Hej!

Det är en spännande tid vi har framför oss.

Snön börjar smälta bort och med det visar sig olika typer av läckerheter som patinerats och lagrats likt fina, goda ostar. Jag vet med bestämdhet att en ost, ingen vidare lagrad eller fin, men ändå en ost, ligger där under täcket. Men nog om osten, även om det smärtar något att jag förlorade den helt ovetandes ur matkassen. Det är väl så det går till, det tappas, saknas och hittas. Mitt bidrag till sakletarna blev en ost. Hoppas den glädjer någon lika mycket som den rostiga skobrodden glädjer mig.

Eller de röda vevarna utanför soprummet.

Eller de rostiga luckorna och låsen.

Det kommer skapas produkter av dessa fynd. Ännu vet jag inte vad men eventuellt kommer lövet jag ska skicka till Liljevalchs kollektiva verk ”Ser du löven för alla träd” prydas med något av detta. Har ni inte koll på utställningen tycker jag ni ska kika in på liljevalchs.se. Och har ni inte börjat sakleta ännu är det en mycket god tid att börja. Behöver ni inspiration rekommenderas ett avsnitt ur Pippi Långstump, ett föredöme när det kommer till sakletande.

Lycka till!

Hej!

Då var den här dagen nyligen till ända. Dagen som går i masskonsumtionens tecken. Dagen då vi ska köpa och sprida (gärna röda) saker omkring oss för att visa att vi bryr oss om varandra.

Jag är utbildad produktdesigner på masternivå och man kan kanske tro att detta är ett lyckorus för mig. Ett ypperligt tillfälle att få formge snabba produkter som håvas ut till butiker och konsumenter för att senare komma tillbaka transformerade till dollarprydda sedelbuntar som bäddar ner sig gött i mina byxfickor.

Men jag har valt ett annat sätt att förhålla mig till min bransch och omgivning. Även om jag ibland önskar att jag kunde koppla bort mitt sunda förnuft och bara följa med strömmen. Göra som alla andra. Sko mig på de redan utsatta för egen vinning, utnyttja våra resurser till fullo för att själv leva gott. Jag var på väg in i en Kinaproduktionssväng för flera år sedan för att öka effektiviteten och vinsten på mina produkter. Det hela ledde till att jag blev så knockad av kvaliteten och det läskigt låga priset att jag la ner hela projektet, slutade med produkterna och tackade för mig. Det var min lösning just då. Kanske inte den bästa men den ledde mig åtminstone dit där jag är idag.

Det jag gör nu är helt och fullt tillverkat av mig. Här. Jag hoppas det kan fortsätta så, även om jag gärna jobbar tillsammans med andra också. Det som är viktigt för mig är att få skapa samtidigt som produkten växer fram, det kan hända så mycket på vägen som är avgörande för resultatet. Alla dom små vägskälen är jag mån om. Precis som alla små rostiga skruvar jag hittar, eller spårvagnsfönster. Dom har sin plats i den skapande, slingrande resan. Jag hoppas och tror att 2012 kommer bjuda på en oförglömlig resa fylld med nöjen, kreativitet, rostiga muttrar, gemenskap, produktivitet men också vägval och strider. Om inte annat inre.

Stolen 2012

Året har redan skenat iväg på ett nästintill okontrollerat sätt. Under januari visade jag upp min lampa BottleUp! i Lammhult på Möbelriksdagen där den/jag blev grillad av sk designdrakar. Panelen bestod bl.a av trendspanaren Stefan Nilsson och designskribenten Hedvig Hedqvist. På Formex i Young Designers avdelning ställde jag ut delar av produktserien Suburban Siblings och just nu pågår en utställning på Kaleido i Uppsala som heter Förortsbarn och sociala mönster. Jag ställer ut en större del av Suburban Siblings där tillsammans med Sara Gullman som visar sina fantastiska textila mönster. I går fick jag en förfrågan om ännu en utställning…

Vad ska jag säga, me like so far!

Jag hoppas att jag gillar er med, så här dagen till ära.

Sov gott! 

Lampan BottleUp!

Vet inte riktigt hur jag ska börja detta, men ett hej kanske är trevligt, artigt och passande.

Hej!

Jag blev nyligen uppläxad av en väldigt viktig säljare på möbelmässan för att jag inte hade startat vårt samtal med just ett hej utan med ett ”Ursäkta mig, jag vet att ni vill gå hem nu när mässan just stänger men jag undrar bara om ni arbetar med externa designers…” Han svarade mig inte utan gav mig en avhyvling och ansåg att jag inte hade någon som helst framtid om jag fortsatte med en sådan tråkig attityd. Jag får oftast höra motsatsen. Att jag är en trevlig person med en positiv attityd. Lite för positiv ibland. Men är det något jag blivit störd av den senaste veckan då jag bl.a. var i Stockholm på Möbelmässan, är att det generellt osar en småstiff, trist egoattityd som liksom slickar sig fast i nacken.

