Den kronologiska tiden är överskattad
Men det är gött att ha nåt att tova i.

En del dagar är det som att man måste välja
(KAN JU DOM GÖRA)
Om det ska bli pingviner eller jäv

Jäv är lite tråkigt ikväll
Även i delikatessform

Friends for life

När jag läser mina förra, nästan tre år gamla, blogginlägg tänker jag att i bästa fall har jag bara blivit mer korkad sen dess.
Jag har just kommit ”hem” till Göteborg efter en veckas undervisande på Gotlands folkhögskola i Hemse.

I den tveksamt fenomenala filmen ”Midnight Express” från 1978 yttrar huvudpersonen något i stil med: ”saknad är en fysisk känsla som gör ont i hela kroppen”.  Så har jag länge tänkt att det är, exakt så.
Men det behöver det inte vara på det viset. Jag tror att både saknad och längtan kan vara en påminnelse snarare än ett behov En vägvisare och minnessten inte bara ett svart hål.

En vän till mig har sagt att pedagogik främst går ut på att undanröja alla eventuella hinder mellan de som ska lära sig och det som ska studeras; då kan det ibland vara viktigare att sopa golvet än att läsa på om micron kvällen innan.

Den här texten borde kanske handla om slöjd, men slöjd är inte bara slöjd. När vi skapar något skapar vi inte bara objektet, vi skapar även oss själva som skapande individer.

Idag fredag är det Världsbokdagen.

Jag vill passa på att tipsa om en bok som jag kommer ihåg från min barndom det är Hasse Alfredsons bok;
Varför är det så ont om Q?

Den kom på tal för några helger sedan när vi i Kravallslöjd CREW hade en utbildningshelg och temat var Queert.
Queert inom slöjd och hbt-rörelse kan, om man vill, bara benämnas med Q.
Och då kom frågan; men varför är det så ont om Q? (i sammanhanget varför ser vi så lite Q-slöjd i samhället.)

Jag begav mig till biblioteket och den snälle mannen var nere i barnboksarkivet en lång stund innan han kom upp med ett dammigt exemplar. Har försökt att få svar på min fråga genom att läsa boken med med Queera ögon och det är klart att det är ont om Q när det går runt en gul hund med blå byxor och äter upp alla.

I barnprogrammet läste Hasse Alfredson ur sin bok och jag minns illustrationerna, som är gjorda av Björn Berg, som något alldeles extra.
Boken utkom första gången 1968 och ger än i dag en mysig läsning som drar i smilbanden.

Norrland är vackert från bussfönstret. Har påbörjat resan från Umeå till Östersund och har passerat över gränsen till Lappland. Vi styr rakt mot den sjunkande solen och under timme två av sex har vi stannat till på hållplats Fredrika.

Vi har även haft två renar som sprungit framför bussen ett tag, det var såna där vägrenar.

Om de övriga restimmarna blir lika händelserika så ser jag ingen anledning att klaga på buss som transportmedel idag. Så här inne i timme tre så har vägskylltarna med ortsnamn även det samiska namnet utskrivet.

Imorgon eftermiddag bär det av med buss mot Östersund och
Riksföreningen för Handvävnings årsmöteshelg.
En gång per år så träffs handvävare från hela Sverige och passar på att umgås, byta idéer och hålla årsmöte.  Många rynkar lite på näsan när jag berättar att jag väver och förmodligen ser de juldukar och trasmattor på metervara framför sig. Men när man kombinerar vävning med ett kravallslöjdtänk så når man helt andra nivåer.
Har du möjlighet, prova på vävning. Jag lovar det är mer än bara tygtrasor…

Förutom årsmötet så bjuder helgen på aktiviteter, kurser, samvaro och många goda måltider.
Jag har anmält mig till en bussutflykt. Ska få besöka Woolpower, där de gör underställ och andra ull underplagg. Där efter går turen till Frösökyrka och fika ingår givetvis. Anndra evenemang att ta del av under helgen är kurser i Yllebroderi, Klackmatta, Tovade textila smycken, Samiska band och en experimentell kurs i vävning; Taggigt, spretigt och krulligt.

Länet benämner sig ”Smakriket” vilket är knutet till den mattradition som vuxit sig stark där. Denna helg tänker jag förutom att försöka stoppa i mig så mycket mattradition jag hinner även se huruvida Smakriket begreppet har spritt sig till slöjd och hantverksbiten.
Har de någon Smak i Östersund?

