Någonting engagerar mig i det folkliga berättande, det skulle kunna handla om en innerlighet, ett behov och en uppriktighet som jag ofta tycker mig se. Kanske att man ibland gör någonting utan att nödvändigvis ha så mycket att tillgå, att det ofta har en förankring i någon slags vardaglighet eller det som hör till ens omstädingheter vad gäller kultur, samhälle, tid och enskilda uppkomna situationer.

Kirsty sätter upp pjäsen The South will rise again med volontärer på Iona Community för att fyra två födelsedagar.

Brandmän som dött i tjänst den 11 september uppmärksammas utanför sin brandstation.

Murmålning i Belfast som vill berätta någonting om konflikten.

Kvinna på bokmässan i Göteborg som berättar om sin egna bok som hon gett ut på ett förlag som ger ut böcker som man själv betalar för. Boken bygger på hennes upplevelser i hennes barndom då hon blev biten av en hyena, blev begränsad i sin rörlighet, en belstning för familjen därför omhändertagen av missionärer, fick möjlighet att utbilda sig på ett sätt som varit omöjligt i sin tidigare livssituation i det mindre mer svårtillgänliga samhället hon tidigare tillhört. Hon arbetar nu som lärare och skriver böcker.

Det är mer och mer sällan som situationerna jag befinner mig i är nya men nu sitter jag lite oförutsägbart och nytt på ett café i Uppsala och skriver. Det har hänt att jag har försökt att brodera på caféer och tänkt att det vore ett sätt att både vara samtidigt i arbetet och i världen, inte ofta men som ett tänkt regelbundet inslag. För att då låta någonting oförutsägbart hända så som det ibland händer på resor, att man släpper kontrollen, har någonting öppet i hållningen, i uttrycket och utan att man egentligen aktivt strävar efter det bjuder in till samtal, sådana som jag ibland infogat i bilder jag arbetat med på indirekta sätt. När jag försökt upprätta det här mer i vardagen har försöken alltid utmynnat i en känsla av meningslöshet, pliktskyldighet emot mitt beslut och emot situationen och föreställningen om att det skulle kunna leda till någonting främjande. Jag har stannat kvar ett visst antal timmar, arbetat utan inlevelse och distraherats av min omgivning, aldrig lyckats bygga upp något tillstånd av arbetssituation och inte heller hamnat i något tänkt oförutsägbart samtal som i Belfast en gång när en gerillasoldat satte sig bredvid mig och berättade om krigets hemligare värld, eller de gånger man har fått sammanhängande livsberättelser med konsekvenser och slutsatser.

Arbetet verkar mest lämpat för mer slutna miljöer, som i ateljén i en känsla av bunker utan fönster mot något utomhusrum. Jag tänkte därför att det vore intressant att prova platsen café för att skiva. Kanske lämpar det sig bättre eftersom man inte är lika beroende av rumslighet när arbetet sker på en begränsad yta av dator. Kanske handlar det också om ansvaret inför de broderade arbetena, att inte ta ut dem allt för mycket utanför sina sammanhang på offentliga platser innan jag vet att jag tänker gott om dem. På bussar, tåg och allmänna platser av olika slag broderar jag nu alltid tak eller grenar till träd som inte har mycket personlighet och laddning för mig i sig själva för att inte hamna i en situation av samtal med någon som rör sig i samma miljö som vill berätta om den senaste julduken, någonting jag uppskattade innan jag insåg hur ofta det skulle komma att hända. Att vara på ett café nu känns riktigt, jag upplever musiken som noggrant vald och den amerikanska familjen som verkar inneha caféet sprider en positiv stämning av entreprenörskap, omsorg och möjlighet. Samtidigt får jag känna mig som om jag är i Amsterdam om jag vill, i New York eller i påhittad stad för åter göra mig mättad på min numera begränsade men ändå återkommande reslust.

Jag berättar lite hastigt om Joaquina. Jag väntar besök och tiden är lite knapp därav hasten. Jag träffade Joaquina när jag fått pengar för att undersöka det folkliga berättandet i Guatemala. Jag hade mycket loppbett och Joaquina träffade mig i en park och ville hjälpa mig att göra någonting åt loppbetten. Hon bjöd sedan hem mig och jag stannade i hennes och Magdalenas hem i två veckor. Hon visade, lärde och berättade.

Det var samma dag som jag fyllde 30 år och Joaquina visste ingenting om det. Vi hade gått uppför berget till San Fransisco där hon och Pedro hade byggt ett hus och målat det turkost. Hon har fått mig att klä sig i hennes kläder och jag känner mig fånig men jag förstår att hon vill att jag smälter in när vi ska till den evangelistiska tillställningen, så jag gör det för henne två gånger sen förklarar jag hur motvillig jag känner inför det. På tillställningen blir jag bedd att sjunga en kristen sång från mitt land. Jag kan ingen sång och avsäger mig från att gå upp på scenen, man har överseende.

