Konstnären Lisa Anne Auerbach stickar tröjor med politiska slogans och budskap, några av dem kunde ses på Malmö Konsthall 2012 då hon ställde ut där. Så galet inspirerande! ”Jag minns hur mycket optimism jag kände när jag gjorde den, hur övertygad jag var om att världen kunde förändras.” Så säger hon om en tröja som hon stickade inför presidentvalet i USA 2008, till stöd för Obama. Just nu känner jag nog lika delar skräck och optimism inför hur makten i det här landet kommer att fördelas efter valet om två veckor. Och jag kommer inte att hinna sticka någon tröja till dess. Men hur det än går så kommer vi i FPH att fortsätta ses varje måndag för handarbete och feministisk kamp, i det stora och lilla, hemma hos någon i Malmö. Och en gång i månaden kommer vi att hålla stickkafé på lokal. Så kolla in vår Facebooksida, om du bor i närheten så kom och sticka med oss!

Garn & löve & peace!

Tova, FPH 

https://www.facebook.com/forenandeprogressivthantverk

Som en fortsättning på det förra tips-inlägget vill jag berätta om hur mitt bästa lyssna-på-när-du-handarbetar-tips i somras förenades med FPH på ett alldeles magiskt sätt.

Athena Farrokhzads sommarprat handlar inte om handarbete, men det handlar om världen vi lever i. Den värld vi lever i när vi til exempel sitter och stickar, eller broderar ett örngott. Det handlar om aktivism och att vi måste göra allt vi kan för att den här världen ska bli en plats för alla.

Efter all uppmärksamhet sommarpratet fått gjorde Athena Farrokhzad, Maja Karlsson och Ylva Karlsson ett framträdande, där de läste, sjöng och spelade det inför publik i folkets park i Malmö. Platsen var stora scenen och bakgrunden var vår backdrop.

Det ösregnade hela tiden och vi satt med regnkläder och under paraplyer. Ändå var vi blöta in på huden efteråt. Det var magiskt! Och det såg ut såhär.

Här hittar ni programmet:

http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/403967?programid=2071

Med det önskar jag er en skön handarbetesstund.

Nea, FPH

Förord är något av det bästa jag vet. Även i studielitteratur så läser jag maniskt alla tack och inledningar som finns att tillgå. Det bästa jag läst finns i den svenska utgåvan av Övervakning och straff/Foucault/Arkiv förlag, av översättaren Sune Sunesson. Han skriver om när han läste Foucaults Övervakning och straff för tredje gången och på allvar fastnade för meningen ”Själen är kroppens fängelse”:

”De tidigare gångerna hade jag fnissat till åt den kvicka formuleringen och gått vidare i texten, men den här gången tänkte jag i flera timmar på vilka konsekvenser Foucaults mening egentligen kunde ha. På eftermiddagen for vi iväg för att festa hos några gamla vänner. Jag tänkte hela tiden på att själen var kroppens fängelse, kroppen var fånge, och hur mycket det kunde förklara.

Allt eftersom festen framskred tyckte jag det var mer och mer roligt och underbart at jag nu kommit på själen med att vara en fångvaktare, en plit, ja en snut, och jag skrattade mycket åt det hela kvällen. Till allas förvåning. Så småningom gick jag och lade mig i ett rum i stugan, men kunde inte sova, utan fortsatte att skratta, halvt vanvettig, halvt berusad, utan att kunna släppa tanken på Foucaults formulering, upprymd över den nya underbara insikten om själens rätta natur.

Men på andra sidan brädväggen låg vår värd och grät över samma sak som jag skrattade åt. Han var akut och personligt drabbad av själssnuten som försökte ödelägga hans liv, och ju mer jag skrattade, dess mer grät han.”(inledningssidan av Övervakning och straff/Michel Foucault Arkiv förlag)

Fängelser är ju något som med serien Orange is the new black har kommit i ett nytt ljus. Hur staten använder fängelser och straff är en intressant och viktig fråga som behöver komma in mer i offentliga debatter som fenomen och inte endast när det gäller straff för särskilda gärningspersoner. Just nu sprids ju poddar och radioprogram som löpeldar och det är ju fantastiskt att handarbeta till.