Våren börjar kännas av även här uppe i Umeå nu. Förutom att ögonen börjar få den karakteristiska rödrosa kanten, som bara vårallergin kan frambringa, så krymper faktisk snöhögarna och tanken på balkongväxter kommer.
Det är även så här på vårkanten som kreativiteten börjar gro och allt storslaget som man tänker förverkliga under semestern börjar ta form. Hur man ska få fatt i tanken och faktiskt realisera sina idéer är något jag inte riktigt har fått styr på än…

Har köpt blommfrö till balkonglådan och reflekterade över att de flesta fröpåsar utlovar en grobarhet på 75%. Så om vi tänker oss att det får utgöra någon form av norm även när det gäller grobarhet på idéer, så borde man få ett lyckat resultat bara man följer anvisningarna.
Så vilka är anvisningarna för att odla sin kreativitet?
Förodling eller direktsådd?
Hur djupt ska det planteras och när är den förväntade blomstringstiden?

Fröer säljs ofta färgkodade, där de billigaste har grön markering och de dyraste röd. Kan man kanske när man står med en bra idé gå till fröstället och ta en påse i den kategorin man själv känner att man tänker spendera på sin vision.
En enkel tanke är en grön påse, en mellan dyr uppfinning att genomföra en gul påse och en dyr innovation en röd, sedan bara applicera anvisningarna på påsen till sin idé. Det fina är att blomstringstiden är tydligt utmärkt och den har ett bäst före datum att hålla sig till.

.
.
.
.
.

.

På min fröpåse står det att man ska lägga fröna i ljummet vatten ett dygn innan sådd.
Det är bara att gå och tappa upp badkaret och hoppa i, ska man satsa på något gäller det att göra det helhjärtat…

Idag fyller portalen Kravallslöjd 3 år.

Redan tre år, helt sjukt vad tiden flyger fram. Känns inte så länge sedan som vi satt natt och dag med att få ihop det sista inför premiäröppningen av portalen. Jag minns att det de sista veckorna innan fanns så många post-it lappar på mitt skrivbord med ”Att göra” att jag var tvungen att gå över till att skriva på A4 papper istället, det blev 8 papper fulla och i snitt 5 timmar sömn per natt de sista två veckorna innan. Minns det som i går när vi på utsatt tid äntligen kunde slå upp portarna till mötesplatsen som nu blivit ett begrepp.

Kravallslöjdsresan har varit otroligt rolig och lärorik och jag skulle inte byta det mot något. Att få vistas i en miljö, som möjliggör möten med människor med ett starkt kreativt skapande intresse är något som triggar igång det egna design tänket. Det är verkligen ett tips till er alla som känner att ni är kreativt dränerade efter vintern, beblanda er!

Idag bjuds det på tårta.
Ät med ögonen, slöjda med hjärtat.
/Veronica

Vi föll för och köpte ett alldeles eget litet torp, i höstas. Ett 1800-tals-torp i Fröjered utanför Tidaholm. Med huset följde husets historia: Damen vi köpte huset av var nämligen själv uppvuxen i torpet som på den tiden bestod av enbart ett rum med eldstad och jordgolv. Två föräldrar och åtta barn trängdes de i stugan och på vintrarna var jordgolvet så kallt att lillasyster förfrös fötterna när hon skulle lära sig gå. På den lilla tomten kan det inte ha funnits mycket plats för odlingar och framförallt var det nog tjuvjakt och tjuvfiske som höll familjen vid liv. 200 meter bort flyter Tidan stilla förbi och damen mindes den stora puttrande grytan med kräftor över elden. Att det skulle gå att mätta 11 magar är svårt att föreställa sig.

En ensamvarg och släkting hade bott året runt i stugan (utan rinnande vatten och med utedass) ända in på 70-talet. Vi fick köpa det efter vårt bedyrande att vi väl skulle förvalta huset och dess historia. (Ett aldrig målat timmerhus ska själklart få förbli omålat!) Inflyttningspresent från damens släkt? En hink nyfångande kräftor såklart!

Sen kom en snörik vinter… varken muraren eller vi kunde komma fram på den oplogade vägen och nu längtar vi efter ett par lediga dagar för att åka uppåt de två timmarna från Mölndal för att se hur stugan mår. Hoppas älgarna inte dödat det nyplanterade äppelträdet. Hoppas mössen inte ätit upp hela madrassen. Och hoppas lökarna kommit upp som vi stoppade ner i marken…

Tidigare har jag suttit i en lägenhet utan balkong och skrivit om hantverk och husreparation på byggnadsvårdstorgets webbplats. Motsägelsen har alltid känts konstig. Men nu äntligen blir det dags att som ohändig och tyvärr alltför teoretisk byggnadsvårdare få något eget att vårda. Och kanske äntligen – ett grönsaksland, våren har aldrig varit så efterlängtad!