Men som tur är har jag duschat dagligen under hela veckan.

Eller näe.

En morgon kändes det helt ok med endast en snabb raggardusch. Det var morgonen efter natten i huset på gården i Uppsala. Kvällen innan den natten blev jag inbjuden av min fina vän Sara till hennes gamla vänner från förr. Underbara människor. Genuina, kärleksfulla, hoppingivande, fantastiska personer som osade raka motsatsen. Raka motsatsen till attitydstinna ytligheter.

Men jag vet inte om detta var det jag egentligen hade tänkt ta upp här. Det är ju lite korkat eftersom jag på sätt och vis tillhör den där branschen. Det är ju osmakligt dumt att skjuta sig själv i fötterna redan innan dom knappt är använda.

Fast hellre fotlös än i ledet följsam.

Foto från utställningen Förortsbarn och Sociala mönster.

Men jag vill nog hellre prata om t.ex. form, så ni får ett hum om vad jag gör när jag inte är ett kritiskt granskande torrskinn. Fast jag är visserligen ett kritiskt granskande torrskinn hela tiden, det ligger likson i min natur. Även om torrskinnet är mer ett ytligt attribut. Den kritiska fallenheten flyter i benmärgen tillsammans med ironin, humorn och det bubblande garvet.

Men form var det…

…eller vi tar en liten bensträckare först. Återkom gärna i morgon, jag kommer vara här och fortsätta skriva. I morgon om form, figurer i krig och fyra utställningar.

God kväll och natt!

Det visade sig vara svårare än planerat att blogga från London. Karaoke och god mat kom emellan.
Igår var jag på Portobello road och fyndade de här gamla broscherna bland annat. Jag får aldrig nog av gamla broscher.
Idag är min sista dag som bloggare här. Det har varit väldigt roligt att få berätta lite om hur mina tankar kring mitt arbete går.
Jag hoppas ni kikar in på min blogg, jag kommer till exempel berätta allt om min Londonresa där.
Hoppas ni får en fin söndagskväll och att ni har tyckt mina inlägg varit intressanta.

Tack tack tack och så en kram på det.

Om några timmar pyser jag till London.

Jag är så väldigt redo för en fullspäckad weekend! Kommer om allt går som planerat kunna blogga lite därifrån också så jag säger inte tack och hej här riktigt än. :-)

Ska hälsa på en vän i London som jag tänkte passa på att utnyttja som fotomodell. Tar med mig en ask smycken och hoppas vi hittar en riktigt Londonsk miljö att fota i.

Det här är nog en av de bästa grejorna med att både göra smycken och fotografera. När man kan kombinera de båda sysslorna!

På bilderna ovan är modellen en av mina bästa vänner Lisa. Hon finns ofta med på mina foton.

Ibland får jag själv ställa upp som modell. Då är det min fästman David som tagit fotona och jag som gjort efterarbetet. Som här:

Och som vanligt är det i min etsybutik ni hittar mina smycken och foton!

Nä, nu börjar det snart bli bråttom!

Som avrundning får ni här en bild rakt ner i röran på mitt skrivbord. Kreativ oordning om man ska försöka komma på nåt positivt ord för det. :-)

Och eftersom min helg redan har börjat så säger jag trevlig helg därute!

/Lotta

Hej hej!

Tänkte att jag skulle visa lite av mina största inspirationskällor. I mitt första inlägg här nämnde jag till exempel former som uppstår av ett misstag, så som skärvor.  Alla former och mönster som folk förbiser eller rent av anser vara trasigt och förstört intresserar mig.  Som klotter, repor och krossat glas. Vi ser det som vandalisering men jag undrar om det inte fanns andra sätt att se på det. På platser där tråkig stadsplanering, ful arkitektur och enkla lösningar gett oss betong, raka linjer och total avsaknad av personlighet och otippade utsvävningar tycker jag att en repad spårvagskur kan  göra hela skillnaden.

Se här till exempel. En alldeles vanlig spårvagnshållplats på Hisingen:

Repor och slitage har skapat mönster i glaset. Så mycket vackrare än blankt och sterilt.

Eller som här:

Ett bullerskydd längs med en hårt trafikerad väg har fått en hink färg över sig. Vandalism och förstörelse, så var nog tanken. Men titta så vackert skuggorna av växtligheten bakom träder fram. Solljuset, droppspåren och skuggspelet skapar ett konstverk som ändrar utseende hela tiden. Är inte det ganska så fantastiskt!? Att något som var menat att förstöra kan vara så vackert.

Okej. Ett till exempel.

Den här bilden tog jag efter den stora branden i frihamnen 2009. Branden förstörde så mycket och många företag och människor blev lidande.

