Det är inte första gången jag gästbloggar här på kravallslöjd. Under förra bloggperioden fokuserade jag mig på mitt eget skapande och hur jag finner inspirationen till mina verk. Den här veckan har jag tänkt att blogga om min och Lillemor Elfgrens höstmarknad på Gammlia här i Umeå. Årets höstmarknad ägde rum söndagen den 28/8 2011, så det här blir en form av efterrapportering om hur arbetet inför marknaden ser ut. Men först lite bakgrundsfakta om hur marknadsidéen växte fram.

Idén till marknaden föddes nog för ca fem år sedan. Jag och Lillemor jobbade i receptionen på Västerbottens museum. Båda håller vi på med hantverk i olika former och material. Med en gemensam dröm om en riktig hantverksmarknad, där traditionellt hantverk samsas med moderna designföremål och närproducerade livsmedel. Vi hade en önskan om att låta etablerade, likväl som oetablerade utövare få chansen att visa upp sig, sälja sina alster och knyta nya kontakter. Där besökarna skulle mötas av ett brett utbud av småskaligt producerade varor av hög kvalité. Vi hade tur, museet nappade på vår idé!

Nu står vi här och det är tredje året höstmarknaden anordnas!

Stenar med dubbla sidor, rakkniv och kockkniv. Några timmars jobb, mycket glädje!

Det handlar om respekt, respekt för det slöjdade.

Tre av mina kockknivar är handgjorda mästerverk, med blad som bankats och vikts upprepade gånger och sedan slipats för att få fram en egg som är skarp, hård och sammtidgt smidig.
Det vore respektlöst av mig att slänga in dessa knivar i diskmaskinen efter att den sista löken är hackad och sedan köpa nya då dom blivit slöa.

På marknaden i Pajala hittade jag min rakkniv, en fin stadig sak med stort, rejält blad och trähantag. Vad jag funnit fram på nätet är denna kniv upp emot 200 år gammal. Imponernade! Dumt att inte använda den i 200 till.

Nej dessa sjöjdade hantverk ska tas om hand, vårdas och slipas, brynas och hanteras på ett sådant vis att åtminstone fyra generationer efter mig kan ha nytta och glädje av dom.

Vad gör man då? Jo man skaffar sig några slipstenar och börjar slipa. Oj oj vilken härlig syn att se, efter några timmars dragande på stenarna, bladet till rakkniven skina som första dagen någon gjorde sig fin till dansen med den. Oj vilken känsla att skära en mogen tomat med en kniv som har samma skärpa i eggen som dagen den lämnade skaparens händer.

Det är respekt både mot den slöjdare som lagt ner sin skäl i de den skapat och också respekt mot naturen och miljön. Varför köpa en billig kniv som inte går att slipa bara för att ett år senare måsta köpa en ny? Varför köpa en rakkniv där du måste byta blad efter någon vecka? Nej, köp bra hantverk och underhåll i stället.

Disktrasa

En galen idé som jag haft de senaste åren är att jag virkat disktrasor i parti och minut. Det visade sig vare en funktionell produkt, som torkar bra och är fin att pryda diskbänken med. Det är också en bra present eller julklapp och jag har fått sälja en hel del. Men det bästa jag själv fått ut av det är att det är ett lagomt stort handarbete att ha med sig på resa eller gånger då jag vill ha något för händerna. Att virka disktrasor har också varit kontaktskapande! Trasorna har spridit sig runt om i Sverige och världen. Kolla på följande webbsida: www.disktrasan.page.tl

Jag har tidigare i veckan nämnt mitt jobb vid Västerbottens museum. Framöver kommer vi att producera en textil studieutställning. Förhoppningsvis ska den stå färdig i början av 2013. Utställning skall vila på tre ”ben”. Det första benet är att visa så mycket som möjligt av våra rika textila samlingar. Det blir framför allt dräkt och textil från 1900-talet. Det andra benet är att det skall finnas en arena för textilt skapande och kunskapsinhämtning. Det kan handla om kurser kring textila hantverk, stickcaféer, föreläsningar och filmvisningar utifrån textil. Och det tredje benet är att intressegrupper utanför museet skall få möjlighet att delta i arrangemang och i utställningen. En referensgrupp är bildad och vi jobbar nu i den första planeringsfasen. Om du som läser detta har anknytning till Västerbottens län och har någon idé runt våra utställningsidéer, kan du kontakta mig genom Västerbottens museums växel eller via min mailadress.

