Kanske har du liksom jag och de flesta som läser det här, någon gång sett nått på bild som du tycker är skitsnyggt och som du gärna skulle vilja pröva på att göra. Problemet är bara att du inte har någon som helst aning om hur saken är tillverkad. Du kanske inte ens vet i vilket material det är gjort och då är det ju inte så lätt. Så var det för mig för ungefär ett år sen då jag såg bilder på annorlunda halsband som en amerikansk tjej hade gjort. Efter lite eftersökningar så trodde jag mig veta att de var lödda i tenn. Jag hade aldrig lött eller ens hållit i en lödmaskin och hade ingen i min omkrets som kunde lära mig, så jag införskaffade det material jag trodde mig behöva och satte helt enkelt i gång att pröva själv. Och det gick åt fanders. Jag brände mig själv, brände hål i bordet, andades in giftiga ångor och höll på att svimma och bränna upp hela huset. Så jag fick helt sonika sätta mig ner och forska lite mer och läsa på bättre. Via Yahoo och Google hittade jag information och plötsligt gick det mycket bättre. Jag hade ändå några funderingar på om jag verkligen gjorde rätt så via ett forum fick jag kontakt med en konstnär som kunde tänka sig att visa mig lite. Jag åkte ner till hennes ateljé och det visade sig att jag gjorde precis rätt! Efter några timmars tränande på att skära glas rakt och ännu några timmars tränande på att fixa med bilder i Photshop så kan jag nu äntligen löda halsband.

Visst är dom fina!

Jag har sytt dockor i tyg i nu nästan två år och börjar att ledsna lite. Jag vill utveckla dom på något sett, ta dom ett steg längre. Jag vet inte exakt hur, jag känner bara att något måste hända annars så kommer jag att ge upp dom helt. Jag är dock inte fortfarande inte färdig med dockor som uttryckssätt ännu så jag tänkte experimentera lite tills jag hittar rätt sätt.

Jag gillar gamla dockor, alltså såna från slutet av 1800-talet. Det är tygdockor med ansikten gjorda av Papier maché och liknande material. Vanligt är också att hela dockan sydd av tyg och sen har tyget behandlats med en grund som gör att det är lättare att måla på tyget. På precis samma sätt som man grundar dukar som man målar på kan man alltså grunda dockor.

Bland amerikanska folk-art konstnärer är den tekniken ganska vanlig och jag är jättesugen på att pröva den. Jag hade ingen Gesso hemma och inga speciella tygfärger, så jag prövade helt enkelt bara med vanlig akrylfärg från tub och flaska och det gick ganska bra. Jag upptäckte rätt snabbt, vilket ju också är logiskt om jag hade tänkt efter lite att det är betydligt lättare att måla om tyget är helt slätt, än om det till exempel som på bilden är stickat.

Men det roliga med att pröva sig fram och experimentera är att man ofta halkar in på ett sidospår och i slutändan så håller man på med nått helt annat än det man tänkte sig från början och oftast är man lika glad för det. Målat tyg liknar väldigt mycket målad Papier maché, vilket fick mig att fundera på att jag kanske skulle pröva att arbeta i det materialet i stället.

Alla har väl lindat blött papper runt ballonger på dagis som sen hips vips blev en liten gris med hjälp av lite rosa färg. Men kanske man inte enbart behöver hålla sig till ett material och en arbetsteknik. Kanske kan man mixa teknikerna med varandra?

En som lyckats väldigt bra med det är den engelsk konstnären Julie Arkell är  som arbetar i just Papier maché och textilier.

Jag blir så otroligt inspirerad av att se hennes figurer, är dom inte helt underbara? Dom är så enkla, men ändå eller kanske just därför så självklara.  Så nu måste jag bar vänta en vecka så att jag har material eftesom jag precis varit iväg med alla gamla tidningar till återvinningen. Där har man för att man är duktig…

Jag har haft syjunta här idag för två pysseltjejer som jag lärt känna via min riktiga blogg. Meningen var att vi skulle handarbeta tillsammans med olika saker, men ska jag vara riktigt ärlig så  spenderade vi större delen av tiden till att bara surra och dricka kaffe.

Ewa ville pröva att sy en av änglarna som jag brukar sy så jag satte henne i arbete direkt efter fikastunden. Hon ritade av alla mönsterdelar till både kropp och kläder, klippte ut, sydde och hann till och med att vända delarna innan vi gjorde kväll.

Här får ni se lite bilder från mitt nya arbetsrum som blev klart i dagarna.

Det är så lyxigt att ha ett speciellt rum där man kan breda ut alla sina projekt.

Från och med nu så har jag förbud på att jobba någon annanstans än här inne. Tyger och garn är definitivt förbjudet på vardagsrumsgolvet.

Var sak på sin plats och gamla kakburkar är inte bara dekorativa utan perfekta att till exempel förvara rundstickor och moulinégarn och annat i.

Jag är en påbörjare och ingen avslutare, jag älskar att dra i gång nya projekt och lära mig nya saker. ”Vad fin den där kudden är”, tänker jag, ”Undrar hur man gör en sån. Det måste jag prova.” Och så gör jag det. Tar fram material, klipper till, skissar upp hur jag har tänkt att mönstret ska se ut, tar fram nål och garn och börjar att brodera. Tar fram böcker för att pröva nya, för mig, broderistilar och testar. River upp, får inte riktigt till trådarna, det ser inte lika fint ut som i boken, knutarna blir inte så stora som jag vill ha dom, så jag freestylar lite, hittar på egna sömsätt och blir så nöjd till slut. Tänker att där det blev lite för mycket luft så skulle det passa med en liten applikation i form av en fågel. Under tiden som jag letar ulltyg till applikationen så hittar jag en vit plastask jag inte har sett på år och dagar.

Jaaa, mitt tennarmbandsmaterial, som jag har letat så efter. Sätter mig ner på golvet och öppnar asken och tar ut oanvänt och halvfärdigt material. Åh, så kul att sy tennarmband tänker jag och tar med mig asken in i vardagsrummet och knuffar broderiet åt sidan och börjar glatt att fläta tennflätor.  Telefonen ringer och syrran frågar om jag har fått tag på personen som har hand om marknadsplatserna till julmarknaden. Det har jag inte, men jag blir påmind om alla snöänglar och isprinsessor som fortfarande inte är klara och som ska iväg om en vecka. Dom sitter så fint uppradade på soffans ryggstöd och väntar på vingar respektive skridskor

Efter samtalet går jag genast för att ta fram material till skridskorna. Jag hinner inte ens börja klippa i skinnet så ringer telefonen ännu en gång. Vännen på andra sidan linjen frågar hur det går med måleriet, har jag målat klart tavlorna hon såg senast hon var hos mig. ”Nästan”  säger jag. Om sanningen ska fram så har jag inte ens öppnat en färgtub på flera veckor. Tavlorna har jag helt glömt bort. Men nu kommer jag plötsligt på dom och stiger upp för att leta fram skissblocket som jag använder för att skissa upp bilder som jag får i huvudet och vill måla. Jag sitter och skissar ett tag och en skiss blir så himla bra att jag genast vill se den i större format. Jag tar fram den största duk jag har och kol och skissar upp motivet. Jag tittar på de påbörjade dukarna jag har som står lutandes mot väggen.  Jag har lovat mig själv att inte börja med en ny duk innan jag har gjort klart de jag har påbörjat. Jag ska bara grundmåla lite tänker jag, Det är bra, då har jag gjort bort det och så tar jag fram pensel och färg och börjar att måla…