Solen stiger precis upp över landskapet som susar förbi utanför fönstret. Sittplats på nattåget mellan Umeå och Göteborg är ganska tråkigt. Över femton timmar tråkigt… För att slå ihjäl tiden hade jag tagit med mig utskruna läderbitar till ett antal läderflaskor, syl, nål, tråd, vax och tång. Min lilla verkstad skapade ju en del höjda ögonbryn, och lite frågor. Någon gång på morgonen, kanske runt Hallsberg, så äter jag mitt lilla äpple och tar en paus i sömnaden. Funderar på att sova en stund…
Då frågar damen på andra sidan mittgången vad jag jobbar på. Jag räcker över en flaska och förklarar vad det är, och hur de funkar. Hon berättar glatt att hon själv hade sysslat ganska mycket med slöjd genom åren. ”Jaha?” frågar jag ”vad gjorde du då?”

Kvinnan ser helt oföstående på mig och säger ”Ja, halmslöjd och korgmålning såklart.” Det var slöjd.
Jag blev lite överrumplad av denna självklarhet, jag hade alltid trott att slöjd var ett större begrepp än halm och målade korgar. Jag menar, vart tog smörknivarna vägen?

Hur som helst så drev jag inte den frågan vidare, utan tänkte i mitt stilla sinne att ”det här kan jag ta upp på någon slags slöjd-blogg om något år…” Men, en tidig morgon någonstans i Sverige, började vi prata lite om vad det betyder för människor att skapa saker. Och detta tänkte jag avsluta min bloggvecka med.

Jag tror att människor behöver skapa. Detta har vi alltid gjort, till en början för vår överlevnad. Men också för skönheten och för nöjes skull. Och någon gång, för säg 200 år sedan, så började maskiner göra saker åt oss istället. Industrialiseringen har varit totalt omvälvande för vårt samhälle, speciellt om man ser till den materiella kulturen. Hantverk behövdes inte på samma sätt längre, åtminstone inte på det sätt som man var van vid. Kanske ser vi flera sorters nya hantverk växa fram i kövattnet av industrialiseringen? För ingenjörskonst är ju också ett hantverk, många av de uppfinningar som kom under 1800-talet kan man betrakta som hantverk. Så hantverk levde vidare, men på andra premisser.

Men hur är det idag? Jag tror att människor har samma behov av att skapa även idag. Inte för vår överlevnad, men för att känna sig tillfreds med sig sjäva. För att känna stoltheten över att göra något. Sen spelar det inte så stor roll vad man gör, vissa mekar med bilar, andra målar tavlor. Andra stickar halsdukar och en del designar hemsidor. Det handlar inte om vad man tillverkar, det handlar om vad man lägger för värde bakom det. Det som är vardagssysslor för den ene kan vara ett livskall för den andre. Men behöver inte hålla med andra människor om vad som är viktigt och roligt att syssla med. För jag tror i grund och botten om allt handlar om skapande, det tar sig bara olika uttryck.

Under veckan har jag gått in lite på vad jag skapar, min lilla del av skapandets stora värld. Resan har gått från det fjärran (fiktiva) landet Mandolia, via Bockstens mosse i Halland och ända till nattåget mellan Umeå och Göteborg. Och överallt finns hantverket och skapandet närvarande…

EDIT: Det blev en ganska långt inlägg, men det är jätteintressant… jag lovar…

Min bloggvecka börjar lida mot sitt slut, men jag har fortfarande lite att ta upp. Nu har turen kommit till historiskt hantverk. Steget mellan lajvhantverk och historiskt hantverk är inte långt, och för mig var det väldigt naturligt. Men vad innebär historiskt hantverk?

Framförallt under mitten av 90-talet så var medeltidshysterin enorm här i Sverige. Varje stad skulle ha egna medeltidsdagar och marknader, Salve sändes som sommarlovsmorgon och detta har satt spår. Historieförfalskningen var enorm, och ja, historieförfalskning är rätt att säga. Tyvärr så har detta lett till att många människor har en någorlunda skev bild av medeltiden. Grovt generaliserat så skulle jag tro att den bilden består av linne-tunikor med olikfärgade kilar, knäckäpplen och visan ”Ridom ridom”.  Tyvärr så är det mesta i denna bilden fel… påstår vissa, för historia är ett knepigt ämne

