Jag tror att jag har en slags kontroll. Ibland under veckan har den dock bedragit mig, känslan av kontroll som jag sen omvärderat. Nu kanske det handlar om att allt jag behöver vara klar med tills på onsdag när jag åker till Bodens Konsthall antingen är klart eller påbörjat. Egentligen är det bara en mark till ett hus och en mindre bild som jag inte är klar med. Jag hade inte tänkt göra marken i trä till det här huset men sen hittade jag trä i en kontainer och kände mig manad. Det mesta trämaterial jag använder hittar jag i kontainrar förutom det jag bygger ramar av. Jag har haft tur med material till podium. Varje gång jag har behövt ett nytt har jag cyklat förbi något hus där man kastat ut hyllor till bokhyllor, det börjar nästan bli märkligt.

Igår limmade jag i alla fall ihop delarna av trä till husets mark och sågade ut konturerna, den ska slutta och jag sågade ut det sluttande också. Det är alltid en kamp med sågen, antar att det är ovärdigt egentligen att använda en så slö såg. Jag hann inte fila till den igår och det är frustrerande att behöva stanna upp när man är inne i ett arbetsmoment. Så nu hänger det kvar i mig, den rörelsen av att vara i det och jag cyklar nog till ateljén snart, även idag begränsas tiden av att jag ska gå på en konsert på kvällen. Sen spacklar jag den jämn, kom på för ett tag sedan att spackel passar bra, det blev som en revolution i mig, ändå kan jag inte få marken helt jämn så jag klär in den i tyg, det kan vara rätt besvärligt att få det att gå ihop.

Jag ser fram emot att vara inne i min nästa större bild. Det känns i jämförelse lite meningslöst med mindre arbeten som bara tar någon dag att göra. En större bild arbetar jag med under flera månader, ofta under ett halvår. Och jag känner mig lugn i att ha den att förhålla mig till även om jag gör mindre arbeten parallellt.

När jag är helt klar inför boden måste jag fokusera på att dokumentera arbeten till en tidskrift och sen få kontroll över utställningen på galleri HV i Stockholm. Det är nästan som en paus nu, att veta att jag hinner till Boden och tillåta mig att inte vara flera steg före inför det andra jag förhåller mig till.

Idag vaknade jag upp pigg och utvilad, och tur var väl det, för det har varit full fart hela dagen! Det hela började med 3 timmar bindningslära på Hv-skola. På bilden ser ni inslagscord typ 2! För er som inte är insatta i vävning kan jag berätta att bindningslära är själva teorin kring hur varp och inslagstrådar ska knytas upp och arrangeras för att binda som man vill och därmed bilda det tyg, mönster, eller den effekt man vill uppnå. Det är en hel vetenskap och ibland oerhört förvirrande. Mitt första år på HV upplevde jag det många gånger som väldigt obegripligt men i år har det gått betydligt bättre, tack och lov.

 Efter det åt jag en världens snabbaste lunch för att sedan sätta mig på spårvagen in till city och handla sjukt mycket kardborreband på Ohlssons tyger, närmare bestämt 6,2 meter. Väl tillbaka på HV spenderade jag några timmar i vävstolen. Dessvärre glömde jag ta kort på min flossa, men lovar att göra det imorgon!

På eftermiddagen tog jag med mig min klasskompis Ane ner i galleriet för att sy fast den mjuka delen av kardborren på super mario broderiet. Eftersom att det nu är våtspänt måste det hanteras försiktigt för att inte bli skrynligt och fult, vi löste det genom att Ane matade på broderiet från en rulle medans jag satt och sydde, allt för att undvika att det skulle hamna på golvet eller skrynklas ihop. Det var lite klurigt till en början men när vi väl kommit in i det gick det som smort!

