Det är söndag och jag försöker färdigställa en mark till mitt senaste hus. Att göra mark är ganska otillfredsställande i jämförelse med andra arbetsmoment och det är svårt att få den bra, det krävs tålamod och närvaro och en perfektionism som jag nog har mer av på andra plan. Nu är det inte mycket kvar att göra men slutet är beviset på hur bra eller dåligt det blev så jag vilar nu lite ifrån det och skjuter upp min dom.

Jag vet att sådant som inte är tillfredsställande i stunden är tillfredsställande på längre sikt. Och förmodar att drivkrafter verkar på olika plan och har olika källor.

Jag har klippt mattrasor också idag, jag insåg att jag bokat en vävstol måndag och tisdag när jag kommer hem från Boden på en plats där man kan hyra en vävstol under en tid som man själv bestämmer. Jag bestämde mig för två dagar. Föreställde mig att det vore vilsamt som en paus mellan två utställningar. Jag tror nog fortfarande att det kan fungera så.

Det var lite märkligt, jag skrev för någon dag sedan om människors allmänna brist på broderi referenser och så gjorde jag det jag skrev att jag inte gjorde, jag broderade igår på en buss. Och en man kliver på bussen och så berättar han för mig att hans mamma också knypplar (det är vanligt att människor blandar ihop knyppling och broderi). Jag frågar vad hon knypplar för något. Och han säger att hon knypplar jultomtar.

Jag tror att jag har en slags kontroll. Ibland under veckan har den dock bedragit mig, känslan av kontroll som jag sen omvärderat. Nu kanske det handlar om att allt jag behöver vara klar med tills på onsdag när jag åker till Bodens Konsthall antingen är klart eller påbörjat. Egentligen är det bara en mark till ett hus och en mindre bild som jag inte är klar med. Jag hade inte tänkt göra marken i trä till det här huset men sen hittade jag trä i en kontainer och kände mig manad. Det mesta trämaterial jag använder hittar jag i kontainrar förutom det jag bygger ramar av. Jag har haft tur med material till podium. Varje gång jag har behövt ett nytt har jag cyklat förbi något hus där man kastat ut hyllor till bokhyllor, det börjar nästan bli märkligt.

Igår limmade jag i alla fall ihop delarna av trä till husets mark och sågade ut konturerna, den ska slutta och jag sågade ut det sluttande också. Det är alltid en kamp med sågen, antar att det är ovärdigt egentligen att använda en så slö såg. Jag hann inte fila till den igår och det är frustrerande att behöva stanna upp när man är inne i ett arbetsmoment. Så nu hänger det kvar i mig, den rörelsen av att vara i det och jag cyklar nog till ateljén snart, även idag begränsas tiden av att jag ska gå på en konsert på kvällen. Sen spacklar jag den jämn, kom på för ett tag sedan att spackel passar bra, det blev som en revolution i mig, ändå kan jag inte få marken helt jämn så jag klär in den i tyg, det kan vara rätt besvärligt att få det att gå ihop.

Jag ser fram emot att vara inne i min nästa större bild. Det känns i jämförelse lite meningslöst med mindre arbeten som bara tar någon dag att göra. En större bild arbetar jag med under flera månader, ofta under ett halvår. Och jag känner mig lugn i att ha den att förhålla mig till även om jag gör mindre arbeten parallellt.

När jag är helt klar inför boden måste jag fokusera på att dokumentera arbeten till en tidskrift och sen få kontroll över utställningen på galleri HV i Stockholm. Det är nästan som en paus nu, att veta att jag hinner till Boden och tillåta mig att inte vara flera steg före inför det andra jag förhåller mig till.

Jag klippte sönder några bilder idag och bygger ihop dem till en ny. Det blir ett tvillingpar i ett område med träd och lösspringande hundar, ser framför mig många hundar men har nu bara två. En slags kråkfåglar och ett hus i bakgrunden. Egentligen visar jag inte saker som inte är färdiga. I alla fall inte på bussar, alla samtal kring juldukar då, jag har redan sagt alla de orden, broderireferenserna de flesta har verkar begränsade.

Det var lite ofokuserat idag. Samlat grenar, hittat kartong, gjort klart tre träd för att ersätta tre sålda, köpt fem kilometer svart sytråd, gjort en mindre bild till en tredimensionell allé, lyssnat på levande poesi sedan med cello och om det var trombon. Jag tycker om när röster släpar sig fram och sedan oförutsägbart reser sig. Och en trombon emellan med snabba moln som projiceras på en hel vägg och ett bergsmassiv som berättar samma sak som rösten varvat med tystnad och någonting i luften som jag tolkar som nervositet och svett.
Det blir bättre om man fokuserar på en sak i taget, jag fungerar bäst då jag gör samma sak en hel dag. Samtidigt är det under sådana här dagar mer troligt att något oväntat inträffar, jag kan ha formulerat en titel till min utställning på Galleri HV i januari. Och jag fick en bild av hur jag ville använda utställningsrummet som ju är ett fönster med en rad olika möjligheter.
Bilderna från dagen är till synes utan sammanhang.

