I dag har jag varit i Sveriges textilmecka, Borås! Där för att gå på en arbetsintervju. Rättare sagt har jag redan varit på intervju, nu skulle jag mest titta in Borås(eftersom jag aldrig varit där), se var företaget ligger, hur dem arbetat osv. Företaget heter Max Collection och tjänsten som tilldelas är densamma som jag har idag, en direktristjänst. Eftersom jag bara har två veckor kvar på Springhill, måste jag se mig efter ett annat jobb. Tyvärr är det en hel avdelning på Springhill som ska styckas ned. Detta innerbär alltså arbetsbrist, och jag tillsammans med ett par andra åker ut!! Nu är den stora frågan om jag vill göra en flytt till Borås eftersom bollen redan ligger hos mig, om jag är intresserad av jobbet eller inte?!

På vägen upp hit satt jag som fastklistrad i min senaste Elle och tittade in alla leckerding till designers i Trendbibeln. Då kom den verkliga känslan av att vilja sattsa på mitt eget märke. Jag skulle vilja åka till Tokyo, kunna göra mig ett namn där. Samtidigt skulle jag behöva mer erfarenhet inom min nuvarande arbetsuppgift. Jag hoppas ett par Whiskey och ett par vettiga samtal med mina kära, ska kunna göra mig klokare…

Strålande sol även idag. Täljgreppens innersta väsen blev ordentligt genomgånget under förmiddagen och en riktigt gjord smörkniv blev tillverkad. Jag gick igenom alla nödvändiga definitioner och rubriceringar för att förstå var alla rörelser tar sin kraft ifrån och hur kroppen ska arbeta för att förstärka eggens löpande i veden. Min far Wille började med att sätta ord på de traditionella slöjdgreppen och nu har jag utvecklat benämningarna. Det kan låta som ett skämt men korslagda tumgreppet och konservöppnargreppet är de två svåraste. Komplexiteten slår deltagarna i huvudet med träklubba, men för några fungerar det direkt och andra får kämpa. Att ”int vara oslög”, på svenska att vara händig, tycks ibland var medfött och ibland en slump. För att se greppet från rätt håll brukar jag vända deltagarna ryggen och göra greppet över huvudet för att de inte ska se det spegelvänt. Det fungerar riktigt bra, men givetvis kallades det i den här fnissande klassen för Jimi Hendrixgreppet.

På kvällen blev jag och Steen Madsen som var kursledare för Korgkursen inbjudna på studiebesök hos korgmakare Arne Rosum i Näsum som tillverkade kolfat i hassel. I sin miniverkstad visade han hur man knäcker fram årsringarna ur en hasselvidja och sedan klyver den i två tågor som är så sega att de går att linda runt fingret. Tekniken att klyva tar fram de bästa egenskaperna i träet – seghet och styrka – och det går riktigt fort bara man har ett noga utvalt rakvuxet material. Intressant att se att de kolfat i Hassel han gjorde var hemskt lika de som görs i Västerbotten, men då är materialet stavargran; en senvuxen undertryckt gran som blir både seg och stark. 

  Arne Rosums kolfat  

Sen hamnade vi i bokskogen för att plocka kantareller. Jag njöt av den susande tystnaden och ljuset. Kontemplativt, balsam för själen!

Skogsexkursionen blev ett äventyr. Vi skulle till ”Algots pågar”, Kalle och Nisse, som bodde några kilometer från skolan. De visade sig vara två fnissande bröder i de dryga 80 som tyckte det var underbart att få träffa så mycket folk. Kalle visade oss sin skog som var fylld av alla träslag vi kunde önska. Första slevämnet dök upp på en liten halvt nedlutad bok som jag tyckte var på gränsen till att ruttna när snittytan blottlades. Jag tittade på kronan som såg helt frisk ut. ”Hm, något stämmer inte. Så jag frågade Kalle vilket träslag det var varpå han på rullande skånska säger: ”Di däär, di äur braukvee!” Brakved! Ett lättkluvet sprött och hårt virke som vi definitivt inte är förärade med i Norrland. Jag hoppas att jag fortfarande får lära nytt när jag fyller 100. Medan vi slogs med de efter norrländska mått aggressiva myggen tog vi krokvuxen bok, björk, sälg, och hassel till skedar, slevar, handtag och bärträn.    