Här några programtips på fängelse-temat att sticka/slöjda till:

Bottensatsen – om kvinnorna som skulle tämjas på Landskronas tvångsarbetsanstalt

http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/277937?programid=4384

Piper Kerman och Sven Nordqvist om livets snabba och långsamma skiftningar.

http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/333955?programid=4381

Kvinnornas fångar

http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/379937?programid=909

/Lina, FPH

Jag kände genom att brodera, broderade för att orka känna. Och såhär fint blev det när jag spikade upp broderiet på vår odlingslott.

Vi ger aldrig upp. No pasarán!

Nea, FPH

Tid och rum. Tänk så många metaforiska meningskonstruktioner som innehåller dessa begrepp. Jag kommer ta avstamp där med. Idag är det fredag. Vardagsveckans slut och helgens början. Frejas dag, men de är inte gudarna som för veckan och tiden framåt, det är rytmer av vardag, fritid och helg. Tiden för asatron är förbi sedan länge och resterna i språket är så naturaliserade att de inte längre märks. Tidevarv. De kommer och går, generationer är inte skiljda från varandra utan dynamiska samspel. Gröna, röda, första, andra och tredje vågor bär med sig sand av varandra och är delar av samma hav. Ja, såhär skrev redan de gamla grekerna när de reflekterade över saker

SKOJJA

De gjorde de säkert inte. Eller kanske. Relevansen för att föra min argumentation framåt är i vilket fall noll. För ofta när jag hör argumentet ”redan de gamla grekerna” så används det som stöd för att det som händer är rätt eller att de gamla grekerna var jättesmarta. Exakt vad de gamla grekerna gjorde och tyckte är omöjligt att veta. Men denna slentrianmässiga, slarviga referering skapar en kanon. Alltså inte en kanon som det går att inta fästningar med, utan kanon som i ”stämmor som bildar en asmäktig helhet”. Tidevarv må passera men viljan att hitta ett gemensamt ursprung består. Att sträcka ut armen mot dåtiden och säga de var som oss är inte samma sak som att undersöka dåtid för att analysera varför världen är strukturerad som den är idag. Att utgå från antiken som civiliserad början på det ”moderna” skapar geopolitiska och kulturella ramar som inte ska vara osynliga. De ska synas. För de påverkar uppfattningen och hur vår (kollektiva och individuella) verklighet beskaffas.

I början på 70-talet skrev Kirsten Hofsätter skriften Hönsestrik. Det är ett stickmanifest som manar till upprop och uppror. Sticka som du vill, det behövs inga mönster! Bryt konventioner och sticka fritt! ”Låt oss börja med att göra om samhället medans vi stickar oss själva och våra barn en härlig tröja!” Skriften börjar med ett uppräknande av ”Stickminnesmärken” i ett historiskt perspektiv. Hon skriver att redan de gamla egyptierna stickade sockor. Jag läser det som en fantastisk ödesironi och framtidstro. Hofsätter ville göra uppror och det mest effektiva i ett omkullkastande måste ju vara att ställa hela historieberättandet på ända. Går det att ändra historien? Det händer ju något när historielektioner inte har huvudfokus på kungar som krigat och dött utan på människors levnadsvillkor i olika tider. Det ändrar fokus. Att inte endast utgå från Europa och Amerika som centrum utan från Afrika, Asien och Oceanien. Att skriva om kvinnor som människor och inte som döttrar, mödrar eller fruar. Att skriva om stickning som en kunskap som förändrade samhällen och inte endast om smide.

Tid och rum är här och nu. Alltid. Vi är i oss själva. Vi är inte objektiva utan subjektiva. Vi är dem. Jag är du när jag tror att vi är vi. Men när du säger att du är som jag blir jag skeptisk för jag vet att du inte förstår exakt allting på mitt sätt. Men det är ok. Vi kan prata om det. Vi kan skapa en gemensam förståelse av något. Men säg inte att du är jag. Vi kan vara något tillsammans istället.