Hillevi Wadensten
Västerbottens museum
090-171800
hillevi.wadensten@vbm.se

Tack för mig och tack för en rolig hemsida; kravallslojd.se!!

Nyskapande
Som etnolog och kulturhistoriker intresserar det mig att det från olika håll kommer signaler om att så många unga och mindre unga ägnar sig med liv och lust åt hantverk, konst och nyskapande.
Det är ju inte alls så att slöjd och hantverk håller på att dö ut eller har något gammeldags över sig, som man får höra så ofta. Slöjd och hantverk finner däremot nya kreativa vägar! Det är Kravallslöjd ett bra exempel på, tycker jag!

Gatukonst
Gatukonst som görs på eget initiativ är också ett bra exempel på kreativitat. I våras när jag var ute med hunden en kväll i skymningen, kom jag till tunneln under Holmsundsvägen. Där pågick något skumt. Människor stod hukande och viskade till varandra. Jag tog en omväg, men när jag kom till samma plats igen såg jag att det var ett gäng ungdomar, som höll på att fästa en lång, lång stickad halsduk runt ledstången i tunneln. Jag gick glatt förbi och tänkte att det där blir spännande att se i dagsljus. Och snyggt blev det. Tillsammans med klottret på väggarna blev man glad av att se vad kreativitet kan åstadkomma!

En bekännelse
Det gick några veckor och ledstångens halsduk värmde. Men en dag såg jag att den hade lossnat på ett ställe. Kanske var den någon som gick och slet i den? Sedan blev det mer och mer halsduk som hängde på backen. Snart är det någon som rycker bort alltihop, tänkte jag. Men så fick jag en idé, skulle jag våga ta rätt på en bit av halsduken innan den helt försvunnit? Jag gick och grunnade på det några dagar och så bestämde jag mig för att ta en bit av halsduken om den ändå höll på att ramla bort. Jag erkänner att mitt samvete hela tiden sa att ”nej så gör man inte”. Men förlåt, ni som stickade halsduken och monterade upp den, jag tog en bit som höll på att ramla loss, men behöll den inte själv utan har nu införlivat den i Västerbottens museums samlingar!

Ps För att få det dyra elefantgarnet att räcka längre och för att få ränder på mattan, så provade jag att väva in svarta mattrasor av bomull. Det funkar faktiskt, trots att det blir en viss nivåskillnad.

Hej igen.

Det åskade som fassen  igår och jag satt inne och ägnade mig åt ett av mina guilty pleasures. Jag byggde med Lego. Det är kanske inte så vanligt med fullvuxnan skäggiga människor som har lego somm ett aktivt intresse, och det kanske framför allt inte är varken slöjd eller hantverk. Men har man ett sug så har man. Det som jör att jag ändå värderar Lego så högt som material för kreativt skapande. är att det är min grund, det första jag lyckades bemästra. Min mamma lärde mig tidigt i mitt liv hur man byggde stadiga konstruktioner, och dom små ikea liknande ritnigarna blev snart överflödiga. Jag skyller det mesta av min hantverkskunskap och förståelse av manualer på att jag lekte med Lego som barn, så varför sluta bara för att jag är ”för gammal”

Nu kommert det bilder:

Jag har även ägnat mig åt ”riktig slöjd”, Jag har knutit makramé:

Go´dag go´vänner!

