[18:23]

Såja, nu har jag laddat upp med tre olika koppar fyllda med apelsinläsk, nyponsoppa och vatten så jag hoppas min mage inte tänker bråka med mig nu på ett tag. Sitter och väntar på att min fader med flickvän ska komma på besök. Blir första gången som Mia får besöka min lilla lya, dock så visar den sig inte ur sitt finaste skick just nu.

Har tidigare idag till stort förtret vandrat in till stadens mitt för att köpa en svart trådrulle, stora snöflingor föll ner på min uppvikta luva och mina andetag var som små duntussar som flög upp mot himlen. Lyssnade på Glesbygd’n och blev en aningens mjukare och mer gungande i knäna. Ja, det är reggae vi talar om. Fick verkligen anstränga mig för att inte falla ner på marken och göra en snöängel.
Besökte stadsbiblioteket en sväng och lämnade tillbaka filmen Capote, har sett den tidigare och orkade inte se den igen. Jaja.

Väl här hemma så har jag börjat snickra på en idé som jag har haft rätt länge. Nämligen att sy om ett par barn byxor i strl 134 till en hög midjekjol. (bifogar en bild på min skiss). Det är min syster som ägt byxorna förut, högt älskade var dom men är för länge sedan för små.

Min tanke är att jag ska sprätta upp insidan av benen enda upp till grenen för att sedan klippa av halva längden av benen. Av det bortklippta tyget har jag sedan tänkt att sy fast kilar att fylla upp mellanrummet mellan de två benen. Tyget är väldigt mjukt och ganska slitet (som sig bör på barns byxor!) och har därmed tappat sin form ganska väl. Så eftersom där knäna förut har suttigt kommer att hamna i nederkanten på kjolen så har jag bestämt mig för att sy fast ett kantband av restbitarna och dessutom ’ta in’ kjolen nederst så att den blir lite lätt klockad.

Uppdatering om hur skapandet går kommer snart!

[14:16]

tjoohoo! bloggandet börjar tyvärr inte på topp denna vecka, har precis vaknat upp efter 22 timmars sömn. har varit magsjuk tre dagar i rad och har efter det sovit så där länge. Har med denna vecka tänkt visa lite vad jag sysslar med för slags skapande; och som förhoppningsvis blir inspirerande för er andra.

uppdatering kommer om en timme eller så!

Jag måste säga att det har hittills varit väldigt lyckat att jag fått blogga denna vecka. Det jag tänker mest på är att jag hunnit med en vernissage och nu även en hembyggdsutställning i Åsele. Utställning var av textiler mest i form av kläder från förr i tiden, mycket från slutet av 1800-talet och frammåt.

Det som jag reflekterade över mest är hur mycket man smyckade sina kläder och lade ned tid på detaljer. Detaljer både på finkläder, men även på kläder som man nästan inte visade för någon annan, så som nattlinnen tillexempel. Eller hur man broderade en haklapp, som ändå skulle geggas ned av en liten unge.

En svart krage med  mycket volang får mig att tänka på Helena Hörstedts kreationer.

Det fanns så mycket att titta på på ett relativt litet utrymme. Vissa textiler var placerade i lådor med glaslock. Lådor som man själv fick gå och dra ut. Jag skulle kunna vara där mycket längre än de 1 timme och 40 minuter jag var där, om man verkligen vill se allt.

Denna underbara duk man ska torka sig med efter att man rakat sig hittade jag i en av glaslådorna.

Senare på dagen började jag sticka en mössa. Om man har stickat tidigare kan man göra en ”Åremössa” på en kväll.

Min mamma och min pojkvän är de sötaste människorna jag känner. De är framförallt så söta tillsammans när de sitter framför tradera och tittar på garn eller försöker tyda virkbeskrivningar. De är båda helt insnöade på att virka mössor. Såhär ser deras mössor ut!

