Lite tips (tips! – inte reklam eh…) avslutningsvis:

Låten som jag bloggade om tidigare ligger nu ute på myspace! www.myspace.com/starshootersutd

Ronnie har dedikerat den till sin flickvän på distans så den heter Martas Song.

Vill ni gå kurs med mig i att hugga tråg?

www.ahardslojdlife.com/tragkurs.pdf

Kolla med konsulenten i Jämtland, Göran Posthuma om det finns platser kvar.

En del hävdar att slöjd är någon sorts samhällskritik. Ett sätt att uppväga för kommersialismens dåliga sidor. Det håller inte jag med om. Det är bara slöjd. + och – några grejjer.

Samhällskritisk kan man ju vara ändå, hehe. Som det här med shopping. Det börjar äckla mig. Idag var det en krönika i Ljusdalsposten där en skribent skrev om sin shoppinghelg i Gävle. Det var lustfyllt skrivet. Höstshopping kallade hon det.

Själv har jag svårt att ens tillgodose mina behov. Att bara gå och köpa något känns inte lockande längre, så jag märker att jag har börjat undvika det. Vårt hem skriker efter förvaring nu när vi har barn och sådär. En enkel lösning vore ju att åka till Ikea och bara köra hem det man behöver. Men alla dessa program och tidningar och krönikor och artiklar och reklamblad har liksom laddat den handlingen med så mycket värderingar eller associationer att det tar emot. Det är liksom inte neutral mark längre. Det har blivit politiserat på något konstigt sätt för mig. När jag går in i en möbelaffär eller heminredningsaffär ser jag framför mig Carolina Klufts lurigt fundersamma leende – ”lack är ju praktiskt, men oljad valnöt är ju så himla snyggt…”. Vojne, vojne, hur ska jag kunna göra detta omöjliga val. Liksom. Världen blir enfaldig. Prylarna upptar all vår tid. Att hitta rätt prylar, att göra sig av med prylar… Det känns som om jag står där och gör precis vad som förväntas av mig.

Men jag lurar alla. Jag har börjat köpa mina möbler på auktion. Ett väggskåp med tjock, ful färg. Bara att skrapa och slipa och sätta dit någon liten list, sedan måla. Ingen vet hur fint det är egentligen – det vet bara jag. En sekretär med udda knoppar, bara att skruva bort och svarva nya. När man öppnar luckan – en gammal björkådring. Fantastiskt! Fyra stolar slängda på en bränngrop. Idioter!

Skåpet med ny dörrspegel, fyra stolar hittade på en bränngrop

Så idag har några av mina ovanligare hyvlar fått tjänstgöra. Då jag gjort en ny dörrspegel till ett auktionsfynd, i form av ett hörnskåp. Det var rätt risig färg, tjock och ful, så jag har skrapat och slipat det och passade på att plocka bort spånskivan som satt som dörrspegel.
Jag hyvlade en spånt med nya simshyveln som jag köpt på Tradera. Den funkade skitfint. Sedan provade jag en hyvel med snedställt stål för att hyvla ändträ. Den behöver justeras. Sedan hyvlade jag rillorna i luckan.

Det är min ”nonshopping lifestyle”. Köp trasiga prylar och laga. Gör egna prylar av saker du fått gratis. Renovera. och köp rättvisemärkt.

 ps. Vad ska jag ha för färg på luckan? Servalack är ju praktiskt men oljad valnöt är ju bara sååååå läckert….

Jag är en utpräglad nattmänniska. Eller också har jag bara blivit det mot min vilja. Kvällarna sjuder i alla fall av inspiration av alla de slag. Som nu. Jag har varit hos Ronnie ikväll också. Ingen slöjd alltså. Däremot har vi lagt sång och körer på en låt (den jag skrev om igår). Sedan blev det som i ”Mitt liv som hund” med kokosnöten: ”vi kör den en gång till!”. Lyssna, diskutera, analysera…

Sedan kommer man hem vid 23, full av kreativitet och lust att uttrycka sig, skapa, varje idé känns som en möjlighet. Jag hatar det faktum att man då måste gå och lägga sig och när man kliver upp klockan 07 dagen efter så känns det som om allt är emot en, inget är värt att engagera sig i. Orken är borta. Möjligheterna ter sig avlägsna. Nu måste jag inte gå upp just imorgon, eftersom jag är ledig på fredagar. Men det känns som om man borde gå och lägga sig i alla fall. För att man är så trött. Men på något sätt kan jag hantera tröttheten på kvällen. Jag gäspar och gnuggar mig i ögonen och benen vill bara vila. Men jag kan ändå få något gjort. På morgonen går allt i snigelfart.

