Dag 6 Kontroll

Jag tror att jag har en slags kontroll. Ibland under veckan har den dock bedragit mig, känslan av kontroll som jag sen omvärderat. Nu kanske det handlar om att allt jag behöver vara klar med tills på onsdag när jag åker till Bodens Konsthall antingen är klart eller påbörjat. Egentligen är det bara en mark till ett hus och en mindre bild som jag inte är klar med. Jag hade inte tänkt göra marken i trä till det här huset men sen hittade jag trä i en kontainer och kände mig manad. Det mesta trämaterial jag använder hittar jag i kontainrar förutom det jag bygger ramar av. Jag har haft tur med material till podium. Varje gång jag har behövt ett nytt har jag cyklat förbi något hus där man kastat ut hyllor till bokhyllor, det börjar nästan bli märkligt.

Igår limmade jag i alla fall ihop delarna av trä till husets mark och sågade ut konturerna, den ska slutta och jag sågade ut det sluttande också. Det är alltid en kamp med sågen, antar att det är ovärdigt egentligen att använda en så slö såg. Jag hann inte fila till den igår och det är frustrerande att behöva stanna upp när man är inne i ett arbetsmoment. Så nu hänger det kvar i mig, den rörelsen av att vara i det och jag cyklar nog till ateljén snart, även idag begränsas tiden av att jag ska gå på en konsert på kvällen. Sen spacklar jag den jämn, kom på för ett tag sedan att spackel passar bra, det blev som en revolution i mig, ändå kan jag inte få marken helt jämn så jag klär in den i tyg, det kan vara rätt besvärligt att få det att gå ihop.

Jag ser fram emot att vara inne i min nästa större bild. Det känns i jämförelse lite meningslöst med mindre arbeten som bara tar någon dag att göra. En större bild arbetar jag med under flera månader, ofta under ett halvår. Och jag känner mig lugn i att ha den att förhålla mig till även om jag gör mindre arbeten parallellt.

När jag är helt klar inför boden måste jag fokusera på att dokumentera arbeten till en tidskrift och sen få kontroll över utställningen på galleri HV i Stockholm. Det är nästan som en paus nu, att veta att jag hinner till Boden och tillåta mig att inte vara flera steg före inför det andra jag förhåller mig till.