Vi har varit lata och inte tagit bort julpyntet förs än idag… Då ville jag passa på att spika upp en ren jag tovat ihop för snart ett år sedan. Medan jag höll på att fixa med spikar och grejer kom jag på att gröten jag kokade i köket, säkert hade kokat upp vid det laget. Så då skyndade jag mig att springa till köket i studentkorridoren. När jag då stod och rörde i grytan hörde jag hur det spikades och hammrades i rummet… När jag kom tillbaka var renen uppe!… Det var min pojkvän som inte hade förstått genusperspektivet i förhållandet! =/

Denna dag har varit den händelserik dag. Jag hade min sista dag som ”lärarkandidat” samt att jag var på vernissagen ”Cyberspace” som de som har läst vävdesign har ordnat på Cafè Station. Bilden nedanför är bara en av alla coola grejer som finns där.

Jag vet att killar och tjejer är lika bra på textilslöjd. Men det verkar som att det fortfarande finns vissa tjejer som känner sig osäkra på träslöjden och vissa killar känner sig bortkomna på textilen.

Men det kanske inte är så konstigt när mestadelen av inlärningsmaterialt på den textila delen; böcker,filmer och mönster är riktade till flickor och kvinnor. Då verkar det ju som att vi inte alls har några förväntningar på att killar ska fixa det här över huvud taget.

Sedan tror jag även att statusen måste höjas för textilt hantverk och slöjdhantverk över lag. Vi måste bli beredda att betala för vad hantverket är värt för materialet och en bra timpänning. Men jag har en känsla av att det kommer ta tid innan vi inser att priserna de tar vid souvernirbutiken vid ishotellet i joukkasjärvi är de priserna alla bör ta för sina brickband och vadmalsjackor. Kanske ska jag be farmor att sälja sitt nya par stickade sockar på en hipp klädbutik istället för att ge dem till mig…..

Dessa tofflor har jag virkat..

Jag ser slöjd, blid, musik, dans och drama som ett universellt språk.

Ett sätt för oss att uttrycka oss när orden inte längre räcker till.

Ett sätt för oss att förstå och tolka varandra när orden inte kommer till oss.

Idag kollade jag på massa intressanta bilder i en bok som heter Spoon. I boken har man samlat bilder av udda design, allt från kläder och skor till motorcyklar. En av designerna som fångade min uppmärksamhet extra mycket var en man från Barcelona som heter Emilio Padros. Han hade skapat olika skulpturer som kallas ”Shadow play”. Det var olika motiv som med hjälp av solen skulle reflektera bilden på marken. Det är väl höjden av kreativitet! Han har slagit ihop skuggbilder med skulptur och skapat en ny produkt!

Det svåraste är inte att göra, det svåra är att skapa något nytt av att slå ihop två idéer med varandra.

Detta är mitt sätt att föra ihop två idéer med varnadra. En väggmålning omvandlad till Broderi/tryck på en ryggsäck.

Min tanke med denna ryggsäck var förstås att man skulle ha den på sig när man är ute och reser. Vilket blir ett mobilt sätt att sprida sitt budskap. Lappen med den broderade graffitin sitter fast med knappar på båda sidorna så att man ska kunna göra nya motiv och byta ut och ständigt uppdatera sig.

Den är inte alls märkvärdig och storslagen men jag skulle vilja starta en liten hantverksrörelse.

En liten lokal med plats för mitt och andras hantverk, det ska helst finnas plats för en liten verkstad i lokalen så att jag kan jobba med mitt mellan kunderna. En hemsida vill jag naturligtvis ha, om man som jag inte precis bor i storstaden så måste man kunna göra lite reklam för sig. Nu tror ju jag i och för sig att det skulle kunna bli svårt att leva på det året runt här. På sommaren när vi har mycket turister skulle det väl gå men man måste ju leva året runt.

Om man är påhittig och kan hitta flera ben att stå på så borde det gå. Men tyvärr är det ju så att när jag drömmer som bäst knackar verkligheten på dörren och talar om att jag är just en drömmare. Så jag fortsätter att sy mina djur, sticka vantar, halsdukar, strumpor , pulsvärmare och annat man tänka sig producera med stickor och garn. Jag gör mina collagetavlor, virkar och skinnslöjdar mest för mig själv och mina närmaste, men också för en och annan hantverksmarknad.

Tro inte att jag är missnöjd med det för det är jag inte men det är ju så givande att få bekräftelse på det man gör och det får jag när någon tycker om det jag gör och vill beställa något. Någon som inte är min vän eller min släkting för vänner och släktingar tycker ju om allt jag gör, även det jag inte tycker om själv. Dom har sina rosa glasögon på sig när dom bedömer mitt hantverk. Obekanta människor har inga rosa glasögon dom har nyktra ögon som bedömer utifrån helt andra grunder än kärlek och vänskap. Man behöver både rosafärgade kärleksfulla och helt oberoende omdömen för att växa.

