Tänkte visa bilder på sådant jag gjort under åren på Hdk som jag inte, hmm få se nu hur jag vill definiera det, det jag menar är under min utbildning har jag hunnit göra väldigt många saker, det har varit många teknikkurser, många materialprover, misslyckanden och fina resultat. Men man hinner inte med att fördjupa sig i allt, fast man ibland gärna skulle vilja. Här kommer ett hopplock av vad jag gjort. Vissa saker/projekt kommer jag fortsätta med/utveckla/ färdigställa, vissa kommer hamna i min framtida stora provlappslåda. Delar upp inlägget i två inlägg, då de blev så stora.

”I slutändan tror jag detta är en stor kärleksförklaring till mig själv” började som ett skissprojekt under våren 2009. Det var ett försök till att arbeta mer avspänt och utan för höga inre krav på vad jag gjorde, projektet slutade då med ett femtiotal små objekt. Under hösten 2010 valde jag ut drygt trettio av objekten och slutförde verket. ”I slutändan tror jag detta är en stor kärleksförklaring till mig själv” ställdes ut på Bohussalong 2010 på Bohusläns museum.

Verket ”Behållandet” gjorde jag våren 2009. Det är gjort av metalltråd och textilier.

Har en lång och spännande dag framför mig, eget arbete, föreläsning och handledning. Jag ska även försöka att få ordning i min ateljé, förra veckan plockade jag ner det mesta, färdiga objekt, provbitar, materialprover mm. för att ha utställning i vårt textilgalleri på skolan. När jag igår eftermiddag plockade ner min utställning så staplade jag allt på hög, så nu väntar en rörig ateljé. Bilder från mina pågående projekt som jag ställde ut i textilgalleriet visar jag här senare i veckan.

Jag fyllde mig själv med tankar om instängdhet. Tills döden kom och knackade på, och vägrade gå sin väg. Den kom med en påminnelse av att allt är bräckligt och att inga burar i världen kan rädda oss från det vi fruktar. Då väcktes berättelsen om en kvinna och hennes skåp. Kvinnan tog mig med på en lång resa, som slutade på ett sätt som jag aldrig kunnat ana.

… och skuggorna som tar över skåpet inifrån, lämnar även skuggor i min vardag. Och stänger jag dörrarna och vrider om nyckeln, så ser jag det inte. Men aldrig att jag kan glömma.

Ibland är det en befriande känsla att med några få enkla ord och meningar försöka beskriva vem man är. Att beskriva på ett fragmenterat sätt, när man i själva verket självklart vet att det är mycket djupare och mer nyanserat än bara dessa ord. Men orden är i alla fall början till något. En början till att skapa sig en bild om något eller någon.

Ibland är det skrämmande. Att välja orden, vara subjektiv, jag enligt mig. Det finns ju även en annan sida, den man kanske inte talar om, den man inte vill definiera sig själv igenom.  Den har vi nog alla.

Här följer ett fragmentariskt försök till att beskriva vem jag är.

Vegetarian. Studerat tre år på Domen konstskola. Sambo. Har en fil. kand. i Genusvetenskap. Gillar loppisar och second hand. Läser gärna. Har en kandidatexamen i Textil konst. Feminist. Mår som bäst efter ett träningspass. Konstnär. Studerar master i Textil konst på HDK. Samlar på konstböcker. Skulle vilja resa mycket oftare än vad jag gör. Sorterare. Ofta virkande eller syende. Rationell. Bor med de underbaraste katterna. Samlare (spetsar, böcker, kläder, vackra ting, det mesta). Promenerar gärna i skogen. Känslig. Kreativ.

Under veckan kommer jag dela med mig av bilder från mitt pågående skapande, skissbilder och dokumentationer av tidigare verk. Nedan följer bilder från min nu aktuella skissbok, jag går nu en tio veckors kurs om konst i det offentliga rummet. Skissboken är ett pågående projekt och kommer förändras och utvecklas med tiden. En samling för inspiration och tankar.

