Idag hade jag stora planer. Jag hade nämligen planerat att skriva ett långt, insiktsfull och lite smått argt inlägg om

Och du ska heta Bävertand – handspunnet garn på spole

slöjdens ord och hur de kan omvandlas till skällsord. Hur det som vi som jobbar ser som något positivt, kreativt, beskrivande och energiskapande omvandlas till något negativt och hånfullt som gör att du vill krypa under närmaste täcke och aldrig synas mer. Inlägget var nästan klart i mitt huvud, inklusive vitsiga formuleringar och skarpa tillsägelser.

Men sen tappade jag sugen och inspirationen och satte mig istället vid en av spinnrockarna och gav mig på att spinna den finska lapphundsull som just nu ligger på tur. Men tro det eller ej, ikväll bestämde sig spinnrocken för att avge ett oidentifierbar skramlande av irriterande natur.

Så, idag får ni en fin bild av handspunnet garn. Fotot är taget av min syster Ingalill Elfgren. Jag har turen att ha en privat fotograf. Jag döpte det hela till Och du skall heta Bävertand, med anledning av att det handspunna entrådiga har precis samma färg som bäverns tänder.

Och ibland kan vi nog tillåta oss att göra så. Lägga ut en bild enbart för att den är snygg och trevlig att titta på. Inte behöva kommentera och vara insiktsfulla. För de vackra bilderna fyller också en funktion och i alla fall jag blir lycklig av att surfa runt och bara titta på tilltalande bilder av garner, ull, stickat och andra textilier. Njuta av andras kreativitet. Och svamla fritt omkring det.

Hur det gick med spinnrocken? Det är just nu under utredning. Jag har absolut inte gett upp den då den är den av spinnrockarna som är min favorit just nu. Fortsättning i skrammelfrågan följer. Och imorgon ska jag ändå ägna mig åt förberedelser inför det Stickretreat jag anordnar i min ateljé på lördag.

Ja nu är jag här igen! Fick just veta att det snart är dags för Kravallslöjds 8 års kalas. Var därför tvungen att kolla efter när jag bloggade här första gången, och det var i augusti 2008.

Så givetvis har en hel del hänt på slöjdfronten för mig sedan dess. Då var jag en relativt ny egenföretagare, jag startade Limmo-design 2006, nu har jag drivit ett eget företag i 9 år och börjar mer och mer landa i hur min nisch ser ut, hur jag vill arbeta och med vad. Även om det är något som ständigt förändras och utvecklas givetvis.

Den största skillnaden nu mot 2008 är hur mycket tydligare min inriktning mot har blivit. Jag har alltid varit intresserad av att arbeta med garner men från och med att jag började spinna och färga själv har det intresset vidgats. Från att säga något vagt om att ” ja jag stickar, väver och syr en del” så jobbar jag idag med textila fibrer och hela processen från råfiber till färdig produkt.

Sedan till en annan slöjdresa, närmare bestämt #slöjdresan. Jag liksom många andra befinner mig på instagram, i mitt fall under @limmodesign. Och det är en ständig källa till inspiration, tidsfördriv och inte minst att bygga nätverk med likasinnade i hela landet och hela landet. Tack vare instagram kan jag numera exempelvis få tag i ull från en väldigt sällsynt fårras i Estland eller hålla koll på de senaste garntrenderna i New York.

I en sådan instagramdiskussion uppstod i lördags en idé. @clarastickar visade upp hur hon och hennes nya knäpphärvel var ute och åkte spårvagn. En konstig företeelse för många oinsatta men för oss som jobbar med hantverk helt naturligt, hur ska man annars frakta sina slöjdredskap?

Själv ska jag erkänna att när jag ska resa någonstans så använder jag ohälsosamt mycket tid innan för att planera min resestickning. Vad ska jag sticka? Hur mycket garn ska jag ha med? Kanske bäst jag tar lite mer extra garn? Och det hela slutar vanligtvis att min stickpackning är betydligt större än packningen med kläder och annat onödigt.