Jag hatar att sy!! Jo, så är det men jag älskar att sy…också. Det är väl sånt som kallas ambivalens.

Att sy nyttiga saker som kläder och gardiner och sy i dragkedjor är såååå mördande tråkigt att jag kan dö. Men om jag får sätta mig och sy dockor, nallar eller ännu hellre lapptäcken, då kan jag bli sittande tills kroppen är stel och hungern sliter i tarmarna.

Vad är det som får mig att tycka om att först skära sönder ett tyg i småbitar för att sedan sy ihop allt i mer eller mindre invecklade mönster. Jag tror att det är själva hantverket som är grejen för mig, utmaningen att kombinera rätt färger och mönster till en ny helhet. Det är det som gör att jag kan sitta hur länge som helst. Att sy ett av lappar är dessutom miljövänligt, det handlar om återvinning, att använda saker flera gånger till helt nya ändamål. Mina sommarblusar och en gammal gardin kan bli en väska och en duk, barnens urvuxna kläder blir ett nostalgitäcke där man kan följa hela barndomen.

Visst kan man använda nya tyger också, själv brukar jag ofta använda både och för att få dom rätta färgerna och valörerna. Man kan leka med skuggor och former i all oändlighet men man kan också bara sy den vanliga blockhusrutan utan krusiduller. Jag  kan sy nästan vad som helst i lappteknik, det är bara fantasin som sätter gränser och till och med en gardin blir rolig att sy om jag använder lappteknik.

Vilka tyger och mönster jag än använder så lägger jag ner en del av min själ i arbetet. Så blir också resultatet så mycket bättre än  om jag måste tvångssy ett par arbetsbyxor som jag inte känner något för.

Julen är den tid på året som lockar fram hantverkaren i dom flesta av oss. Det stickas sockor och vantar och mössort och tröjor att ge bort i julklapp. Vad är väl bättre än att få något som tillverkats med kärlek och omsorg, inte för att jag var särskilt tacksam för mormors yllesockar eller vantar. Inte då, men nu är jag det för de var ju beviset på att hon brydde sig om mig. Hon hade lagt ner timmar av sin tid på att sticka och ibland även broder på mina vantar, hon ville att dom skulle vara fina och varma så att jag inte frös.

Nu gör jag likadant, jag stickar till barn och barnbarn och vet att i alla fall barnbarnet inte är så himla imponerad.

Det har dessutom nästan blivit en liten industri att virka igen och då inte bara fina dukar och grytlappar. Nej nu ska det vara små dockor och djur eller godisbitar, bakelser och bullar. De finns överallt på nätet dessa vansinnigt söta små figurer som kallas amigurumi och tänk så mycket roligare det är att göra nåt sånt när man ska lära sig virka. Men får ungarna göra det i skolan nu för tiden? Inte i den lilla by i urskogen där jag bor i alla fall, min son kom hem för ett par år sedan med en läxa från  textilslöjden. Ett garnnystan, en virknål som inte passade garnet och en ca. decimeterlång lufmaskkedja. Den skulle han under lovet virka till minst en meter. Ja men hallå! Att virka med ganska tunt garn och en alldeles för kraftig virknål var ju inte precis nån höjdare, att dessutom virka luftmaskor i en oändlighet var inte precis inspirerande. Man formar inte direkt framtida slöjdare och hantverkare på det sättet. När jag frågade om alla skulle virka en meterlång mask till ingen nytta svarade han att tjejerna kunde ju redan så dom fick göra roliga grejor. Min personliga teori är att hon satte grabbarna på ett evighetsarbete med den fromma förhoppningen att det skulle ta hela terminen och hon skulle slippa ta itu med invecklade förklaringar av förkortningarna i ett mönster t.ex.