När vi går ner från berget där San Fransisco ligger vill Joaquina ställa sig i vattenfallet med bibeln i handen. Jag tror att hon kan ha sett Jesus göra någonting liknande på någon katolsk bild. Vi provar olika platser i vattenfallet. Sen samlar vi grenar till elden. Vi gömmer oss bakom träd när vi tror oss höra någon eftersom det inte är Joaquinas mark. Det blir ganska mycket gömmande. Jag provar att tänka mig hur det vore att dö dagen man fyller trettio år iklädd en indiankvinnas kläder bärande stulna grenar på huvudet.  Dagen efter förstår Joaquina att hon har tappat sitt id papper som hon lagt i bibeln någonstans i vattenfallet. Vi går tillbaka och letar.

Joaquina är gift med Pedro men han har åkt till USA för att arbeta ihop pengar så att de ska kunna starta en lite butik när de kommer tillbaka.  Han behöver vara borta i två år och har illegalt passerat gränsen. Nu städar han på nätterna på en Supermarket. Varannan kväll ringer han till Joaquina.

Om man tittar noga ser man telefonen som Joaquina svarar i ovanför hennes säng, han ringer alltid på natten när alla somnat. Jag, Joaquina, Joaquinas mamma, Anita, och Magdalena bor i rummet.

Jag får sova i Magdalenas säng och Joaquina och Magdalena delar på Joaquinas.

 Magdalena nystar upp garn för att väva ett nytt plagg.

Joaquina väver på en väv som vi satt upp till mig för övning.

En teckning över de olika bildelement som upprepas i väven. Mannen och kvinnan och allt som finns omkring dem av vikt, majsen, hunden, blommorna, fåglarna, hästen.

Bild på en väv som får mig att vela undersöka vävning och färg.

Väv som får mig att vilja undersöka mer om symmetri.

Minnesväv till någon som dött.

Jag vet inte när jag började slöjda och vad egentligen slöjd är, jag har ibland kommit på mig själv med att inte ha tydliga gränser alls för vad jag räknar in. Men oftast tänker jag mig de bruksföremål som jag gör åt mig själv för att jag känner ett behov antingen av att göra dem eller av att använda dem, och det att det oftast är en slags omsorgsfullhet i handling. Ibland kan jag lägga ett särskilt värde vid att jag har lärt mig någonting av någon för att kunna göra det som jag behöver göra och då kan slöjden ha haft ett slags värde i att närma mig en annan människa genom den människans kunskaper och sätt. Men oftast lär jag mig själv genom själva görandet och oftast är det ett handlande som jag gör för mig själv. Jag skiljer tydligt mitt slöjdande och mitt konstarbetande från varandra eftersom jag i konstarbetandet håller på att nedmontera det som finns och bygga upp det igen på mina villkor medan jag i slöjdandet ser över mig själv och det som omger mig. Jag har under förmiddagen tagit följande bilder.

Lapptäcke som jag sytt av påslakan och bitar av tyg som jag tryckt själv. Klänning som jag sytt av ett tyg jag tryckt och ritat, mattor som jag vävt.

Ryamatta som jag vävt av garn som jag färgat.

Broderi på min vägg broderat av mormors mor.

Ett till broderi gjort av mormors mor ovanför dörren.

Stickad tröja med tema golf.

Golftröjans baksida.

Min mamma stickar strumpor åt mig.

Min mamma stickar vantar åt mig.

Min mamma stickar vantar åt mig 2.

Jag letar pärlor under barken på rönnar, samlar dem, sandpapprar dem runda, får hål borrade i dem, målar dem och trär halsband.

 Monsterablomma, fågel från Nicke Helldorff, Döden från Guatemala och den första kvinnliga bergsbestigerskan. Samt ovanför döden ett leksakskrigsflygplan som jag köpte för någon vecka sedan av ett barn utanför konsum.

J broderar åt mig.

2. Arbetet och arbetandet

Jag ville berätta någonting om arbetet och arbetandet. Jag vaknar för sent och går och lägger mig för sent, sover antagligen mer än jag behöver men tar inga raster och sätter mig inte ner särskilt för att vila under dagen. Under förmiddagen cyklar jag till ateljén, om jag behöver köper jag grönsaker i tältet på torget längs vägen, de har vita auberginer och färsk koriander, jag tycker om att inte behöva gå in i något hus för att handla. Jag tänker igenom dagen på cykeln om jag inte har gjort det tidigare och formulerar en planering med utgångspunkt i vilja och behov. Bestämmer om jag ska börja med grenarna till de tredimensionella träden, med att hyvla mark till bergen, fortsätta med molnen ovanför värmeverket eller rita ut linjer på tyg till de fyra nya taken. Innan jag går in i ateljén vill jag veta. Ofta är det själva arbetandet som får mig att arbeta, att det tillfredställer att se att jag får någonting att hända, att en sak leder till en annan som att en linje kräver en till eller flera andra linjer och att de tillsammans kräver av mig en kompakt yta, och sedan att berättelsen kräver någonting ytterligare. Arbetet för mig är att medla mellan de olika av mig skapade omständigheternas förväntningar. När man är utanför arbetet kan man inte ha tillgång till de här förståelserna så jag tycker för den inre rons och den naturliga rytmens skull om att vara i arbetet.