Vi heter FPH. Och jag heter Lina.

Det är dags att gå handgripligen tillväga. Gör i kedjestygn det du ville skrika i affekt. Ta fram nål och tråd och något som kan bli bättre. Det som är bra med att brodera på plagg eller väskor är att det går att ha på sig dem och brodera vidare när tillfälle ges. Det är inte dåligt det. Ha med lämpliga trådar och sätt nålen i vänteläge i din [ex. tygpåse] medans du promenerar eller kutar för allt du är värd till bussen och när du har en plats, sittandes eller lutandes, så är det bara att fortsätta!

/FPH

Den nionde mars, dagen efter internationella kvinnodagen, i år skrev jag såhär i min dagbok:

Peppen, engagemanget och gemenskapen har svept mig med, som en virvelvind. Som det alltid gör. Det värmer i mig när andra människor kan väcka en sådan respekt och ödmjukhet inför den feministiska kampen och dess olika delar. Och mitt hjärta dunkar så hårt när jag dansar i den feministiska gemenskapen och ropar att vi tar natten tillbaka på de gator där det ibland skaver i mig att vistas.

Chocken av att vakna upp till beskedet att flera personer knivskars allvarligt påväg från nattens demonstration var lamslående. Det födde en stark ilska över att hotet om våld alltid måste finnas där, som en del av kampen. Och när den första ilskan och chocken lagt sig kom den. Den stora, massiva sorgen. Den som sköljer över allt annat som en våg. Den som förstärks av helgens alla andra känslor och blir omöjlig att värja sig mot.

(…)

Jag hoppas att jag kan vända alla dessa känslor till något positivt. Till en massiv, konstruktiv och kanske till och med blommande del i min, vår, kamp. Till kärlek.

För mig var det precis vad vi gjorde när vi ett par dagar senare ägnade veckans handarbetesträff åt att göra en banderoll med texten ”Feminister behöver inte knivar för att vara starka. Kärlek, vilja, solidaritet”. Vi hade bara några timmar på oss och alla hjälptes åt att klippa ut bokstäver och symboler, för att sedan limma fast dem med Karlssons klister. Vi knöt upp banderollen på ett staket utanför Folkets Park i Malmö, nära platsen där misshandeln, mordförsöken, skedde.

Stämningen i rummet när vi skapade banderollen var speciell. Tillsammans processade vi vad som hade hänt några dagar tidigare. Genom att klippa och klistra bearbetade vi våra känslor och gav samtidigt ett svar till de personer som på ett fruktansvärt sätt försökt ta ifrån oss rätten att känna oss trygga på Malmös gator.

Vi har tidigare under den här bloggveckan skrivit om olika politiska aspekter av handarbete. För oss kändes det i den stunden som ett måste att visa att det våld som använts var avskyvärt och att det går att kämpa för en förändring, på annat sätt. Vi ville utnyttja mjukheten som ofta förknippas med handarbete för att förstärka konstrasten mellan nazisternas våld och vårt motstånd. Att tillåta sig att känna, gråta, vara svag, och att sen bearbeta känslorna ger en styrka att bygga vidare på. En styrka att ta avsats i och fortsätta kampen genom. Därför var skapandet av vår banderoll progressivt flera plan.

Kvinnors kamp har sällan varit grundad i våld. Utan tillgång till vapen och våldsamhet har kvinnor i alla tider fått utveckla andra strategier för att ta makt och i de strategierna ligger det en enorm styrka. Vi i FPH väljer att visa den styrkan genom handarbete. Vi använder våra händer för att skapa en förlängning av våra kroppar, som vi delar med oss till omgivningen av. Andra personer väljer andra vägar. Och jag är övertygad om att det är genom mångfald i kampen och gemensamma visioner som vi uppnår förändring.

Vi måste gråta, vi måste få känna hopplöshet, men sen måste vi bearbeta och samla kraft, på alla sätt vi kan. För vi får aldrig ge upp!