Nu återstår bara att fålla överkanten, detta görs givetvis för hand. Det blir snyggast så, men tar också mycket längre tid. Sen ska jag och min broderilärarinna Gun att se om det går att hänga med hjälp av trådar eller om jag behöver montera den hårda sidan av kardborren på en list för att på så sätt spänna ut broderiet ordentligt… (Om detta låter rörigt så klarnar det nog när ni får se bilder på den färdiga monteringen.) Vill man se fler bilder på monteringsarbetet kan man besöka min arbetsblogg: www.supermariobrosworld1-1.blogspot.com.

Efter skolan gjode jag ett snabbt besök på lagerhaus där jag inhandlade lite saker inför vernissagen. Det här är min första ensamma utställning, tidigare har det alltid varit genom olika skolor och därmed har alla förberedelser delats upp på många personer. Det är mer jobb än vad man kan tro, upptäcker jag nu, men fördelen är ju att man får bestämma allt själv. Som tur är har jag fina klasskompisar som erbjuder sin hjälp och som jag kan besvära med frågor om vilka cupcakes som är godast och hurvida man måste servera vernissagevin eller får bjuda på saft istället om man känner för det. (Svaret på frågorna är kardemumma och ja!)

I tisdags fick jag ett telefonsamtal från en arbetsgivare som jag spontanskickat en ansökan om sommarjobb till. Arbetsgivaren är personalansvarig på försäljningsavdelningen vid en större institution och jag visste inte riktigt själv vad jag sökt för jobb när jag skickade min ansökan, det enda jag visste var att jag ville och har erfarenhet av att jobba i butik. I vilket fall som helst så fick jag komma på intervju och det jag vill komma till är att arbetsgivaren var riktigt imponerad över mina meriter och då inte min arbetslivserfarenhet utan det hon satte mest värde i var mina utbildningar!

Jag har innan HV läst ett år på Sätergläntan och ett år på Capellagården men jag har aldrig tänkt att det skulle vara meriterande i såna här sammanhang. Jag har mest haft det uppskrivet på mitt CV för att man ”ska” det och för att det ska synas att jag har gjort något och inte bara suttit och latat mig eller så. Men här var jag alltså i en situation där mina utbildningar faktiskt gav mig ett jobb!

Det är ju kanske visserligen ingen nyhet att det funkar så men jag har iaf inte tänkt så mycket på det förut. Jag tycker att det är riktigt uppmuntrande att det må va ont om jobb för textilhantverkare men vi kan vara attraktiva i andra sammanhang i alla fall!

I övrigt har jag bara en sak att säga: BÖRJA ALDRIG SNUSA FÖR DET SUGER ATT SLUTA!

Jahej!

/Alva

Hej!

Nu är det vår bloggvecka! Det känns roligt men också lite svårt, ingen av oss har en personlig blogg eller liknande så vi vet ju inte riktigt hur man gör. Men det löser sig nog.

Vi pluggar textil på HV skola och vi upplever att vi ofta får höra och även själva pratar om hur svårt det är att klara sig som textilare. ”Ja, man kommer ju behöva ha ett annat jobb vid sidan om” känns som en vanlig replik både från lärare och andra.

I vår utbildning ingår en kurs i företagsekonomi och vi kan ärligt säga att vi inte hade förstått hur pass svårt det skulle vara att ekonomiskt klara sig i branchen innan vi pluggat den kursen. Det var efter att vi förstod det som vi började tänka på framtiden och hur vi ska få nytta av vårt kunnande. Vi går inte den här utbildningen för att sedan bli brevbärare, inget ont mot dem men vi vill ju syssla med textil! Därför började vi fundera över olika sätt att arbeta med eller kring textil och därmed få ägna oss åt det vi brinner för. Vi hade tankar kring att jobba med skapande i textil, det behöver inte innebära framställandet av färdiga produkter, vi måste inte rikta in oss på antingen konst eller bruksföremål, vi måste inte och vill inte.

