Sätergläntan

Skolstart Sätergläntan

Trädkunskap

Stolar och pallar.

Det har varit en hektisk vecka allt ska göras denna sista vecka innan jobbet börjar på allvar . Komposten ska läggas om, veden staplas, grönsaker skördas, bär ska plockas mm mm. Många trevliga människor har också hälsat på, men mentalt förbereder jag mej för ännu en skolstart på Sätergläntan. Nästa vecka fylls skolan återigen av förväntansfulla slöjdintresserade unga människor. En del kommer direkt från gymnasiet och många vill förverkliga en längtan och dröm dom har haft länge. Allt kan hända och händer under ett slöjdår. Det är lite som att vandra i fjällen ibland går det upp, ibland ner och ibland är det plant. Men man ska aldrig underskatta kraften i hårt arbete. Min erfarenhet är att faktiskt det gamla ordspråket lätt fånget är lätt förgånget stämmer ofta. Kunskap och skicklighet sitter bäst om den tar tid och har ett motstånd innan händerna och hjärna blir samspelta och det går att ta ett steg till i sin utveckling. Jag är så glad att jag har valt trä som mitt material. Efter nästan 30 yrkesverksamma år är det fortfarande kul och det finns hela tiden nya saker att lära sej, nyfikenheten blir större med tiden för ämnet är oändligt. Och framför allt så får man omvärdera sina förvärvade kunskaper, ställa sej på huvudet och titta upp och ner. Jag hoppas jag kan förmedla lite av detta till mina goa studenter.

Dalahäst i köttråg av Peter Johansson

Matta av Anna Fjällbäck och Anne Carlquist

Tuttulsmörare av Åsa Luthman

Hästar

Rättviks konsthall  har denna sommar en utställning vid namn Rötter i Dalarna, det är ganska varierad och mysig utställning med  olika material, färger och uttryck. I ena hörnet av lokalen ställs olika varianter av dalahästen ut . Dalahästen verkar vara en outslitlig symbol, man kan såga den i skivor och lägga den köttråg med plast runt, man kan flå den och göra en matta av den,  man kan vika den i papper ( om man är japan) , man kan ha den som symbol på allt möjligt t.ex tuttulsmörare  alla känner igen en häst.

Själv ska jag ut och jobba med vår häst, en täljhäst som vi kallar ”Gråben” vi gör så många vi hinner, efterfrågan är stor. Den som köper en täljhäst slöjdar själv, har kurser eller är lärare. Det är en bra känsla att göra en produkt som uppmuntrar till mera slöjdande.

Det sägs att det aldrig funnits så många hästar i Sverige som nu. Jag undrar om täljhästar räknas.

Gråben och vi

Jag heter Beth Moen och jag ska blogga den här veckan. Blogga har jag aldrig gjort förut. När jag tänker på blogga tänker jag på Carl Bildt, han bloggar, det vet jag, osökt tänker jag på om Calle slöjdar också, och vad han i så fall gör. Knyppla borde passa, lätt att ta med sig på resor och skräpar heller inte så mycket. Om alla Eu- parlamentariker skulle slöjda på sina resor skulle vi då få en annorlunda Eu- politik?  Kanske skulle man bromsa hjulen något och inse att konsumtion inte är den enda vägen till välfärd. Det är en paradox att vi ska konsumera oss ur krisen samtidigt som jorden blöder. Allt man tillverkar åt sig själv och till sin nära omgivning är politiska handlingar, som gör att vi tär en liten smula mindre på jordens resurser. Dessutom stärks självkänslan och kreativiteten, det är härligt att räfsa gräs med en egen tillverkad räfsa, hyvla med en egen tillverkad hyvel mm. Att söka i sin egen omgivning efter ämnen, skrot eller sånt som andra slängt och göra något som går att använda eller som bara är vackert. Det är stort tycker jag.

Jag var på Gotland förra veckan och såg en kreativitet hos många konstnärer och konsthantverkare som var jävligt inspirerande.  ”Ståvila” under byggnad, mycket avslappnande att vila sej på (borde ha en hemma) Konstnär Benedictus Carling . Man  står på den lilla plattan och lutar sej mot bräderna som sviktar mjukt bakåt.