5. Om sådant som att hitta det oförutsägbara och annat om arbetande i offentliga miljöer

Det är mer och mer sällan som situationerna jag befinner mig i är nya men nu sitter jag lite oförutsägbart och nytt på ett café i Uppsala och skriver. Det har hänt att jag har försökt att brodera på caféer och tänkt att det vore ett sätt att både vara samtidigt i arbetet och i världen, inte ofta men som ett tänkt regelbundet inslag. För att då låta någonting oförutsägbart hända så som det ibland händer på resor, att man släpper kontrollen, har någonting öppet i hållningen, i uttrycket och utan att man egentligen aktivt strävar efter det bjuder in till samtal, sådana som jag ibland infogat i bilder jag arbetat med på indirekta sätt. När jag försökt upprätta det här mer i vardagen har försöken alltid utmynnat i en känsla av meningslöshet, pliktskyldighet emot mitt beslut och emot situationen och föreställningen om att det skulle kunna leda till någonting främjande. Jag har stannat kvar ett visst antal timmar, arbetat utan inlevelse och distraherats av min omgivning, aldrig lyckats bygga upp något tillstånd av arbetssituation och inte heller hamnat i något tänkt oförutsägbart samtal som i Belfast en gång när en gerillasoldat satte sig bredvid mig och berättade om krigets hemligare värld, eller de gånger man har fått sammanhängande livsberättelser med konsekvenser och slutsatser.

 

Arbetet verkar mest lämpat för mer slutna miljöer, som i ateljén i en känsla av bunker utan fönster mot något utomhusrum. Jag tänkte därför att det vore intressant att prova platsen café för att skiva. Kanske lämpar det sig bättre eftersom man inte är lika beroende av rumslighet när arbetet sker på en begränsad yta av dator. Kanske handlar det också om ansvaret inför de broderade arbetena, att inte ta ut dem allt för mycket utanför sina sammanhang på offentliga platser innan jag vet att jag tänker gott om dem. På bussar, tåg och allmänna platser av olika slag broderar jag nu alltid tak eller grenar till träd som inte har mycket personlighet och laddning för mig i sig själva för att inte hamna i en situation av samtal med någon som rör sig i samma miljö som vill berätta om den senaste julduken, någonting jag uppskattade innan jag insåg hur ofta det skulle komma att hända. Att vara på ett café nu känns riktigt, jag upplever musiken som noggrant vald och den amerikanska familjen som verkar inneha caféet sprider en positiv stämning av entreprenörskap, omsorg och möjlighet. Samtidigt får jag känna mig som om jag är i Amsterdam om jag vill, i New York eller i påhittad stad för åter göra mig mättad på min numera begränsade men ändå återkommande reslust.