Vi får nog trots allt se vad morgondagen erbjuder istället för denna sena timme. Jag har inte kommit i säng före 01 någon gång den här veckan. Så ikväll funkar jag inte. God natt från Niklas

 Kryper i säng…

Idag har jag tagit två vrilar. Det var en stor björk som hade blåst ner på Stene. Den hade tagit med sig två björkar till. Det var en rätt så mäktig syn. Tyvärr glömde jag kameran hemma. Vrilarna var inte så jättefina, inte så jämna utan ganska knotiga, men det kan nog bli något ändå. Björken var ganska rötangripen, men det var märgröta.

Jag har fortfarande inte packat ur bilen, får göra det imorgon bitti. Jag kom nämligen nyss innanför dörren (22:30). När ungarna var klara för kvällen åkte jag in till Ljusdal, hem till Ronnie som jag spelar med. Han hade gjort klart en låt. Vi har spånat på låten ett tag, jag har skrivit första versen till hans musik, Ronnie hade också en refräng som jag inte fick röra. Nu messade han idag och hade baserat låten på ett pianospel som han hade spelat in någonstans i Los, Losgården tror jag, där han är stationerad på ambulansen vissa dagar. Tydligen hade han tagit med sig mic, sitt mixerbord och en MD-spelare och lagt riktigt piano som grund. Så ikväll slet vi med vers två innan jag kunde lägga sång. Det är roligt att skriva låtar ihop med någon, det är som att gå skrivarkurs igen. Det är inte lika hårt som att skriva själv, man kan tillåta sig att kompromissa och inte ta så allvarligt på det. Okej, om den här bloggen saknat poesi, det har mest handlat om pigment och olja, så får ni här en helt ny text från Starshooters Utd. Ni kan höra mer rockpoesi på www.myspace.com/starshootersutd.

”Miss you”

The last day of the summer
a panting last breath
can´t carry me away
guess nothing could have made you stay
when you made your great escape
Our dreams were so alive
but they faded by and by

and I miss you, I miss you so much

The endless lonesome rumble
of freight trains passing by
you said ”one way or the other
I´m gonna follow them down that line
no matter what I have to leave behind”
your dreams are so alive
I´m fading by and by

and I miss you, god I miss you so much

Återkommer med lite om vrilslöjd i morgon tror jag.
Nu måste jag kolla vilken elmätare som är vilken och så vidare och rapportera det till mitt elbolag. Blir en sen natt igen….

 /Niklas

Hallå människor!

I morse fick jag skrapa bilrutor när jag åkte. Käkade för övrigt frukost i bilen igen. Jag tog kurvan vid ygskorset lite för skarpt och tekoppen rasade. Men jag kör med en sådan där termosmugg, som har ett lock med bara ett litet hål i. Så jag fick bara ca. halva koppen på bilmattan. Det var bara stanna och försiktigt lirka ut mattan du vet.

Slutade vid fyra. Det är alltid en sorts eufori när man slutar för dagen. Då får man åka hem och göra något kul, klarat av en dag till på kontoret. Idag skulle jag hem och måla lite. Jag började grunda en tavlett och en pinnlist förra veckan. Jag var in på Kulturarvet, en byggnadsvårdsbutik i Östersund, när vi åkte upp till stugan i Strömsund i sommras. De har jäkligt fina pigment. Köpte obränd- och bränd terra. Nu håller jag på och målar med den obrända terran. Jag river alltid ihop färgen själv. Den blir bättre täckande då, inbillar jag mig, och så torkar den fortare, blir magrare. Det är helt enkelt överlägset bästa sättet att ha koll på vad man pysslar med. Eftersom målning är ju så skitsvårt som det är, så man måste göra det bästa av det. Ändå händer ju oförutsedda saker. Den här färgen jag har blandat av det här pigmentet till exempel – den blev inte alls särskilt täckande. Så jag skulle nog ha grundat med någon bättre täckande färg. Jag hade sådant förtroende för det där pigmentet av någon anledning så jag bara körde. Nu får jag nog göra två strykningar till. Det känns lite trist. Men det blir bra till sist tror jag.