/ida Wedin, Byggnadsvårdstorget

Byggnadsvårdstorg och industriantikvarie. Min historia på denna krokiga bana började med att jag ville lära mig odla, men även råkade lära mig timra (hjälpligt ska tilläggas). Sedan dess har min fascination bara vuxit för vad man faktiskt kunnat göra med enkla redskap och sina egna händer. Man kunde gå ut i skogen, hugga träd och bygga sig ett hus. Man kunde samla stenar med rätt form, gräva en jordkällare och sätta ett stenvalv som bevarar potatisen bättre än alla våra högteknologiska kylskåp. För att inte tala om gruvorna på 1600-talet. Med långa stånggångar av trä och vattenhjul med tiotals meter i diameter fick de vattenfall från uppdämda sjöar att flytta rörelsekraft över kilometrar. Allt för att kunna hissa upp malm och pumpa upp vatten ur djupa gruvschakt, allt utan vare sig ånga eller el. Vi är så hjälplösa idag…

Idén att bygga upp en webbplats om byggnadsvård och byggandets hantverk väcktes när jag började leta efter företag som kunde sin sak. Jag hittade mer och mer och stötte samtidigt allt oftare på frågan ”finns det nån som kan…” ”finns det nån som säljer…” osv. Ja, jo. Vi gjorde ett register. Jag trodde aldrig att jag skulle komma över 500 och när vi nu är uppe i 800 företag har jag insett att vi bara fått med en bråkdel. Det finns nämligen så mycket specialkunskap och specialintresse i detta land att jag börjar bli lite rörd. Till slut blev vi tvungna att bygga vidare på vår idé Byggnadsvårdstorget och starta länkarkiv och nu har vi fler idéer än vad tiden räcker till. Det finns så mycket kunskap att samla och jag är en inbiten samlare. Men nu samlar jag inte på brevpapper utan byggnadsvårdsföretag och länkar till roliga sidor om det byggda kulturarvet.

http://www.byggnadsvardstorget.se

http://twitter.com/byggnadsvardsto

Tvärs över Sverige från Göteborg räknat, rakt österut i närheten av Kisa, ligger en gammal nedlagd vaddfabrik. En damm gav en gång i tiden någon enstaka fallmeter till en turbin och med rörelsen från vattenkraften och turbinen så drevs alla textilmaskiner i den gamla timrade byggnaden. Idag har bland andra dotter och dotterdotter till den kvinna som en gång i tiden drev fabriken drivit ett bevarandearbete och vaddfabriken är nu ett av många arbetslivsmuseer i Sverige som teoretiskt sett, efter smärre reparationer, faktiskt skulle kunna visas i drift.

Produktionen bestod framförallt av flock till möbelstoppning, täcken och liknande samt vadd, t.ex limvadd, stickyllevadd och fetvadd. Lump revs i rivmaskiner och kardades i kardmaskiner till ”flock” som är det trassel man hittar i gamla stoppade filtar (ni vet de blanka vinröda täckena eller de med det klassiska ljusblå-vita mönstret, de som alltid är så tunga som man får hos farmor). Limvadd var en vadd som doppades i lim och hängdes på tork för att stelna. Tydligen användes detta i konfektionsindustrin (till vad har jag inte förstått än…). Råvaran var cellull, ett pappersliknande vitt material som kan liknas vid föregångare till nylon.

Tänkt vad man kunde göra utan elkraft!

Tillsammans med kollegan Bengt Spade sprang jag runt och letade efter dämningsmärken och mätte upp fasaderna i höstas och ibland när min egenföretagarekonomin känns för skral brukar jag påminna mig om att det är värt allt slit för att bara att få komma runt och se alla dessa fantastiska småindustrier och småhus och byar jag som industriantikvarie får se under mina resor. Sverige är min arbetsplats och jag har besöksmål nog för ett tvåhundra år långt liv med mitt nördiga specialintresse och ett så stort och avlångt land. Vem har tid att resa utomlands då? Kanske var det för att det var ett så fantastiskt väder…men jag tänker ändå på vaddfabriken i Kölefors som en av de vackraste platserna jag varit på länge. (…och på kafferasten passade vi på att fotografera tågstationen Slätmon i höstguld).

Har du vägarna förbi Kisa är vaddfabriken ett varmt rekommenderat besök. Du hittar dem via arbetslivsmuseernas samarbetsorganisation – Arbetssam, och i Arbetsams katalog hittar du förresten hundratals besöksvärda arbetslivsmuseer runt om i Sverige. De flesta drivs ideellt och öppettiderna är sporadiska. Ringer man innan brukar de däremot bli stolta och glada över att få visa upp sitt museum. Många arbetslivsmuseer är dåliga på att ta betalt men eftersom det är ett fantastiskt bevarandearbete de lägger ner ideellt tycker jag att vi ska se till att ge dem ordentligt betalt för visningar. Det är väl investerade pengar i Svenskt kulturarv!