vill jag tillfoga ett par nedslag som värmer mitt hjärta lite extra. För värmer gör det verkligen. Vissa stunder bränner det nästan och hela jag fylls med stolthet, kärlek och lycka över att ha fått skapa, att ha klarat av att skapa, en banderoll tillsammans med de finaste personerna jag vet.

Det var påsk, backdroppåsk. Vi samlades hemma hos den av oss med störst lägenhet, men utrymmet räckte ändå inte till. Hur skulle vi kunna nåla fast alla de små kryss som skulle bilda texten, när vi inte ens hade plats att lägga ut backdropen? Det fanns bara en lösning, gräsmattan utanför lägenheten. Tillsammans med den skånska vinden flyttade vi runt kryssen. Vi nålade fast och nålade om. Och vi nålade fast halva gräsmattan i bara farten. En kvinna ropade till oss från en av balkongerna några våningar upp. Hon berömde vårt arbete, engagemang och tålamod. En stund senare kom hon ut på gräsmattan med en fikakorg. ”Det här förtjänar ni, som jobbar så hårt.” Jag tänker tillbaka och mina ögon fylls av tårar. Att nåla kryss i det fria, i gemenskap, och att dessutom få dela upplevelsen med kvinnan på balkongen. Revolutionen är närmare än vi tror!

Backdropen från kvinnans balkong

Sista helgen innan deadline fick vi flytta utomhus igen. Utanför en annan lägenhet, i en annan del av staden. Vi var trötta och stressade, men det var nu det oerhörda skulle hända. Backdropen skulle bli färdig. Vi hamrade öljetter mot asfalten så att varje granne i området blev en del av vår process. För varje hammarslag kom vi en sekund närmare målet, för varje hammarslag fördes vi närmare varandra.

Det har varit en lång process. Många gånger har det varit jobbigt och stressigt. Många gånger har det känts svårt att göra ett så stort verk, med en så löst sammansatt grupp. Men när vi hamrade de sista slagen, då rusade lyckan i kroppen. Vi var oövervinnerliga. Och varje droppe svett blev en tår av glädje.

Nea, FPH

Hur var det då att göra ett 32 kvadratmeter stort textilkonstverk tillsammans? När vi bestämde oss för att göra backdropen så mindes jag inte vad jag lovat mig själv några år tidigare. Jag gick då på konstskola och vi hade i klassen beslutat att vi skulle göra ett gemensamt konstverk till vår slututställning. Tretton starka viljor med helt olika idéer och arbetssätt. Kommunikationen var inte särskilt bra och för någon med ett visst behov av kontroll blev det en högst smärtsam process. Då lovade jag mig själv att aldrig ge mig in på något sådant igen. Som tur var blev vårt arbete med backdropen något helt annat.

Vi har sedan starten varit ganska flytande som grupp i FPH, några kärnmedlemmar finns men annars kommer och går folk efter vilja och tid. Därför hade vi en ansvarsgrupp på fyra personer men var ungefär tio som jobbade med backdropen kontinuerligt och säkert lika många till som var med och sydde, klippte eller tyckte vid ett eller flera tillfällen. Vi hade även katter som var nyfikna på mönsterpapper, nålar och garner samt en liten människa på bara några veckor som fick vara med om sin första syjunta.

Det var ett arbete som tog oräkneliga timmar, mycket funderande, diskuterande och många händers jobb. Ibland kändes det svårt att hinna med vid sidan av allt annat vardagsgöra och vi avlöste nog varandra i något slags stresstafett: hur skulle vi hinna bli klara i tid? Men det var också ett arbete som var väldigt peppande och energigivande. Det kan kännas väldigt bra att säga: nej, nu hinner jag inte plugga mer idag, nu måste jag gå och sy. Vi hade ingen lokal utan fick klara oss med våra vardagsrum som ofta var betydligt mindre än vårt stora blåa tygstycke. För att kunna sy i alla korsstygnsapplikationerna till bokstäverna fick vi sätta oss tätt tillsammans på rad och sy för hand, försöka låta bli att sy i varandras lemmar och kläder. För att, långt innan detta, först kunna rita upp skissen på mönsterpapper lånade vi en skolsal efter lektionstid och byggde torn av möbler för att nå hela vägen upp. Några kvällar fick vi också möjlighet att ha stickkafé och backdropworkshop på Garaget, Malmös trivsammaste bibliotek, där vi kunde lägga ut hela stycket och få ett grepp om helheten. Annars när inte vardagsrummen räckte till var vi utomhus.

Det finaste, tyckte jag, var ändå känslan av engagemang och delaktighet som arbetet med backdropen skapade. Att det var okej att bidra efter sin egen lust och förmåga och att vi samtidigt kunde lita på varandra, utan att var och en veta exakt vad nästa steg skulle bli och hur det skulle se ut, så visste vi att något bra skulle det bli i slutändan. Och jag hoppas och tror att det inte bara var i mig det kändes så. 

Tova/FPH

I Våras var jag genom Önnestad folkhögskola med i en tävling som Riksföreningen för handvävning anordnade. Tävlingen gick ut på att man skulle designa en nytt tyck till deras tygkasse. Man fick göra vad man ville bara bidraget var handvävnings relaterat. Så här var min motivering:

”Skyttlarna står för våra förfäders slit och lycka när de tog fram sina egna tyger. Skyttlarna står för en stolthet som alla handvävare borde känna. Vi kan hantverket, vi förstår slitet, vi uppskattar textilierna!”

En del av priset var en intervju i riksföreningen för hansvävnings medlemstidning, denna har nu kommit ut på deras hemsida, och den blev så himla bra!