Jag ser framför mig en sådan där lysande, ändå lite dov, mättad gul färg. Målning är en sådan där grej man verkligen får kämpa med. Åtminstone har jag fått göra det, för att hitta det där tunga uttrycket. Av någon anledning gillar jag inte äggoljetemperan. Jag kör bara linolja och pigment. Äggoljetempera är för snabbt, hehe. När det gäller målning lever jag slow. Fast jag sträcker mig faktiskt till att jag använder Färgrikets linolja och blandar ut färgpastan med. Den innehåller någon sorts torkmedel, miljövänligt sådant, så det går lite fortare då. Sedan tror jag att terran torkar ganska fort i sig.

Tavletten, färgen, rillorna är gjorda med profilhyvel – min compadre

Egentligen hade jag tänkt måla igår, men då kollade jag på ”upp till kamp”. Den serien inspirerar mig. Den får mig nästan att vilja bli proggare. Säga vad man vill om alla konstiga fraktioner och så vidare, men om det nu är så som serien visar, och det verkar ju många antyda – att den är ganska autentisk, så trodde de på gemenskap. Det är stort. Gemenskap, det är det enda. Människan är skapad för gemenskap, det är jag övertygad om. När man känner att man vill dra sig undan gemenskap, att man är bekväm av sig och inte orkar med andra människor, då ska man tänka att det är den här omänskliga, artificiella tillvaron som tar över ens sinne. Som en Matrix. Det är synd att vi lever så ovärdigt, tycker jag.

Ska jag utveckla det? Inte nu tror jag – en annan gång i så fall. Men nu kom jag osökt in på ett boktips. Idag när jag åkte hem funderade jag på vad jag skulle blogga idag. Jag tänkte ge ett boktips, men det kändes lite krystat, men detta är som handen i handsken. Det kan aldrig bli bättre. Läs ”Kvinnor i väglöst land” av Lilian Ryd. Om ni vill veta vad jag menar med värdighet. 

Imorgon ska jag ta med mig motorsågen när jag åker. Anna-Carin ringde idag och sade att en björk hade blåst omkull vid hennes verkstad. Hon hade paxat den, för det är några vrilar på den. Vi kör igång vår slöjdstuga den 29 september igen. Då ska vi till hennes fäbod i Harsen. Synd att min blogg är slut då, det blir säkert riktigt kul.

 Olle med storvril´n – keep ém coming… :)

Nu måste jag ner och måla pinnlisten också, hann inte det för Olle började tjuta efter kvällsvällingen.

…och tvätta penseln.

/Niklas

Idag ska jag jobba 13-20 så bloggen måste ske nu.
Den här veckans blogg kommer att stanna hemmavid är jag rädd. Precis som jag gjort de senaste 2½ – 3 åren. Det blir kanske inte så för alla med barn, men för oss har det blivit så.

Det senaste året har vi bott här på Halvvägsbacken i Färila. Från hyreslägenhet, en bil och ett barn till två hus, två bilar och två barn på några månader. Ibland har jag faktiskt velat sälja huset igen, på allvar, det medges. Men jag har snabbt fått en stark hemkänsla här. De här husen och 3 uthusen behöver mig och jag behöver dem. Jag har fått en egen liten stuga till mitt förfogande för att slöjda (den är också bra att lyssna på vinulskivor och repa med bandet i) och jag har en 4 meter lång svarv som väntar på att ta plats i ett av uthusen som ska bli verkstad.
Det är frustrerande att behöva fixa så mycket, men det är frustrerande att bara ha tillgång till en snickarbänk i hallen också!