Sjäv gick jag i skolan för hundra år sedan ungefär men då fick vi i uppgift att virka en liten lapp, ungefär 5*5 cm. Om det var lika många fastmaskor på sista varvet som på första så fick vi välja något eget att virka. Jag gick i tredje klass så jag virkade en väska till Barbie, när min fröken påpekade att väska var vidare upptill så påstod jag helt fräckt att det var en strandväska och den skulle se ut så. Det var det enda frivilliga jag tillverkade under hela skoltiden. Däremot både virkade jag och stickade hemma för där fick jag större frihet att välja. Även som tonåring var mitt förhållningssätt detsamma, jag maskade och bråkade på lektionerna för att sedan gå hem och sy mig ett par byxor i ett tyg som jag själv valt efter ett mönster jag själv valt. Visserligen kanske mina problemlösningar var en smula oortodoxa och avisidan på mina plagg kanske inte gått igenom nålsögat hos min stränga lärarinna. Men dom höll ihop och funkade utmärkt.

Jag kan bara hoppas på att man får större frihet att välja i skolslöjden i framtiden, både killar och tjejer och att man får lärare med en ängels tålamod för det behövs när man har med barn att göra. Speciellt uttråkade pojkar som roar sig med att försöka pilla in så många knappnålar som möjligt i spolhuset på skolans nyaste symaskin.

till jul passar det väl med virkade hjärtan och snöstjärnor

I dag är det alltså måndagen den 15 december och julpaniken har fått tag i mig. Egentligen finns ingen anledning till julpanik, julklapparna är köpta så det är bara maten och det som ska lagas till görs med fördel dagarna före julafton. Egentligen tror jag att julpaniken är ett resultat av en mångårig vana.

Jag har, som så många andra kvinnor i min ålder, varit ett offer för myten om den perfekta julen. Huset ska vara städat från källare till vind, minsta skåp ska vara putsat in i hörnen, juldukar och gardiner ska vara strukna och sättas upp i god tid. Bullar och 7 sorters kakor för att inte tala om all mat som skulle lagas. Allt skulle göras för hand i samma tradition som mamma och mormor och mormorsmor trots heltidsarbete och barn. Dessutom förväntades man ju julpyssla med barnen så det gjorde jag med besked, jag pysslade med barn och vänner hemma, jag anordnade pysselkväll på skolan, på dagis och på kvarterets ugndomsgård. Jag har ingen aning om hur jag orkade och egentligen så tror jag inte att jag orkade heller för på julaftons morgon var jag helt slut. Kulmen på all julhysteri kom det år jag fick mitt tredje barn och omständigheter som flytt, sjukdom och spädbarn gjorde att jag helt enkelt inte hade hunnit handla färdigt i anständig tid. På julaftons förmiddag åkte jag och barnen till närmaste köpcentrum för att avsluta julklapps och matinköpen. En nybliven hormonsvajig mamma med ett tonårsmonster, ett mellanstadie-trotsbarn och ett spädbarn i ett köpcentrum fullt med andra halvgalna människor kan bara betyda en sak. Katastrof!

Det slutade med att jag och mellanstadiebarnet grät av ilska, tonårsmonstret skrek av ilska och spädbarnet sov som en stock, gudskelov. Vi fick i alla fall inhandlat allt som behövdes plus en hel del som inte behövdes, åkte hem under tystnad och väl hemma lovade jag barnen att sluta julstressa på detta oerhörda vis. Det löftet har jag också hållit under dessa 20 år som gått, fler och fler maträtter har fått stryka på foten, julpysslet inskränker sig till det jag och barnen tycker är roligt och det görs inom hemmet. Bakningen har förenklats och matlagningen likaså, allt behöver inte göras hemma, det finns trots allt en hel del färdig julmat att köpa. Trots att jag är motståndare mot alla tillsatser som finns i färdigmaten så anser jag att vissa rätter äts så lite av under julen att det inte spelar nån roll.

Trots det intar alltså julpaniken scenen sista veckorna före jul men skillnaden mellan nu och då är att jag håller den i schack. Jag tillåter mig inte att fara runt som en skållad råtta för att få allt tip top, jag är fräck nog att tro att familjen älskar mig om än inte allt är genomstädat. För att råda bot på den värsta paniken tar jag fram garn och stickor och stickar lite tomtar. En lisa för själen och en glädje för de som har turen att få en liten tomte i julklapp. Det är i alla fall ingen som blivit besviken….än:)