I begynnelsen Om hur virkningen satte fart.

 

I begynnelsen … av G-knits era, sommaren 2010 så var jag väldigt inspirerad av olika personer som startade och drev egna klädesföretag och utvecklade egna designer. Däribland en eminent herre vid namn Oliver Sykes som förövrigt är sångare i hardcorebandet Bring Me The Horizon. Han startade ett klädesmärke som heter Drop Dead som gör tröjor och dylikt med nästintill motbjudande tryck på. Med andra ord kläder som väcker en extra tanke, magiskt!

 

Den första mössa som producerades. En del praktisk kompetens har utvecklats sedan denna kondomformade mössa virkades.

 

Då slog tanken mig: ”Virka kan inte vara så jäkla svårt”. Jag började med hast googla efter hur man gjorde. Jag kom efter några sökningar in på en instruktionsvideo på www.Bolibompa.se där det var någon euforisk brud som talade om för barnen hur de skulle gå till väga för att virka. Dum som man är fattade man inte ett skit, det funkade men det tog mig 1 minut för att göra en maska, vilket är brutaaalt långsamt. Då kom räddaren i nöden, min kära farmor. Hon höll nålen på ett sätt som jag inte kunde bemästra. Hon började virka och det gick snabbare än en antilop som är sen till bussen. Hon lärde mig bemästra denna genuina teknik och idag är jag snabbare än både farmor och antilopen.

Man kan göra galet mycket med virkning. Ett hundhalsband med järnring på, bara att koppla till koppel. Simplicity is best.

 

 

Virkning behöver inte vara strumpor till pensionatet.

 

G-knits andra Representant Rasmus Renkse var inte med från början, utan beställde en mössa som han vart exceptionellt nöjd med. Han fattade sedan tycke för virkningen och allt man kunde göra med lite garn och en virknål. Utan denne herre hade inte G-knit vart det som det är idag. Med sina helt flippade idéer om hur man kan utveckla en produkt så har vi tillsammans kommit långt i brainstormingen av olika produkter.

Som bilderna illustrerar så är virkningen ett mångfacetterat fenomen som göds av fantasin.

 

//G-Knit

Så idag var det planerat en heldag med vävning. Men ibland så är det de små sakerna som kommer i vägen. Dagens irritation; brist på silvertråd. I bårtäcket ska det på sina ställen glimra av silver, både i vissa inslag och i symbolerna. Vår leverantör som vi i vanliga fall använder har haft svårt att leverera vilket gör att vi nu måste vänta… Så det blev inte så stora framsteg i vävstolen, 35 cm gjorda i alla fall.

Det här med material är lite knepigt ibland faktiskt. Handvävning är en konstform som kräver mycket tid, vacker formgivning, stora vävkunskaper och bra material. Det går liksom inte att dra in på något av det, då blir de andra delarna helt onödiga. Det finns ingen mening med att lägga flera hundra timmar på att göra ett bårtäcke om silvret faller sönder eller blir missfärgat efter några år.

När vi gör andra arbeten på ateljén, som exempelvis Helena Hernmarcks fantastiska bildvävnader, så använder vi ofta garner från Wålstedts textilverkstad i Dala-Floda. Här finns inte utrymme nog att beskriva familjen Wålstedts gärning för den svenska ullen, det får ni läsa om själv (det finns en liten bok om Wålstedts). Men jag kan i alla fall säga att det har löljigt vackra garner. Ofta när vi gör en stor bildvävnad så specialfärgar de garner till vävnaden. Är man intresserad av både ullgarner och oljiga maskiner så är ett besök dit en stor hit!

Allt för idag! Ikväll kommer jag drömma om hav av silvertråd…

Nu är jag hemma i staden igen efter en helt fantastisk mitt-i-veckan-helg ute hos sjömanselin på landet. Det här är vad vi pysslat med:

Vi kom fram sent på tisdagkväll och på onsdagen vaknade vi upp till en mysig långfrukost. Hos elin får man dricka sitt kaffe ur urballa kaffekoppar som lisa tjusigt dekorerat.

Sedan åkte vi på loppisturné i grannstade och besökte minst fyra olika loppisar. Elin köpte en finfin skänk att fylla med garn och ull.