Jag har alltid varit passionerad av att tillverka saker själv. Frank Roosevelt lär ha sagt ” Du tar det du har, och gör det du kan, där du står”. Det har lite blivit ett signum för mig på både gott och ont. Jag tittar hela tiden efter möjligheter och lösningar. Nu föll det sig inte bättre än att jag nästa vecka åker till landet där recycling och återanvändning är något väldigt stort. Där man måste återanvända det som redan har tappat sin funktion, varken man vill det eller inte. Historien är följande:

Våren 2009 hade vi på vår skola ett studiebesök av nio olika rektorer ifrån lika många länder i Afrika. Dom vandrade igenom våra lokaler med dubbla vantar och mössor. Kallt. En utav rektorerna satte sig i matsalen för att äta en bit mat och jag slog mig ner för att konversera för en stund. Det första rektorn frågade mig på knagglig engelska var:

–       Hur slår ni barnen här?….Inte OM…Utan HUR?…

Jag blev till en början fullständigt överrumplad av vad han sade och stammade tillbaka att här i Sverige får vi inte slå barn. Det står klart och tydligt i lagen…Han skrattade och förstod inte alls hur vi då kunde hantera dessa ungdomar. Jag insåg ganska snart att det är inte bara är milsvids skillnad mellan oss, kulturellt, geografiskt, ekonomiskt  utan också i vårt sätt att se på inlärning och elevernas möjligheter till inflytande. Efter mer prat så fann vi varandra och tyckte faktiskt att vi hade det ganska trevligt. Efter att han hade åkt tillbaka till Burkina Faso så kunde vi inte glömma varandra utan började återuppta en viss kontakt där vi skickade varandra gåvor. Jag fick handtryckta kläder, tryckta i kobajs, och han fick handdukar med dalahästar på. Efter en viss tid ville ” Ali” att jag skulle komma och hälsa på hos honom, i hans skola. På skolan där det råder ett minimum av elevinflytande. På vår skola är vi väldigt långt framme med att eleverna själva får vara med och påverka sin undervisning. Det föll sig inte bättre än att jag, tillsammans med en franska lärare, satte samman en projektansökan för att söka pengar för ett studiebesök i Alis skola. Efter mycket arbete fick vi vårt projekt godkänt och nu är vi där. Vi skall presentera hur vi arbetar på vår skola och samtidigt ta reda på hur, eller om, eleverna på Alis skola har något inflytande. Samtidigt har jag en underbar chans att göra studiebesök på olika fabriker där man verkligen sätter samman gamla saker i en ny tappning. Jag tog kontakt med Burkina Faso Design, i Stockholm, som säljer produkter ifrån Burkina och som har många tipps om var man skall gå. Här är lite tipps ifrån dom:

”Village Artisanale, en hantverksby, där det finns hantverkare som representerar många olika tekniker och sorters hantverk eller Centre Artisanale, som ligger bakom huvudpostkontoret i Ouagadougou.  Där kan man också se på olika tillverkningstekniker och prata direkt med hantverkarna.

Också inne i centrala stan finns en butik/galleri som heter Nuance. Det ligger som inne på en gård nära stora marknaden. Det är lite dyrare, men där får man en bra överblick över det mer högkvalitativa hantverket och de har

ofta en hel del återvinningsprodukter. Ett spännande konsthantverkscenter som jobbar en hel del med återvinning är Centre Lukaré.”

Visst låter det spännande. Nu är det bara att packa resväskan med så lite det bara går och samtidigt ha med sig en massa minne till kameran så att man kan ta del av alla de färdigheter som dom är så bra på. Varken dom vill det eller ej!!!

Imorgon åker jag..så jag vill tacka för mig och hoppas att jag har tillfört något av intresse…!

.

Pimpa sin vardag..

