2012 firar Hemslöjden 100 år. Med detta i bakhuvudet for jag till Stockholm för att delta i ett seminarium. Jag var lite sen, seminariet började klockan elva och mitt tåg kom in klockan elva.

Utifrån föreläsare som pratade om vad hemslöjd har varit, är och kommer att vara så grupparbetade vi kring hur man skulle kunna uppmärksamma jubileet. Det är svårt att ge en samlad bild av vad vi kom fram till, men en sak var att vi ville ha många verkstäder där besökare kunde prova själv. En annan ny sak var att genom sociala medier visa vad som pågår i hela landet.

När jag ändå pratar om jobbet. I lördags höll jag i en kurs i slipning av skärande verktyg. Det kan låta torrt och tråkigt med slipning. Men det är väldigt kul att slöjda med välslipade verktyg. Deltagarna hade med sig sina egna verktyg som de fixade till. Det var täljknivar, köksknivar, stämjärn, bildhuggarjärn, svarvstål och yxor som slipades. Slipning handlar mycket om att få till rätt vinkel på slipfasen så att man dels får en egg som håller och dels ger stöd när man lägger den mot materialet som man skär i. Att slipa utan fixturer tar tid att lära sig eftersom man måste känna när man håller rätt. Nu för tiden finns det bra hjälpmedel som gör slipningen enklare. Man kan läsa om slipning på http://www.slojdeniskogen.se/  under ”teknikerna”.

Gradhyvel

Hembygdsgårdar är bra källor till inspiration. De har ofta samlat på föremål från trakten, dessutom har hembygdsfolket ofta mycket kunskap om de föremål som finns där och historik kring dem. Att besöka en hembygdsgård brukar vara en trevlig upplevelse förutom att man får se fina gamla grejer så har de ofta (i alla fall sommartid) någon slags möjlighet till att fika, ibland bjuder de på någon lokal anrättning, som i värmland där man kunde prova nävgröt med fläsk. Häruppe i Jämtland bjuder många på, ja just det kolbullar.

Bilderna är tagna på Gammelgården i Sveg….

Handtag på såskäppa

Svep med lustiga mönster

Jag har alltid haft ett stort behov av att vara i naturen. Det är egentligen där som jag känner mig mest hemma. Detta behov ledde till att jag började Friluftsledarlinjen på Sjöviks FHS direkt efter gymnasiet. Mitt slöjdintresse var tämligen svalt när jag gick grundskolan, men intresset vaknade upp ordentligt under de år som jag var på Sjövik. Inriktningen på friluftsledarlinjen var att bedriva ett enkelt friluftsliv, att göra så lite inverkan på naturen vi befann oss i. Därför försökte vi tillverka mycket utrustning själv, hellst i naturliga material. Att ha på sig kläder av onaturliga material är miljöförstöring, man ska inte behöva förstöra naturen för att vara i den.

 Vi byggde canadensare i trä och duk, paddlar, träskidor, sydde tält, anoraker, täljde skedar, gjorde knivar, kåsor, tovade hattar, gjorde ryggsäckar, sydde damasker och mycket annat. När man gör friluftsutrustning så står funktionen i fokus. Om paddeln till exempel går av när man befinner sig mitt ute i en sjö så kan man hålla sig för skratt. Om man däremot lyckas att få den önskade funktionen på prylarna ökar självförtroendet ordentligt. För mig är det viktigt att föremålen jag gör har en funktion även om de inte ska användas i friluftslivet. Det är funktionen som motiverar mig att hålla på, sen kan man ju förstås ändå nörda in sig på någonting som ligger ganska långt bort från funktionen bara för att det är roligt.

Kåsan, en slöjd- och friluftspryl som ursprungligen kommer från samerna.

 Många prylar som används till friluftslivet har sitt ursprung i naturfolken. Deras funktion och utseende är utprövat under mycket lång tid. Från inuiterna har vi hundsläden, anoraken och kajaken. Indianerna har bidragit med tipin, snöskorna och canadensaren. Samerna har kåsan, lappkåtan, skidorna och de flesta naturfolken har använt sig av kniven. Listan kan göras hur lång som hellst. Jag tycker dessutom att många av naturfolkens föremål förutom funktionen har en tidlös och vacker formgivning.

kniven har också sitt ursprung hos naturfolken med en självklar plats i slöjd- och friluftssammanhang! Foto: Nisse Dahrén

 P.S. Jag bloggade igårkväll på min egen blogg http://niutaaq.blogspot.com/  Det var en dramatisk premiärtur med kajak på storsjön D.S.

