Jag slutade konstfack 1992. Det var 10 år efter att jag slutade gymnasiet och det var liksom då kris på arbetsmarknaden. Krisen 1982 var bedårande söt med dagens mått mätt. Den innebar faktiskt att det inte var helt säker att ungdomar fick jobb direkt efter gymnasiet. Oj vad det var länge sedan…

Vi som slutade konstfack i början av 90-talet fick rådet att GENAST anmäla oss till arbetsförmedlingen.

Jaha, då gjorde jag väl det då. Väl där blev jag strax erbjuden jobb i närmsta korvkiosk eller på långvården. Varsågod!

Ibland är de där stunderna viktiga.

Jag satt där med en välmenande förmedlare och fick oerhört klart för mig hur jag ville att mitt liv skulle vara.

Jag var väl inte arbetslös! Jag är ju nyutbildad formgivare. Silversmed. Konstnär.

Jag har inte tid med korvkiosker. Jag ska ju jobba.

Så kom det beslutet. Starta eget.

Jag hade minimalt med verktyg. Ingen lödutrustning.

Jag gjorde en rad med broscher som jag nitade ihop. Silver hade jag så klart inte råd med så i stället blandade jag koppar, mässing och aluminium och utnyttjade metallernas färger. Jag tänkte att någon fin butik kunde nog ta in de här på kommission. Eller det kanske är bäst att prova med en ful butik först. De där fina verkar ju så läskiga.

Men där någonstans fick jag en riktigt glasklar tanke. Varför börja med en skruttig butik om det är den fina jag helst vill in på. Jag gjorde en önskelista på ställen där jag helst ville synas. Det var butiker där jag själv gärna gick och suktade och tänkte att dom där, som har sina saker där, dom är verkligen lyckade!

Överst på listan hamnade Moderna Museets bokhandel. Jag hade sett smycken där i en monter och tänkte att där, där vore det smaskigt att ligga och glänsa.

Jag hamnade i den där montern så småningom. Med bultande hjärta gick jag upp på museet och pratade med inköparen. Han tog in sakerna. De fick ligga där på kommission, dvs jag fick skicka faktura först när något var sålt och sedan vänta 30dagar på att få min lilla hundring.

Det blev som vem som helst förstår inte mycket till business, men ALLA såg mig där. Alla gamla klasskamrater och lärare gick förbi den där montern, alla som jag ville imponera på såg att jag, jag fanns på Moderna Museet.

Det hör betydde att jag redan från början i karriären har fått höra att det ”går bra” för mig.

Om det har inneburit pengar eller inte, det var ju bara jag. Men jag har fått med mig en bild av att vara framgångsrik i min lilla lilla ankdamm. Och det är faktiskt ganska skönt.

Ytligt. Men skönt.

Kanske inte på samma sätt, men på ett eller annat sätt kan alla skapa.

På min färd mot att konvertera eder alla till pappersreligionen ska jag visa varför papper är det lättaste att skapa i! (Det finns såklart en massa saker som även talar för att papper är bland det svåraste också – men det tänker jag inte dra här, och nu).

Tre fyrkantiga papper…

…kan bli en askbotten…

…en avdelare…

…och ett lock.

Jag skulle utan problem kunna skriva en hel avhandling om hur mycket jag avgudar de här askarna, som kallas Masu-askar, och är en traditionell japansk design (avdelaren är designad av Paolo Bascetta). De är så OTROLIGT mångsidiga och varierbara. Bara genom att flytta några veck kan man helt ändra formen på dem! Och fixar man sedan riktigt stora papper…

Nåväl, att vika en Masu-ask är såklart inget man bara KAN – utan det måste man lära sig. Och asken, hur fin den än är i detta färdiga skick, är egentligen ganska ospännande. Särskilt om pappret inte är mönstrat, utan bara enkelfärgat. Lite småsöt och praktisk, kanske…men TRIST.

Men om man lyfter av locket, viker upp det och sedan knölar, vrider och i största allmänhet MISSHANDLAR pappret…….

Så får det en helt annan karaktär:

Man kan såklart försöka vara lite försiktig så att man inte river sönder pappret, men så länge man håller det fritt från stora revor så finns det ingen som helst begränsning här! Knöla tills det känns bra. :)

Viker man sedan ihop locket igen så blir asken genast mycket mer intressant!

Fint, vackert och allt det där…
Men hur många kan egentligen vika en ask?
Eller vika något alls?!
-Men det är det som är det allra roligaste med papper – alla KAN vika, det är bara definitionen av ordet ”vika” som behöver justeras! Det misshandlade pappret här ovan är faktiskt vackert bara precis så som det är! Det är spännande, fyllt av ljus och skugga och det är – framför allt – ett extremt unikt konstverk. Så unikt att inte ens skaparen av det kan göra ett till likadant!

-Och på ett eller annat sätt kan alla – ALLA – knöla till ett papper!

Efter några hektiska dagar med arrangemang kring evenemanget Burleskloppis har jag äntligen fått tid att hattpyssla lite igen. Burleskloppis är en loppmarknad för vintage-, retro- och burleskintresserade damer och herrar som säljer och köper varandras använda kläder och prylar istället för att lämna in dem i vintagebutiker och betala dyra påslag. Bra priser, glad stämning och glamourösa scenshower förgyller dagen. 29 april går det hela av stapeln i år, välkomna dit, ni som befinner er i Stockholm!

Tanken är att ni ska få se hur det går till att göra en koaff från början till slut. Det är lite rörigt i verkstan just nu eftersom mina bästa idéer ofta kommer när jag dragit fram ALLA tyger och band och har dem liggande på golvet…

Kreativt kaos i verkstaden...

På bilden nedan ser ni det första steget – ett tyg med stärkelse i blöts och nålas fast över hattstocken så att det får en välvd form som passar huvudet. När det torkat plockar jag av det, klär det med ett tunnt, vadderande ylletyg och sedan med foder på insidan och yttertyget på utsidan. Totalt sex lager tyg blir det som ska sys och limmas på plats.

En plastpåse över hattstocken av trä skyddar den från stärkelsen i tyget.

Imorgon ska ni få se hur man sätter fast vajer längs kanten så att koaffen blir formbar, väljer tyg och foder och dekorerar hatten. Och några smarta tips om metoder för att få hatten att sitta fast på huvudet under både dans och champagneskålar…