Glasgatusten i Rosengården

Jag är inte född i Österrike, Saltsjöbaden eller Moheda som resten av familjen, utan jag föddes i ”Sockerbagaren som bor i stadens” hus i Karlshamn. Alice Tegnérs sockerbagare i visan om honom. Jag gick dit häromdan för att se om jag kände igen den gamla innergården, jag var bara drygt 2 när vi flyttade därifrån. Kände igen det från foton, men inte i minnet. Däremot när jag gick runt hörnet om kvarteret rusade plötsligt lyckan upp i hjärnan när jag såg en helt anonym dörr, och jag kom plötsligt ihåg att där låg en godisbutik! Sådan kapacitet har hjärnan att komma ihåg dofter och smaker, särskilt goda, och därmed är den överlägsen kanske t om minnet som sitter i händerna? Eller kanske inte, för händerna var snabbt där och ryckte frenetiskt i handtaget…

Jag håller på att jobba med ljusförslag på tema Alice Tegnér, och även andra lekfulla interaktiva utsmyckningar som kan roa barn och glada vuxna, det är därför jag rotar lite i det förgångna. Vi har lyckats att få glasstenarna att reagera på rörelse, så att motiven aktiveras när man går förbi dem. Så småningom ska de också kunna reagera på ljud, så när man t ex sjunger en stump så aktiveras glasgatustenarna. Det kan bli både vackert och roligt tror jag.

Ibland lägger vi musik direkt till ljusinstallationerna, det ger en extra dimension, och så är det ju roligt att göra saker tillsammans  med glada kreativa människor. I sommar gör jag, Anton Ingvarsson och Niklas Gagner en ljud-och ljusinstallation i en gammal järnvägstunnel i Karlskrona när de har VIVA festival 1-2 augusti. Då skriver de fantastisk musik, så vi bygger upp en stämning som gläder många sinnen hoppas vi. Har ni vägarna förbi så passa på att få lite tunnelseende som hjärnan kanske kan minnas länge.

Att mixa och blanda olika kulturformer-musik, teater, konst, film, dans, rock, jazz, såpbubblor är kul och också nödvändigt tror jag, särskilt i mindre städer där för ”smala” kulturyttringar och arrangemang riskerar att få för liten publik annars. Men det kräver förstås lite nyfikenhet och generositet  att släppa in andra än närmaste grannen och moster Bettan typ.

Oj vad en vecka går fort! Nu ska jag stänga min Bloggalåda för denna gång. Hoppas vi ses i vimlet!

Ut nu och möt våren och sprid era fina alster frikostigt över nejderna! Frid och fröjd och mera slöjd!

Önskar/ Carin Pleininger

För 10 år sedan gjorde jag en kollektion med får målade på möbler och oblekt linnetyg. Den hette ”Very Sheep”. Alla bra idéer blir knyckta tycks det. Ok, men tycker den där telefonbaggen är jäkligt arrogant i sin framtoning. Får är snälla!
Det är kanske ett tecken på att man gjort något bra? Eller är det helt enkelt så, att man egentligen aldrig är först med en tanke. Miljarders miljarder människor i historien, hur troligt är det att man tänkt en helt ny tanke? Tänk bara på hur många piggtänkta kineser det måste finnas. Eller Bangladeschianer, om det nu heter så. Stötte på ”made in Bangladesh” i mina nybeställda ekologiska trosor från HM. Hur ekologiskt då, att skicka en oljetanker med trosor över hela världen??
Och är det små Bangadesiska barn som gjort dem?
Hoppas de isåfall åtminstone i sitt elände kan skratta åt hur stor en Europeisk rumpa kan bli!
Nej, man får väl göra som på 70-talet. Tova sina egna underkläder och färga med björksvamp.
Hänger ni på?
Kan heta ”very sheep and närodlat”?

Hej i Bloggalådan!

Så måste det väl heta på nysvenska? Min enda referens var ”Äggalåda”, ett nära besläktat ord. Tror jag.