Jag provade en döläcker klänning men köpte det här.

Väl hemma visade elin alla sina nykardade art-batts. Hon är så talangfull den fröken.

Jag ville inte vara sämre och lånade elins kardmaskin. Hon visade mig smörgåsmetoden och jag knåpade ihop denna fina batt med vit corridale, glittrig nylon, illrosa silknoils och en och annan oidentifierad sjöjungfrulock som vi inte riktigt var den kom ifrån.

Sedan lagade jag min übergoda tacopaj som elin väntat på länge. Hon var allt lite knashungrig då det äntligen blev klart.

Sedan lade vi upp våra stickade fossingar på bordet och stickade ikapp var sitt nytt sockpar medan vi tjattrade bort halva natten.

Nästa dag gick vi en finpromenad på landet.

Jag fotade elin i vackra omgivningar och hennes fina egenstickade ”shalom”.

När vi kom hem igen tog vi fram spinnrocken och fick en spinnlektion och spann ett underligt garn. Sedan fikade vid med mormorelin, åt hemmagjord falafel och eldade i öppna spisen.

Det här med spinneriet är en relativt ny hobby i den eddyanska bostaden. Det hela började med att Lilla anna kom hot med sin slända eftersom hon prompt tyckte att jag skulle prova på eftersom det, jag citerar: ”var så otroligt och enormt fruktansvärt cirkus-kul!” Slut citat. Eller ungefär så sa hon i alla fall. Jag provade. Jag tyckte det var dödstråkigt. Lilla anna sa åt mig att inte ge upp så lätt. Jag provade lite till. Dödstråkigt, dödstråkigt, dödstråkigt… superkul! Något hände. Jag förstod grejen. Plötsligt var det ju galet kul att spinna ull till garn.

Sedan, som av ett sammanträffande mötte jag mia på den årliga stickfestivalen ute på grötö. Hon berättade att hon hört av sjömanselin att jag började spinna och att jag i så fall kunde ta över hennes gamla spinnrock. g.r.a.t.i.s! Det var nog det förbannat bästa jag hört på länge så jag och sjömanselin begav oss ut till mias hus och hämtade hem henne, och det är på henne, spinnrocks-Gunnel, som jag sedan dess spunnit mina härvor på.

Nu senast spann jag ett härligt färgsprakande topsband jag fått utav fin fina vän moa i en swap då vi bytte såväl egenspunna garn som ull med varandra. Fast detta är inte ull. Det är 100% mjölkfiber och var supersvårt och halt som en isglass att spinna. Men dökul!

Och så här tjusigt blev det: 100gram och 150 meter långt, 3 trådigt navajoplyat och självrandande. Jag kallar det plum tree. Det tycker jag är ett rent utav ypperligt namn på denna härva man nästan bara vill äta upp.

Fast vad som ska stickas utav det? Ja, det återstår att se…
Högaktningsfullt, eddy

Så fort en vecka går! Det här är mitt sista blogginlägg här, nästa vecka fortsätter jag på min vanliga adress. Tack för att jag fick vara med på Kravallslöjd!

Jag har redan skrivit litet om de fantastiska fibrer våra dagars spinnare kan frossa i. Ull, silke, blandningar av ull och silke, alpacka, Tencel, mohair, angora, hundhår, qiviut, cashmere, nylon, bomull, lin, kamel, bison, llama, bambu, mjölk-, soya-, bananfiber, seacell, ramie och många fler.

I mitt fiberförråd finns ganska mycket enfärgade fibrer. Dem kan jag blanda på kardmaskinen, med handkardor, eller på min blending hackle. Nej, det finns inget svenskt namn för det redskapet. Det är i princip två rader spikar på ett bräde, liknar en linhäckla som namnet säger. Här är innehållet i fyra av mina ca 40 lådor med fibrer:

Jag har också handfärgade fibrer:

Och jag har naturfärgade fibrer i svart, grått, olika bruna, vitt. Också de kan blandas och kombineras i oändlighet.