På mitt jobb ska jag finnas till för besökarna som kommer och tittar på Gammlia i umeå. Men när det inte kommer någon och frågar om vart toaletterna är, eller när byggnaden A ställdes på plats X, så uppmuntras vi att hålla på med  hantverk. Så ofta brukar jag virka(som ni sett) och tälja (som ni inte sätt lika mycket av). så här kommer lite bilder på saker jag täljt:

När Kravallslöjdcrewet hörde av sig och undrade om jag ville blogga var det för att de sett vad jag gjorde på den textila workshop vi i Manufaktur ordnade på nationaldagen (och som Hertha och Alva bloggat om här tidigare). Så det kändes lite som ett krav, att jag skulle skriva om Folkdräktsburkan. Här är den.

Vi i Manufaktur pratade mycket innan workshopen om hemslöjd och hur främlingsfientliga krafter i samhället (ingen nämnd, ingen glömd) har använt sig, och gör det fortfarande, av symboler som förknippas med just hemslöjd. Folkdanslag har blivit ofrivilliga representater för det som är ”äkta” och ”svenskt”. Jimmie Åkessons val att bära folkdräkt vid riksdagens öppnande väckte stort uppseende, Adam Tensta på omslaget till musiktidningen Gaffa – också i dräkt – lite mindre, men ändå. Även journalister har ett ansvar i det här. Det är så lätt att illustrera en artikel om rasism med en dalahäst eller en Lovikkavante. Men varför? Varför har det blivit legitimt att använda hantverk och slöjd på det här sättet? Ingen slöjdare jag känner till ställer sig bakom det, ännu mindre delar de den typen av åsikter. Alla med någon slags insikt i slöjdvärlden vet ju dessutom att det i princip inte finns något som är nationellt. Allt har redan gjorts nån annan stans, kanske med andra material och redskap, men mönster, tekniker och färger går igen över hela jorden. Hemslöjd är kanske det minst främlingsfientliga man kan tänka sig. Det förenar.

Därför är det hög tid – och väldigt viktigt – att vi som faktiskt sysslar med den här slöjden som ska vara så ”svensk” protesterar och ifrågasätter varför vårt hantverk används i sådana sammanhang. Jag önskar att diskussionen om hemslöjd och främlingsfientlighet hålls aktiv och förs på många olika plan. En workshop är ett sätt, men det behövs mer: debattartiklar (liknande den i tidningen Hemslöjd nr 1/11), nätdiskussioner, manifestationer. Annars tror jag att synen på hemslöjdsvärlden som något mossigt, förlegat och… tja, kanske lite värdekonservativt, för att uttrycka det finkänsligt, får fotfäste hos folk. Och det är verkligen inte den bilden jag har.

Men tillbaka till burkan. Jag gillar kläder och är intresserad av mode. Mode för mig handlar om att vara bekväm, fin och kreativ. Fast det vore ju naivt att tro att det stannar där, mode är så mycket mer. Det är roller och acceptans och tillhörighet. Jag skulle personligen ha väldigt svårt att anpassa min klädstil till ett samhälle där andra normer och sociala koder råder. Kläder är så mycket mer än tyg, samtidigt som det bara är lite tyg. Om man klär sig som man är van, till exempel i hijab, fast ändrar något, säg färg och mönster, så att det passar i folkdräktsgropen i Leksand på midsommar – hur blir det då? Blir man mer accepterad då, eller mer utstött? När slutar textilen att vara ett tygstycke vilket som helst, och blir en bomb?

Jag är också fascinerad över hur fort vi glömmer det som varit. För en sisådär 100 år sedan fick inte heller svenska gifta kvinnor visa håret hur som helst. Naturligtvis ska man inte uppmuntra förtryck i någon form, men det är så lätt att komma med tvärsäkra åsikter om hur-vi-gör-här-i-Sverige, när frågan är så oändligt mycket mer komplex. Den behöver som sagt diskuteras igen och igen och igen.

Och ifall ni undrar så är det en sur sverigedemokratsbock som kommer in från hörnet. Men han är mycket mindre, så ingen bryr sig riktigt om vad han tycker.