Nea, FPH

Varför är hantverk politik?

(Bild från google)

Korta svaret: Allt är politik. Vårt långa svar går att diskutera i all evighet, men för nu såhär:

Uppvärderandet av det feminina

Handarbete har länge setts, och ses fortfarande, som nåt en (kvinna) gör hemma på kammaren för skojs skull. Det är inget viktigt, det är inget som får ta plats. Gå bara till din närmsta loppis och titta på lådorna med omsorgsfullt välgjorda korsstygnsbonader. Nån har suttit timme ut och timme in för att göra dessa, och nu kostar de fem kronor styck. En vän ber dig sticka en tröja eller göra ett broderi och greppar inte hur dyrt det blir om du ska ha en skälig timlön för arbetet. Handarbete är sjukt nedvärderat. ”kvinnogöra”, femininitet, har såklart inget ekonomiskt eller finkulturellt värde.

Att göra, ta tillbaka, visa upp, kräva att folk ska titta på det är att uppvärdera det feminina. Femininitet är inte svaghet och försiktighet. Femininitet är styrka, kunskap, mod och allmän fantastiskhet. Allt min farmor lärt mig. Alla snirkliga, svåra, enkla, vackra, viktiga tekniker. Allt förtjänar mer plats. Allt förtjänar ögon som ser och uppskattar. Handarbete är systerskap, till alla typer av systrar överallt i alla tider.

Att samlas för att skapa

Syjuntan. Handarbete är organisering. FPH är en uttalat feministisk handarbetesgrupp, men tänk alla syjuntor som funnits som kanske inte varit uttalat feministiska, men kanske den enda platsen där kvinnor i grupp fått lämnats ifred. Handarbetet är utifrån sett ofarligt, men hur många små och stora revolutioner har egentligen planerats kring kaffe och garnhärvor?

Handarbetet är en samlingspunkt. Nånting att göra medans planer smids. Nånting att pyssla med medans vi lyssnar på varandra.

Handarbete som antikapitalism

Det finns både stora och små alternativ till kapitalism och konsumtionshets. Som vanligt får en kanske börja med sig själv. Bara att kunna laga sina egna kläder är ett hot mot kapitalismen. Lagandet som tidigare varit en nödvändighet, en självklarhet, är det inte längre. En kan köpa nytt hela tiden, istället för att laga hålen. Utmana detta genom att laga själv. Utmana detta genom att lägga ut en tröja, sy in ett par jeans, förvandla två t-shirts till ett linne eller en hoodie till två kuddar. Remake är inte bara en trend, det är ett hot, ett motstånd, men också ett nöje.

Ur handarbete gror revolution

Det finns inte heller nåt som hindrar att du gör ditt verk politiskt i sig. Sticka, virka, pärlplatta, brodera, nålbind, väv och knyppla ditt budskap och låt världen få se!

de fantastiska bonaderna som hängdes upp under tur teaterns SCUM-manifestet

förgyll din port

pussy riot påskägg

Med utgångspunkt i de två tidigare inläggen om vårt backdroparbete vill jag tillfoga ett par nedslag som värmer mitt hjärta lite extra. För värmer gör det verkligen. Vissa stunder bränner det nästan och hela jag fylls med stolthet, kärlek och lycka över att ha fått skapa, att ha klarat av att skapa, en banderoll tillsammans med de finaste personerna jag vet.

Det var påsk, backdroppåsk. Vi samlades hemma hos den av oss med störst lägenhet, men utrymmet räckte ändå inte till. Hur skulle vi kunna nåla fast alla de små kryss som skulle bilda texten, när vi inte ens hade plats att lägga ut backdropen? Det fanns bara en lösning, gräsmattan utanför lägenheten. Tillsammans med den skånska vinden flyttade vi runt kryssen. Vi nålade fast och nålade om. Och vi nålade fast halva gräsmattan i bara farten. En kvinna ropade till oss från en av balkongerna några våningar upp. Hon berömde vårt arbete, engagemang och tålamod. En stund senare kom hon ut på gräsmattan med en fikakorg. ”Det här förtjänar ni, som jobbar så hårt.” Jag tänker tillbaka och mina ögon fylls av tårar. Att nåla kryss i det fria, i gemenskap, och att dessutom få dela upplevelsen med kvinnan på balkongen. Revolutionen är närmare än vi tror!