Handspinning i våra dagar handlar väldigt mycket om färg och olika typer av fibrer, och därmed också om olika typer av garn. De som kom före oss, de som spann och vävde de textilier vi kan se i museerna, var oftast specialiserade. De spann en eller två typer av garn från ett begränsat sortiment av fibrer. De garner våra dagars spinnare åstadkommer kan tyckas klumpiga ibland, men samtidigt måste man komma ihåg att spinnaren ofta har kunskapen att handskas med ett stort antal olika fibrer, vilket våra föregångare inte hade eftersom de inte fanns att få. Våra föregångare var specialister, djävulskt skickliga specialister. Dagens spinnare är ofta så mycket allrounders man kan bli under en livstid.

Det finns ca 1200 fårraser. Alla har olika ull. Varje fårs ull är unik inom rasen. I varje fårs fäll finns många olika typer av ull.

Behärska denna mångfald. Ta en hög fibrer, förvandla dem till ett garn som fångar just dessa fibrers unika kvalitet. Det kallar jag att vara en spinnare. Alla spinnare är olika, gör olika fiber- och teknikval, våra resultat är olika, unika. Här är två av mina garner:

Spinning är numera en redskapsgrej. Här är min lilla Louet Victoria, döpt till Peerie (shetländska för ”liten”) av mina två närmsta spinnarkompisar. Peerie tar 120 gram på rullen. Hon är lättrampad, hon kan lyftas med ett pekfinger, hon tar egentligen ingen plats alls. Jag tycker att hon är mycket vacker i all sin bedrägliga enkelhet. Hennes möjligheter till variation i garnkvalitet är fullt tillräckliga för mina behov.

Jag har också ca 60 sländor. Varför? För att jag gillar dem. För att jag inte ska behöva linda av garnet från min enda slända bara för att jag vill testa nåt och sländan är upptagen. För att varje fiber kräver sin slända. Här är några av mina sländor:

Jag kan inte tänka mig ett bättre liv än att få förvandla en hög fibrer till något som kan bli ett plagg eller ett konstverk. Vad vore livet utan trådar? Eller – hurudant vore livet utan trådar?

Jag hade tänkt göra allt möjligt i dag, men fastnade vid spinnrocken. Det blir inga kåldolmar. Kanske blir det ingen kardemummakaka heller. Hm, det vore inte bra. Hur länge kan det ta att veva ihop en kardemummakaka? Femton minuter inklusive att plocka fram alla grejer och smöra formen.

I somras köpte jag lite grejer av en mångsidig dam som heter Carola. Bland annat så färgar hon ull. Carolas Etsyshop finns här: Kariola. Jag köpte en blandning av Blue Faced Leicester och silke och spann på en av mina stödda sländor, en rysk från IST Crafts. Sländsvarvare är skickliga träkarlar. Jag älskar det fina träarbetet i en balanserad slända gjord av vackert trä. Just den här sländan har en spets av metall, som gör att den snurrar extra fort. Spinnskålen köpte jag också från IST.

Jag tvinnade på spinnrocken, för jag tycker inte jag behöver använda tid på att lära mig snurra sländan motsols. Måste man kunna allt? Jag tycker inte det. Det ryms inte heller så mycket garn på en slända, medan det väl får plats 100-120 gram på spinnrocksrullen. Det händer att jag tvinnar på någon av mina hängande sländor, för jag har ett par rätt stora och tunga sådana, men det här garnet ville jag ha i så stora härvor som möjligt.

Garnet ska ännu tvättas för att ”set the twist”, alltså fixa snodden. Vi har väldigt dåligt med spinntermer på svenska, så svengelskan lever och mår bra. Garnet är inte färdigt före det tagit sig ett bad, först då lägger sig fibrerna till rätta och garnet lugnar sig. Nu är det fortfarande obändigt och inte så lätthanterligt. Det kan man se i böjarna, där garnet vill vrida sig åt ett annat håll och sno ihop sig. Det är ett mjukt garn med stor färgvariation. Jag funderar på en kompis till det, men har ännu inte bestämt vilken färg det garnet skall ha. Det bör vara enfärgat, eller kanske hellre melerat men med mycket liten variation.