Jag ägnar stor del av min fritid åt att paddla kajak och bygga sådana. Det kajakbygge jag ägnar mig åt är samma byggteknik som inuiterna använder. Det är ett fascinerande sätt att bygga på. Man bygger kajaken efter sina egen kropp, men eftersom vi oftast är längre än inuiterna så får vi oftast minska på kajakens längd. Kajaken ska traditionellt vara tre gånger din egen längd, bredden på kajaken är din egen bredd plus en knuten hand på var sida om höften, bredden på spanten är samma bredd som din tumme, avståndet mellan spanten är din utsträckta hand och avståndet mellan tumspets och lillfingerspets och djupet på kajaken framför knäna är samma mått.

På grönland användes kajakerna till jakt.  När man skulle förflytta sig användes en farkost som kallas Umiak (kvinnobåt), som var en öppen båt och stor nog för en familj. En del säger att kajakernas form fulländades för över 500 år sen. Säkert är i alla fall att kajakens form har anpassats till vilket vatten den ska användas i. Byggsättet och formen har hur som hellst prövats ut under de tuffaste förhållanden man kan tänka sig, om kajaken var undermålig så förolyckades säkerligen fångstmannen. Antagligen har kajakens utveckling påverkats av bristen på virke, tillgången på säl och inuiternas överlevnadsförmåga.

Foto: Stefan Ek

Idag tänkte jag beskriva hur en vanlig dag som hemslöjdskonsulent kan se ut.

 Börjar dagen med att stämpla in, vi har sedan januari 2010 fått stämpelklocka. Min arbetsgivare, Jämtlands läns landstings revisorer anser att det behövs. Det orsakar mycket merarbete och diskussioner i fikarummet. Det har hur som hellst lett till att man räknar minuterna annorlunda än tidigare. Efter att ha kollat e-posten var det dags att göra ett uskick till slöjdare, konsthantverkare och slöjdbutiker. Vi inbjuder dessa i Jämtlands län till att medverka på en hemsida, en formguide där turister och andra som söker slöjd och konsthantverk förhoppningsvis kan hitta det de letar efter. Jag hoppas att det blir en bra sida och att många anmäler sitt intresse. Det har varit mycket jobb innan med att välja och hitta de som kan tänkas vara med på sidan. Vi har en bra databas med slöjdare och andra där man kan välja ut olika grupper ur databasen. Problemet är bara att hålla databasen uppdaterad.

 Efter förmiddagsfikat hade jag telefonmöte med en scoutkonsulent och min kollega från Västerbotten. De hade börjat fundera på ett kombinerat slöjd- och scoutläger i Villhelmina på hösten. Jag var med på mötet för att få mer info och för att se om det här var något för oss att samarbeta om. Ja, slöjd och scouting har många gemensamma beröringspunkter, men vad får Jämtlands län ut av att jag hjälper till i Västerbotten?

 Vi, konsulenterna i Jämtlands län äger ca 18000 diabilder som har med slöjd att göra. De äldsta är från 60-talet. De mesta bilderna är från inventeringar som skedde för länge sen, men det finns också bilder från kursverksamhet och dylikt. På 90-talet skrevs bilderna in i en databas, men bilderna gick inte att se där, man fick ta bildnumret och titta på det i pärmen. Sedan några månader tillbaka har vi genom arbetsförmedlingen fått en kvinna som scannar in bilderna och lägger in dem i databasen. Hon fick lite krångel med några av bilderna som jag fick hjälpa henne med.

 Efter lunch hade min kollega, jag och en webbmakare ett möte om att bygga den tidigarenämnda hemsidan som ska marknadsföra slöjdare och konsthantverkare. Vi pratade om en massa tekniskt, formgivning och olika sätt att bygga upp sidan. Apropå formgivningen så har vi anlitat en ung tjej som gjort vår hemsida också. Hon är dessutom med i Svenska turistföreningens tävling Folkdräkt 2.0. Läs mer om tävlingen på www.svenskaturistforeningen.se/folkdrakt/

 I år försöker jag fördjupa mig i de äldre svepen från Jämtlands län. Det finns många gamla svep här. En del med skuren dekor, andra med stämplad, somliga är målade, andra är helt obehandlade. Här är en av de finaste jag vet!