Idag har jag arbetat som sömmerska. Som jag nämnt tidigare gör jag det lite vid sidan av, när jag hinner. Och eftersom det blivit en del extratimmar på Hemslöjden fick jag ledigt och kunde där med jobba. När jag är sömmerska syr jag åt konstnären Maria Lilja. Kan tyckas märkligt att jag syr åt någon annan när jag är fullt kapabel att designa själv. Fast nu är det så att jag fastnat för Liljas design. Jag blir glad av att sy Liljas kläder, det är så mycket färg och form. Lilja arbetar mycket med applikationer och att jag jag får brodera på fri hand med symaskinen, skriver in ordet som hör till kollektionen. Jag hade aldrig arbetat så mycket i linne som jag gör med Liljakläderna, linne som är så otroligt fint och härligt att arbeta med. Tacksamhet.

Liljas kläder är fulla med budskap och blir helt ekologiska med tanke på att de inte följer modet det minsta. De passar alltid eller aldrig. Fint det, att vara utanför normen. Det finns en frihet i det. Kläder som stärker människan inifrån och ut.

Här är ett litet blåbär uppfluget i ett träd.
Liljas kollektioner har olika betydelser och finns i bland annat bär, träd, fåglar, elementen och blommor som är årets design.

Ja, mina arbetskläder skulle jag berätta om. De är baserade på elementkollektionen, i jord. Fast kläderna från kollektionen ser annorlunda ut, eller det är mina arbetskläder som skiljer sig. Basen är i alla fall i jorden, där jag hämtar näring och trygghet. Egentligen inte konstigare än några andra arbetskläder. Jag drar på mig dem och representerar Maria Lilja, precis som när jag jobbade på den flådiga banken på Norrmalmstorg i Stockholm och gick i kostym varje dag. Det var en utmaning vill jag lova, att klä mig inom koden men ändå uttrycka mig själv. Men det är en helt annan historia.

Om finnväv är min passion idag så var min förra passion slarvtjäll – en teknik jag fortfarande hyser starka känslor för och gärna vill dela med mig lite av. Ämnet känns extra aktuellt eftersom jag denna helgen ska hålla en workshop om slarvtjäll i en vävstuga i Göteborg.

Att jag fastnade för slarvtjäll beror främst på teknikens frihet och möjligheten att bygga mönster och strukturer. Om du läste mitt inlägg i måndags så vet du att byggande i alla former står högt på min lista.

Slarvtjäll är enligt wikipedia en vävteknik i tuskaftsbindning där tygtrasor skyttlas in och mönster skapas genom att i väven plockar in tygtrasor vars ändar får ligga lösa ovanpå och utanför varpen. Slarva är dessutom ett annat ord för trasa.

Eftersom mattan är länge varit min utgångspunkt har det blivit många slarvtjällsmattor genom åren, alla har dock inte varit lämpliga för golvet. Jag har utforskat olika material i ”slarven” allt från små bitar bomullstrasor till handgjort papper. Jag har utforskat hur olika former och mellanrumsformer bygger mönster. Och sist men inte minst har jag utforskat färgens betydelse i mönsterbyggandet. Jag rekommenderar starkt att prova denna genialiska teknik för mönstring av enkla tuskaftsvävar – det känns som att väva och brodera samtidigt.

Här kommer lite bilder att inspireras av.

matta täckt med slarv i sprutmålad vadmal

matta till Bohusslöjds 100-års jubileum

slarvtjäll i viskosbast – till Lerums kommunhus

matta till utställning i Åbo – alla slarv är i vadmal färgat med restprodukter av mat

En sak som blev tydlig vid den Västgötska kyrksafarin i tisdags var varje byggnads förankring till platsen och dess materialtillgångar samtidigt som kyrkorummet var omvärldsmedveten och del av en global kontext. Detta i och med kopplingen till kristendomen i Europa men också genom avbildningar av lejon och andra exotiska djur.