Dom kommer en och en. Försiktigt in genom dörren till snickeriet. Dom har med sig kakor och bullar, sådant som gör en fika så mycket mer spännande.

–       har du bakat det själv? Säger någon.

–       Ja…Det är väll inte så svårt…

Det började sommaren 2010 när jag, tillsammans med Tommy Pettersson i Arkfo skapade en kurs om att man skulle kunna få ”hotta upp” gamla möbler. I den gamla snickerifabriken hade det förr tillverkats dörrar och fönster i finaste norrlandsfur. Härliga spröjs och vackert dekorerade profiler. Men det lönade sig inte. Även fast det är kvalitetsprodukter med en hållbarhet på många, många år mer än det man kan köpa på ByggMax. Det hjälper inte. Folk väljer billigt…Nåväl. Vi, Arkfo och sju företag tog då över fabriken och startade en ekonomisk förening med det snillrika namnet ” Gula Fabriken”. Där skulle dessa företag ge varandra nya infallsvinklar och beblanda sig med varandra och kanske korsbefrukta varandra med nya produkter. Det skulle även finnas en möjlighet för vem som helst att bli medlem i föreningen och ta del utav alla de möjligheterna som finns på platts. Själv brinner jag för att driva kurser och få människor att mötas och ge varandra kickar på olika sätt. Jag tog mig rollen av att bli ”kursansvarig” för ”möbelupphottningskursen” i Gula Fabriken. Vad skulle jag då skapa för kurs? Det var inte så svårt. Jag älskar loppisar och gamla prylar. Speciellt att få göra om dom i ny tappning eller bara ge dom ett nytt uttryck. Inte så långt ifrån Gula Fabriken ligger en ofantligt stor återbruksbutik. Där väller det in grejer hela dagarna och mycket utav det som säljs går till att renovera dagis och skolor i Litauen. Bra! Då var det bara att sjösätta vår idé.

Vi skulle samarbeta. Jag i Arkfo,  Gula Fabriken och Återbruk. Om man startar en kurs där ”vanliga” människor får en chans att tillsammans med mig och fabriken ”hotta upp” gamla möbler som man hittar i Återbruksbutiken. Butiken får samtidigt en massa gratisreklam om sin verksamhet. In med en annons, sätt ett pris och se vad som händer. Det börjar ringa.

–       en det en möbelrenoveringskurs?

–       Nä…säger jag. Inte i traditionell mening att vi skall återskapa något till sitt ursprung. Nu gäller det att se möjligheter i stolar, bord eller annat som man hittar.

Det är första gången vi träffas. Dom tittar blygt på varandra och sneglar samtidigt på alla maskinerna som står i fabriken.

–       Hej och välkomna!! Säger jag och tittar glatt på alla nyanlända.

–       Nu åker vi till mitt Missionshus och tittar på alla konstigheter som jag har gjort genom åren och låter oss inspireras av detta. Samtidigt bjuder jag på kaffe och kaka och ni får själva berätta vad ni har för förväntningar på denna kurs.

Det blir en underbar start där alla ger en liten inblick i sina liv och varför dom är där. Jag berättar att snart kommer vi att åka till en stor återbruksbutik och där skall ni få plocka hur mycket spännande saker ni vill. Dessutom ingår det i kurspriset att, om ni visar upp kvitto, kan ni åka dit fler gånger och hämta saker, om det behövs. Det sprider sig leenden i lokalen.

–       kan man pimpa upp något eget??

–       Klart man kan…Ta med bara…

Så står vi där på återbruk, i startblocken, och bara väntar på att informationen om deras verksamhet bara skall sluta så att vi kan rusa runt och leta upp saker som vi kan arbeta med. DÄR gick startskottet! Alla rusar och letar. Det blir en hemskans massa saker som vi tar med oss till fabriken. En massa möjligheter. Vi lovar föreståndaren på återbruksbutiken att vi gör en utställning när kursen är över.