Och när man bilar timmer till nya syllstockar finns det ingen annanstans man vill vara. När man får prova de där gamla yxorna man samlat på sig (och vet att man kommer få användning av en dag när det inte finns några  smeder längre).

Jag gillar öppna planlösningar…

I sommras när jag var föräldraledig med två barn hemma startade jag min firma ahardslojdlife. Man har hört att det är ett bra läge för vissa att starta eget under föräldraledigheten. Men du – hur tänker de människorna? Vad har de för superkrafter? I alla fall – nu är det gjort. Nu gäller det bara att leverera…

/Niklas Karlsson

Times up for now!

Trött och nöjd med veckan som varit tänker jag nu skicka in mitt sista inlägg och tacka för mig. Det här har varit otroligt roliga kvällar faktiskt. I mitt yrke som lärare hinner man inte alltid reflektera över varats väsen så mycket. Tack vare bloggandet blev jag klar över att jag faktiskt kan föra en slags monodialog med mig själv då och då, släng av schizofreni… Skämt åsido, dagens skola kännetecknas av ett ganska högt tempo med hundratals mikrobeslut som ska fattas varje dag. Man funderar ibland över var tröttheten kommer ifrån. Jobbet! Känder en skön lunk under loven när man väl landat och en annan slags vardag träder in. Det finns många måsten och krav då också, men det ligger på ett annat plan. Min intention var att ge de eventuella läsarna en liten bild av min vardag i världens bästa yrke. Det finns mycket mer att berätta. Tänk om ni kunde sitta i min skjortficka och vara med! Det är stort, fantastiskt, härligt och ibland skitjobbigt. Står inför en jobbig kartläggning av några elever som jag känner mig tveksam inför betygssättningen till jul. Man pejlar av mycket fort vilka som är med på banan och vilka som står bredvid… Först måste jag utröna vilka kunskapsluckor som finns och sedan fylla igen dem. Många föräldrar kan var av den uppfattningen att bara är att gå på slöjden och ”snickra tillnå´t”, så betyget biff. Det är en hel del färdigheter som ska uppnås för att få betyget G i slöjd. Vi arbetar efter ett ganska komplext processtänkande, eleven måste äga den här processen för att nå målen. Hur många slöjdare reflekterar över vad han/hon egentligen gör. Vi ska försöka få eleverna att sätta ord på den ”tysta kunskapen”. Ni kan själva försöka gör en analys av era egna arbeten utifrån tre frågor: Vad, hur och varför? Try it out! Visst kan jag ge eleverna nådebetyg, men då begår jag faktiskt tjänstefel. Iblan dkan en lätt kluven känsla inför det här inträda. Varför kan ungarna inte bara få slöjda och vara glada för det. Lite smolk i glädjenektarens bägare alltså. Jag har funderat mycket kring det här genom årens lopp och ställs inför ett antal sömnlösa nätter inför både jul och sommarlov. Over and out! Up the Irons!-Magnus

Salaam aleikum på er därute i den verkliga världen!

