Världens roligaste jobb? Jag sitter nästan dagligen på Göteborgs museum och sorterar i deras gamla arkiv från Industrimuseet. Idag har jag gått igenom en bråkdel av industrifotografen Sven Sjöstedts fotografier från 30-, 40- och 50-talen. Kan inte tänka mig nåt mer spännande och det måste vara det allra bästa sätt att lära sig mer om Göteborgs industrihistoria. Det har funnits mycket textilfabriker i Göteborg och även om jag sett det förr kan jag inte låta bli att haja till varje gång jag ser dessa salar fulla av män och kvinnor vid mekaniska vävstolar eller bandflätningsmaskiner – trådar och remmar åt alla håll. I Göteborg finns en mycket välbevarad textilfabrik nästan mitt inne i staden – Göteborgs Remfabrik. Får ni tillfälle så har de visningar på måndagar kl 18.00 och det är väl värt ett besök. När de sätter igång en högljudd vävstol i en sal full av vävstolar så kan man nästan föreställa sig vilket oväsen det måste ha varit när alla var igång samtidigt!

Vilket påminner mig om min förvåning vid ett besök mycket längre norrut nämligen på Ångsågen i Drängsmark uppåt Piteåtrakten. Jag hade föreställt mig att en ångdriven ramsåg var ett bullrande ståhej men där svischade både maskinen och sågbladen tysta fram med små pust och ett pys och ut kom fina furuplankor av bästa kvalitet. Härtill kommer faktiskt en av mina fasta övertygelser som industriantikvarie, eller tja industriarvsnörd – nämligen att det är först när det rör sig, pyser, ryker, tjuter eller dammar som vi verkligen kan förflytta oss tillbaka i tiden och få den aha-upplevelsen som så sällan är fallet med historia eller museum idag. Industriarvet för mig är ofta oväntat och otroligt vacker, inget grått och dammigt fyllt av namn och årtal. Men då måste man ut i verkligheten på Sveriges många krokiga småvägar…

Jag har, ganska länge nu, samlat lite på vänners olika sjukdomar, lyten och åkommor. Ibland tänker jag att det är ett under att vi överhuvudtaget lever och står med alla dessa krämpor ständigt hängande i och runt oss. Lite för att illustrera vår kollektiva smärta, typ, har jag börjat brodera in dessa åkommor på boksidor rivna ur en inte helt sinneskry bok. En förhandstitt:

För ganska exakt ett år sedan började jag och tre till, under HBT-Festivalens flagg, vår lilla turné med det vi kallade ”queert stick- och virkkafé”. (Här finns lite mer att läsa om vad vi gjorde var och hur det gick)

Det var kul. Ibland kände jag att det var många öppna dörrar vi försökte tälja oss igenom, men oftast blev diskussionerna intressanta och giltiga för de flesta som var där. När jag nu blir frågad om ”det queera hantverket” vet jag inte riktigt vad jag ska svara, det finns så många trådar att börja på och precis som så mycket annat är den queera konsten precis överallt, växande, spridd, tydligare. Såklart beroende på vem som tittar, och hur noga vi tittar. Något som nu i dagarna, när nästa äventyr står för dörren, snurrar bakom pannbenet är alltså vinklingar på ”den queera blicken”.

Ofta, kanske särskilt inom feministiska kulturdiskussioner, pratas det om att det är personen bakom verket som, så att säga, räknas, att det handlar om vilket perspektiv producenten/konstnären har och att det är avgörande för verkets betydelse, roll, framtoning. En lite snäv stig från den utgångspunkten; att handlingen i romanen/det virkades snitt/låtens arr etc får en underordnard roll: för det är den som skrivit/virkat/tonsatt som är i fokus – att alla som tar del av verket förväntas ta med i beräkningen vem som ligger bakom det. Men det är ju knappast så att alla romaner skrivna/grytlappar virkade/trädgårdstomtar gutna av heteros är hetero-romaner/lappar/tomtar, på samma sätt som romaner/grytlappar/tomatar skapade av flator inte alltid är flat-verk, eller är det just det de är? Mer eller mindre? Är blicken så viktig, eller vad spelar den för roll, egentligen? 

Vidare behöver du ju då veta vem som ligger bakom verket för att kunna avgöra var på queerskalan det ligger, och med tanke på gatukonstens och det offentliga men ack så anomnyma hantverkandet och den ofta tydliga kopplingen till normbrytande perspektiv blir det en spännande linje att nästla sig kring.

För egen del tänker jag på konsten dels som självständig och i sig själv det den är men, precis som i arv vs. miljö-diskussionen, är jag vansinnigt övertygad om att det du som producent har med dig spelar en betydande roll. Jag menar bara såhär i vårtider verkar alla bilder jag stöter på röra sig från tussilagogult till vårhimmelsblå via krokuslila och rosérosa – ett tydligt tecken på att vi påverkas av det vi ser och rör oss i. Är du uppvuxen i Warszawas innerstad istället för på Västergötlands slätter är kanske vårfärgerna några helt andra, och är du uppvuxen med att aldrig få se det du känner gestaltat på film eller i musik så spelar det roll för vad du gör av din konst och tillvaro, tänker jag mig. Blicken igen, det du tittar med spelar roll, och om du definierar dig som till exempel queerperson så stöter du antagligen i kanter som ickequeera personer inte ens ser. Det påverkar säkert, medvetet eller ej, vad du skriver, hur du virkar, vad du vill säga och hur du vill uttrycka dig.

Ok, det här blev hattigt, snabbt, spritt och lite avhugget. Det finns så många som säger det mer och bättre. Tipsa på.

Helg med stugliv. Vin, ved och västanvind i smålandsskog. Oundvikligt blev där att kika efter vårtecken, och förutom den lite nyvaket sprittande inspirationen sågs två tussilagos, smältande drivor, en snödroppe vid husväggen. Det hördes fågelkvitter, som med god hjälp av fågelböckernas utförliga ljudbeskrivningar identifierades som nyanlända från sydligare trakter. Jag har en röd utflyktsmugg som jag längtar lite efter. Kaffe, flädersaft och bubbelvin – den passar till allt.

Det är mycket som kan skrivas av som lite småpatetiskt, det utrymmet ger skog, helg och ledighet, att perspektiven tillåts kapas en smula. Det tilltalar mig. Som att innerligheten får lov att ta sin rättmätiga plats först när det vardagliga suset lämnas hemma, eller när hemma tillåts vara varsomhelst. Helgen blev till att också leta efter inspirationen, låta diverse ord och böcker snirkla förbi och betyda lite vad de vill och kan. Det kan handla om att ta sig tiden att läsa inte enbart det nödvändiga eller potentiellt bästa utan också se vad de kanske tvivelaktiga texterna har att ge. En hel del för det mesta, såklart. Och jo, det är ett vårtecken så gott som något, att inspiration finns lite varsomhelst, eller i alla fall på lite fler ställen än under vintern/staden. Som om både tiden och perspektiven blir något annat i skog under helgflagg. Gott så.

Nåt som gör mej glad är när asfalten tittar fram på våren. Imorse när jag var ute med hundarna så tänkte jag att nu är det ju dax på riktigt att cykla till jobbet! Trodde jag ja… när jag kollade på cykelstället så hittade jag inte min cykel.. Men jag hittade mitt vajerlås – avklippt!

Nu måste jag köpa en cykel (eller låna min sambos) innan jag kan cykla till jobbet. BLÄÄÄ