Sedan träffades vi regelbundet varje torsdagskväll mellan 18.00 och 21.00. Det målades, borrades, filades, svarvades och en massa annat innan alla alster var klara. Bra blev det. Men, det allra bästa var, att vi genom dessa möten lärde känna varandra och se att vi vågade gå lite längre i vad man kan göra när man ”pimpar upp” möbler eller andra saker man hittar. Nu har jag en ny kurs och nya deltagare med en massa andra saker som skall pimpas…Vad underbart!!

Solen lyser in genom de stora fönstrena och Viskadalen ligger omsluten av en dimma denna marsmorgon. Det luktar alltid lite speciellt i denna slöjdsal när man kommer in första gången för veckan. Jag tänder lamporna av bara rutin och hänger av mig min väska och jacka. Det står redan en lite kö av elever utanför dörren och jag hör hur dom mumlar och viskar därute. Någon knackar lite försynt. Jag planerar snabbt upplägget och hittar den röda tråden ifrån förra veckan genom lite stödnoteringar sen sist. Jag går fram till dörren och öppnar. Stora ögon. Termobyxor, glada munnar, stövlar och snö på golvet. Någon kämpar lite extra med sina byxor som har fastnat i tröjan eller i håret. Dom radar upp sig allt eftersom och står sedan på ett fint led. Jag räcker självklart fram min högra hand och kramar små, kalla händer..God morgon, god morgon, god morgon…Vi kramar varandra och jag får ögon kontakt som är så viktigt.

–       Hur är det?, Du ser pigg ut? Vilket starkt handslag?

Dom tittar överraskande tillbaka och ler, röda kinder och tilltufsat hår.

–       jo..bra!!

Jag överraskar dom genom att visa lite extra intresse..Viktigt, jag vet, det ger en bra start.

Dom sätter sig på sina bänkar och småpratar lite med varandra. En snöboll träffade en ruta, någon snubblade ner för en hög med snö. En sitter helt förstenad och tittar ut genom fönstret, drömmer om något som jag inte förstår långt bort på andra sidan dalen.

–       God morgon, trevligt att ni är här.

Jag berättar om mina senaste eskapader om skapande och visar samtidigt upp några nya alster av vad jag håller på att bygga på. Just nu är det begagnade trädgårdsredskap som blir pimpade till något mellan konst och funktion. Jag trissar upp stämningen genom att använda mig själv som en metafor för skapande och kreativitet och visa vad man kan göra med saker som kanske inte ser ut att vara något men, om man lär sig att se möjligheter i dessa ting kan man med fantasins hjälp göra dessa små saker som gör att tingen förvandlas till något helt annat. Barn ser det. Det är helt naturligt för dom. Oförstörda av input ser dom möjligheter i alla färger och kulörer. Härligt!. Det är viktigt att bygga saker, att misslyckas. Misslyckas igen är ok. Jag misslyckas varje dag. Visar upp mina trasiga händer och säger att det skall synas att man har levt! Dumt men sant. Det gör inget. Det är endel av skapandet att misslyckas. Man lär sig av misslyckanden.

–       bara man inte tar död på någon eller förstör maskiner och verktyg med elakt uppsåt! , brukar jag säga.

Det fnissas…inte ta död på någon…dom tittar på varandra och undrar om någon kanske har ens tänkt tanken!. Jag gillar närhet i undervisning. Vi samlas runt mig när all närvaro är klar och jag inväntar tystnad. Alla tittar. Full uppmärksamhet. Någon sparkar på en bänk, en leker med en penna. Jag vill ha full uppmärksamhet. Annars blir det inte bra. Jag kräver det. Hur skall det annars fungera?. Så fungerar det överallt. Inom alla yrken, yrkesgrupper, samlingar. Man lyssnar, räcker upp handen och ställer frågor. Demokratiskt och smidigt. Det är en utav pedagogikens grundpelare. Det krävs en tystnad för att någon som vet, skall kunna förmedla detta. Jag är nog lite skadad, hjärntvättad i och med att ha varit budoinstruktör så många år. Alla jag tränar bugar in för mig, tystnad, självklar respekt för den som vet mer. Ingen lever ut sin flamsighet utan det råder fullständig tystnad. Ovanligt i dagens samhälle. Vissa åker jorden runt för att smaka på detta. Med respekt och tystnad. Jag har det många gånger per vecka. Lyckliga mig. Och dom som jag tränar. Vi är i ett tillstånd som jag gillar. Tyst plagierar dom vad jag gör.