Hela förmiddagen har jag emellanåt kastat en blick ut genom fönstret. Svanarna på åkern är oroliga. De flaxar med vingarna, och öppnar jag fönstret kan jag höra hur de trumpetar. De har resfeber. Just nu är det bara vuxna fåglar där, men emellanåt landar familjer med ungar också. Jag tror faktiskt det är en unge där nu. Ungarna ser ut som stora grå får. Om jag öppnar fönstret och försöker fotografera fåglarna genom det tolkar kameran det som att jag vill ha en bra bild på telefon- och elledningen. Om de bara ville gräva ner dem! Jag avskyr dem. Att fotoshoppa bort dem är inte en grej jag är så intresserad av att pyssla med.

Varken svanarna eller tranorna kommer närmare husen än så. Tranorna flyttade söderut för flera veckor sedan, men svanarna stannar länge. Sångsvanen är Finlands nationalfågel.

Någon dag måste vi göra nåt åt det där fönstret. Snart blir det istäckt och jag ser inte så mycket före sent på våren. Det händer hela tiden något i vår dal, så jag skulle ju gärna vilja se ut. Bra förslag, nån?

Den här veckan arbetar jag med en hemsk fäll. Den är tovig, skitig, och full med bös (tack för det ordet Ingrid!)

Varför vill man jobba med nåt sånt när det finns så mycket fin färdigpreppad ull att köpa? För att ullen är bland den bästa jag sett. Jag har spunnit i trettio år, så jag har sett ganska mycket ull. Den här ullen är stark, lång, och ganska enhetlig med fin krusighet i hela locken. Färgen är djupt mellanbrun, väldigt vacker. Fällen är inte perfekt, det finns skillnader i kvaliteten i de olika delarna, men aj vad fin den ändå är! Så jag tänker jobba hårt för att ta till vara så mycket som möjligt. Jag börjar med att plocka bort de omöjliga bitarna av fällen, det värsta skräpet, och sönderklippta eller alltför toviga bitar.

Sedan tvättar jag ullen. Det tar flera dagar eftersom jag bara har en balja och ullen ska ligga i blöt 20-30 minuter i varje vatten. Det blir upp mot 6 vatten per omgång. Jag har tre påsar ull i baljan. Första vattnet är bara rent hett vatten, det andra vattnet har jag litet tvättmedel i. Sedan sköljer jag 3-4 gånger.

Det här är första vattnet. Det mesta är jord, men ullen är också täckt av urin, salter, vaxer, fett och i den här fällen finns det t.o.m. gödsel. Tillsammans med vattnet bildar salterna, vaxerna och fettet såpa, som man i brist på andra rengöringsmedel kan utnyttja för att tvätta ullen. Fåret håller sig med egen tvål!

Jag lägger den tvättade ullen i sin påse i tvättmaskinen och centrifugerar. Sedan brer jag ut den på vår kallvind för att torka. När ullen är torr kammar jag den. Jag kammar på mina största och tätaste kammar, Extra Fine Combs från Valkyrie. Underbara redskap! Det skulle inte gå att karda den här ullen pga skräpet och tovorna, men med kammar går det galant.

Efter tre pass är ullen fri från skräp och de flesta korta fibrer är bortkammade. De sitter på den arbetande kammen som syns i bakgrunden. Jag kammar ännu ett pass för att vara säker på att jag fått bort så mycket som möjligt av de korta fibrerna.

Efter fjärde passet dizar jag fibrerna från den stationära kammen, jag drar dem alltså genom ett hål i en liten skiva av eneträ. Jag har fler dizar, bl.a. en i horn som jag är väldigt förtjust i. Hålen i dizarna har olika storlek för olika typer av fibrer.

Det som kommer genom dizen kallas top. I en top är fibrerna mer eller mindre parallella. Vanligtvis spinner man en top med en teknik som ger ett slätt och jämnt garn, ett kamgarn. Det är bara de bästa fibrerna som används. De här fibrerna är verkligen värda att slita för.

Ungefär hälften av fällen är inte värd att spinna, det är den vänstra högen på fotot ovan. Men den ullen kan användas till annat, t.ex. att stoppa leksaksdjur med. Topen som du ser till höger är det bara att spinna, tvinna, härvla, tvätta, nysta och sticka. Det gör jag någon gång i vinter. Jag tror det blir en kofta, fast jag kommer att behöva nåt annat garn att kombinera med för det som jag lyckas rädda från den här fällen är inte tillräckligt för en kofta.