Välkommen till min bloggvecka på Kravallslöjd, kära läsare! Efter lite teknikstrul på förmiddagen ska det fungera nu. Och om du inte redan är broderitokig så ska jag göra mitt bästa för att frälsa dig under de närmsta dagarna. Jag är förvisso förtjust i en hel radda slöjdtekniker, främst textila, men det är något med broderiet som ligger mig varmast om hjärtat. Eller som ligger bäst i handen, kanske man ska säga. Jag tänkte se om jag under den här veckan kan sätta fingret på just vad det är med broderiet som gjort det till ”min grej”.

Jag bloggar vanligtvis på både min egen blogg, broderi-karin.blogspot.com, och jobbets, www.svenskhemslojd.com/butik, där jag får skriva om allt möjligt annat hantverk också. Fortsätt gärna läsa där när den här bloggveckan är över.

Som första inlägg tänkte jag göra en liten snabbspolning genom min broderiutveckling. Vi hade en rätt kreativ miljö hemma när jag var barn, där dockskåpets inredning ofta byggdes på med egna alster och flyttades ut över hela golvet. Mamma sydde Valdorfdockor till mig, jag och brorsan ritade och byggde legostäder, det var utklädningar och rotande i lådor och påsar med tygstuvar. Det första jag minns att jag sydde själv var en liten kudde till en docka, i blå satin. Jag minns än idag hur jag tråcklade ihop de där tygbitarna för hand och fyllde den med vadd. Nål och tråd var aldrig svårt, kanske hade jag bra finmotorik. Men det var först på fritids som jag upptäckte broderiet. Medan kompisarna tröttnade på de obligatoriska pepparkaksgubbarna i korsstygn på glesast tänkbara Aidaväv frågade jag om det fanns fler mönster och gjorde några till av bara farten. Sen var jag fast. Otaliga korsstygnsmönster köptes och broderades. Eftersom jag inte hade råd med alla jag ville göra själv fick mamma steppa in som finansiär och jag sydde på beställning åt henne.

Ändå tog det ganska lång tid innan jag började göra egna mönster. Andra saker kom emellan, som jag minns det målade och ritade jag mig igenom min tonårstid. Sedan började jag sticka på allvar, men hur det nu var hittade jag några gamla halvfärdiga broderier i tidiga 20-åren, gjorde klart dem och – just det – det här var ju roligt! Då gjorde jag mitt första egna mönster, duken med röda trianglar. Gillar den fortfarande för att den är så enkel. Det är som att innan man kan så mycket är man lite friare i det man gör. Det blir som det blir på nåt sätt. Man kanske inte är supernöjd där och då, men i backspegeln är ofta förstlingsverk väldigt fina.

Hur lär man sig att brodera då? Jo, genom att titta på vad andra har gjort. Jag letade upp alla handarbetsböcker vi hade hemma, sedan ännu fler på bibliotek. LT förlags serie om landskapssömmar blev min skola. Böcker från 50- och 60-talet om vitbroderi med fantastisk formgivning. Jag pluggade på universitetet, men satt och sydde som en tok på kvällarna. Det mesta när det gäller broderi kan man läsa sig till och kolla på bilder. Närbilder är bra. Jag inspirerades mycket av Karin Larsson och jugend och gjorde den gula påskduken med tulpaner. Sedan tyckte jag att det var läge att se om jag hade en chans att söka en utbildning inom textil. Det var liksom lite för roligt för att låta bli. Sökte till HV Skola på Djurgården i Stockholm och kom in på reservplats. Konstigt nog tappade jag lusten för broderi lite då. Tyckte väl att det inte var en lika stor och rolig utmaning som vävningen. När vi hade ett projekt med landskapssömmar tog jag livet av en blekingefågel. Men så är det väl med skolmiljön, man blir modig nog att experimentera igen. Och när det efter två år var dags att bestämma sig för exjobb kom jag tillbaka till det jag kunde, nämligen broderi, men gav mig själv en rejäl utmaning. Jag skulle brodera på ett ovant material (kläder i trikå) och jag skulle brodera MYCKET. En hel munkjacka täckt av påsöm, och så tre plagg till i andra tekniker. Det var det roligaste jag gjort, även om jag under ett par veckor hade tunnelseende av stress. Men den där exjobbstiden var också otroligt givande och gav mig nära relationer med några av de viktigaste och bästa människorna jag träffat.