Även hantverkares frihet visade sig i naivistiska tolkningar av djur och extremt ornamenterade stolar. Lejonens människoliknande uttryck har sin förklaring i den svenska faunan avsaknad av savanndjur samt Googles ännu ickeexisterande bildsökningssfunktion. Det var inte bara ett hantverksuppdrag som skulle utföras. Inte heller var det frågan om en massproduktion. Detta påverkar estetiken. Det blir ett ärligt uttryck som berättar mycket om hantverkarens formtillgångar, referenser och sammanhang. Jag gjorde en lampa föreställande en häst. Jag ville använda mig av samma metod som vid kyrkobyggandet varpå jag snidade hästansiktet direkt ur minnet.

Ni kan kika vidare på min blogg här http://trastens.blogspot.se/2013/05/stallbar-lampa-enhorning.html

Adolf Loos, arkitekt verksam i början av förra seklet skrev

”You would know when it was time to stop institution buildning, leaving some issues unresolved, and you would leave intact traces of how the institution grew. You want an institution that is alive”

Man måste alltså bevara en del av sitt arbete som mystisk skärva och inte trilla ner i perfektionistträsket. Loos skrev även stark kritik mot att ornamentera saker då det är ”förspilld arbetskraft” och hindrar en hållbar estetik. Det kan vara tänkvärt när man ser tillverkning i en industri men ornamentering är ofta hantverkarens belöning till sig själv. Dessutom, vad är en hållbar estetik? När man skapar något karaktärsstarkt riskerar man att det blir omodernt. Samtidigt skapar tingets unikhet sin egen auktoritet. Det är en balansgång!

Ja då var man tillbaka efter en stärkande vandring i fjällen. Fint väder och mycket skön bastu, gott om svamp var det också.

Ja då min goda vän Anna hade i uppdrag att förena den hårda slöjden (trä, stål och sådant) med den mjuka (garn, tyg med mera med mera) för att få barnen att skapa i ovana material, så gjorde hon ”garndjuret” kännt på Gammlia i Umeå.

Dessa djur har jag haft väldigt stor glädje av som hobbyslöjdare. Billigt material, enkelt att arbeta med och stor frihet i skapandet.

Här kommer några favoriter.

En gång när jag vara fyra blev jag bjuden på opera – vi skulle se carmen! En ganska stor och fin sak har jag fått höra i efterhand. Jag minns inte vem jag var där med, jag minns inte vad de sjöng, jag minns inget som skedde på scen eller runt omkring. Allt jag minns är att jag med nedböjt huvud och ett leende på läpparna stolt beundrade mina nya fina, blanka, svarta klackiskor med en litenliten röd rosett framtill.

När jag var tio önskade jag för allt i världen att mina fötter skulle växa snabbare. En nära släkting hade nämligen storlek 37 och hennes hem var och är fortfarande fyllt med skor. Enbart klackiskor såklart! Rosa, rutiga, randiga, glittriga, röda, gröna, i trä, i skinn, i tyg, i plast med rosetter, med band, med spännen. Ja det är knappast möjligt att räkna upp alla olika sorters skor som fanns i kartong efter kartong.

Vid varje besök hos min skoälskande släkting grävde jag och mina syskon och kusiner i kartongerna och trampade därefter omkring i än det ena än det andra alldeles förstora skoparet. Vi kunde sällan gå riktigt i dem. Vi gick med böjda ben och krokiga ryggar. Snyggt var det inte, men fantastiskt roligt!

Så en dag. Det var hösttermin och första året på gymnasiet. Jag var 16 och började tänka på annat än skor. Men fötterna hade vuxit ikapp min önskan och storlek 37 var nådd. Klackiskorna satt perfekt på mina fötter Jag kunde spänna åt banden. Jag kunde känna hela skon formas kring min fot och jag kunde lyfta på fötterna utan att skorna släpandes följde med en bit efter. Jag kunde gå! Visserligen var det fortfarande lite stapplande. Men jag kunde gå.

