Hej alla Kravallslöjdare!
Den här veckan är det alltså jag som ska blogga här. Om ni läst min presentation så vet ni att jag sysslar med både det ena och det andra, men att mitt fokus ligger på att designa väskor, företrädesvis i vintagetyger, i mitt egna företag Ninda.
Här sitter jag och bloggar idag:
Det är ett hörn i min lilla etta på Mariehem, och det är här eller i min ateljé i Gårdshuset på Pilgatan 13 som jag kommer att blogga ifrån denna vecka. Gungstolen är från Obbola, och tillverkad runt förra sekelskiftet. Lampan är från New York, 20-tal kanske? Den svarta tranan är vintage från Holmsund, förmodligen 50- eller 60-tal. Till vänster skymtar min vinylspelare och till höger ett vackert rökbord som möjligen är från 40-talet. Jag har på mig en kjol jag sytt själv (och som därför får bära märket Ninda förstås!), med ett brosch i samma tyg. Men, jag ska ju prata om lite vettiga saker också…
DIY eller DESIGN?
Jag funderar ofta på det här med kreativitet, och vad det är som gör att man vill nå ut med det man skapar. Det har ju blivit så oändligt mycket lättare att göra det sedan internet kom, och känslan av att man kan nå fram till de där 15 minuterna av kändisskap är oerhört stark. Men är det en illusion? Trots alla bloggar, hantverkssidor, communities och försäljningssidor, drunkar man lätt bland alla andra – och kanske är det just på grund av att det finns så många? Med den här lätttillgängligheten följer också att vem som helst kan säga: titta vad jag har lyckats göra, jag är en hantverkare. Eller designer, eller slöjdare, eller vad man nu vill kalla sig. Lyckan över att ha stickat en ribbad halsduk måste genast delas med resten av världen. Och visst kan det vara interessant, för all del. Det kan vara peppande & inspirerande, både att se att man kan göra vadsomhelst och att se vad det är den personen har gjort. Men jag vacklar ibland på den där gränsen: ska vi dela a l l t med alla? Är man en hantverkare för att man stickat en halsduk? Är man en designer, för att man sytt en tygkasse? Mina ♥ DIY forever, det erkänner jag villigt, men samtidigt har jag den där naggande känslan av att någonstans kanske en sållning behöver göras. Eller snarare kanske, att en gräns måste dras någonstans.
Jag är en designer. Det säger jag stolt, fastän jag inte gått någon högskola eller universitet och inte har någon fin examen. Jag har gått Medborgarskolans Designskola, och jag har gått Designprogrammet på gymnasiet. Det där är ancient history nu – jag är 30 år och att referera tillbaka till gymnasiet och året innan gymnasiet känns mest ganska löjligt. Ändå kallar jag mig designer. När det gäller väskor, och i viss mån då det gäller de kläder jag gör.
Det här kallar jag design. Finns till salu för 595:- (endast ett exemplar).
Men när det gäller allt det andra jag sysslar med, så är jag en amatör. Jag är en DIY:are när det gäller stickning och virkning, jag är en amatörfotograf och en hobbypoet, trots att jag började skriva poesi i lågstadiet och vann min första fototävling då jag var 13.
Det här kallar jag DIY, det blir lite snett och vint, men det är ett kärt nöje.
Så vad är det som gör den där skillnaden?
Det är väl det, att väskdesignandet har jag sysslat med i sju år nu. Jag har gått från att göra platta enkla tygkassar, till att göra avancerade laptopväskor med vadderade fack och breda bottnar. Jag har utvecklat designen på väskorna efter ett behov av olika funktioner, och det är just det som designandet handlar om. Och ändå har det sitt urpsprung i pur DIY. Det har inte funnits någon där som har lärt mig hur man ska göra väskor. Jag har hittat på själv, med en uppsjö av trial and error. Det är först det senaste året som jag ens sneglat på tutorials på internet. Jag tycker om att lära mig själv, för då kommer det fram något genuint eget, något som inte är som alla andras.
Det handlar ju förstås också om hur dedikerad man är. Om hur mycket man lägger ned i sitt skapande av tid och kärlek. Väskskapandet har ju varit mitt hjärtebarn i många många år nu. Allt det där andra har förblivit nycker, och sådant jag önskar att jag hade mer tid över till. Det är därför jag bara är amatör på de områdena.
Glashjärta -kärlek till skapandet.
Jag tycker också att det finns en skiljelinje mellan hantverk och design. Främst handlar det kanske om hur orden uppfattas, vad man lägger in för betydelse i dem. För mig har ordet hantverkare innebörden av någon som är lite småflummig, ålderdomlig kanske, jobbar helst i naturmaterial och är starkt förknippad med lukten av trä och ull. En designer däremot, är något modernt och fräscht. En frisk fläkt av rena linjer och oväntade former. Jag titulerar mig hellre designer än hantverkare, trots att jag syr allt jag gör för egen hand.
Vad tycker du?
Är du en hantverkare, slöjdare eller designer? Eller är du en DIY:are, en lycklig amatör? Och vad beror det på, vad du väljer att kalla dig?