#slöjdresan

Jag reser förutom med stickningen ofta även med spinnrockar. Ja, även i plural. Åker jag till mina föräldrar en helg, ja det skulle kännas naket och tomt att inte spinna på en hel helg. Ibland handlar det om föreläsningar, kurser och workshops jag håller i och då behöver någon eller några av spinnrockarna följa med.

Hur packar man då en spinnrock på bästa sätt? Eftersom jag främst använder mig av högrockar så är jag av åsikten att de bäst och värdigast åker stående på ett av bilsätena, väl fastspänd med säkerhetsbältet. Till mitt förtret har jag hittills aldrig blivit stoppad när jag och spinnrockarna färdas på det sättet, jag undrar vad reaktionen skulle bli?

Så nu finns hashtaggen #slöjdresan. Tagga dina slöjdiga resor så vi kan inspireras av varandra!

Igår var jag på ett lite frustrerat humör sådär av ingen speciell anledning. Sådär som det kan vara ibland. Så istället för att låta frustrationen gå ut över min stackars sambo så spann jag lite tokiga saker istället. För många år sedan bestämde jag mig för att jag skulle prova att spinna allt jag kom över, och det började bra med papper och katthår och det ena och det andra. Men på sistone har det mest blivit ull.

Det första jag kom att tänka på var plastpåse. Lite lagom meta att spinna garn av en plastpåse och sen virka en påse av det, eller hur? Så funderade jag på hur man bäst klipper sammanhängande strimlor av en påse. Visst, man kan ju klippa påsen i en enda lång spiral, men det tar ju en massa tid. Så jag klippte av botten på påsen och handtagen, rullade ihop den och klippte i ungefär halvcentimeter stora bitar. Så då hade jag ju öglor som jag kunde sätta ihop efter hand som jag spann! Sen var det bara att trampa på, i lägsta växeln och med ett högt indrag så gick det som en dans!

Men det tog ju inte lång tid och även om frustrationen var nästan botad så var jag sugen på att spinna mera konstigheter. I en ficka låg en gammal tampong. ”Den borde man kunna spinna”, tänker jag glatt. Så jag plockar av ytterhöljet och snöret och har en bomullstuss som ligger och stirrar på mig. Jag har aldrig spunnit bomull förr, och tampongbomull lär inte vara av den finaste kvaliteten direkt. Men jag plockade fram min ryska slända och satte igång. Det var ju inte helt lätt, får jag erkänna, men det var rätt kul. Och en liten, liten docka bomullsgarn fick jag för besväret.

Det finns ett bra anledning till att det finns ett ord för sådant som inte blir färdigt inom stickvärlden. Där är ett UFO inte något okänt flygande föremål utan istället ett icke färdig projekt, UnFinished Object.

Men det är ytterst tillfredställande när jag avslutat en hög med alster, fäst trådarna, eventuellt spänt upp dem och satt på etiketter eller banderoller. Ja och fotograferat och lagt ut i webbutiken i de fall det inte är sådant som ska skickas till en återförsäljare.

Nu när det är så varmt så har jag fått ändra planerna. Från att ha tänkt tillbringa många långa dagar i färgeriet har det istället blivit en kombination av bad och skuggan på uteplatsen med spinnrockarna, ljudbok och dator till sällskap. Sitter just nu faktiskt på mitt utomhuskontor!

Just nu arbetar jag med att spinna 30g härvor med tvåtrådigt garn. Jag kardar och blandar olika fibrer, svensk ull, nya zealändsk merino (för den är finare än den australiensiska och det förekommer ingen mulesing där) longwool, glitterfibrer, tencel, silke och vad jag känner för stunden. Väger upp i 30g portioner och spinner. Av garnerna ska det sedan bli spetsmuddar. Dels stickar jag färdiga men garnerna i den här färgcirkeln är till stickkit med garn och mönster.

Det kan tyckas som om det är lång tid kvar till oktober och Syfestivalen på Stockholmsmässan i Älvsjö. Men om man som jag har en ytterst småskalig garnfabrik där alla garnerna ska passera genom mina händer i någon del av processen så gäller det att ligga i.

