Tid är pengar sägs det, och tyvärr är det också begripligt. För att överleva behöver vi ägna åtminstone en del av vår tid åt att skaffa pengar, om vi inte är så lyckliga ostar att vi redan har allt vi behöver och lite till. Fast att värdera sin tid SOM pengar missar en möjlig koppling mellan just dessa två, nämligen att med tid följer möjligheter, med möjligheter val, och med val konsekvenser. En sådan konsekvens kan vara pengar, som i sig ger möjligheter, men det finns naturligtvis andra saker man kan beakta i vad man väljer att ägna sin tid åt.

Så varför väljer jag att ägna så mycket av min tid åt handarbete/konst/formgivning av olika slag? Det undrar jag också ibland. Så jag tänkte försöka nysta lite i frågan om tidsbruk i det här inlägget. Inte för att jag förväntar mig ett svar som räcker livet ut, men förhoppningsvis kan det ge något användbart. Dessutom kommer jag antagligen, min vana trogen, verka lite dum när jag försöker vara smart, för jag kommer att övertolka vardagliga uttryck å det grövsta. Ok? Då kör vi.

Mest för att ha en ände att börja dra i,  vill jag säga att det ligger något intressant i hur olika personer uttrycker sig om sin tidsanvändning. Fördriver de tiden, utnyttjar de tiden, spenderar de tid eller ägnar de sin tid åt något?

Är tid en demon att driva ut eller bort? Vad menar jag när jag säger att jag fördriver tiden, utom då det uppenbara att jag gör något medan tiden förflyter? (Jag tänker i det här inlägget inte ens ge mig in på frågan om vad tid är eller bör tolkas som, för jag är trött och vill ägna min tid åt andra saker idag också. Plus att jag inte vet om jag kan nå något annat än mer förvirring i den frågan. Hursomhelst är det vi kallar tid en av våra förutsättningar, och en som vi hela tiden måste förhålla oss till.) Att uttrycka sig om sin tidsanvändning som att fördriva tiden verkar antyda att tiden i sig saknar betydelse, att det är vad den leder till, något som kommer ’längre fram’ som är det viktiga. Vi fördriver tiden i väntan på något annat.

Att utnyttja tiden ger den ett bruksvärde, som kanske bör maximeras genom tillämpning. Vi har eller får tid som vi sedan använder till något, nyttjar till något. Något liknande framträder genom detta att spendera sin tid, även om det sistnämnda för med sig andra associationer som tillskriver tiden i sig ett större värde, som kanske ska investeras vist, eller slösas bort eller om det kanske är så att spendera till en början betydde något annat? Jag måste kolla.

SAOL: Spendera= göra slut på (pengar), (frikostigt) ge ut, tillbringa (tid)

Wiktionary: Spendera = använda något som så småningom tar slut på grund av användningen, särskilt tid eller pengar

Den svenska etymologiska ordboken från 1922 (finns på nätet – http://runeberg.org/svetym/) menar att ordet kommer (via tyskan och italienskan för länge sedan) från latinets expendere, att utbetala, eller egentligen väga upp.

Skillnaden mellan att utnyttja tiden till något eller spendera sin tid, om man nu ska vara petig, verkar ligga mest i om tid ses som en (självklar?) bruksresurs eller en dyrbar valuta. Det verkar också som detta att spendera just tid, fast det finns i flera språk (spend time), ganska nyligen, relativt, har kommit i bruk, till skillnad från just detta att spendera pengar.

Min personliga favorit är detta att ägna sin tid åt något. För ovanlighetens skull av fornsvensk härkomst anger ordet att något kommer ur det egna, eller görs till det egna. Den tid jag lägger genom att ägna den har med mig att göra, den blir till min eller kommer ur mig, och får sitt värde av mig, samtidigt som den ger värde åt det jag väljer att göra, utmärker det som värdefullt, för just mig.

Jag antar att det jag vill göra är att ägna mig (och min tid) åt saker som faktiskt är viktiga, för mig eller för andra. Samtidigt som jag hävdar deras värde genom att ägna mig åt dem. Visst, det händer väl att jag fördriver min tid med handarbete, jag har väl saker att vänta på som alla andra. Och att jag, om jag nu skulle få något så konstigt som ’tid över’, kan utnyttja tiden till att få klar de där tofflorna som jag lovade bort för ett tag sedan. Spenderar jag tid på handarbete? Hm.

Jag har en känsla av att vissa (vilket ibland inkluderar mig själv) undrar varför jag spenderar (läs slösar) med min tid på detta sätt. Sticka strumpor när jag kan köpa, lägga tre timmar på att lista ut hur jag ska få till en viss detalj på ett trojansk-inspirerat fuskläder-harnesk, ligga sömnlös och tänka ut hur man skulle kunna bygga en sängram av en gammal kökssoffa. Göra saker åt andra för en spottstyver i timmen för att ingen skulle ge mig en vettig timlön för en 30-timmars kofta.

