Kängsko i blöt inför tårynkning.

När man startar ett projekt som gör som det vill om man inte är där och styr upp saker och ting, är det svårt att gå och lägga sig. Sedan jag började med mina kängskor, har det blivit många sena kvällar. Halv ett är inte ovanligt, och då ska jag upp och arbeta dagen efter också. Att sy kängskor kräver planering, och det känner jag att jag hade väldigt lite av just denna gång. Speciellt med tanke på att jag inte räknat med att vi skulle få besök två gånger den här veckan, samt att en oplanerad bakningskväll med Börjes mamma skulle äga rum. Och på måndag åker jag hem till min mamma på en nödvändig visit inför min flytt till Stockholm i höst. Med andra ord har jag inte haft så mycket annan tid än nattetid för att sy på. Ofta funderar jag på varför inte dygnet kunde ha trettio timmar istället för tjugofyra!

Här syr jag fast ett skaft på första kängskon.

Det värsta är ändå när man kommer in i ett skaparflow, och faktiskt MÅSTE gå och lägga sig. Det tar lite tid att komma in i det där flowet, och när man väl funnit det vill man inte släppa taget. Skulle jag vara superhjälte skulle min superhjältekraft vara att jag inte böhöver sömn.

Tårynket är på plats, och jag lyckades inte slita av tråden denna gången heller.

Herman.

Det finns en sak förutom textil- och skinnhantverk som intresserar mig mycket, och det är bakning. Det är i och för sig ett hantverk det med, fast en aningen mer förgänglig. För tillfället kretsar mycket av baket kring Herman, en surdeg til en långpannekaka, som jag gladeligen tog emot av en kollega. Det visade sig sedan att Börjes familj kommit i kontakt med Herman några år tidigare, då Börjes pappa fick en genom sitt jobb. Spännande är det i alla fall, god och hållbar är den dessutom. Problemet är bara att var tionde dag har man fem stycken som man ska försöka baka upp eller ge bort, och av någon anledning tar inte alla entusiastiskt emot en Herman.

Nygräddad Herman.

Sen gillar jag att prova nya recept, och jag har turen att ha hamnat i en familj som gladeligen provsmakar, och äter upp, det jag bakar. Vilket ger mig anledning att baka nytt och prova något annat. I kväll provade jag och Börjes mamma ett recept på lavendel- och körsbärskaka. Provsmaka ska vi göra i morgon, men fin blev den. Om inte annat skulle det kunna fungera som skiss till ett broderi.

Fast jag har insett att garvning är lite som matlagning det med. Inte nog med att jag förvarar mina kängskodelar i kylskåpet, de flesta av garvningsingredienserna är ätbara! Ägg, raps- och olivolja, mjöl, salt, avokado, kaffe och te. Med en del matrester skulle man alltså kunna ta hand om andra matrester, gör man maränger kan man spara äggulan till en fårfäll eller några fiskskinn. Kan det vara ett sätt att spara på naturresurserna kanske?

Kängskodelarna i kylen.

Men jag hittade också på att jag skulle framställa nävertjära idag också. Det är en väldigt enkel variant av en tjärdal, fast med lite moderna hjälpmedel som exempelvis en tom plåtburk som innehållit Nyåkers pepparkakor, samt en konservburk som innehållit kattmat. Men på detta sätt framställde jag en tjockflytande tjära som lämpar sig bra till kängskor till exempel.

Börje bygger upp eldstaden.

När jag och Börje blev ihop, gick vi på Bäckedals folkhögskola i Sveg, och under tiden vi gick där bodde vi långa perioder i skolans näverkåta. När det så var dags för oss att åka hem, och lämna vårt uderbara Bäckedal, startade vi vårt första gemensamma mastodontprojekt: en tältkåta av bågstångsmodell. Vi passade på redan under de sista veckorna på Bäckedal att utnyttja skolans resurser, och fällde fyra lämpliga björkar som vi skulle ha till bågstänger. Det var ett hårt göra, det var ju mitt under den värsta savperioden, saven bara sprutade ur träden och eftersom vi fällde träden vid Ljusnan sjönk de också när de föll i vattnet. De var så tunga att vi knappt fick upp dem, men det gick tillslut.