Jag hade också tur som träffade folk som uppmärksammade det jag gjorde och lyfte fram det i offentligheten utanför skolan. Jag fick vara med på utställningar och i tidningar. Ett förlag ville se mer och bad mig göra en hel bok med landskapssömmar, på mitt sätt. Helt sjukt ju! Det ena gav det andra och idag får jag inspirera andra till att brodera. Jag vill verkligen lyfta fram de här gamla vackra och ibland väldigt lustiga sömmarna, men samtidigt är det som sagt viktigt att döda en och annan fågel. Om man har tekniken i fingrarna är det lättare att experimentera och göra eget. Det kan vara så enkelt som att sy med andra färger än vad man ”ska”. Rosa till exempel. Det är fint.

Tvåändsstickning kan kännas lite bökigt ibland. det tar längre tid och är lite pilligare än vanlig stickning. Men detblir så fint sen är det bra att bevara ett hantverk som annars kanske dör ut.

När man gör en uppläggning använder man 3 trådar där man bildar maskorna. Två trådar som skall stickas med och en tredje tråd som man fäster maskorna med kan man säga. Jag tycker det kan vara trevligt med en annan färg på kedjetråden.

Det blir ett fantastiskt varmt stickat plagg. Man snor liksom trådarna om vartannat på baksidan så det påminner nästan om vävt. Därför blir det mer vindtätt. Det passar väldigt bra till vantar tex. Tekniken ger enorma möjligheter för fina detaljer. Man stickar nästan alltid med 2,5 stickor eller tunnare stickor än man behöver.

Några andra bloggar som man verkligen kan läsa om man intresserad av tvåändstickning:

Dödergök

Mamma P

Krokmaskan

Själv lade jag upp 220 maskor i går för att påbörja en tröja i tvåändstickning.

Jag har två nystan ett naturfärgat som skall bli själva tröjan och ett rött som bildar låsningen av maskorna. Mina nystan är z spunna som man brukar ha vid tvåändstickning men det går använda s spunnet garn med. Det snor sig bara en aning så man får se till inte det snor sig för hårt. Det z spunna garnet snor upp sig  istället. Om man verkligen vill prova så är ett hett tips att låna boken Tvåändstickat på biblioteket eller köpa den.

Att gästblogga känns väldigt spännande och jag ser verkligen fram emot det denna vecka. Jag är rätt nybliven 3 barns mor. Det har gjort att mitt hantverk legat nere en aning. Man har massor av idéer och det verkligen värker i händerna. Under veckan hoppas jag kunna ge lite inspiration. Min tanke är att få slängt på en tvåändstickning. Det är en teknik som jag brinner för och jag har så många idéer kring detta. Eftersom det inte är så vanligt hoppas jag verkligen att fler är intresserade av att försöka ge sig på det.

Det som varit mest på gång nu är att rita stickmönster elelr bygga dem som jag kallar det. Att se dem växa fram fram till något fantastiskt. Så får man fortsätta så man får ett helt. På så sätt kan man lite se slut resultatet. Det ärvad som kommer ske med mitt fina blommönste som man kan se på bilden. Arbetat fram och tillbaka på det och hoppas det ska bli ett fantastiskt resultat. Sen vet jag inte vad det ska bli. Kanske en schysst tröja eller kofta. Lite Odd Molly inspirerat.

Det som skall göras ordentligt nu är att få klart ett mönster till en virkad sommarhatt. Som jag har letat efter ett schysst mönster till en babysommarhatt. Inte ett enda bra har jag hittat. Det kan ju vara för att man har en idé i huvudet. Så har ingen annan den idén elle har printat ner den på papper…. Men nu blir det gjort. Jag hoppas snart kunna ge er detta mönster.

Ser fram emot en bra vecka med mycket handarbete och trevliga stunder samt massor av kul idéer =)