Men: Jag har ett par vantar som en vän till mig har stickat. Varje gång jag har dem värmer de på mer än ett sätt, för en vän har ägnat tid åt dem, och i förlängningen åt mig (även om han tänkte sig att ha dem själv tills de blev för små). Visst är min spiralvirkade basker full av tid jag hade kunnat lägga på annat, men den är också full av minnen, som verkar stanna på ett annat sätt. Genom att ägna min tid åt de ting som omger mig och andra kan jag kanske motverka det stora läckaget av tid och mening. Fast jag vet inte. Kanske behöver jag bara fokusera på något handgripligt så att jag inte tänker för mycket.

Och det är ju inte precis som att mitt dagsjobb som konst(ig)filosof (day-job, som i uttrycket ”don’t quit your day-job”) är en allmänt begriplig tidsinvestering för de som räknar värde i pengar. Mitt liv (min tid) består av sammantrasslade lager av ’tids-slöseri’ som gör mitt liv värt att leva, och mig till en person som åtminstone en del gärna spenderar sin tid med. Vad vill vi egentligen låta framträda som viktigt och värdefullt, vad lever vi på?

Oops, nu är tiden tillbaka. Gotta go.

Hej igen. Dagens tips från er personliga sticknings-coach är att inte sticka för mycket när ni är trötta. Det orsakar lätt dåligt humör och andra misstag som man hellre undviker. I övrigt rekommenderas svensk 90-tals-punk som soundtrack.

Så.

Strumpor från tårna, del 2.

Till att börja med behöver man öka inför hälen. Precis som när man stickar hälen uppifrån så stickas den över två stickor. Däremot så kommer den inte stickas över 1:a och 4:e stickan, utan över 3:e och 4:e eller 1:a och 2:a, beroende på om det är en vänster- eller högerstrumpa man stickar och om man överhuvudtaget bryr sig om att en eventuell skarv hamnar på insidan eller inte. I exemplet nedan antar jag att hälen stickas över 3:e och 4:e, mest för enkelhetens skull.

Men som sagt. Hälen inleds med ökningar. 70% per hälsticka, närmare bestämt. Jag har av någon anledning tagit mig tid att sticka en provhäl att visa med, och på den lade jag upp 10 maskor/sticka (inalles 40), så vad jag ville var att i början av 3:e och i slutet av 4:e öka 7 maskor. Min personliga favoritökning är att öka en maska genom att sticka en extramaska i maskbågen från varvet innan. Dvs här:

Åtminstone om man vill ha en ökning till höger. Vill man ha en ökning till vänster så stickar man först maskan man vill öka från, och sedan plockar man upp maskbågen från varvet under, dvs INTE den man just stickat i, utan den under.

Så här ser en högerökning ut:

Och så här en vänster:

Det gäller dessutom att hela tiden låta ökningarna utgå från samma lodräta maskrad om man vill ha en snygg ökningslinje som så småningom ser ut så här:

Hur många maskor har jag ökat? Tre. Den som ser ut som en halv maska av något slag är maskan som ökningarna utgår från.

(Det är också den här sortens ökningar som jag använde vid tårna på frost-sockan i föregående inlägg. En vänster efter första maskan på första stickan, och en höger på andra maskan innan sista maskan, och så likadant på andra sidan. Då bildar de två ”halva” maskorna tillsammans en fin fläta.)

När ökningarna är gjorda är det dags för det där som kallas för att vända hälen, oavsett om man stickar uppifrån eller nerifrån. Om ni hade hoppats slippa den delen så sympatiserar jag med er och föreslår att ni lär er sticka ”bondehälar” istället, där man stickar dem ungefär som tummen på vantar, dvs i efterhand.

Men nu ska hälen alltså vändas. Jag vet inte om det här är det bästa sättet, men det är det bästa jag prövat hittills. Först stickar man ett varv till efter sista ökningarna. Sedan stickar man varvet ut, dvs till slutet av 4:an. Där vänder man och stickar tillbaka, med en rät maska i början, och sedan resten aviga, tills man stickar den sista (från rätsidan första) maskan på på 3:an, som också ska stickas rät. Där vänder man igen och stickar 3:an och 4:an från rätsidan, MEN stickar ihop de två sista maskorna genom bakre maskbågen (om man är lite lat) eller genom att lyfta båda maskorna räta, och sedan sticka ihop dem (om man vill ha perfekt symmetri) (Ja, jag är perfektionist, men jag börjar tillfriskna, tack så mycket). Vänd, lyft första maskan som den är, sticka till slutet av 3:an där de båda sista maskorna stickas ihop avigt, vänd, lyft osv tills maskantalet på vardera stickan är halverat. I mitt fall tills jag hade fem maskor kvar på varje. Därefter plockar man upp maskor längs kanten så att man är tillbaka på samma antal som från början. Så här:

Om man inte varit lat finns det fina små tvärsgående trådar (maskor) att plocka upp. Annars vet jag inte.