     s u r o l l e  & Kalle & Nisse

När vi kom tillbaka till pågarna ville Nisse visa en skiftesverkstuga, på skånska bålestuga, som han räddat undan förfall 1951. Skiftesverk innebär att utkluvna eller sågade bräder är innotade i stående stolpar, en vanlig sydsvensk huskonstruktion vid sidan om korsvirkeshus. Inuti visade det sig att han hade samlat en osannolik mängd gamla bruksföremål, allt mellan armborst och porslinsbägare. Nisse drog upp en fil ur fickan och filade till stiftet till en gigantisk trattgrammofon, sen la han dit en stenkaka och vevade fnissande med pekfingret på etiketten så att swingmusiken kunde ljuda ur tratten! Jag som trodde att scratching var en någorlunda modern företeelse. Besöket blev en oförutsett highlight, som alla fnittrade högt åt hela dagen.

    Nisse Scratchar

Under eftermiddagen silade ljuset mellan grenverket, och den putsade väggen reflekterade solen in under grenarna. Vi hade en av de vackraste sked- och slevgenomgångar jag hållit genom åren. Släpljuset på de täljda ytorna skimrade som glittret på bottniska viken en brittsommardag. Men jag tror ingen riktigt uppfattade det, alltför upptagna med kampen att betvinga trädkött och täljprocesser.

På kvällen for vi på Kjell ”Snickarprästen” Perssons initiativ till en restaurang i Åhus, men först tog vi ett fräscht dopp i havet. Till Handelsbaren åkte vi i båt över kanalen, en lång tripp på ungefär 3 minuter, men det gav onekligen en skön känsla som stimulerade smaklökarna. Louise och Mattias från kursen var också med.

                                    Kjell ”Snickarprästen” Persson & Jögge Sundqvist

De senaste två månaderna har jag knappt varit hemma, flängt mellan semester i Överkalix och kurser i Vasa, Finland, Sätergläntan och i Danmark. Och nu idag har jag startat upp en kurs i Önnestad utanför Kristianstad. ”Slöjda i trä” heter den med 12 deltagare. Alltid rafflande första dagen, vilka personligheter ska ge denna vecka färg?

Det ihållande regnandet har upphört och ersatts av en varm fuktig sol, som påminner oss om att det finns en sommar och att den inte är finito ännu. Jag har hittat en plats under en vacker kastanj där vi ställt upp alla täljhästar och huggkubbar på gräset. Verktygen väntar välordnade på parkbänkar runt omkring; bandknivar, yxor, knivar, spräckjärn och klubbor. Förväntningen och vetgirigheten lyser i kursdeltagarnas ögon och strax är vi igång med att utforska krympburkens tillverkningsprocess. Eftersom antalet täljhästar är begränsat blir det kö för att borra hålen med timmernavare. Jag ser parkbänken och får en idé; vi klämmer fast den tillyxade änden mellan sittbrädorna och står på bänken och borrar – det fungerar utmärkt! ”Med finter och knep får den fattige knulla” sa alltid min morfar. Så sant, så sant.

Flera av deltagarna har gjort burkar tidigare, men nu höjs en del förvånade ögonbryn: ”Aha!” Sätter du kniven på det sättet! Hur gjorde du igen? Tryck på med armbågen, i en vid båge! Ja, nu fungerar det!” Nybörjarna kämpar med att finna kraft och trygghet i greppen, det hackar och sliter – Shit, kniven måste slipas!

