Ett eget torp i Västergötland

Written by Ida10. Posted in Ida Wedin

Vi föll för och köpte ett alldeles eget litet torp, i höstas. Ett 1800-tals-torp i Fröjered utanför Tidaholm. Med huset följde husets historia: Damen vi köpte huset av var nämligen själv uppvuxen i torpet som på den tiden bestod av enbart ett rum med eldstad och jordgolv. Två föräldrar och åtta barn trängdes de i stugan och på vintrarna var jordgolvet så kallt att lillasyster förfrös fötterna när hon skulle lära sig gå. På den lilla tomten kan det inte ha funnits mycket plats för odlingar och framförallt var det nog tjuvjakt och tjuvfiske som höll familjen vid liv. 200 meter bort flyter Tidan stilla förbi och damen mindes den stora puttrande grytan med kräftor över elden. Att det skulle gå att mätta 11 magar är svårt att föreställa sig.

En ensamvarg och släkting hade bott året runt i stugan (utan rinnande vatten och med utedass) ända in på 70-talet. Vi fick köpa det efter vårt bedyrande att vi väl skulle förvalta huset och dess historia. (Ett aldrig målat timmerhus ska själklart få förbli omålat!) Inflyttningspresent från damens släkt? En hink nyfångande kräftor såklart!

Sen kom en snörik vinter… varken muraren eller vi kunde komma fram på den oplogade vägen och nu längtar vi efter ett par lediga dagar för att åka uppåt de två timmarna från Mölndal för att se hur stugan mår. Hoppas älgarna inte dödat det nyplanterade äppelträdet. Hoppas mössen inte ätit upp hela madrassen. Och hoppas lökarna kommit upp som vi stoppade ner i marken…

Tidigare har jag suttit i en lägenhet utan balkong och skrivit om hantverk och husreparation på byggnadsvårdstorgets webbplats. Motsägelsen har alltid känts konstig. Men nu äntligen blir det dags att som ohändig och tyvärr alltför teoretisk byggnadsvårdare få något eget att vårda. Och kanske äntligen – ett grönsaksland, våren har aldrig varit så efterlängtad!

/ida Wedin, Byggnadsvårdstorget

Byggnadsvårdstorget – byggnadsvård i Sverige

Written by Ida10. Posted in Ida Wedin

Byggnadsvårdstorg och industriantikvarie. Min historia på denna krokiga bana började med att jag ville lära mig odla, men även råkade lära mig timra (hjälpligt ska tilläggas). Sedan dess har min fascination bara vuxit för vad man faktiskt kunnat göra med enkla redskap och sina egna händer. Man kunde gå ut i skogen, hugga träd och bygga sig ett hus. Man kunde samla stenar med rätt form, gräva en jordkällare och sätta ett stenvalv som bevarar potatisen bättre än alla våra högteknologiska kylskåp. För att inte tala om gruvorna på 1600-talet. Med långa stånggångar av trä och vattenhjul med tiotals meter i diameter fick de vattenfall från uppdämda sjöar att flytta rörelsekraft över kilometrar. Allt för att kunna hissa upp malm och pumpa upp vatten ur djupa gruvschakt, allt utan vare sig ånga eller el. Vi är så hjälplösa idag…

Idén att bygga upp en webbplats om byggnadsvård och byggandets hantverk väcktes när jag började leta efter företag som kunde sin sak. Jag hittade mer och mer och stötte samtidigt allt oftare på frågan ”finns det nån som kan…” ”finns det nån som säljer…” osv. Ja, jo. Vi gjorde ett register. Jag trodde aldrig att jag skulle komma över 500 och när vi nu är uppe i 800 företag har jag insett att vi bara fått med en bråkdel. Det finns nämligen så mycket specialkunskap och specialintresse i detta land att jag börjar bli lite rörd. Till slut blev vi tvungna att bygga vidare på vår idé Byggnadsvårdstorget och starta länkarkiv och nu har vi fler idéer än vad tiden räcker till. Det finns så mycket kunskap att samla och jag är en inbiten samlare. Men nu samlar jag inte på brevpapper utan byggnadsvårdsföretag och länkar till roliga sidor om det byggda kulturarvet.

http://www.byggnadsvardstorget.se

http://twitter.com/byggnadsvardsto

Trasslet i gamla filtar

Written by Ida10. Posted in Ida Wedin

Kölefors vaddfabrik, 2009Tvärs över Sverige från Göteborg räknat, rakt österut i närheten av Kisa, ligger en gammal nedlagd vaddfabrik. En damm gav en gång i tiden någon enstaka fallmeter till en turbin och med rörelsen från vattenkraften och turbinen så drevs alla textilmaskiner i den gamla timrade byggnaden. Idag har bland andra dotter och dotterdotter till den kvinna som en gång i tiden drev fabriken drivit ett bevarandearbete och vaddfabriken är nu ett av många arbetslivsmuseer i Sverige som teoretiskt sett, efter smärre reparationer, faktiskt skulle kunna visas i drift.

