Hej och välkomna till min bloggvecka!

Jag tänkte börja med att presentera mig själv lite och dom projekt som jag tänkte låta er ta del av under veckan.

Jag heter alltså Elsa och bor i Stockholm. Där studerar jag vävning och konstsömnad på Hv-skola. Dom senaste 3 åren har jag arbetar på ett över 6-meter långt tv-spels broderi, som kravallslöjd tidigare skrivit om.

På Lördag är det vernissage och ni är alla varmt välkomna!
Så denna vecka kommer till stor del att ägnas åt montering och förberedelser inför detta event. Även lite bakning då jag planerer att bjuda på cupcakes.

Men jag kommer också att väva flossamatta, vilket är vad vi jobbar med just nu i skolan. Mattor alltså, att jag valt att väva just flossa beror helt enkelt på att jag tycker det är fantastiskt roligt. Inte så himla långt från trådräknat broderi heller, då man kan jobba med pixlar och rutnät på exakt samma sätt.

Så, på schemat står alltså utställning och flossavävning. Säkerligen dyker något mer upp också!

Vi hörs mer imorgon och tittar lite närmare på allt det här!

Jag har, ganska länge nu, samlat lite på vänners olika sjukdomar, lyten och åkommor. Ibland tänker jag att det är ett under att vi överhuvudtaget lever och står med alla dessa krämpor ständigt hängande i och runt oss. Lite för att illustrera vår kollektiva smärta, typ, har jag börjat brodera in dessa åkommor på boksidor rivna ur en inte helt sinneskry bok. En förhandstitt:

Helg med stugliv. Vin, ved och västanvind i smålandsskog. Oundvikligt blev där att kika efter vårtecken, och förutom den lite nyvaket sprittande inspirationen sågs två tussilagos, smältande drivor, en snödroppe vid husväggen. Det hördes fågelkvitter, som med god hjälp av fågelböckernas utförliga ljudbeskrivningar identifierades som nyanlända från sydligare trakter. Jag har en röd utflyktsmugg som jag längtar lite efter. Kaffe, flädersaft och bubbelvin – den passar till allt.

Det är mycket som kan skrivas av som lite småpatetiskt, det utrymmet ger skog, helg och ledighet, att perspektiven tillåts kapas en smula. Det tilltalar mig. Som att innerligheten får lov att ta sin rättmätiga plats först när det vardagliga suset lämnas hemma, eller när hemma tillåts vara varsomhelst. Helgen blev till att också leta efter inspirationen, låta diverse ord och böcker snirkla förbi och betyda lite vad de vill och kan. Det kan handla om att ta sig tiden att läsa inte enbart det nödvändiga eller potentiellt bästa utan också se vad de kanske tvivelaktiga texterna har att ge. En hel del för det mesta, såklart. Och jo, det är ett vårtecken så gott som något, att inspiration finns lite varsomhelst, eller i alla fall på lite fler ställen än under vintern/staden. Som om både tiden och perspektiven blir något annat i skog under helgflagg. Gott så.

Jag är en påbörjare och ingen avslutare, jag älskar att dra i gång nya projekt och lära mig nya saker. ”Vad fin den där kudden är”, tänker jag, ”Undrar hur man gör en sån. Det måste jag prova.” Och så gör jag det. Tar fram material, klipper till, skissar upp hur jag har tänkt att mönstret ska se ut, tar fram nål och garn och börjar att brodera. Tar fram böcker för att pröva nya, för mig, broderistilar och testar. River upp, får inte riktigt till trådarna, det ser inte lika fint ut som i boken, knutarna blir inte så stora som jag vill ha dom, så jag freestylar lite, hittar på egna sömsätt och blir så nöjd till slut. Tänker att där det blev lite för mycket luft så skulle det passa med en liten applikation i form av en fågel. Under tiden som jag letar ulltyg till applikationen så hittar jag en vit plastask jag inte har sett på år och dagar.

Jaaa, mitt tennarmbandsmaterial, som jag har letat så efter. Sätter mig ner på golvet och öppnar asken och tar ut oanvänt och halvfärdigt material. Åh, så kul att sy tennarmband tänker jag och tar med mig asken in i vardagsrummet och knuffar broderiet åt sidan och börjar glatt att fläta tennflätor.  Telefonen ringer och syrran frågar om jag har fått tag på personen som har hand om marknadsplatserna till julmarknaden. Det har jag inte, men jag blir påmind om alla snöänglar och isprinsessor som fortfarande inte är klara och som ska iväg om en vecka. Dom sitter så fint uppradade på soffans ryggstöd och väntar på vingar respektive skridskor

Efter samtalet går jag genast för att ta fram material till skridskorna. Jag hinner inte ens börja klippa i skinnet så ringer telefonen ännu en gång. Vännen på andra sidan linjen frågar hur det går med måleriet, har jag målat klart tavlorna hon såg senast hon var hos mig. ”Nästan”  säger jag. Om sanningen ska fram så har jag inte ens öppnat en färgtub på flera veckor. Tavlorna har jag helt glömt bort. Men nu kommer jag plötsligt på dom och stiger upp för att leta fram skissblocket som jag använder för att skissa upp bilder som jag får i huvudet och vill måla. Jag sitter och skissar ett tag och en skiss blir så himla bra att jag genast vill se den i större format. Jag tar fram den största duk jag har och kol och skissar upp motivet. Jag tittar på de påbörjade dukarna jag har som står lutandes mot väggen.  Jag har lovat mig själv att inte börja med en ny duk innan jag har gjort klart de jag har påbörjat. Jag ska bara grundmåla lite tänker jag, Det är bra, då har jag gjort bort det och så tar jag fram pensel och färg och börjar att måla…