Stolthet, kunnighet och klurighet kännetecknar en riktig kärring. Ni är en stor inspiration för er förmåga att ta plats. Länge leve all världens kärringar!

Ni har varit, och är, en stor inspiration för konstprojektet Runaway Explorers som nu fortsätter att utvecklas på sin hemsida, www.runawayexplorers.net

Under påskhelgens konstutställning visar jag ett tiotal oljemålningar ur serien ”Textile Echoes” som ingår i Runaway Explorers.

Bilderna är 54×65 cm. Läs mer på www.runawayexplorers.net

Igår fick jag med posten en kista. Den kom med ett paket sänt från Oregon i USA. Inuti kistan låg dockan Fika. Under några månader levde Fika hos konstnären Gretha Lindwood i Portland. Grethas föräldrar kom från Sverige och kanske var det därför som Gretha dekorerade kistan så vackert med kurbitsmotiv. Fika som nu vilar i sin svarta kista har en ljusblå snara runt halsen. Man kan se att Fika in i det sista måste försökt lätta på snarans tryck med tyghanden, men förgäves. Dockan ligger helt stilla och livlös. Eftersom Gretha gillade sin docka och hade svårt att ”döda” den som jag önskat, lär det istället varit Grethas mamma och syster som utförde dådet. En morgon efter en fest fann Gretha således Fika hängande i en ljuskrona. Nu är Fika tillbaka hos mig i Skåne. Under påskhelgen ska hon medverka i min påskutställning. Har du vägarna förbi är du välkommen! Långfredag till annandagen kl 10-18 på Lidvägen 16 i Harlösa. Jag bjuder på fika…

Vår barndoms trasdockor och sydda gosedjur gav oss minnen för livet. Vilket slags liv fick din docka? Vilka erfarenheter tycker du den skulle behöva nu?

Ge din docka ett nytt liv, dokumentera det och du kan bli del i konstprojektet Runaway Explorers. Välkommen att ta med till Kerstin Jakobssons utställning i Harlösa i påsk, eller maila det till kerstin.jakobsson@gmail.com

Läs mer på www.runawayexplorers.net/svenska.html

Jag kallar textilierna som jag sytt dockorna av för ”hemmafrudukar”. Mer eller mindre vackra är de i alla fall skapade för att försköna, av både hemmafruar och hårt arbetande kvinnor som ”stal” sig en stund för eget skapande. I Runaway Explorers tänker jag mig att båda dessa grupper lät fingrarna göra handarbetet medan huvudet fick fritt fram för drömmar. Kanske drömde de om ett annat slags liv, att komma bort och ”bli något”.

När dessa hemmafrudukar nu blivit dockor i konstprojektet tänker jag mig att kvinnorna som en gång satt och drömde, nu får sin upprättelse genom dockorna. De rymmer ut i världen till priset av ett kort liv.

Att skapa med sina händer innebär att fästa en liten del av sig själv till ett material. Något nytt skapas, man själv blir en skapare. I Runaway Explorers utvecklas denna kreativitet till en hel serie av skapelseprocesser. Att skapa innebär också att förstöra något annat. Tyget blir klippt till en duk, broderiet blir sytt till en docka. Dockan blir dödad och ett konstverk uppstår. I Runaway Explorers förtydligas denna rörelse av skapelse och förstörelse. Vi är kreatörer men också förstörare.

I våra egna liv får vi bara en chans, ett liv och en livserfarenhet. Om du skulle ge en docka livserfarenhet, vilka slags dramer skulle du då skapa? Vilken slags död skulle du välja att ge din docka?

Läs mer om de livsupplevelser som dockorna fick på www.runawayexplorers.net

Vad händer när vi skapar? Är det någon skillnad på manlig och kvinnlig kreativitet, eller handlar det mer om HUR vi uttrycker den? Utifrån dessa frågeställningar arbetar konstprojektet ”Runaway Explorers.

I projektet medverkar ett tiotal kulturarbetare från olika länder. De har alla fått en smal och gänglig docka att ta hand om. Dockorna är sydda av ”hemmafrudukar”, mer eller mindre föraktade textilier, skapade någon gång under 1900-talet. Återfödda till dockor blir textilierna nu konstnärers följeslagare. Flera av dem får resa till fjärran länder så som Mexico, USA och Israel.

Att jag valt att arbeta med dockor handlar om att vi kan låta dem uppleva allt vi själva gör, men också så mycket mer. Lek och kreativittet ligger nära varandra. Men det finns också en annan koppling. Handarbete, dockor, flicklek, alla dessa tre associeras till en övermysig intimitet. Till sådant som händer inom hemmets fyra väggar. Det är den miljö vi säger är den tryggaste, men där det också händer de mest våldsamma saker. Ofta mot kvinnor.

När jag överlämnat dockorna till sina nya ägare, har jag bara gett dem två instruktioner, ge dockan olika slags livserfarenheter och avsluta er tid tillsammans med att ”mörda” dockan. Det senare har mött en hel del protester och medan månaderna har gått, har det också blivit allt svårare att få konstnärerna att ”avsluta” sin tid tillsammans med dockan. Trygghet kontra våld och mänsklig kreativitet. Men också möjligheten att knyta an. Vilka vägar skulle de olika konstnärerna välja att gå?

Jag kallar mig för en ”Fine Art Cowgirl”. Uppväxt på ett lantbruk i Skåne och utbildnad till textilkonstnär på HDK i Göteborg, har kombinationen av folkkonst och finkultur gjort mig till den jag är. Man skulle kunna beskriva mig som en folk-kulturist eftersom jag hela mitt liv nyfiket samlat kunskaper om textila tekniker från hela världen. Nu förkroppsligare jag de kunskaperna och närmar mig åldern av att vara ett levande kulturminnesmärke.

Mycket av det jag gör som konstnär kretsar kring berättelser i textil, tolkningar av möten mellan tidigare århundradens skapande genom folkkonsten och vår egen tid. Jag tycker också om att samverka med andra, både konstnärer och folk-konstnärer. För mig är kreativiteten det intressanta, vad skapar vi som människor och varför?

Mitt nuvarande konstprojekt heter Runaway Explorers. I det samarbetar jag med ett tiotal kulturarbetare från olika länder. De får vars en docka att använda som ”car crash dummies” för livserfarenheter. Dockorna är sydda av ”hemmafrudukar”, mer eller mindre föraktade textilier som nu får chansen att rymma till fjärran länder. Deras nya liv blir hårt och slutar oundvikligen i en våldsam död. Det är om det projektet jag ska blogga om under denna vecka.