För hur mycket jag än planerar så har jag lärt mig att jag ändå inte hinner så mycket jag önskar. Allt tar längre tid än man tror och det finns alltid saker som ramlar emellan. Som de varmaste sommartemperaturerna uppmätta här sedan 1880 till exempel. Eller ett förslag att åka ut och fiska. Eller en dag då jag absolut inte orkar jobba. Och det måste också tas in i beräkningen. Jag blir bättre år för år att planera årets verksamhet. Att börja i god tid att märka upp för en inlämning för en sommarbutik till exempel. Men tillräckligt, det tror jag aldrig att jag uppnår.

Den här gången kastar jag mig rakt in i bloggveckan här på Kravallslöjd. Gjorde nämligen något ovanligt för att vara mig i slutet att förra veckan. Reste bort av en anledning som mest kan kallas semester och som inte var relaterat till vare sig slöjd eller älgjakten. Utan ner till Väsby rockfestival en sväng.

Jag har gjort upptäckten att jag är något ovanligt. Nämligen en människa utan större behov av att resa. Jag åker och hälsar på mina föräldrar. Åker iväg och står på någon mässa. Men annars är jag mest nöjd när jag får hålla till hemma, i sällskap av fibrer, trådar, garn, tyger och mitt färgeri, min sambo och en bra ljudbok.

Men, som sagt, jag var ute och åkte förra veckan. En riktigt lång bilfärd tur och retur. Jag har alltid trivts med att köra bil långt märkligt nog. Det är avslappnande, man får in en körrytm och jag får resa på mina egna villkor, i min egen takt och slipper trängas med de som jag inte själv valt att resa med. Förut var jag i regel den jag körde men då han jag delar mina resor med numera lider av åksjuka av det värre slaget har jag nu som passagerare fått upptäcka ett nytt nöje, bilstickningen!

För alla er som följer de som stickar på instagram vet ni redan att bilstickningen är något som ska tas på största allvar. Något som planeras med omsorg innan. Den bästa bilstickningen är något som har tillräcklig svårighetsgrad för att inte bli tråkig. Men samtidigt vara tillräckligt enkel för att fungera samtidigt som du lyssnar på radio, pratar med de andra i bilen och ser dig omkring på landskapet som svischar förbi. Sedan måste bilstickningsväskan dessutom innehålla nödvändigheter såsom sax, nål, stickmarkörer, extra stickor utifall du ”råkar” ramla in i en garnbutik som har ett garn som bara måste stickas av på direkten.

Detta leder till att min stickpackning ofta är minst lika stor eller dubbelt så stor som packningen med mina kläder, tandborste och sådana där tråkiga nödvändigheter. Sådana saker är inte ens roliga att packa!

Planeringen inför denna resas bilstickning började alltså tidigare än jag nog vågar nämna här. Men eftermiddagen innan vi åkte fick jag äntligen packa! Lycklig som en ettåring som fått tag i lite prassligt papper var det dags att plocka ihop projektpåsar, nysta upp härvor av nyspunna garner. Lars är numera van så han tittar, suckar lite och lät mig sen hållas när jag studsade genom lägenheten och letade efter justdendärlillaprylensom ärettabsolutmåste.

Vilka bilstickningar valde jag då? Främst stickade jag på spetsmuddar i mina egna handspunna garner. Lite pulsvärmare med flätor och så en strukturerad sjal i entrådigt ullgarn och en av mina handspunna boucléer. Och som vanligt hann jag trots ett intensivt stickande inte ens använda upp en tiondel av garnerna jag packade.

Låter jag garn- och stickfixerad, nästan av en sjuklig grad? Jo, du har gissat rätt, det är jag. men det är något jag kan leva med.

Nu ska jag sätta mig i skuggan på vår uteplats med spinnrocken och spinna garner till stickkit. Jag jobbar på ett gäng kit för spetsmuddar i handspunna garner som dels ska räcka till Syfestivalen på Älvsjömässan i höst, dels hoppas jag kunna lägga ut i min webbutik www.limmo-design.se och kanske även för återförsäljare. Så om någon är intresserad av mönsterkit med handspunna garner som är som små juveler, hojta till kan vi diskutera! Jag har just nu utrymme för fler återförsäljare.

