Någonting engagerar mig i det folkliga berättande, det skulle kunna handla om en innerlighet, ett behov och en uppriktighet som jag ofta tycker mig se. Kanske att man ibland gör någonting utan att nödvändigvis ha så mycket att tillgå, att det ofta har en förankring i någon slags vardaglighet eller det som hör till ens omstädingheter vad gäller kultur, samhälle, tid och enskilda uppkomna situationer.

Kirsty sätter upp pjäsen The South will rise again med volontärer på Iona Community för att fyra två födelsedagar.

Brandmän som dött i tjänst den 11 september uppmärksammas utanför sin brandstation.

Murmålning i Belfast som vill berätta någonting om konflikten.

Kvinna på bokmässan i Göteborg som berättar om sin egna bok som hon gett ut på ett förlag som ger ut böcker som man själv betalar för. Boken bygger på hennes upplevelser i hennes barndom då hon blev biten av en hyena, blev begränsad i sin rörlighet, en belstning för familjen därför omhändertagen av missionärer, fick möjlighet att utbilda sig på ett sätt som varit omöjligt i sin tidigare livssituation i det mindre mer svårtillgänliga samhället hon tidigare tillhört. Hon arbetar nu som lärare och skriver böcker.

Det är mer och mer sällan som situationerna jag befinner mig i är nya men nu sitter jag lite oförutsägbart och nytt på ett café i Uppsala och skriver. Det har hänt att jag har försökt att brodera på caféer och tänkt att det vore ett sätt att både vara samtidigt i arbetet och i världen, inte ofta men som ett tänkt regelbundet inslag. För att då låta någonting oförutsägbart hända så som det ibland händer på resor, att man släpper kontrollen, har någonting öppet i hållningen, i uttrycket och utan att man egentligen aktivt strävar efter det bjuder in till samtal, sådana som jag ibland infogat i bilder jag arbetat med på indirekta sätt. När jag försökt upprätta det här mer i vardagen har försöken alltid utmynnat i en känsla av meningslöshet, pliktskyldighet emot mitt beslut och emot situationen och föreställningen om att det skulle kunna leda till någonting främjande. Jag har stannat kvar ett visst antal timmar, arbetat utan inlevelse och distraherats av min omgivning, aldrig lyckats bygga upp något tillstånd av arbetssituation och inte heller hamnat i något tänkt oförutsägbart samtal som i Belfast en gång när en gerillasoldat satte sig bredvid mig och berättade om krigets hemligare värld, eller de gånger man har fått sammanhängande livsberättelser med konsekvenser och slutsatser.

Arbetet verkar mest lämpat för mer slutna miljöer, som i ateljén i en känsla av bunker utan fönster mot något utomhusrum. Jag tänkte därför att det vore intressant att prova platsen café för att skiva. Kanske lämpar det sig bättre eftersom man inte är lika beroende av rumslighet när arbetet sker på en begränsad yta av dator. Kanske handlar det också om ansvaret inför de broderade arbetena, att inte ta ut dem allt för mycket utanför sina sammanhang på offentliga platser innan jag vet att jag tänker gott om dem. På bussar, tåg och allmänna platser av olika slag broderar jag nu alltid tak eller grenar till träd som inte har mycket personlighet och laddning för mig i sig själva för att inte hamna i en situation av samtal med någon som rör sig i samma miljö som vill berätta om den senaste julduken, någonting jag uppskattade innan jag insåg hur ofta det skulle komma att hända. Att vara på ett café nu känns riktigt, jag upplever musiken som noggrant vald och den amerikanska familjen som verkar inneha caféet sprider en positiv stämning av entreprenörskap, omsorg och möjlighet. Samtidigt får jag känna mig som om jag är i Amsterdam om jag vill, i New York eller i påhittad stad för åter göra mig mättad på min numera begränsade men ändå återkommande reslust.

2. Arbetet och arbetandet

Jag ville berätta någonting om arbetet och arbetandet. Jag vaknar för sent och går och lägger mig för sent, sover antagligen mer än jag behöver men tar inga raster och sätter mig inte ner särskilt för att vila under dagen. Under förmiddagen cyklar jag till ateljén, om jag behöver köper jag grönsaker i tältet på torget längs vägen, de har vita auberginer och färsk koriander, jag tycker om att inte behöva gå in i något hus för att handla. Jag tänker igenom dagen på cykeln om jag inte har gjort det tidigare och formulerar en planering med utgångspunkt i vilja och behov. Bestämmer om jag ska börja med grenarna till de tredimensionella träden, med att hyvla mark till bergen, fortsätta med molnen ovanför värmeverket eller rita ut linjer på tyg till de fyra nya taken. Innan jag går in i ateljén vill jag veta. Ofta är det själva arbetandet som får mig att arbeta, att det tillfredställer att se att jag får någonting att hända, att en sak leder till en annan som att en linje kräver en till eller flera andra linjer och att de tillsammans kräver av mig en kompakt yta, och sedan att berättelsen kräver någonting ytterligare. Arbetet för mig är att medla mellan de olika av mig skapade omständigheternas förväntningar. När man är utanför arbetet kan man inte ha tillgång till de här förståelserna så jag tycker för den inre rons och den naturliga rytmens skull om att vara i arbetet.

Hela tiden omformulerar jag mig, nu är värmeverket viktigt, jag vet inte varför ännu men det kommer tillbaka i allting, dess olika huskroppar som jag bygger i kartong och syr väggar, tak, fönster till. Det kan vara administrativa byggnader också förutom sådana som ligger närmare den konkreta uppgiften. I den större pågående bilden jag arbetar med nu värmeverkets alla huskroppar samlade och inringade av berg med två zeppelinare ovanför bakom och framför moln. Jag förstod först inte hur tidsbundna zeppelinare är så jag hittar på att det i min bild inte är så att de säger någonting om tid. Mest ville jag har något luftbundet fordon. Tidigare var det stadshuset i Belfast som hade värmeverkets uppgift att få mig att formulera meningen med upptagenheten. Ibland har jag trott att det varit fel att jag utgått ifrån en ovisshet, att det vore mer riktigt att utgå ifrån en tydlig plan att sedan följa och veta kring. Nu förstår jag det som om ovissheten kan vara en drivkraft och någonting som leder bilden och objekten vidare och även mig själv i min oförmåga att veta allt för mycket innan och i viljan och behovet att förstå mer.

Imorgon onsdag vill jag skriva någonting om slöjden.

Poff Poff Poff eller människan är människans varg

Bergsbestigare och fågelhetsare