När det kommer till historia så bygger så gott som allt på gissningar. Gissningarna kan vara mer eller mindre välgrundade, men likväl gissningar. En klok antikvarie vid Kalmar Läns Museum sa en gång till mig att ”det enda vi vet om historien är att den har funnits” och jag håller väl med honom. Men vad har vi då för källor till historiskt hantverk? Jag kommer försöka hålla mig till medeltiden, även om mycket av detta gäller för andra peridoer.Normalt sett brukar man väl säga att vi har tre olika sorters källor:

1) Bildkällor. Genom målade bilder, kyrkomålningar, illustrerade böcker gravstenar etc kan man få en ganska övergripande bild av dräktens utformning under en viss period. Man kan få information om kläder från olika samhällsklasser, exempel på frisyrer, färger etc. Men det man ska tänka på här är att de medeltida bilderna ofta är packade med symboler. Vissa är mer lättolkade, man kan utan vidare kunskap dra slutsatsen att riddare under 1300-talet inte hade för vana att stå på lejon bara för att killen på denna bilden gör det. Istället är det en symbol för styrka/makt, har jag iaf för mig. Vågar inte lova…  Likaså kan man inte utgå från att allt man ser på bilden verkligen fanns. En bild står inte ensam som ett bevis. Går man på det spåret så fanns det både änglar, bevingade kor och lejon, samt en hel del andra roliga saker.

2) Skriftliga källor. Genom till exempel testamente och lagar kan man få information om namn på olika plagg, dess värde, färger etc. En bok som jag verkligen rekomenderar om man är intresserad av detta är Eva Anderssons ”Kläderna och människan i medeltidens Sverige och Norge”. Den borde finnas på ditt lokala bibliotek.

3. Bevarade kläder. Dels arkeologiska fynd, men också plagg som verkligen har bevarats ovan jord. Dessa är det ont om i Norden, framförallt det sistnämda. Alla som har något intresse för medeltida kläder har ju hört talas om Bockstensmannen. Dessa fynd ger en ovärdelig bild av kläderna, man kan se konstruktion, sömnadsteknik, material, vävsätt och mycket annat. Bockstensmannen är idag så genomforskad att man till och med har fått fram ett rimligt utseende på själva ansiktet. Den senaste gissningen på hur han såg är denna, medan den äldre tolkningen var något mer som detta.
Grönland har däremot tillfört otroligt mycket på detta område. Fyndplatsen Herjolfsnes (bokstavera det snabbt fem gånger i rad…) uppvisar många välbevarade plagg från olika perioder av medeltiden. Anledningen till detta är väl, som jag har förstått det, att de har legat bevarade i permafrost, och alltså varit djupfrysta i sådär en 700 år. För er som är intresserade av detta rekomenderar jag denna sidan där det finns mer eller mindre utförlig information om väldigt många medeltida fynd.

Dessa tre källor kan tillsammans ge ganska bra underlag för gissningar om hur man klädde sig. Men som sagt, man måste förhålla sig kritiskt till sina efterforskningar, åtminstone om man vill hålla på med historiskt hantverk. En väldigt bra grundfråga att ställa sig när man vill lära sig något om historiskt hantverk är ”Var och när?”. Att påstå att man klädde sig på ett visst sätt under medeltiden (olikfärgade kilar och knäckäpple i högsta hugg) är väldigt vanskligt. Medeltiden i Europa spänner över en period på närmare 1000 år. Och självklart såg man inte likadan ut under hela denna perioden, för att sen flippa ut totalt när renässansen kom.
När man väl bestämt sig för en viss period och geografiskt område får man försöka hitta information om detta. Eftersom källmaterialet är ganska tunt från äldre tider så kan det vara klokt att ändå ta ett ganska stort område. ”Norra Europa under tidigt 1200-tal” är lättare än ”Träskboda socken under april månad 1415”. När man väl hittar information som är relevant så börjar man se mönster. Man ser ett mode, och det här brukar vara riktigt roligt.

Och även om man inte allt gillar historiskt hantverk, om man har noll intresse av gångna tider, eller om man tycker att det verkar för ”styrt” så kan det vara kul att kolla igenom t.ex. bilder. Det finns många roliga detaljer i dem, och gamla hantverksmetoder och formspråk kan även användas för att skapa helt nya saker. Kanske en jeanskappa som till modellen är skuren som en av Karl XII’s justacorpses som finns på livsrustkammren?