Ett stort tack till de som bemödat sig att skriva en kommentar, det värmde! When it comes to my t-shirts… Har en del t-shirtar med texter som alla har anknytning till min passion i livet, SLÖJD! Ungarna tycker att det är kul och vissa av mina kollegor, andra tycker att det är barnsligt! När man är 37 år så ska man inte hålla på så, ni vet. Jag klär mig gärna fint och så till fest, men har en stark aversion mot slipsar. Jeans och t-shirt är mer jag liksom. Nog om det! Har börjat känna mig varmare i kläderna som bloggare och inser att min korta tid i IT-etern strax är till ända, men jag ska försöka leverera lite mer innan slutet. Idag har jag haft mina minsta adepter, treagluttarna. De är guds gåva till varje slöjdlärare. Intensiva, kunskapshungriga och otroligt plikttrogna. Fråga:Hur får man en åk 9:a att klyvsåga en halvmeter bräda? Svar: Går inte då det finns en bandsåg i salen… En åk 3:a däremot tar på sig uppgiften med englädje och sällan skådad frenesi. Jag slår vad om att de små telningarna skulle såga sig igenom med en tandlös fogsvans om jag bad dem om det. Det är den stora skillnaden mellan gammal och ung elev. För de små finns bara möjligheter, de större ser gärna hindren först. Men en sak har de bägge ålderskategorierna gemensamt, de gillar slöjd, men på olika sätt… Idag har 3:orna fortsatt med sina sylar och börjar närma sig slutklämmen i form av ytbehandling med filfärgen. Ett av de jobbaigaste momenten för dem är att såga sig igenom fyrtumsspiken innan den kan börja fila sig en spets. Trots den fysiska ansträngningen är de glada och positiva. de ser slutet som en belöning och sylen har fakstiskt ett stort värde. ” Jag har gjort den helt själv, utan hjälp av majjen”. De är underbart och se hur de hjälper varandra framåt i sin process. Äldre elever kan däremot nästan tjata hål i huvudet på en, ” Mange, Mange, Mange, kan du hjälpa mig????”. ” Med vad?” ” ja, men typ blir det bra tycker du?”. ” Vad tycker du själv?”. ” Åhhh, du är såå jobbig, jag gör lite till då…”. Som frågar får man svar, eller hur det nu var. Jag fick en flashback till min egen barndom idag. Under tiden som de små hjälpte varandra, så satt jag och skar in karvsnitt i mina nya färgburkar. Har en ganska ortodox uppfattning kring hur en ”slöjdig” miljö bör se ut. Därför håller jag på att avskaffa alla gamla miljösynder i form av plastburkar och skit, som färgpigmenten för närvarande förvaras i. Jag skar ett antal krympburkar! Under tiden som jag sitter och skär in texten blått, så upptäcker jag en av de små i ögonvrån. Efter en stund så kommer frågan, ”Är det inte svårt?”. ”Bara lite, när man kan det”, svarar jag. Kom då att tänka på min gamla farfar som är en av de stora orsakerna till att jag sysslar med det jag gör idag. Minns fascinationen av att se hans händer arbeta fram ett vackert föremål med de vassa verktygen, det såg så lätt ut. Jag kan känna känslan den lille eleven har när de tittar på händernas dans. Det ser lätt och vackert ut! Men jag är rädd för kunskapsdöden som kanske blir en konsekvens av allt genande man visar på TV. Mr.Martin Timell smackar i hop ett kök på en timme. Grannparet tar ut skilsmässa för att Harry lyckades sabba hela köket…”Timelleffekten”, det såg ju så lätt ut med händernas dans… Allt tar tid, mycket tid och träning om man vill behärska den dansen! Några väl valda avslutningord från världens bästa grupp! ” What you see is not real, those who knew will not tell, all is lost sold your soul in this brave new world!” Up the Irons! Magnus

Goder afton både herre och fru!