Produktionen bestod framförallt av flock till möbelstoppning, täcken och liknande samt vadd, t.ex limvadd, stickyllevadd och fetvadd. Lump revs i rivmaskiner och kardades i kardmaskiner till ”flock” som är det trassel man hittar i gamla stoppade filtar (ni vet de blanka vinröda täckena eller de med det klassiska ljusblå-vita mönstret, de som alltid är så tunga som man får hos farmor). Limvadd var en vadd som doppades i lim och hängdes på tork för att stelna. Tydligen användes detta i konfektionsindustrin (till vad har jag inte förstått än…). Råvaran var cellull, ett pappersliknande vitt material som kan liknas vid föregångare till nylon.

Tänkt vad man kunde göra utan elkraft!

Tillsammans med kollegan Bengt Spade sprang jag runt och letade efter dämningsmärken och mätte upp fasaderna i höstas och ibland när min egenföretagarekonomin känns för skral brukar jag påminna mig om att det är värt allt slit för att bara att få komma runt och se alla dessa fantastiska småindustrier och småhus och byar jag som industriantikvarie får se under mina resor. Sverige är min arbetsplats och jag har besöksmål nog för ett tvåhundra år långt liv med mitt nördiga specialintresse och ett så stort och avlångt land. Vem har tid att resa utomlands då? Kanske var det för att det var ett så fantastiskt väder…men jag tänker ändå på vaddfabriken i Kölefors som en av de vackraste platserna jag varit på länge. (…och på kafferasten passade vi på att fotografera tågstationen Slätmon i höstguld).

Slätmon i höstguld

Har du vägarna förbi Kisa är vaddfabriken ett varmt rekommenderat besök. Du hittar dem via arbetslivsmuseernas samarbetsorganisation – Arbetssam, och i Arbetsams katalog hittar du förresten hundratals besöksvärda arbetslivsmuseer runt om i Sverige. De flesta drivs ideellt och öppettiderna är sporadiska. Ringer man innan brukar de däremot bli stolta och glada över att få visa upp sitt museum. Många arbetslivsmuseer är dåliga på att ta betalt men eftersom det är ett fantastiskt bevarandearbete de lägger ner ideellt tycker jag att vi ska se till att ge dem ordentligt betalt för visningar. Det är väl investerade pengar i Svenskt kulturarv!

Industriantikvarie på småvägar

Written by Ida10. Posted in Ida Wedin

Drängsmarks ångsåg, ångmaskinen i driftVärldens roligaste jobb? Jag sitter nästan dagligen på Göteborgs museum och sorterar i deras gamla arkiv från Industrimuseet. Idag har jag gått igenom en bråkdel av industrifotografen Sven Sjöstedts fotografier från 30-, 40- och 50-talen. Kan inte tänka mig nåt mer spännande och det måste vara det allra bästa sätt att lära sig mer om Göteborgs industrihistoria. Det har funnits mycket textilfabriker i Göteborg och även om jag sett det förr kan jag inte låta bli att haja till varje gång jag ser dessa salar fulla av män och kvinnor vid mekaniska vävstolar eller bandflätningsmaskiner – trådar och remmar åt alla håll. I Göteborg finns en mycket välbevarad textilfabrik nästan mitt inne i staden – Göteborgs Remfabrik. Får ni tillfälle så har de visningar på måndagar kl 18.00 och det är väl värt ett besök. När de sätter igång en högljudd vävstol i en sal full av vävstolar så kan man nästan föreställa sig vilket oväsen det måste ha varit när alla var igång samtidigt!

Vilket påminner mig om min förvåning vid ett besök mycket längre norrut nämligen på Ångsågen i Drängsmark uppåt Piteåtrakten. Jag hade föreställt mig att en ångdriven ramsåg var ett bullrande ståhej mKölefors vaddmaskinen där svischade både maskinen och sågbladen tysta fram med små pust och ett pys och ut kom fina furuplankor av bästa kvalitet. Härtill kommer faktiskt en av mina fasta övertygelser som industriantikvarie, eller tja industriarvsnörd – nämligen att det är först när det rör sig, pyser, ryker, tjuter eller dammar som vi verkligen kan förflytta oss tillbaka i tiden och få den aha-upplevelsen som så sällan är fallet med historia eller museum idag. Industriarvet för mig är ofta oväntat och otroligt vacker, inget grått och dammigt fyllt av namn och årtal. Men då måste man ut i verkligheten på Sveriges många krokiga småvägar…