När jag kommer till slutet av en varp brukar jag dra igenom varptrådarna och på så sätt få en hälften så smal, men dubbelt så lång varp. De senaste åren har jag med den där sista skrutten varp som inte går att använda till någon ny stor väv och överblivna färgtussar gjort olika vävar på temat sopor och nedskräpning. Jag har utgått från enkla skisser och improviserat mig fram. I vanliga fall utgår jag från en skiss i 1:1 som jag följer mycket noga och alla färgval gör jag innan jag kommer till vävstolen. Så Sopvävarna kommer till på ett för mig annorlunda arbetssätt.

Jag tycker att vävarna är roliga att göra och jag tycker om dubbelheten i uttrycket. Sopor och nedskräpning är allt annat än vackert men på något sätt blir ändå vävarna med alla färger tillsammans med den vävda ytan vacker. Temat är dessutom mycket angeläget. Till exempel har mängden plats i Stilla havet ökat mer än 100 gånger under min livstid. Skräpet har samlats i ett område stort som Texas. Det är galet och behöver ses, kännas, pratas om och uttryckas på många sätt. Jag väver det, för väva är det jag kan.

Den första bildväven jag ska visa handlar om en man jag mötte för några år sedan. Även om jag personligen inte är ansvarig för hur han blir behandlad i Sverige känner jag mig på något sätt skyldig som medborgare i detta land. Och ledsen, arg och tvungen att säga ifrån – alltså dags att väva!

På väven syns en man sitta i en cell i ett svenskt häkte. Han har på sig Kriminalvårdens gröna kläder och gröna platstofflor. Cellen är helt steril och det enda han får lov att ha i cellen är en mugg och landstingets gula filt. Mannen har sagt att han inte orkar längre och att tänker allt oftare på självmord. Han tror att det inte finns någon värre situation att leva i än den han är i, eller jo, koncentrationslägren var nog värre säger han. Mannen är inte misstänkt för något brott och han avtjänar inget straff utan anledningen till att han är i ett svenskt häkte är att han väntar på att utvisas. Men hans hemland har ingen fungerande statsapparat och gränspolisen har försökt i månader att få till utvisningen utan att lyckas. Ingen vet hur länge till mannen skall vänta i häktet på en utvisning, som nästan är omöjlig att verkställa. Månader, år? Och i hemlandet finns inget kvar, ingen väntar på honom där och han har inte varit där sedan han var liten. Mannen tittar på mig med trötta ögon och säger ”Jag är som Svartepetter – ingen vill veta av mig”. Och jag vet inte vad jag skall svara honom.

Sedan en månad tillbaka är jag medlem kvarterets vävstuga. Jag som inte vävt en tum sedan tidigare tackade såklart glatt ja när en granne frågade om inte jag ville vara med i deras väv-studiecirkel, de letade nya yngre förmågor. Under tre veckor och många koppar kaffe och te (och lite skvaller om grannarna) har jag varit med att fixa iordning en väv som skall bli till en panelgardin. Inte visste jag att det gick att väva gardiner! Som nybörjare på väv-området tänkte jag bara ”trasmattor” men tji fick jag. En väver en kudde, en annan en handduk. Och sedan en vecka tillbaka väver jag då, enligt nybörjar-seden, en trasmatta med något ojämna kanter och totalt oplanerade ränder och färger. Det är så otroligt monotont men roligt att sitta timme efter timme och mata på, rand efter rand. Det är snudd på omöjligt att sluta när tiden för kvällen är ute!

Nu väntar en arbetsdag på kontoret, men klockan halv sex ikväll stiger jag återigen in i den magiska vävstugan för att skapa mattmagi…