Allt hänger ihop, ett gott resultat är avhängigt ett suveränt material, av vassa verktyg med rätta slipfaser, och av en fungerande tillverkningsmetod. Det är där den pedagogiska utmaningen ligger. Att visa hur man gör just när sinnet är öppet för det speciella moment som man nyligen funderat på hur man ska lösa. Då går informationen rätt in och fäster, eftersom man får prova direkt efter genomgången. Men om vi inte strukturerar veckan blir det allt och inget på en gång. En sak i taget i rätt ordning. Så slipgenomgången tar vi på onsdag, men vi kan visa bryning idag. Punkt slut. Gruppen är intressant. De får mig av någon anledning att tänka på ett nedstörtat flygplan och en öde ö…

    Imorgon ska vi ut i fästingskogen och leta ämnen. Alltid lika spännande att möta en ny skog, speciellt för mig – som norrlänning blir urvalet aningen begränsat, men här finns den hårda boken, den lättkluvna asken och eken.

I vår hände en märklig sak. Jag började må dåligt av färger. Jag har alltid varit positivt inställd till alla färger utom möjligen svart och vitt. Har tyckt att more is more eller less is bore vad gäller färger. Använd lite för mycket, blanda och matcha. Rutigt, randigt och blommigt samtidigt. Svart och vitt har stått för det tråkiga, det som inte vågar synas eller ta plats. Det är vad jag har gillat inom slöjden, att det är så mycket färgprakt och att det då tar plats.
Men i vår blev det för mycket av det goda. Jag fick en slöjdidentitetskris och ifrågasatte det mesta inom slöjden; utbildningen som jag går, hela slöjdorganisationen som får en massa statliga pengar, om det ändå inte är förspilld kvinnokraft att sticka sin halsduk när du kan köpa den och göra viktigare saker av din tid (liknande åsikter fördes fram i början av 1900-talet). Det var en jobbig tid och jag funderade flera gånger på att hoppa av min utbildning och göra något helt annat. I samband med detta började jag också få svårt för starka färger. De blommiga klänningarna stuvades längst in i garderoben och när jag skulle titta på kläder i affärer såg jag bara svart, grått och möjligtvis tungt blått, sådana klädfärger som jag några månader tidigare hade sett som fula och dåliga färger. Jag orkade heller inte titta i inredningstidningar eller slöjdböcker för alla mönster och skarpa färger gav mig huvudvärk.
En vecka i jämtlandsfjällen förbättrade läget då jag fick komma ut och koncentrera mig på överlevnad istället för på arbete och att bara behöva se färger i grönt, brunt, vitt och grått. Att vila både hjärna, öron och ögon och att få anstränga sig fysiskt med kroppen.

Nu är läget nästan tillbaks till det normala, ska jag använda ett klädesplagg tar jag i första hand det som är svart men jag får inte längre huvudvärk av de blommiga klänningarna. Jag ska också sluta att prata illa om svart, vitt och grått som jag nu ser kan ha livräddande egenskaper.

Kan det vara läge att införa varningstext på slöjdföremål eller när man söker in till hantverksskolor: Slöjd kan förändra din syn.

Nu är tre bonader klara. Jag har börjat schemalägga mitt broderande till kl. 22.05-23.30 varje kväll. Det är då Sommar i p1 sänds i repris och det brukar vara för sent för människor att ringa på mobilen så det är en perfekt vara-ifred-tid. Om jag ska brodera något mer efter 23.30 beror på vilka program som sänds på radion. Igår handlade det om vattenkraft. Säkert intressant men det lyckades inte engagera mig just då.

Idag ska jag packa ihop alla saker som jag spridit ut i min mors hus under sommaren. Det är mycket och väldigt utspritt. Det svåra är att göra avvägningen hur viktiga och tillräckligt oskrymmande grejerna är för att orka släpas med till mina 28 m2. Mormors symaskin tillexempel, ska den få följa med? Jag har levt utan den ett år och överlevt och den krånglar en del men kan kanske vara bra att ha. Svåra beslut. Här är i alla fall de utlovade bilderna

