Nu börjar både helgen och den här veckan som bloggare ta slut. Jag har redan börjat ladda hjärncellerna inför nästa vecka när det är dags att knyta ihop eventuella lösa ändar inför min allra första semester i tjänst. Imorgon ska jag till exempel diskutera projektet I Egna Händer med min kollega Lars Petersson. Utvärdera de senaste workshoparna och ta beslut om nästa steg och workshops i projektet.

Inom I Egna Händer vill vi jobba med att inspirera och öka på kunskaperna för unga som vill veta mer om hur slöjd kan hjälpa till att göra vardagen personligare, snyggare och mer hållbar. Vårt främsta verktyg är handledarna som vi bjuder in och som gör projektets workshops till något alldeles extra.

Jag är övertygad om att slöjdandet ser annorlunda ut idag än det gjorde för 10, 20 eller 100 år sedan. Framför allt med vilka material som finns att röra sig med. Ibland kan en nyproduktion av material kännas rätt så onödig ställt bredvid ton och åter ton av färdigprocessat material som ligger på soptippen. Därför handlar det här projektet framför allt om att återbruka material.

Vi vill gärna att fler engagerar sig i I Egna Händer och påverkar projektet. Så bor du i Örebro län och har en idé för en workshop får du gärna höra av dig. Eller bor du någon annan stans och vill tipsa om en handledare? Välkommen att skriva en rad. Har du idéer som du vill sprida på vår blogg? Hör gärna av dig!

Jag tror mycket på inspirationen och att goda exempel kan förändra. En person som inspirerat mig mycket på sistone är Bryant Terry, en amerikansk kock och ”food activist”. Jag beställde en av hans kokböcker på ren chansning och nu helt fast. Nu läser jag hans recept som skönlitteratur och drömmer om att få tiden att prova allihop…

Han tar ett slags helhetsgrepp på hållbarhet som jag tycker är så inspirerande, där miljön, etiken och det sociala sammanhanget spelar roll. Och framför allt: han tycks inte alls jobba med pekpinnar, utan visar istället hur det går alldeles utmärkt att ta avstamp i sin historia och laga samtidigt miljövänlig, vegansk och svårt aptitretande mat.

Nu tackar jag för mig och den här veckan på Kravall-bloggen och lämnar över till näste bloggare!

Mer om vår verksamhet i Örebro län går att läsa på:

Örebro läns museum

I Egna Händer

Länshemslöjdskonsulenterna i Örebro läns blogg

Bilder från två av workshoparna i projekt I Egna Händer:

Äntligen helg! Även om det är fantastiskt roligt att jobba är det rätt skönt att vila upp sig mellan varven. Den här helgen är jag ute på landet och njuter av chockvärmen.

Men som vanligt på landet går det inte direkt att ligga på latsidan. Jag har hunnit med både att gräva fram den första sparrisen under vinterisoleringen och hjälpt en kalv att komma till världen.  

Moderskärleken hos en ko går inte att ta fel på. Det är nog det mest fantastiska av ögonblick när en ko som är helt utmattad efter förlossningen får syn på sin kalv och blir som förbytt. Kärlek med effekten av en adrenalinspruta ungefär.

Imorgon hoppas jag att det blir lite mindre dramatik. Helst skulle jag nog sitta och titta närmare på mina senaste loppisfynd och fundera på vad de kan bli… Idag hittade jag nämligen handknypplade och -virkade spetsar som jag hoppas kunna integrera i någon ny dansoutfit. Parallellt med att jag började dansa för ett par år sedan har också jakten efter smycken, pärlor och paljetter eskalerat. Jag köper sällan något nytt, utan försöker hålla mig till begagnat eftersom det både är billigare och mer inspirerande.