Ibland får jag för mig att jag har för mycket fritid, och börjar handsy ett helt plagg. På sätt och vis gillar jag handsömnad bättre än maskin, känner att jag inte har samma kontroll på maskin. Problemet är ju att det tar sån fruktansvärd tid. Igår kväll kollade jag på en lång film, ca 3.5 timmar och sydde på en tidigmedeltida kjortel och sydde under tiden. Jag han sy ihop en ärm och fälla den sömmen, fälla sömmen runt ärmhålet och sy en bit längs sidosömmen… Men man blir ju glad när det är klart…

(här skulle det ha varit en bild på arbetet, men jag hittar inte kamerasladden, ska se om jag kan lösa det under dagen)

Edit: Och här har vi bilden…

Eftersom alla har läst förklaringen i mitt tidigare inlägg så vet ju alla vad lajv handlar om (tror jag i min enfald). Så nu tänkte jag gå in lite mer på hantverk i samband med lajv, och lajvsaker.

Lajv handlar om att gestalta en person, spela en roll. Detta gör man genom sitt beteende, agerande men framförallt (enligt mig) sina atribut när det kommer till kläder, tillhörigheter etc. Inför så gott som alla lajv gör arrangörerna upp en beskrivning av den materialla kulturen på lajvet. Denna kan vara väldigt varierande beroende på hur mycket arbete arrangören lägger ner/hur mycket arrangören vill styra. Ibland kan beskriviningen lyda ”medeltida fantasy” vilket brukar resultera i en salig röra av fantasy-kreationer, vikingatida pösbyxor, den klassiska pös-skjortan och andra mer eller mindre fantasifulla kreationer. Detta är förstås ett väldigt inkluderande arbetssätt, eftersom kraven blir väldigt låga, och de flesta människor kan få ihop något som går under ”medeltida fantasy”. En typisk dräkt från ett sådant lajv skulle kunna se ut ungefär såhär:

Som sagt, den klassiska pösskjortan, och en liten läderpung direkt i bältet. Vadmalsvästen är även den klassisk , och linnebyxorna är riktigt opraktiska att ha i skogen. De är inte varma, men däremot väldigt bra på att suga åt sig fukt.
Som jag ser det så är det största problemet med vaga beskrivningar av den materiella kulturen att fiktionen blir väldigt svag. När man ser en blandning av allt möjligt på ett lajv, så får man inte känslan av en kultur. Förvisso får fler deltagare och kanske framförallt nybörjare chansen att vara med utan direkta krav på att prestera specifika saker. Pöskjortan på bilden är faktiskt det första plagg jag sydde själv, resten fick min mamma hjälpa mig med. Killen på bilden är alltså jag i april 2004.

Sen finns det de lajv som är fruktansvärt styrda vad gäller det materiella kulturen. Man går inte bara in på material och inspirationskällor, utan man tar med en hel hög med andra saker. Det kan handla om lokalt mode, symbolik i dräkten, sömmar som är att föredra, krav på t.ex borderier, matierial etc. Något som man ofta ser detta på är lajv som vill vara så historiskt korrekta som möjligt. Ett exempel på detta (som jag tyvärr inte har hittat bilder från) skulle kunna vara ”Finkelboda nästa” som utspelade sig 1943 ombord på ett livs levande tåg med ånglok. Kommer någon i yllemantel här, eller för den delen kläder från 1960-talet så vore det fel. Därför måste arrangören vara tydlig och våga sätta gränser om man vill uppnå sin vision.

Självklart finns det otroligt många lajv däremellan, som alla har en mer eller mindre styrd materiell kultur. Båda polerna har sina för- och nackdelar, men något som är sant är att kreativiteten flödar oavsett som vilket lajv man åker på. Nedan kommer jag lägga upp lite bilder för att visa exempel på hantverk i samband med lajv. Och jag vill påpeka att så gott som allt ni ser, från kläder, hattar och skor till pilbågar, musikinstrument,  ja, till och med hus är tillverkat av lajvare och för lajvare

Jag tänkte presentera det jag brinner för här, nämligen lajv (levande rollspel). Eftersom jag helt säkert kommer relatera till lajv under veckan så är det bra om alla som läser har en en viss förförståelse.
Jag började skriva min egen syn på denna hobby, men sen kom jag på bättre tankar. Läs denna artikel på Wikipedia istället, den ger en väldigt heltäckande och ganska lättfattad bild av lajv. Den tar högst
10 minuter att läsa, och det kan det vara värt, vare sig man aldrig har hört talas om lajv eller har lajvat i flera år.