Hela tiden omformulerar jag mig, nu är värmeverket viktigt, jag vet inte varför ännu men det kommer tillbaka i allting, dess olika huskroppar som jag bygger i kartong och syr väggar, tak, fönster till. Det kan vara administrativa byggnader också förutom sådana som ligger närmare den konkreta uppgiften. I den större pågående bilden jag arbetar med nu värmeverkets alla huskroppar samlade och inringade av berg med två zeppelinare ovanför bakom och framför moln. Jag förstod först inte hur tidsbundna zeppelinare är så jag hittar på att det i min bild inte är så att de säger någonting om tid. Mest ville jag har något luftbundet fordon. Tidigare var det stadshuset i Belfast som hade värmeverkets uppgift att få mig att formulera meningen med upptagenheten. Ibland har jag trott att det varit fel att jag utgått ifrån en ovisshet, att det vore mer riktigt att utgå ifrån en tydlig plan att sedan följa och veta kring. Nu förstår jag det som om ovissheten kan vara en drivkraft och någonting som leder bilden och objekten vidare och även mig själv i min oförmåga att veta allt för mycket innan och i viljan och behovet att förstå mer.

Imorgon onsdag vill jag skriva någonting om slöjden.

Poff Poff Poff eller människan är människans varg

Bergsbestigare och fågelhetsare

Jag tänkte först att jag skulle rikta mig till Isabelle Eberhardt och börja. Kära Isabelle E. jag ville bara uttrycka min tacksamhet, att jag nu kommit tillbaka till Uppsala och hur svårt är det inte att så hastigt återgå till mitt arbete efter de tio månaderna i ditt sällskap i de nordafrikanska ökentrakterna. Sedan ändrade jag mig och tänkte att jag skulle skriva som om det vore sju kärleksbrev till J.R. Men jag blev generad över tanken och började sedan föreställa mig ett du. Om du när du passerat murmålningen med arbetarna i keramikfabriken som förvandlar sig till studenter när de närmar sig slottet ett tag går rakt fram tills du kommer till Alis kebab och där svänger till höger, och sedan fortsätter ett tag tills du ser plåtdörren efter nedförsbacken, om det är grön och lila grafitti på den just nu, eller om de tvättat bort den. Det kan hända att jag hör om du knackar hårt. Jag skulle öppna dörren och du skulle komma in. Det är först svårt för dig att veta var du är. Vinterdäcken i vit plast, om de hör till en jeep kanske. Ett stort grönt drakhuvud i trä som ligger bland en massa skräp. Trasigt glas blandat med sågspån i en blå plastkontainer från en dag då jag drabbades av en ovanlig fumlighet samtidigt som jag hyvlade mark till ett berglandskap. En massa lådor på en sliten orientalisk matta. En pöl av någon annans tapetklister som bildat en egen form som man kan sparka omkring på golvet och förvånas över att den håller ihop.  Några träfigurer som hemlöst hamnat på skilda platser, kanske ser du dem en efter en och tänker där är en till, en röd. Kanske hade du väntat dig någonting annat.  Jag skulle berätta att jag tycker om det turkosa kaklet och golvet, att det är som om man stänkt flytande bläck på ett fågelägg. Att jag tycker om de lila fläckarna också från klänningar jag ibland på ett fritidsartat sätt färgat till mig själv där på golvet, se skulle jag säga hur det runnit ut här.

Tygdraperier döljer ingångar till rum. Jag skulle visa dem om du ville. Kletzmerbandets, motorsågsskulptörens. Jag arbetar bakom det vita draperiet med gula ränder. Jag har byggt den väggen där skulle jag säga när vi kommit in, först rev jag ner en vägg som stod här (jag pekar på en blå metallbalk i taket) och sedan byggde jag upp en längre bort, och riktar blicken mot en ännu omålad gipsvägg,  jag skulle förmodligen se ovilligt stolt ut. Här brukar jag sitta skulle jag säga och peka på en svart fåtölj i början av rummet.

Imorgon Tisdag

2. Arbetet och arbetandet

Kära Isabelle E

När man kommer in

Man hänger av sig kappan

Man ser ner på golvet

Man går mot det gul och vitrandiga draperiet

Man lyssnar på musik

Man ser sig omkring

Man sätter sig ner