Och här ser jag skönhet.

Ganska intressant hur något så hemskt som en brand kan lämna efter sig något vackert. För visst ser det ut som ett konstverk!? Vattnet som ligger kvar från släckningsarbetet blir till en spegel omkring metallskulpturerna som målats av eld och rost. Man skulle nästan kunna tro att det var en del av en konstutställning och inte något som råkat bli till av förödelse.

I allt jag gör kreativt finns det här med mig. Det vackra i det oregelbundna. Skönheten i det vilda och okontrollerade. Slumpen som skapandekraft.

Om det så är foto, smyckeskonst eller hur jag väljer att kombinera klädesplagg när jag klär på mig: jag strävar alltid efter att inte fångas av det ensidiga, sterila och till synes perfekta.

Ps: Om ni vill titta på mina konstfotografier till salu kan ni kika här.

/Lotta

Ibland slår det mig hur rutinen ser ut. Jag gör ett smycke. Jag lägger det att vila tills det är dags för fotograferande. Jag fotar och försöker hitta en fin stämning som passar smycket. Jag sätter mig vid datorn och redigerar bilderna, kanske samtidigt som jag sjunger med i nån fin låt eller tittar på nån film på extraskärmen bredvid. Jag kollar igenom bilderna, väljer ut en extra tjusig förstabild, och fyra som visar smycket i olika vinklar. Sedan lägger jag upp det i min etsybutik och sen följer eventuellt twittrande och facebookande och kanske det till och med blir nåt till bloggen.

Och sen börjar allt om från början igen.

Men vet ni? Inget av detta känns repetitivt. Kanske är det för att varje smycke är nytt och inte det andra likt. Jag måste tänka annorlunda varje gång beroende på smyckets form och färg.

Eller så är det bara så att jag har kort minne och glömmer bort exakt hur jag upplevde sysslorna förra gången. He.

Jag gillar det hur som helst. Det ger mig en ny känsla för det smycke jag skapat. Det tillåter mig att titta på broschen, armbandet, halsbandet på ett nytt sätt och försöka få fram utrycket i det så tydligt som möjligt. För nu är det ju inte längre bara jag själv som ska titta på det. Nu är det eventuella köpare som ska skapa sig en uppfattning om mitt arbete.

Både läskigt och spännande.

Här kan ni se lite av det jag jobbade på igår:

Båda de här är upplagda i min etsy-butik nu om ni vill kika närmre.

Och jag har fortfarande inte klätt på mig riktiga kläder. Oh the joys of being self employed.  Men ikväll ska det jobbas ”på riktigt” och där kan jag inte rumla omkring i myskläder inte så jag får väl ta tag i det där med uppsnyggandet nu.

Det är ytterligare en av tjusningarna med att jobba hemma:  Varje gång man ska gå utanför sin hemmajobbarbubbla är en anledning till att göra sig tjusig.

”Oh! en fika på stan! Dags att klä upp sig!”

”Iiih! Ett jobbpass ikväll, måste göra mig snygg!”

Nån därute som känner igen sig?

Jag är så himla himla bra på att samla på saker. Fina saker.

I mitt fönster ligger strandfynd, höstlöv, vackra men onödiga saker funna på loppis och andra udda prylar. Sånt som gör mig glad.

Som en fjäder, en frökapsel, en kastanj, stenar från Österlen och Nice:

Eller ett silverfat med puttekulor i rad.

I slutet av den här veckan åker jag till London och eftersom jag är något av en fattiglapp plockade  jag fram burken där jag brukar lägga de mynt jag har över efter resor, hittat på gatan eller fått av mamma och pappa när de varit utomlands. Kanske skulle det finnas några engelska slantar däri.

Jag hällde ut mynten på bästa fotoplatsen i fönstret och insåg: jag samlar tydligen på mynt!

Ha! Det visste jag inte.

Antal engelska slantar: 6. Till ett värde av enorma 33 pence.

Andra saker jag samlar på utan att ha planerat det: knappar, kastanjer, silveretuier, sjalar, hattar, porslin, askar i alla former med mera, med mera.

Jag kommer bli en hoarder när jag blir stor…

Godmorgon allihop.

Nyvaken Lotta här.

En av fördelarna med att dels mest jobba kvällar på gruppbostäder och dels vara morgontrött egenföretagare. Sovmorgon vareviga dag!

Struktur är inte min bäste vän.

Som många andra kreativa personer jobbar jag bäst på kvällen och nätterna och hur jag än försöker intala mig att morgnar är bra så är det stört omöjligt för min kropp att hålla med.

Idag har jag ledigt från mitt jobb på gruppbostad vilket betyder jobb med det egna företaget.

Som ni kanske läst i presentationen av mig så gör jag smycken och fotograferar. Jag arbetar främst med koppartråd och använder pärlor och kristaller som jag återanvänder från gamla halsband och kristallkronor.