Här är ett utdrag där jag pratar om handvävningens framtid:

”Kajsa tror att vi behöver få en större respekt för textilier och hantverket bakom de kläder vi använder. Hon ser att detta börjar ske i allt större utsträckning där intresset för och debatten kring hållbarutveckling är en viktig del. Kajsa tror på att engagera folk i alla åldrar i vart textilier kommer ifrån och hur de skapas, informera och inspirera så att det inte går i glömska. Vi behöver stötta de eldsjälar som aktivt håller handvävningen levande och tillsammans kämpa för att det textila hantverket ska få en bättre status. Vi kan börja med att se till oss själva, hur bidrar jag med att vävning och hantverket ska få en högre status? Prata med vänner och bekanta om vilka val man kan göra. Som exempel att stödja lokalproducerat, stöd en vävare, köp en handvävd matta. Vävning är en konstform, vårt arv, en kulturskatt, en del av vår historia som behöver bevaras!”

Om du vill läsa hela intervjun så finns den här!

Jag gillar verkligen att väva och efter året på Önnestad så är det verkligen något jag kommer fortsätta med och ta med mig i mina designprojekt. Jag tycker det finns ett sådan lugn i att se ett tyg växa fram genom mina egna tramptag, från garn till färdig produkt. Det blir som en slags meditation.

Du lindar av olvon en midsommarkrans – så börjar en av de vackraste sommarvisorna jag känner till, texten är av Rune Lindström och säger så mycket.

Midsommar är en tid med många traditioner, mina barndomsår firades midsommar med dans och lekar runt midsommarstången vid den gamla prästgården i Seglora med en blomsterkrans i håret och ben fulla av dans.

Fortfarande bjuder hembygdsföreningen in till midsommarfirande, kortet är inte från i år men jag förmodar att många av de som var med då även i dag på förmiddagen varit där och klätt midsommarstången med eklöv och lupiner. Om några timmar återkommer de för en sväng runt stången, en tur till tombolan och lite fika tillsammans med vänner.

Hur många tar en kvällspromenad i skymningen, kanske i månens sken, för att plocka sju olika sorters blommor att lägga under huvudkudden för få drömma om den tilltänkte? Finns det någon som gör de fortfarande…

Själv tar jag min midsommarpromenad i skymningen – ibland ensam, ibland tillsammans med någon – ut, runt hagarna i vår dal. Min tillsynes planlösa vandring genererar blommor, gräs och örter som får samsas i min bukett.

Jag tar med mig buketten hem och ställer den i ett krus på köksbordet. Sedan tar jag fram min flora och försöker artbestämma så många som möjligt, en del kan jag sedan innan, någon ny hittar jag namnet på, någon går jag säkert bet på men jag njuter av min bukett medan mörker sänker sig över vår dal och månen går upp bakom kullen.

Önskar alla en underbar midsommar – var rädda om Er – ni berikar så många!

Jag börjar min vecka med att citerar förra veckans bloggare…

”Så våga säga Ja! till dina drömmar. Du kan bara få nya livserfarenheter på vägen”.

Dessa ord avslutade förra veckans bloggare och detta var precis vad jag gjorde i början av 2011. Jag sade ja till drömmen – drömmen jag haft sedan jag gick på Strömmaskolan i Sätila läsåret 1984-85 och som jag också informerat om i min presentation, drömmen om att utbilda mig till hemslöjdskonsulent. Hösten 2011 påbörjade jag utbildningen och nu har tre år gått. Tre fantastiska år som lärt mig otroligt mycket och som även fått mig att reflektera över min ”gamla” yrkesroll som barnskötare.

Som avslutningskurs det andra året gick vi en valbar kurs där jag valde att fokusera på hur förskolebarnet kan vara med och återbruka trädgården. Syftet med arbetet var dels att jag själv ville lära mig att fläta korgar. Men också att se om den vuxne hade nog kraft att helhjärtat vara med och visa förskolebarnet hur ett tillvaratagande av trädgården kan se ut. För att få ett intresse för trädgården och dess närhet har barnet också fått följa vad som skett under våren från frö till planta och att det kan ske på olika sätt.

Vi började med att så fröer bland annat solrosfröer som vi plockade ur från vildfågelmaten.

När solrosorna började titta upp skolade vi om dem.

När plantorna hade vuxit till sig planterade vi ut dem i trädgården.

Avslutningsvis fick barnet lära sig att fläta något från material hämtat från trädgården och dess omgivning vilket blev ett ryggstöd till en stubbe samt en enkel korg.

Vi gick och hämtade en stubbe från ett nedsågat träd

Borrmaskinen var till god hjälp för att göra hål för ståndarna som vi skulle fläta runt

Flätningen gick som en dans – lite frisering i slutändan

Här sitter man ju jättebra!

Detta gjorde jag tillsammans med yngste sonen som då var sex år, vi är ofta ute och går ”tillsammans” men det är stor skillnad på att vara ute tillsammans och att göra något tillsammans. Ett syfte med kursen var att återbruka trädgården – vi hade inga träd som skulle sågas ner så vi hämtade en stubbe från åkerröjningen. Ståndarna till ryggstödet hämtade vi från vattskott på päronträdet. Den sly vi flätade in i ryggstödet kom från bland annat oxel, pil, rönn och kornell. Vissa kom från trädgården, andra kom från vår närmiljö. Vi arbetade med projektet under andra halvan av maj, det märktes att slyn blev mer lättarbetad efter hand beroende på att växtligheten tog fart.

Det är ett projekt som även går att genomföra på förskolan tillsammans med en förskolegrupp.