Litteraturseminarium klockan 10 på universitetet. Trodde jag… Jag var tydligen i den andra gruppen, med tid klockan 13. Så vad göra, om inte göra sitt första framträdande på Kravallslöjd, åtminstone första framträdandet på bloggen?

I helgen tillbringade jag en dag tillsammans med Kravallslöjd på Nolia-mässan i Umeå. Det hela var en mycket trevlig tillställning, med jumbo-stickning, soff-broderi och många förvånade/glada/intresserade gäster. I montern bredvid fanns Västerbottens Läns Hemslöjdsförening, och jag måste erkänna att det hade kännts som en naturligare miljö för mig, men man måste ju testa något nytt ibland. Och jag fick ju inga negativa upplevelser av att vara med Kravallslöjd. Tvärtom, så dök det upp många frågor i mitt huvud, kring hantverk, slöjd, betydelser, terminologi och så vidare. Jag misstänker att frågor som ”vad är slöjd” dyker upp ganska ofta i dessa sammanhang, och jag tänker inte försöka komma till någon konsensus i den frågan. Är det inte lite så att hantverkets styrka ligger i man kan blanda? Både material och tekniker, men också synsätt och mål? Ett föremål har ju aldrig ett strikt funktionellt syfte, utan det tillkommer alltid emotionella, estetiska, ekonomiska aspekter. Slöjd, hantverk, skapande, konsthantverk, konst och allt vad man vill kalla det går kanske in i varandra på så många punkter att det är omöjligt att separera dem? Kärt barn har många namn…

Personligen så kallar jag mig för hantverkare. Det jag sysslar med är hantverk. Jag skapar inte, slöjdar inte, jag gör inte konsthantverk, och inte heller konst. Jag kallar mig inte skräddare eftersom jag inte har någon utbildning, och inte heller textilkreatör även om jag skapar saker av textil. Jag är en hantverkare. Punkt.
Sen finns det säkert andra människor där ute som inte alls håller med mig, som tycker att mina tillverkade saker visst är konst, slöjd etc. Och det får dom tycka, helt ok för mig. Om jag ska försöka sammanfatta mitt hantverkande och se vissa gemensamma nämnare mellan de saker jag har tillverkat så kan jag spontant tänka på följande:

*Bruksföremål. Jag tänkte skriva funktion först, men alla föremål har ju en funktion. Med bruksföremål menar jag att de saker jag tillverkar ska användas till sitt syfte.
*Eftersforsknigar. Gamla hantverksmetoder, mönster modeller, formspråk. Vilka sömmar är mest användbara för olika syften?
*Begränsningar. En stor del av mitt hantverkande sker efter givna regler och begränsningar. Det kan handla om fiktionen för en viss lajvvärld, eller modet i norra Europa under sent 1400-tal. Att skapa något fritt utan tydliga rätt-och-fel-gränser är svårt för mig.
*Materialval. I möjligaste mån utgår jag från naturmaterial, Ylle, linne, bomull, läder, skinn, ben. I vissa fall får ekonomin bestämma vägen. Även om de historiska sidentygerna från durantextiles.com är snuskigt fina så tillåter inte Csn att jag köper dem.

Så…
Betyder detta att jag är en trångsynt tråkmåns som inte ser skapandets verkliga potential?
Att jag ser ner på människor som skapar utan ambitionen att sedan använda sitt föremål?
Att jag tycker det är jävligt onödigt att sy en 1700-tals klänning i pressening, bara för att man ”ska göra ett statement”?

Det finns människor som tycker det. Det vet jag. Men jag håller inte med, jag anser att allt skapande har sin poäng. Om inte annat för tillverkaren. Alla blir saliga av sitt sa min mormor när jag var liten. Jag blir salig av detta, av mina begränsningar. Och jag förstår precis människor som inte blir det. Som tillverkar föremål på helt andra grunder. Det viktiga är att man är nöjd med det man själv gör.

Hoppas att ni har fått ut något av detta nu. Ni som läsare behöver inte alls hålla med, det finns inga rätt och fel. (Ett uttalande som ni heller inte behöver hålla med om). Men för mig så vore det väldigt roligt att få feedback på detta. Lämna en kommentar i bloggen om med egna åsikter, så kan jag få uppslag till nya inlägg. Nu är klockan 12, det är dags för lunch, en sista genomgång av seminariefrågorna, och sen litteraturseminarium.