Backdropen från kvinnans balkong

Sista helgen innan deadline fick vi flytta utomhus igen. Utanför en annan lägenhet, i en annan del av staden. Vi var trötta och stressade, men det var nu det oerhörda skulle hända. Backdropen skulle bli färdig. Vi hamrade öljetter mot asfalten så att varje granne i området blev en del av vår process. För varje hammarslag kom vi en sekund närmare målet, för varje hammarslag fördes vi närmare varandra.

Det har varit en lång process. Många gånger har det varit jobbigt och stressigt. Många gånger har det känts svårt att göra ett så stort verk, med en så löst sammansatt grupp. Men när vi hamrade de sista slagen, då rusade lyckan i kroppen. Vi var oövervinnerliga. Och varje droppe svett blev en tår av glädje.

Nea, FPH

Hur var det då att göra ett 32 kvadratmeter stort textilkonstverk tillsammans? När vi bestämde oss för att göra backdropen så mindes jag inte vad jag lovat mig själv några år tidigare. Jag gick då på konstskola och vi hade i klassen beslutat att vi skulle göra ett gemensamt konstverk till vår slututställning. Tretton starka viljor med helt olika idéer och arbetssätt. Kommunikationen var inte särskilt bra och för någon med ett visst behov av kontroll blev det en högst smärtsam process. Då lovade jag mig själv att aldrig ge mig in på något sådant igen. Som tur var blev vårt arbete med backdropen något helt annat.

Vi har sedan starten varit ganska flytande som grupp i FPH, några kärnmedlemmar finns men annars kommer och går folk efter vilja och tid. Därför hade vi en ansvarsgrupp på fyra personer men var ungefär tio som jobbade med backdropen kontinuerligt och säkert lika många till som var med och sydde, klippte eller tyckte vid ett eller flera tillfällen. Vi hade även katter som var nyfikna på mönsterpapper, nålar och garner samt en liten människa på bara några veckor som fick vara med om sin första syjunta.

Det var ett arbete som tog oräkneliga timmar, mycket funderande, diskuterande och många händers jobb. Ibland kändes det svårt att hinna med vid sidan av allt annat vardagsgöra och vi avlöste nog varandra i något slags stresstafett: hur skulle vi hinna bli klara i tid? Men det var också ett arbete som var väldigt peppande och energigivande. Det kan kännas väldigt bra att säga: nej, nu hinner jag inte plugga mer idag, nu måste jag gå och sy. Vi hade ingen lokal utan fick klara oss med våra vardagsrum som ofta var betydligt mindre än vårt stora blåa tygstycke. För att kunna sy i alla korsstygnsapplikationerna till bokstäverna fick vi sätta oss tätt tillsammans på rad och sy för hand, försöka låta bli att sy i varandras lemmar och kläder. För att, långt innan detta, först kunna rita upp skissen på mönsterpapper lånade vi en skolsal efter lektionstid och byggde torn av möbler för att nå hela vägen upp. Några kvällar fick vi också möjlighet att ha stickkafé och backdropworkshop på Garaget, Malmös trivsammaste bibliotek, där vi kunde lägga ut hela stycket och få ett grepp om helheten. Annars när inte vardagsrummen räckte till var vi utomhus.

Det finaste, tyckte jag, var ändå känslan av engagemang och delaktighet som arbetet med backdropen skapade. Att det var okej att bidra efter sin egen lust och förmåga och att vi samtidigt kunde lita på varandra, utan att var och en veta exakt vad nästa steg skulle bli och hur det skulle se ut, så visste vi att något bra skulle det bli i slutändan. Och jag hoppas och tror att det inte bara var i mig det kändes så. 

Tova/FPH