Jag håller på att fläta en matta av gamla T-tröjor. Då kommer jag att tänka på en historia som min mormor berättade. När hon var nygift på 1910-talet hittade hon en hel kista full med löskragar på vinden. Det var morfar som istället för att tvätta och stärka kragarna hade köpt en ny varje vecka. Han var tvungen att ha löskrage som förman på byggen i Stockholm. Det fanns förresten ett särskilt yrke för den som tog hand om männens kragar och manschetter, glansstrykerska. Mormor tvättade, färgade och sprättade i alla fall alla kragar och flätade en matta av dem. Tala om återbruk!

Jag har också två mattor som mormor och min mamma har vävt. De är vävda enbart av gamla långstrumpor av silke och crêpenylon. De var beigefärgade innan jag färgade om dem.

I Rättvik har Hemslöjdsföreningen och skolan ett gemensamt projekt. Tillsammans ska vi väva en matta till Långbryggan. Långbryggan är 628 meter lång. Det står två vävstolar i Kulturhuset där vem som helst kan väva en bit.

Helena Enmyren        Den lilla blå byrån

jaha, nu sitter man här med konstigt hår och sista bloggardagen, håret – ja äntligen skulle det få en glans av sitt forna jag, med köpefärg, det bar sig inte bättre än medans jag håll på kom stora gose kissen och var hur kelig som hälst vilket resulterade i överfall och en katt som blev fläckig, plus handukar matta och tröjan, kissen ligger nu nytvättad på mattan och funderar nog på min överreaktion!

Bloggarslutet, ja det närmar sig oxå, och det har inte alls varit som jag trodde, att det skulle vara lite jobbig, att jag inte visste vad jag skulle skriva, att jag…att jag…. nej det har bara varit roligt, å ja har flera gånger tänkt, undrar om det här är något som någon skulle vilja läsa..

En sådan grej hände igår. Jag jobbade alltså i Hajstorp, på hantverksbutiken där, då kom det in ett par, han hade alltså ringt mig veckan innan, och prata om en gris/hund som han skulle köpa till sitt barnbarn i doppresent.

Jag hade då berättat lite om skulpturen hur de kom till och så, vart de fanns att köpa bla i stockholm, på svensk slöjd, på Östermalm mm mm

Det var ju roligt att de nu kom in och hälsade, de kollade grisen som fanns i Hajstorp nu, en sådan här alltså

men på den här hade jag satt på en brudkrona, å de gick där och pratade om Östen som var utskämd med krona och allt, Östen det och Östen dit, till slut frågade jag om jag kunde hjälpa till.

Jag sa han varför har du skämt ut hunden med krona på sig, de är ju tuffa killar!!! Jag bara tittade på honom, han visste ju inte att det var jag som var skulptören och jag visst inte att han hade köpt en tidigare! Då förklara han att han ringt, barnbarnet, dopet, men det hade inte blivit någon dopgåva för han trivdes så bra på deras Hova hotell, och döpt blev han av min historia ,om var de finns att köpa, han heter ÖSTEN MALM och bor i puben på Hova Hotell, ibland får han tom en bärs, lyckliga Östen, han har det bra han och. nu söker han en liten söderböna….vi får se vad mina händer kan göra.                                                                                                                                                 I går var det sm.i metning i göta kanal, 12 st holländare bodde på deras hotell, och de skulle åka till Hajstorp för att se var Östen var född!!!   

Denna historia är ånyo en fläta i livet.

Ja alla dessa små djur som bor i mig, alla dessa med ledsna ögon och med något sorgligt litet drag över sig, detta pussel att få livet att bli det man tror är bäst, för en själv och för alla runt om kring, men vad vet vi?

Tänk vad ofta jag tänker, om jag vore  en fågel och såg livet ovanifrån.     Alla dessa stigar man går på, och vänder om går tillbaka, går en ny, ibland själv, ibland flera, man växer upp träffar nytt folk, skiljs, träffar andra, skiljs igen å så håller man på, människa efter människa.  Vad stort det då är att få lära känna någon, få ta del av en annan människas tankar och liv, och alla dessa möten finns lagrade som små fragment i oss. Det är ofta sådant här jag känner och tänker på när jag skulpterar, alla dessa fragment som bildar pussel i mig, det saker med känsliga drag, små nyanser som kanske man bara ser om man tar sig tid, känslor man känner igen.

Det ger mig så otroligt mycket när jag ser att någon tittar lite extra på något, jag ser i ögonen att något händer, en darrning, en glimt av något de kännt, en känsla har fått en kropp. Det är stort att kunna få bidraga med något sådant och jag är så tacksam för att ha fått den förmågan.                     För detta fanns hos mig redan som väldigt liten, det var något jag fick med mig, sedan tog det lite tid innan jag utvecklade det, men nu, nu är bollen satt i rullning och det finns inget stopp.

Alla dessa små pingviner lever nu egna liv hos människor som har en egen historia att berätta, men tänk vad stort det är att få vara en del av den!

Allt gott till er alla, och tack för att ni läst och tagit del av vad jag skrivit, nu har vi för alltid blivit fragment hos varandra.

Härliga hälsningar

Marika Beutler

Idag hände det något på praktiken som jag inte riktigt vet hur jag ska hantera. Jag hade tänkt att skriva lite om hur man låter hantverk och slöjd gå vidare i generationerna. Om hur mormor virkade överkast och tossor så länge hennes reumatiska händer klarade av att hålla en virknål. Ett överkast till varje barn och barnbarn, och tossor till varje fot i hela släkten. Om en bekant som sydde en dopklänning av sina förmödras olika broderade sängkläder, och på så sätt lät gamla generationer möta framtida generationer.  Om hur jag lär min dotter om garn och den textila glädjen, och om hur mor och dotter arbetar sida vid sida på min praktik. Något som var vanligt förr i gårdarna men som man ser allt mer sällan, att yrkena går i arv, och att mor lär dotter ett yrke, inte bara en hobby.