När man inte hittar alla ämnen på en gång får en plastkratta duga.

Sen fortsatte det mödosamma arbetet hemma hos Börjes föräldrar.  Jag bodde i en lägenhet inne i Umeå, och hade ingen möjlighet att i min lägenhet förvara fyra björkstammar som vi höll på att yxa i. Ett annat mödosamt och tålamodskrävande arbete var att försöka hitta dörrstänger och övriga tältkäppar, och den som arbetat i trä vet att det inte alltid är så lätt att hitta två ämnen som är likadana.

Kåtastängerna.

Sen skulle vi hitta ett lämpligt tyg som dög som tältduk, och jag fantiserade hej vilt om en duk i vadmal. Men eftersom insåg jag att det inte skulle hålla i vårt fuktiga klimat, och efter mycket letande hittade vi tillslut en impregnerad bomullsduk från Korps i en beige nyans som vi både tyckte blev bra. Men sen skulle vi sy, och av flera orsaker blev det den svaraste biten. Dels hade Börje hela mönstret på tältduken i huvudet, och han hade svårt att förklara riktigt vad han ville, vilket gjorde det svårt för mig att veta vad vi egentligen höll på med och vad vi skulle göra.. Dels var tyget vävt på ett sånt sätt att det lätt repade sig och lätt gick sönder när vi sprättade. Inte kul, med tanke på att vi sprättade en del, eftersom vi aldrig hade sytt något liknande förut blev det såklart fel ibland.

Kåtan med tältduken.

Men idag står den där i trädgården i Vännäsby, vår kära tältkåta. I höstas blev den färdig, och vi bjöd in Börjes familj på invigning då vi bjöd på munkar och torkat kött. Och vi försöker sova därute och vara där ute så ofta vi kan, nu när vi faktiskt har en tältkåta som vi gjort själva. I kväll var Carro, en kompis till oss från Bäckedal på besök, och då hörde en kväll i kåtan till, med munkar såklart! I kväll blir det övernattning också, vi passar på eftersom det inte lär bli så mycket sånt i höst när jag börjar på HV och Börje på Fosen.

Kängskohäl

När man har ett jobb, som tar största delen av ens tid, och dessutom är jättetrött och stressad, är INTE kängskor den slags slöjd man ska hålla på med. Men oxe som jag är så gör jag det ändå, och trots att jag får ett nervöst sammanbrott, färdigställer jag en häl, det nästan svåraste på en kängsko. Det ska sylas på ett speciellt sätt, man får inte syla för tätt. Det ska sys med knutar, vilket innebär att man gör ett halvslag innan man drar åt varje stygn, som ska dras åt skithårt, hårdare än man tror. Och trots att jag sitter där och drar det hårdaste jag kan, är det ändå inte tillräckligt. Att dessutom göra det när man sovit för lite föregående natt, är heller ingen god idé. Därför kan man fråga sig varför jag är en sådan dåre som hittar på att jag ska sy ett par kängskor i denna mest opassande tidpunkt.

För den som arbetat i hemgarvat, eller som till och med sytt kängskor, så är inte mitt scenario helt främmande. Har man väll börjat, är det bara att fortsätta tills man är färdig. Saken är den, att skinnet jag syr i är blött, en förutsättning för att kunna sy i det här skinnet överhuvudtaget. I torkat format är det stenhårt. Men alla vet vad som händer med blöt tvätt som man glömmer i tvättmaskinen. För er som inte vet kan jag berätta att det möglar, och det är samma sak med blött skinn om man glömmer det i plastpåsen i kylen. Jag har kanske högst tre veckor på mig innan det blir akut. Det gör inte saken bättre att skinnet dessutom är oersättligt, dels har jag garvat det själv och dels finns det ingen möjlighet för mig att garva något nytt i nuläget. Därför är det ännu mer idiotiskt att jag gör det när det är över två månader sedan som jag gjorde mina första par, och jag måste börja varje moment med ”hur var det nu igen”…

Därför ska det nu bli skönt att få tvätta av sig becket och gå och lägga sig.