Jag samlar alla eleverna kring en bänk och gör en lite reflektion över vad dom skall tänka på idag. Pratar om att jag vill att dom skall lära sig att tänka själva, pröva själva, våga testa och framförallt utnyttja varandra om dom inte vet vad dom skall göra. Då får man tänka till inte bara två gånger utan kanske mer, tre, fyra, fem…Jag är ju själv fullt upptagen med mina konstverk. Ett pedagogiskt faktum. Om du vet att du i din närhet har någon som vet mer än dig..utnyttja det!. Elevernas osäkerhet driver dom till att fråga mig hela tiden om det är tillräckligt på ett eller annat sätt..

–       skall jag slipa mer?, Var ligger verktygen? Vilken färg skall jag ha?

Genom att jag själv är upptagen med att arbeta med mina saker så tar inte eleverna sig den möjligheten att gå och fråga något dom redan vet eller bara vill bekräfta. Det gör, enligt mig, dom till mer tänkande individer. Dom får helt enkelt inte utlopp för sin osäkerhet och tvingas då till att ta ett helt eget beslut. Bra.Det är precis det dom måste lära sig. Ta egna beslut. Klart jag finns där och styr dom men, jag är ingen curling vuxen man bara lätt fråga ner det går lite emot. Elever behöver motstånd. Svårigheter som dom tvingas att övervinna. Att lära sig att om man tar i, kämpar, övervinner motståndet så ger det en belöning.

Alla är upptagna med något.Det liksom sjuder av aktivitet. Målet är nått. Stämningen är där. Tiden rusar iväg och plötsligt stannar tiden till. Signalen kommer. Vi skall lägga ihop. Städa. Nej! Inte nu. Några trotsar och lossas att inte höra. Skapande guden har inga tidsgränser. Den lever i nuet och vill inte bara stoppa. Det blir fel. Men skolan är tidsbunden och det sätter gränser för skapandet, det kreativa. Saker ställs på hyllor för att torka. Några läggs i skåp med små initialer på. Verktyg hängs upp på väggarna och bänkar rengörs. Varje person har en speciell städuppgift som det arbetas med. Noga. Sedan sätter sig eleverna på bänkarna och väntar. Tittar på andra som inte är klara. Pratar lite med varandra. Plötsligt tyst.Nä. Någon måste låta lite. Så Tyst.

–       vilka är klara med något som dom vill ta hem? Bra. Titta va fin!

Alla tittar och betraktar. Starka färger och små ben som sticker ut på undersidan. Kreativiteten har inga gränser. Fantasin är bränslet till allt fantastiskt som vi kan göra. Vi måste vårda den, och ge den tid och våga vara naiva. Vad händer inuti dom som tappar den. Fantasin.

Jag sprider positiva omdömen. Ger lite extra till dom som arbetar hårt men även till dom som jag vet bara behöver. Det lönar sig i längden. Alla vill höra att man är bra. Duger. Kan också ha en dålig dag. Man behöver en klapp på axeln även fast det går emot. Jag sträcker fram handen och kramar samma händer. Lite mer dammiga, valkiga, små sår och färg, blandat. Hej då, hej då, hej då. Jag möter ögon som är på väg någon annanstans. Mat, rast eller till den där roliga snöhögen som man kan åka kana på. Termobyxor, stövlar, mössa. Jag tittar ut över salen och ser dimman lätta.