Alla mina smycken är fullkomligt handgjorda av mig och inget är det andra likt.  Jag gillar det där; varje smyckes form växer fram på sitt eget vis och eftersom pärlorna är från gamla smycken finns de i ytterst begränsad upplaga. Jag skulle inte, ens om jag ville, kunna göra samma smycke två gånger.

De här halsbandsberlockerna kommer från min serie av Skärvor och Spjutspetsar.  Där har jag fokuserat på former som blir till av en slump, eller rent av ett misstag. Former som vi inte ens räknar som en egen form utan bara som en del av något större, som har gått sönder. Som skärvan. En gång var den kanske ett fat som tappades i marken och blev till en miljon bitar. En miljon nya, helt egna, former.

Det här är min största inspirationskälla just nu. Ni kommer nog få höra mer om detta under veckan, om jag känner mig själv rätt.

Nu väntar frukosten för mig. Sedan har jag att göra i min etsybutik större delen av dagen. Fota smycken, redigera foton och lägga upp nytt till försäljning.

Hej så länge, ses lite senare idag!

/Lotta

Hade hela helgen ledig!
Hade planerat att pyssla lite.
Hade planerat att skriva lite.
Hade även planerat att sitta i soffan några timmar och göra absolut ingenting.

Men man kan planera hur mycket man vill – bara för att sedan tvingas tillbaka till verkligheten när det plötsligt uppstår en bemanningskris på jobbet… Så från att faktiskt ha planerat att sitta hemma, fixa med en massa origamiörhängen, fotografera dem och lägga upp bilder här till allmän beskådan – så åkte jag istället tillbaka till jobbet för att avverka ett 23 timmar långt skift där.
Faktum är att jag är på jobbet nu, men fick en stund över, så jag får bjussa på lite äldre, inte-tagna-idag-bilder…

Jag kommer inte vara kvar här mycket längre till dock.
Inte bara för att det ”bara” är fyra timmar kvar på mitt påtvingade dubbelpass, utan för att jag sagt upp mig.
Bara sådär.
-Utan att ha något annat jobb som väntar.
Efter över fem år här så vill jag inte längre, så jag sade upp mig.
Jag jobbar februari ut, och så enkelt är det.

Origamilampor!

Är det lite läskigt?
Ja, givetvis! Vilken idiot säger upp sig utan att ha nåt annat på gång – och i dagens arbetsklimat dessutom! Men förhoppningen är att jag ska ha lite mer tid/ork att söka nya jobb när jag inte längre bedövar sinnena på mitt nuvarande.
Håller jag mig borta från yrken där man jobbar natt kommer jag kanske även ha lite mer tid för det som löst kan kallas för ”hobby-projekten”: Origamismyckena (som jag aldrig kommer kunna HELT försörja mig på), makeup-effekterna (som jag DEFINITIVT aldrig kommer kunna försörja mig på) och skrivandet (som jag inte heller kommer k… Okej, KANSKE skrivandet då).

Registrerade mig på den fantastiska kreatör-sidan Etsy för ungefär ett halvår sedan, efter ett tips från en trevlig kund på Kreativ Kollektivs Kulturmarknad vid Bokcafé Pilgatan. Jag registrerade mig, tittade runt på sidan, ”gillade” dem på Facebook och gjorde sedan inget mer… Så kanske kan jag nu känna att jag har tid nog att äntligen öppna min egen Etsy-butik.
Drömmarna är många – förhoppningarna få.

En av sakerna jag på fullaste allvar tänkte göra i veckan, var att skapa en tavla bestående av ”ihopknölade” papper – jag lyckades liksom inspirera mig själv för några dagar sedan. Men jobbet grusade de planerna. Förhoppningsvis kan jag kanske länka till den färdiga tavlan, när den är klar, på Kravallslöjds Facebook-sida.

Hursomhelst så hoppas jag i alla fall att jag åtminstone lyckats förmedla några bra tips, att jag kanske inspirerat någon att plocka fram några papper och roa sig lite, och – i en perfekt värld – öppnat någons ögon till en helt ny värld! (Såja, nu taggar vi ner lite)

En sista grej, till de som önskar lite vik-instruktioner!
I slutet av förra året höll jag en ABF-kurs i origamivikning, och eftersom man inte kan lära någon att vika utan ändlös repetition, så filmade jag – som komplement till kursen – instruktionsvideos till alla grejer jag lärde ut, så de kunde sitta hemma och öva. För det vore ju synd att fylla kursdeltagarnas betalda tid enbart med repetition av samma grej om och om igen.
Klicka på nedanstående – sista – bild för att komma till sidan med origamivikningsinstruktionsvideoklipp (sug på det ordet!).

Det har varit kul att sprida Ordet.
Må papper vara med er, var ni än går!
//Micke