Kombinationen dans och intresse för gamla föremål är knappast ny. Carolena Nericcio som tog fram dansen American Tribal Style började tidigt intressera sig för folklore från hela världen – och textilierna som hörde till. Englands Tribal Fusion-prinsessa Samantha Emanuel sticker inte under stol med vad hon ägnar sin lediga tid åt på resorna runt världen: letar igenom lådorna på loppisar efter fynd. Och för mängder av inspiration kikar jag gärna in på Rachel Brices aldrig sinande bildgalleri…

Dans-textil

Idag har jag besökt Kulturrummet aniAra i Hallsberg. De är en ekonomisk förening som driver ett så kallat socialt företag med deltagare som hamnat utanför den ”vanliga” arbetsmarknaden. Till kulturrummet kan unga med funktionsnedsättningar komma och skapa konst, slöjd och hantverk. En del av alstrena säljs, men inte allt. Det går bra att göra bara för sin egen skull med, att prova på och utvecklas i sin egen takt, tills man är redo att ta nästa kliv i livet.

När allting hela tiden ska handla om konkurrens, varumärken och marknadsföring är det lätt att glömma bort människan bakom det hela. Att nästan ingen är fullt så perfekt och framåt som konkurrensen framställer det och att en del människor glöms bort på vägen.  Därför var det väldigt uppfriskande att få hälsa på hos aniAra och se att det finns fler sätt att tänka på om individer och utveckling.

Kanske är det också lätt att glömma bort hur viktigt det är att kunna hitta sitt eget uttryckssätt när man redan har det. Oavsett om det handlar om musik, dans eller hantverk kan det helt vända upp och ner på livet att hitta rätt. Det låter pretentiöst oavsett om jag försöker säga det eller skriva det i text. Just därför är det så kul att möta någon annan som förstår. Någon som också minns hur det var att finna det, som erkänner eller ser hur viktigt det kan vara.

Tillbaka i Örebro – efter tre heldagar fyllda av filmanalys och filmredigering. Elva filmer om slöjd ur olika vinklar har det blivit under kursen. Flera är redan klara och blev hur bra som helst. Se bara Emma Hellströms film som hon länkar till lite längre ner på bloggen!

Själv är jag inte riktigt klar utan har några långa dagar framför redigeringsprogrammet att se fram emot. Det är inte alls så långtråkigt som det låter – klippa är faktiskt grymt kul om man har tid.

Min film kommer handla om fransflätning och om Ally Svensson som är en dam som är väldigt duktig på detta lite bortglömda hantverk. Grunden är vanliga treflätor, som kombineras och korsas så att de bildar vackra mönster i ändarna på vävar. Man kan både fläta i äffsingar på en väv eller spänna upp arbetet i en särskild båge och sedan fästa fransen på vilken textil som helst.

Jag tröttnar aldrig på att titta på när Ally flätar frans. Det är något visst med en teknik som är så enkel att det går att klara av den med trådar och ett par händer, men samtidigt kan bli avancerade mönster som av finaste spets.

En fin liten bok om fransflätning, från Kalmar läns hemslöjdsförening.

En sak har jag förstått under dryga halvåret i hemslöjdens tjänst: Tekniken är konsulentens bästa vän. Fungerar inte tekniken, ja då har vi ett problem. Därför börjar den här måndagen lite deppigt när jag inser att min bärbara dator inte tänker visa något alls på sin skärm, utan tänker fungera liksom för sig själv med bara ett svagt mystiskt bakgrundsljus…

I övrigt hoppas jag att den här dagen kommer bjuda på fungerande, sensationell teknik eftersom det är dags att än en gång åka till Mariestad och Hantverkslaboratoriet. Där ska jag möta kollegor från hela Sverige som modigt kastat sig ut i film-makandet genom att anmäla sig till en kurs i dokumentär filmteknik för hemslöjdskonsulenter. Sedan i november har vi fått bekanta oss med en ny arsenal av teknik: Kameror, zoomar, myggor… It never ends.

Nu är det äntligen dags att titta på allas filmer (ja, hrm, alla kanske inte är riktigt klara då…) och utvärdera de bästa greppen för att fånga slöjd på film.

Jag hoppas kunna berätta lite mer om detta senare idag – om tekniken vill.