Men i förmiddags fick vi besök på ateljén. Det var en förstekurator från en nation här i stan som kom förbi med en fana. Vi var förvarnade om att fanan var förstörd, och innan han kom filosoferade vi lite om det var utspilld öl, vinfläckar, en lös applikation eller hur fanan skulle se ut. Föga anade vi den förödelse som fanan varit med om. När han spred ut trasorna på sybordet bara tystnade vi. Vi häpnade. Förskräckt försökte jag hitta luft, och jag hörde hur det svaldes tungt bredvid mig.

Alla har vi olika respekt för hantverk. Av misstag hade fanan varit framme under en fest, och nu var den totalt förstörd. Det finns inget annat ord för det skick som fanan var i. Två stora broderier var borta, helt försvunna. Siden saknades. Andra broderier och applikationer hängde löst i slamsor från det som återstod av fanan. Så onödigt och så totalt respektlöst. Kuratorn såg gråtfärdig ut när han förklarade vad som hänt och undrade om vi kunde rädda hans fana. Lätta fingrar svepte över de trasiga broderierna. Vad skulle man kunna göra åt det här. Nationerna sliter hårt på sina textilier, men något sådant här hade ingen av oss sett innan, och då har en av oss sytt i branschen i över 50 år… En fana som jag inte ens kan uppskatta hur lång tid det tagit att sy, vågar inte ens med alla de broderade detaljerna. En fana som var 30 år eller äldre, med alla sina historier och minnen.  Sedan ett misstag, en fest och den var helt förstörd.

Att återställa den kan jämföras med vad en kirurg står inför med någon som blivit överkörd av en långtradare och sedan ett godståg. Vad vi hade framför oss på vårat sybord, var vad fältskären vid de medeltida slagen kunde mötas av. Visst kan vi sy ihop en del sår, visst kan vi ersätta det saknade tyget. Men ärren kommer att synas, den kommer aldrig att bli sig lik igen, och vissa delar kommer att förbli borta. Allt för att någon ville leka Indiana Jones i närmaste gardin.

Resten av dagen jobbade vi tyst med annat, men jag gissar att det inte bara var mina tankar som drogs till den trasiga fanan. Det var egentligen först vid eftermiddagsfikat som vi hämtat oss från chocken på förmiddagen. Och jag känner fortfarande hur det tog mig. Men samtidigt börjar två små tankar mala i bakhuvudet, värda att grunna vidare på en stund.

1. Folk ser väldigt olika på det här med traditioner och historia. Och respekten för det gedigna hantverket är definitivt olika. Det är skillnad på folk och fä.

2. Jag är fast, jag vill inte bara pyssla hemma, detta är inte bara hobby, utan något jag vill arbeta med.

När man syr går det inte att stressa. Det blir bara fel och trassel då. I alla fall för mig. Jag praktiserar på en syateljé, och det tog mig två veckor att få min kropp att inse att jag inte behöver springa maraton på jobbet varje dag. Varje stygn har sin tid. Det tar liksom den tid det tar, att föra nålen genom tyget och låta tråden förvandla sig till ett broderi. Jag varken ”sölar”eller latar mig på jobbet, men pulsen är heller inte 180. (Och jag ser det inte så här romantiserat när jag är där. ) Men det lönar sig liksom inte att slita och dra stressat i nålen, det blir inte bra av att stampa symaskinspedalen i botten. Man tappar kontrollen och innan man hunnit säga ”sysax” så har man sytt snett och fel och får göra om. Gör om, gör rätt. Var noggrann. Varje stygn har sin tid.

När jag då sitter där och broderar på mina konsekrationskors, slås jag av en annan tanke. Det här har (främst) kvinnor gjort i alla tider. Symbolen är gammal, och den blivande produkten är gammal. Men framför allt, vi har broderat, förskönat i alla tider. Läggsöm och kedjestygn har funnits åtminstone sedan sen vikingatid. Fanor och banér har broderats av flinka fingrar. Kläder har sytts och fått dekor i form av vävda band och broderi. Plötsligt känner jag mig ganska liten. Jag är en i mängden en bland hur många som helst som gör eller har gjort det jag sitter och gör precis just nu; Syr ett stygn i taget. Varje stygn har sin tid.

Samtidigt är det ju så att det jag gör också är väldigt stort. Kyrkliga textilier bevaras idag. Det jag sitter och syr på, kommer att användas så länge som tygerna håller, bokstavligt talat. Om jag syr ordentligt, noggrant varje stygn, och om sedan textilerna handhas på rätt sätt så kommer det jag gör idag, att användas länge, och sedan bevaras för kommande generationer. Varje stygn har sin tid. Hur lång den tiden är beror helt på.

Samma sak med det jag gör hemma. Om det görs ordentligt så håller det. Om Busan vill vara med och ”garna” så får hon det, plötsligt får stygnen bara ta lite längre tid i anspråk. Och så får varje stygn en ny innebörd och ett nytt syfte. Kanske blir det lite nya stygn också, sydda av en knubbig liten hand. Det gäller bara att anpassa materialet och stygnet, så kan även en treåring brodera. För varje stygn har sin tid.