Lyckan var total! – för ett kort ögonblick.

Helt oväntat och med en slags förfäran fylldes mitt inre med insikten om att min önskan inte längre var min.

Klackiskor vad var det?! Ett förtryck och en symbol för begränsad frihet.  Nej, Det kunde jag inte stå för. Obekväma var de och trots att de satt stadigt på fötterna så var de inte alls lika roliga att gå i längre. Kraftigt togs ett avstånd från den klackiskovärld jag så länge längtat efter.  Istället medförde uppvaknandet ett frekvent letande av klackiskornas kontrast. De skulle vara helt utan någon klack, helst alldeles platt. Händelsen var slutet och början. Slutet på leken och början på tankar om konstruktioner, om vad som är på riktigt och vad som är på låtsas.

I sommar, 10 år senare, klär jag mig i lärarinnedräkt från början av 1900-talet. Det är på riktigt och det är på låtsas. Jag snubblar i trappor med lång kjol och klackiskor, skorna släpar efter mig när jag försöker skynda mig tillbaka efter lunchen och jag känner mig liten och utklädd. Jag känner mig begränsad, klumpig och elegant på samma gång.

Det är lek och det är allvar i ett par skor. På riktigt och på låtsas.

Jag har en dotter som är fyra år gammal. Hon har brukat ha en klassisk utdragssäng ståendes mot väggen bredvid min säng ganska länge; men så för ett tag sedan byggde vi en liten koja mellan sängens ena kortsida och väggen, varpå hon direkt drog in sin lilla yogamadrass i kojan och skulle sova där. Hon fick inte plats raklång, men hon ville inte sova någon annan stans under de följande två veckorna. Jag tyckte det verkade lite väl trångt, så då gjorde jag vad som vid det tillfället var det bästa jag gjort under den här terminen; gav bort sängen och satsade på att bygga ut kojan! Vi hade så roligt som vi hade när vi byggde den kojan!

Det är väldigt viktigt för mig att känna att jag har ett litet område som jag får experimentera på, ett rum som går att bygga om efter mina nycker och behov och en plätt mark att göra lite grövre utomhusgrejer på. Visserligen bor jag i ett hyreshus, men både golv, väggar och tak på mitt rum har tillgodo en renovering – så jag behöver inte bry mig om att akta tapeten/lacken eller vad det kan vara. En koja gör väl kanske inte nödvändigtvis några ingrepp på rummet i övrigt; men t.ex. ikväll när jag kom hem. Då hade dottern min gått och lagt sig, men i rummet var det spår av liv. Lim och färg på golvet, jag hade till och med fått ett hjärta målat på en av mina tröjor =) En typisk grej som jag finner destruktivt att klaga på, och egentligen blir jag bara glad när jag ser det! Om jag nu vill ha färgfritt på golvet kan jag ju göra iordning en målarhörna med vaxduk, men jag behöver varken bli stressad eller upprörd för spillet som jag fann, och det är jag riktigt tacksam över ikväll.

Så var jag och träffade min vän ikväll som jag skrev i förra inlägget, vi var väldigt peppade, men jag var trött. Så jag bestämde mig för att testa kaffe. Jag har aldrig förr druckit kaffe. Motsvarande minst fyra koppar (pulverkaffe) fick jag i mig. Jag tror att jag blev aningen piggare i skallen till att börja med, men framför allt så blev jag helt slut och nästan darrig i kroppen! Det var ganska spännande, och jag fick åter bekräftat att darrig orkeslöshet är en av mina absoluta favoritkänslor! Det blev livshistorier, lekar, överraskningar, och en basgång och en bakgrund till en låt.

På fredag är det maskerad – inte nödvändigtvis halloweenmaskerad dock, utan fri maskerad. Jag ska gå som dinosaurie! Det är omöjligt att låta bli att dansa i den utstyrseln! Svans är en riktig partygrej!