Vad hände igår?

Att jobba mot (för?) en utställning är väldigt motiverande – på gott och ont. Fördelen är såklart att man har en deadline och att saker därmed, i bästa fall, blir gjorda.

Nackdelen är å andra sidan att allt skapande måste rättas in och anpassas till det tema jag här har valt att jobba med.

Som jag skrivit tidigare tycker jag att det är svårt att jobba om man inte först gör avgränsningar, i tid, rum, material och tekniker. Men samtidigt är det lätt att bli anti sig själv så fort man sätter upp  en gräns. Helt plötsligt vill jag inget hellre än att spinna eller göra kläder, bara för att jag avtalat om att göra textila skulpturer.

Nåväl, det här arbetet har faktiskt varit helt lustdrivet i alla aspekter.

Men vart tar man vägen sedan? Redan när utställningar öppnar är jag på väg därifrån, det är väldigt svårt att relatera till föremålen när de väl är färdiga. Kanske är det just det som driver mig vidare.

Alltid i process

Vi ses bland fibrerna och fragmenten.

Kravallslöjd gör ett nedslag under fårfesten i värmländska Kil.
I workshopen Spinn off utgår vi från spinning och bygger spinnrockar av LP-spelare, bordsfläktar, lime och cykelhjul.

Spinningscykeln kopplas ihop med en spinnrock och när en person trampar så kan en annan spinna.
Vi gör slöjdandet tillgängligt och utgår från vardagliga prylar för att bygga ihop till nya användbara spinnredskap.
Tillsammans prövar vi gränserna för spinning.

Kom till Fårets Hus/ Musikskolan
28 februari – 2 mars
Långgatan 56 i Kil.
fredag, lördag 10-17 och söndag 10–16.

EuFÅRia! Under tre dagar står fåret i centrum med massor av intressanta kurser, föredrag, utställare, inspiration möten m.m.
Fårfesten i Kil arrangeras av Fåreningen Fårfest i Kil.
www.farfestikil.com

Ett bröllop kan tydligen kosta precis hur mycket pengar som helst. Om du står i färd med att gifta dig och tycker att kostnaden för bröllopet börjar skena iväg kan du fundera på var du ska börja skära i budgeten. Då är brudklänningen ett givet val. Allvarligt talat, hur många gånger har du egentligen tänkt använda den? Om svaret blir: -”Ja, fler än en i alla fall”, kanske du ska fundera på om det är någon bra idé med bröllop över huvud taget. Om du bara har tänkt använda klänningen en gång i livet kanske det är onödigt att lägga en massa pengar på ett plagg som kommer hänga i en garderob den absolut största delen av sin livstid.

Nej, köp istället två rullar hushållspapper typ Edet Torky, som inte är perforerat, och fixa dig en egen brudklänning. Då kommer du undan med i runda slängar 45kr och det är nog svårslaget i jämförelse med en vanlig brudklänning. På köpet kan du dessutom lära dig några användbara textila tekniker om du inte redan har koll på dem.

Så här gör du:

Sy kjolen av långa längder av papper som sys ihop och viks så att det blir vidd i kjolen.

Skär pappret i smala remsor och spinn på spinnrock till ett pappersgarn.

Av pappersgarnet virkar du ett liv som snörs ihop där bak med en tvinnad papperssnodd.

Av samma pappersgarn smygmaskvirkar du ett par handskar,

och knypplar dig en brudkrona. Till slöjan tar du ett par våder av pappret, syr ihop, viker och klipper mönster i.

Till brudbuketten gör du ett gäng pappersblommor som du fäster i topparna på pappersinlindande grenar.

Voilà, så har du sparat in tusentals kronor och om du skulle bli tårögd under vigseln är det bara att snyta dig litet försiktigt i kjolen!!