När det började närma sig praktikveckor på HV så satt vi båda med pannorna i djupa veck och grubblade över var vi skulle söka praktikplats. Vid ett tillfälle då vi provfärgade en massa garner nere i HV:s färgeri ägnade vi väntetiden åt att rita en mindmap över praktikplatser. Vi tycker båda att det är ett lite lustigt och lagom töntigt sätt att få överblick över en situation. Då kom vi på att det vore kul att lära sig hålla en workshop. Efter att ha diskuterat saken i någon vecka tog vi helt enkelt mod till oss och frågade vår lärare om det var okej att ägna praktikveckan åt ett undersökande arbete kring workshops och hon sa ja!

Vi tänker att en workshop eller kurs är ett forum där vi får dela med oss av vår kunskap men också få ta del av andras ideer och skaparglädje.

Detta är ungefär vad vi kommer att skriva om och kring denna vecka. Kan hända slinker det in något helt annat men var inte orolig, det ska nog bli kul ändå.

Nu ska vi ut och sätta oss i rålis och käka en härlig pastasallad!

Alva och Hertha <3 sommar!

HEJSVEJZ!

ps. Alva är hon till vänster på bilden och Hertha är hon till höger på bilden. ds.

Börje bygger upp eldstaden.

När jag och Börje blev ihop, gick vi på Bäckedals folkhögskola i Sveg, och under tiden vi gick där bodde vi långa perioder i skolans näverkåta. När det så var dags för oss att åka hem, och lämna vårt uderbara Bäckedal, startade vi vårt första gemensamma mastodontprojekt: en tältkåta av bågstångsmodell. Vi passade på redan under de sista veckorna på Bäckedal att utnyttja skolans resurser, och fällde fyra lämpliga björkar som vi skulle ha till bågstänger. Det var ett hårt göra, det var ju mitt under den värsta savperioden, saven bara sprutade ur träden och eftersom vi fällde träden vid Ljusnan sjönk de också när de föll i vattnet. De var så tunga att vi knappt fick upp dem, men det gick tillslut.

När man inte hittar alla ämnen på en gång får en plastkratta duga.

Sen fortsatte det mödosamma arbetet hemma hos Börjes föräldrar.  Jag bodde i en lägenhet inne i Umeå, och hade ingen möjlighet att i min lägenhet förvara fyra björkstammar som vi höll på att yxa i. Ett annat mödosamt och tålamodskrävande arbete var att försöka hitta dörrstänger och övriga tältkäppar, och den som arbetat i trä vet att det inte alltid är så lätt att hitta två ämnen som är likadana.

Kåtastängerna.

Sen skulle vi hitta ett lämpligt tyg som dög som tältduk, och jag fantiserade hej vilt om en duk i vadmal. Men eftersom insåg jag att det inte skulle hålla i vårt fuktiga klimat, och efter mycket letande hittade vi tillslut en impregnerad bomullsduk från Korps i en beige nyans som vi både tyckte blev bra. Men sen skulle vi sy, och av flera orsaker blev det den svaraste biten. Dels hade Börje hela mönstret på tältduken i huvudet, och han hade svårt att förklara riktigt vad han ville, vilket gjorde det svårt för mig att veta vad vi egentligen höll på med och vad vi skulle göra.. Dels var tyget vävt på ett sånt sätt att det lätt repade sig och lätt gick sönder när vi sprättade. Inte kul, med tanke på att vi sprättade en del, eftersom vi aldrig hade sytt något liknande förut blev det såklart fel ibland.

Kåtan med tältduken.

Men idag står den där i trädgården i Vännäsby, vår kära tältkåta. I höstas blev den färdig, och vi bjöd in Börjes familj på invigning då vi bjöd på munkar och torkat kött. Och vi försöker sova därute och vara där ute så ofta vi kan, nu när vi faktiskt har en tältkåta som vi gjort själva. I kväll var Carro, en kompis till oss från Bäckedal på besök, och då hörde en kväll i kåtan till, med munkar såklart! I kväll blir det övernattning också, vi passar på eftersom det inte lär bli så mycket sånt i höst när jag börjar på HV och Börje på Fosen.