Ännu en kväll med tankar som ska lämna skallen. Känner mig fortfarande inte helt bekväm här i cybervärlden. Igår kväll höll jag på att ge Kravallslöjd en helt ny bakgrundsbild i form av smidesbilden… Det finns tydligen något som kallas för bildformat och speciella program för att anpassa storleken på bilder man vill bifoga. Som tur var admin ute på nätet och kunde rätta till den fadäsen, tack för hjälpen Jonny! Idag har dagen förflutit på ett underbart sätt! Förkylningen börjar vika sig och bihålor med omkringliggande delar känns nästan normala igen. Idag har jag haft mina mindre elever, de som en dag ska axla spjutspetsfunktionen i skolans slöjdsal. Jag och kollegan har arbetat kring ett eget koncept under många år. När barnen kommer till oss i åk 3 så får de göra en enkel pryl, en fyrtumsspik inslagen i ett skaft av asp eller björk. Många bra moment! Raspa, fila, hyvla och i vissa fall täljning. När skaftet är klart så får de måla det med filfärg. I åk 4 får eleverna göra en liten verktygslåda. I åk 5 är det dags för den eftertraktade slöjdknivstillverkningen. Tanken är att lådan följer eleven under resten av grundskoletiden, eget verktyg i form av kniv ochpryl gör att respekten för verktygen ökar. De får själva sköta sin kniv. Idag hade jag mina fyror, verktygslåda! Här uppstår det många frågetecken… Det spelar egentligen ingen roll hur många genomgångar du har, frågetecknen finns där ändå. Jag gjorde ett experiment, istället för att servera en färdig lösning, så svarade jag bara ja eller nej. De fick följdaktligen formulera en fråga som gav dem det svar de var på jakt efter. ”Mange, jag har tänkt rita på så här, funkar det?”JA! Ok, där var det en som tänkt till. Nästa elev är en lite kluring med minst två rävfarmar bakom öronen… Frågade och fick ja och nej-svar, efter ett tag glimmar det till och jag får frågan, ”vad heter du?”. Jag svarar Magnus och får ett gapflabb tillbaka. ”Du skulle bara svara ja eller nej den här lektionen!” Glad att kunna glädja ett  människobarn med så lite. Tänker ofta på hur bortskämd jag egentligen är i min yrkesroll, jag får vara med och se andra barns utveckling och ibland stora glädje när de lyckas. En vanlig kommentar när folk frågar om mitt yrke är, ”Fy, faan hur står du ut?”, när de får veta att jag jobbar som lärare. Är övertygad om att media har spelat en avgörande roll. Det fokuseras och vinklas oftast till det negativa. Skulle önska att fokus låg på när Sveriges framtid lyckas, när dyslektiske Kalle lyckas med det omöjligaatt klara godkänt på det nationella provet i svenska. Vi som arbetar med barn i skolan älskar oftast vårt yrke och tar det på blodigt allvar. Som någon uttryckte det, tuff kärlek!

Up the Irons!-Magnus

God kväll alla slöjdare!

Ännu en dag i mellanmjölkens dag som Jonas Gardell hade uttryckt det. Är brakförkyld och trött, men det är ändå en härlig känsla, det finns som bekant alltid de som har det värre… I helgen infriades en pojkdröm, jag var iväg på en kurs i forntida järnframställning. Nu kommer nästa steg i processen, hur ska jag lyckas kola upp mitt blötjärn så att det blir härdbart, drömmen är att göra ett knivblad från scratch och jag är snart där. Det som återstår är ett kilo hönsskit, ytterligare en sömnlös natt samt en massa dyrt smideskol! Nog om det. Idag hade jag en ny grupp elever, denna gång var det åk 9 som skulle komma igång. Förra veckans planering skulle vara en guide till dagens aktiviteter, men som vanligt infinner sig de klassiska hjärnsläppen. Dessa skolans spjutspetsar, som haft slöjd sedan åk tre kan plötsligt inte de mest grundläggande säkerhetsförskrifterna vid pelarborrmaskinen och dagens lektion håller på att sluta i handledsfrakturens tecken. Man kan inte vinna över en pelarborr med handakraft när den får för sig att nypa kring ämnet. Det sa pang och jag kvicknade till fort som f-n. Två av de mina skulle borra ur ämnen till sina krympburkar modell större. De glömmer företeelsen skruvtving och ämnet slits ur handen på den ena av pojkarna. När jag hör smällen, så är första tanken att det har gått riktigt illa. Jag vänder mig om för att kolla läget, skapa mig en bild av vad som hänt. Det gör ont i handen på den ene av dem. Gör en snabbkoll om det kan ha uppstått en fraktur, så är inte fallet. Tack gode gud för det! När jag sedan frågar dem vad de tänkte på, så får jag ett pinsamt leende. Det var gårdagens parameter, ”hur snabbt går det”, som återigen visat sig. Fick ett mindre spunkanfall, tog upp det personliga skyddet och säkerhetstänkandet som en i högsta grad avgörande faktor för kommande julbetyg. Betyg är ett vapen, akta er vad eleverna kvicknar till när detta ord förs på tal. Nu finns det inget uttalat betygskriterie i kursplanen som avhandlar pelarborrar, men det vet inte mina gossar… Sov gott, dröm sött och vakna torrt därute i den verkliga världen! Magnus-Up the Irons