Samlat grenar

Lyssnat på dab radio

Samlat kartong

Inte hunnit äta apelsiner

Sett över trämaterial

Sågat till trä till träd

Försökt titta på senaste byggda huset och förstå bästa sätt att visa det på

Ibland vill jag påstå att tillståndet är meditativt men inser sedan att det innehåller för mycket stress för att få kallas så. Stressen att långsamt ta sig fram från en plats till en annan, en färdsträcka och mer än en enda punkt av stillhet. Jag har just gått ut ur denna rörelsehandling med fyra motorer på två vingar och en plan för fortsättningen.

flygplan färdigt

flygplan färdigt uppifrån

Det tar längre tid än man kan tänka sig att täcka ytan på en motor

Motorer under arbete

Jag kom hem från ateljen sent under natten och började sortera kasetter jag spelat in tiden innan cdskivorna. Jag behövde slänga en del men sparade vissa i en skokartong för att åter kunna försättas i molnregnskogen, det hebridiska havet, i midattssolen.

Jag vet inte hur mycket dag i sträck man skulle behöva för att känna att man har nog dag. Det var länge sedan tiden bar sig mer sansat åt och inte rasade fram. Tror att den är möjlig att stoppa men att det krävs vilja och ledtrådar till tillvägagångssätt och att jag saknar den viljan samt uppskattar ruset.

Jag arbetar några timmar hemma idag på grund av den sena hemkomsten. Täljde till nya propellerdelar till flygplanet i ateljén i natt, jag klädde dem med tyg och har börjat täcka dem med svart sytråd. Jag vill montera ihop dem med vingarna innan jag cyklar till ateljén eftersom jag behöver lite tid att planera fortsättningen och tror att jag kommer att komma på den om jag inte förflyttar mig. Jag behöver veta vad som är av störst vikt inför utställningen i Bodens Konsthall som jag åker och bygger om en vecka. Det är den andra av fyra separatutställningar som jag har under ett halvår, jag är med på två grupputställningar under samma period. Om det inte vore för det administrativa som tillkommer så vore det inte för mycket.

Bergstrakter

Jag tänkte försöka vara vardagsnära även om min vardag är ganska monoton och mest består av ett stilla ordlöst strävande. Idag består strävandet av att täcka en yta på undersidan av ett tredimensionellt flygplan. Det kan hända att jag blir klar med det arbetsmomentet innan dagen är slut och man kan säga att jag är förväntansfull inför avslutandet, kanske är det något av höjdpunkten tänker jag men ändrar mig till att det är att se den svarta ytan ta över den vita och tänka att jag räddar flygplanet och upphöjer det till funktion, om än fiktiv.

Jag bygger en stad i alla fall med omgivande natur och fortbeskaffningsmedel ingår, det här är mitt första tredimensionella även om det förekommit i bilder.

med förväntan inför kommande ihop montering

inför den första flygresan 1978

uppdaterat 1988

poff poff poff (med flygplan) (broderi)

Någonting engagerar mig i det folkliga berättande, det skulle kunna handla om en innerlighet, ett behov och en uppriktighet som jag ofta tycker mig se. Kanske att man ibland gör någonting utan att nödvändigvis ha så mycket att tillgå, att det ofta har en förankring i någon slags vardaglighet eller det som hör till ens omstädingheter vad gäller kultur, samhälle, tid och enskilda uppkomna situationer.

Kirsty sätter upp pjäsen The South will rise again med volontärer på Iona Community för att fyra två födelsedagar.

Brandmän som dött i tjänst den 11 september uppmärksammas utanför sin brandstation.

Murmålning i Belfast som vill berätta någonting om konflikten.

Kvinna på bokmässan i Göteborg som berättar om sin egna bok som hon gett ut på ett förlag som ger ut böcker som man själv betalar för. Boken bygger på hennes upplevelser i hennes barndom då hon blev biten av en hyena, blev begränsad i sin rörlighet, en belstning för familjen därför omhändertagen av missionärer, fick möjlighet att utbilda sig på ett sätt som varit omöjligt i sin tidigare livssituation i det mindre mer svårtillgänliga samhället hon tidigare tillhört. Hon arbetar nu som lärare och skriver böcker.