Idag har Gatuglasstenen och jag varit på mycket seriöst budget och ekonomimöte på ett kontor i stan. Vi måste sörja för vår lysande framtid. Har du sett stenen? Den finns på min hemsida: carinpleininger.dinstudio.se

Nåväl, efter att ha grillat hjärnan kan man alltid gå ner i källaren och prata lite med Julbocken. Han bor där i väntan på nästa jul. Idag hade han emellertid en idé att komma med, han vill ommodulleras till Påskhare, för han tycker källarlivet är trist. ”Annars kommer jag att kalla dig Fritzl”, säger han, rätt bildat för att vara från en bock gjord av sugrör. Jag hade egentligen tänkt att ta resten av sugrörena och bygga lysande skatbon i äppelträdet, som skatorna sen skulle få sprida ut över nejden på skators vis, så blev det lysande skatbon i hela kvarteret. Men det kanske leder till bygglovskravaller och osämja med grannarna, så kanske bäst att låta bli.

Men för att gå Julbocken lite tillmötes så gjorde jag en film, som vi sprider här, som ett sätt för honom att söka arbete. Som Bock eller Hare. Han är snäll, kan blinka och är 100% rumsren, fast han är bock:  Julbockfilm

Hej på självaste kvinnodagen!

Här sitter jag och försöker bloggaloss, men min hund, snart tretton, tycker det är en dålig idé.  Hon vill ut och skåda den sista snön och de första snödropparna.

Idag är annars en ganska lugn dag, en start på en intensiv vecka som jag får förtälja om efterhand tror jag, annars kanske det blir rörigt i blogglådan.

Jag som var rätt liten på 70-talet har en den tidens syn på slöjd i min skalle, som brottas mot den nya, tycker jag, roligare synen. På 70- talet ägnade vi oss mycket åt att plocka svamp o färga garn, batiktröjor med Che Guevaras fejs infärgat i vax, potatisstämplar, och jag sydde min egen Palestinasjal. Det var dyrt med de äkta-dyrt att se ut som en fattig radikal. Jag hade näbbstövlar ända tills jag en dag fastnade med lädersnörena i stans enda rulltrappa framför parfymshoppen, och kanske såg ett annat perspektiv på saker och ting. Väldigt pinsamt när man var typ 14.

Men det är fascinerande det där med handarbete. Jag har i många år bedrivit ett Möbelmåleri, där jag arbetar mycket med lasyrer och tekniker som ådring och marmorering t ex.  Det kan ta lång tid mellan att man gör vissa saker, en typ av teknik, och då tror jag ofta att det där har jag glömt hur man gjorde…Så går man och drar på det, tills jag tvingar mig att göra det. Och då, hör och häpna, bara går det av sig självt.

Funderade mycket länge på hur det där egentligen fungerade, hur det kom sig att jag mindes. Så en dag efter en helt annan kurs hade vi avslutning på en lokal pub, och jag vågade fråga en konstprofessor om saken. Han sa: ”Carin, det dina händer gjort många gånger kan de nästan upprepa automatiskt, det är inte konstigare än att du kan skala en apelsin, eller sköta ett toalettbesök, utan att du egentligen tänker på det”. Vad skönt med en logisk förklaring! Men det funkar inte på samma sätt med skidåkning, fast det har nog mer att göra med kroppstyngdens omfördelning som sker efter några års frånvaro från backarna. Naturlagarna. Men händerna, de kan man lita på!

Allting ska ju handla om mat nuförtiden, på teve och överallt annars. Jag är helt värdelös på matlagning, mycket för att maken är kock. Vi har en otrolig bok som heter ”Die Österreichische Küche” av Lotte Scheibenpflug  tryckt 1976. Jag skulle kunna citera ur den, för att visa god vilja och verka modern…men jag väntar nog helst.

Jag kan ialla fall säga vad som e dagens hos maken på Ölhallen! Kåldolmar, gräddsås och kokt potatis. Eller Isterband med stuvad potatis.