En profetia om nästa stora inredningsdetalj säger att väggbonaden kommer att komma starkt. Det är underbart med bonader med kloka ord som man ser varje dag och som ger en påminnelse om vad som är väsentligt här i livet. För två år sedan när jag och VeO gick andra året på vår vävutbildning hade vi ett projekt där vi vävde ordspråksbonader i damast. Det blev fem olika (varav en vi upptäckte, när den var färdigvävd, att den var felstavad och förpassades till måndagsexemplarslådan). Detta har sedan följt mig och förvridna ordspråk har utvecklats till ett trevligt intresse.
Dagen efter min vän Evas bröllop för en månad sedan kom från henne sms:et Lagom är för lite. Det är numera ett av mina motton och broderades förra veckan med röda korsstygn på en bit lakan som ska få pryda sin plats på väggen. I natt när jag åkte buss blev en bonad klar med uppmaningen Handla! och 2007 års favorit, 70-talsdevisen Tillsammans är vi starka påbörjades. Ni ska få se bilder på de små underverken men det får bli någon annan dag. Nu ska jag cykla hem och göra matlåda inför min näst sista arbetsdag imorgon.

Nästa vecka kommer Kravallslöjd att synas på Ung 08-festivalen i Stockholm genom mig och sex andra personer som ska hålla workshops i Kungsträdgården. Idag har jag varit på ett förberedande möte med representanter från alla andra aktiviteter som kommer finnas under festivalen. Vi var ett 40-tal personer, allt från folk från Telia och Eon till Gerillastickerskor, Spådamer och workshopen Pimp my Wheelchair. Så mycket engagerat folk på samma ställe! Det känns att det kommer bli en grym vecka och att jag kommer att vara väldigt trött när den är över.
I en dryg månad har det varit nästintill dagliga telefonsamtal mellan mig, VeO och Hillevi, som driver Kravallslöjd, för att få ihop allt som ska fixas inför festivalen. Handledarna blev helt klara för två veckor sedan. Det kommer bli ett bra gäng; trevligt folk, subjektivt utvalda av oss. Allt material börjar också bli inköpt. Efter mötet idag gick jag och min mor till Panduro och hämtade ut 19 liter textiltryckfärg och 2 kg merinoull som sedan kånkades hem på bussen, med ca 10 cm längre armar efteråt. Det mesta andra materialet som jag ska fixa har jag hittat i Säffle med omnejd: röda plasthinkar, bomullstyg, kättingar, plastskedar, Rustas absolut snyggaste knallröda vaxduk (kan piffa upp vilket bord som helst). Det enda jag gick bet på var två bitar linoliumgolv i rött, svart eller vitt (färgkoden i tältet). Det fanns inte någonstans. Vem vill ha golv som är beigespräckliga när det finns (eller uppenbarligen inte finns) röda golv? Den sista grejen som ännu inte är löst var vi ska få tag i är hennafärg för kroppstryck. Är det någon som vet var man får tag i sådant i Stockholm eller Umeå? Alla tips tas tacksamt emot.
Om en timme går bussen tillbaks mot Långserud och de sista dagarna av sommarjobb.
Ha det

Oj vilken härlig helg. I torsdags fick vi med oss 3 liftare, en från skåne och två från finland. Det var riktigt intressant. Jag vart lite peppad på att testa men jag får nog bli lite modigare först. Tid är allt man behöver sa de ..och tålamod. Det verkar finnas ett visst lugn i att lifta, det enda negativa verkar vara oljudet och lukten vid vägkanten. Vi släppte av dem efter fem mil.Själva åkte vi på semester till den friska naturen. Några dagar i fjällen kan verkligen göra susen. Visst har ryggsäcken varit tung vissa sträckor och visst har det varit sjukt kallt om nätterna och att gå över myrar och genom ensnår är inte någon lätt match. Men lätt värt för att ta sig fram till en lugn plats att slå läger på.

Jag tackar för mig, lite ursäktande då inläggen inte handlat så mycket om de saker jag egentligen velat få ur mig här på Kravallslöjd. Nåja, en kan inte göra allt på en gång.Tack och hej.

Här kommer bilden istället.