Nu ska den där häl-lappen som vanligtvis kommer först alltså stickas, och samtidigt fästas vid alla de där ökningarna som man gjorde i början. Det göres genom att man i slutet av varje varv stickar ihop sista häl-lapps-maskan med följande öknings-maska tills de sistnämnda tar slut. Lyft-hoptagningar på räta varv, vanliga aviga hoptagningar på aviga varv. Om man inte orkar (eller kan) göra lyft-hoptagningar här kommer de båda sidorna av hälen se olika ut, och då får man antingen inte bry sig, eller kanske hitta på ett bra sätt att dölja det.

Den som ids ta sig igenom allt detta kommer antagligen ha en häl som ser ut ungefär så här:

Fast antagligen kommer den strumpan också ha en tå-bit. Och användas utanpå ett par strumpor. Och kanske inte av Peter, som var snäll nog att låna ut sin fot som modell.

Det var nog allt.

Nästa inlägg blir nog mest tankar tror jag. Om jag kan hålla mig från att leka lärare.

Ok. Undertecknad bloggar för första gången. Vi får se vad som händer. Jag är alltså hantverkare-filosof-konstnär-vilde-arrangör, gör lite vad som faller mig in, och får som tur var en del jobb på att tänka högt.

Det handgripliga projekt som jag arbetar på mest nu, åtminstone de senaste tre dagarna, är ett par vita, strukturstickade knästrumpor som jag stickar från tårna upp. Eller, det är åtminstone planen. En strumpa är påbörjad, och klar till ca 10 cm ovanför ankeln. Med tanke på att jag inte har något mönster och improviserar mig fram med strukturen är frågan om det blir ett par, eller två färgmatchande singlar.

Jag stickar gärna strumpor från tårna, eftersom jag tycker att det är lättare att se till att de blir lagom stora då. Dessutom är det lite ovanligt, så eventuell publik blir extra imponerad, om man nu är ute efter sådant. Vilket jag ibland tycker är trevligt, måste jag erkänna. Om jag nu har lagt ner X hundra eller tusen timmar de senaste åren åt att lära mig alla möjliga sätt att sticka, inklusive hur man stickar ”baklänges”, så är jag värd lite smicker. Om ingen annan står för denna uppskattning får jag väl se till att göra det själv.

Mmm. Intressant undersida.

Och fin frostig ovansida.

Så. Nu när jag har mitt ego mättat tänkte jag säga något om att sticka strumpor från tårna. Första utmaningen för den som inte har stickat strumpor, vantar eller mössor från spetsen tidigare är att överhuvudtaget börja, dvs att lägga upp.

Uppläggningen går att göra på åtminstone tre olika sätt som jag har sett (och prövat), men det jag föredrar är det jag använt här. Jag lärde mig det från nättidningen Knitty (närmare bestämt här: http://www.knitty.com/ISSUEwinter02/FEATtiptoptoes.html), men då den sajten är på engelska tänkte jag bidra med en beskrivning på svenska.

Ta två strumpstickor i den storlek du tänkt använda. Håll dem parallellt och nära intill varandra, men inte tätare än att du skulle få plats med en till sticka emellan. Håll garnänden mot ena stickan, så att ca en decimeter hänger. Typ såhär:

Dra sedan garnet i åttor runt de båda stickorna tills du har 6-10 öglor på vardera stickan beroende på om du vill ha en bredare eller en smalare spets. Det ska vara samma antal öglor på båda stickorna, mind you.

Ta sedan en tredje sticka och sticka öglorna från ena stickan som vanliga maskor. Det kan vara lite knöligt, men uthärda. Det är värt det. Sticka sedan öglorna från andra stickan, men i den bakre öglan. Alltså: Maskorna från ena stickan måste stickas vridna för att uppläggningen ska hålla ihop. Från och med nästa varv kan maskorna fördelas på fyra stickor. Dessutom stickas i vardera sidan två ökningar vartannat varv, ovanför ”ändarna” av uppläggningen så att säga, tills strumpan (eller mössan, eller vantarna) har lagom bredd.

Hade jag tänkt på det så hade jag tagit bilder medan jag stickade strumporna, men nu får ni hålla till godo med en profilbild på hur det ser ut när man lyckats.

Det får vara allt för idag.

Nästa gång (vilket antagligen blir onsdag, eftersom jag jobbar hela dagen imorgon med tillämpad konst(ig)filosofi, och har terminsluts-middag på kvällen) tänkte jag ta upp hur man kan sticka hälar ”från fel håll”, om jag nu minns hur jag gjorde. Det var nämligen först det tredje försöket på de här som jag blev någorlunda nöjd med.