Citatet ovan kommer ifrån Sylvia Plaths roman glaskupan, en av mina favoritböcker. För sin tid var det en väldigt viktig bok, då den behandlade ämnen som psykisk ohälsa och sjukhusliv, vilket man inte gärna pratade, eller för den delen skrev om i 60-talets Amerika. Utöver det så har den ett väldigt melankoliskt och poetiskt språk, vilket förmodligen är det som berör mig mest, vilket det där citatet är ett utmärkt exempel på.

Stillbild från filmen Jane Eyre.

Jag är själv en ganska så melankoliskt lagd person, jag fascineras och inspireras ofta av det som är sorgligt, skört och vemodigt, som  den där historien jag läste i The New Yorker om kvinnan som blev utskriven från ett mentalsjukhus i New Hampshire, oktober 2007 för att sedan bosätta sig i ett övergivet hus och leva på äpplen från ett träd på gården. Hon avled av hypotermi och svält nån gång i januari 2008.  Hennes dagboksanteckningar från den tiden tyder på att hon var medveten om sitt tillstånd och det faktum att hon inte skulle överleva så länge till. Men hon stod inte ut med tanken på att bli institutionaliserad igen utan levde hellre sina sista dagar där, i det övergivna huset, på bara äpplen. Så otroligt sorgligt.

Utsnitt av foto av Tim Walker.

Eller den där historien som en vän berättade, om en svan med brustet hjärta som hängde sig i en trädklyka, efter att dennes partner dött. Så hjärtskärande att det känns som att hjärtat går i tu bara man hör om det. Samtidigt som det finns något väldigt vackert i en kärlek och vänskap så stor, att man inte vill leva kvar utan den andra simmandes vid sin sida.

Ballerinan Anna Pavlova med sin svan Jack.

Kanske kommer det inte som någon större överraskning när jag berättar att mitt examensprojekt från HV-skola handlade om döden. Förr i tiden var det vanligt att man fotograferade sina avlidna, något som för oss idag kan framstå som väldigt makabert. Vad man får ha i åtanke var att fotografiet var både ovanligt och kostsamt, och då man inte hade något foto på den älskade i livet så föll det sig nog ganska så naturligt att efter döden anlita en fotograf som kom till hemmet och förevigade personen i fråga på bild, inte sällan omgiven av övriga familjemedlemmar. Ofta arrangerades människorna i olika livfulla positioner, så att det inte skulle vara så uppenbart att denne inte längre var vid livet. Man hade till och med särskilda ställningar för att hålla kroppen uppe.

Post-mortem foto, okänd källa. Kvinnan i stolen är avliden.

I mitt arbete så vävde jag ett nytt möbeltyg till tre gamla stolar, min utgångspunkt blev att fundera över stolarnas ursprung och historia, vad hade de varit med om och vilka minnen bar de på?

 Överlag så tycker jag väldigt mycket om att inkorporera äldre ting i mina verk, det ger en bra grund att utgå ifrån. Kanske är det något så konkret som en form, eller något mer abstrakt som en viss känsla man vill utforska. Jag är något av en samlare och går ofta och gärna i gamla antikaffärer, ibland på jakt efter något specifikt men oftast bara planlöst strosande tills jag dyker på något som jag känner att jag antingen vill ha i rent dekorativt syfte, eller, ännu bättre, vill arbeta vidare med.

Del av mitt examensarbete. Tyget är vävt i tekniken pseudo-damast.

Säkerligen blir det någon antikrunda denna vecka. Just nu är jag på jakt efter äldre ramar till lite broderier som jag jobbat med den senaste tiden. Det är ganska så enkla, svarta siluetter, gjorda i väldigt små korsstygn. På håll liknar de nästan pappersklipp, men när man kommer närmare så ser man att det är minimala korsstygn. Det är nästintill provocerande tidskrävande att sitta och fylla i stora ytor med bara svarta stygn och man kan kanske tycka att det vore mer rimligt att använda sig av en annan teknik, som tex. applikation eller intarsia. Men det är något så delikat och sprött över dessa små stygn som gör att jag ändå tycker att det är värt tiden.

Broderade fågelskelett i äldre ramar.

Bates och Blixt skissar mycket. Vi skissar och skissar. Minst 10 minuter per dag. Att bara skissa linjer kan bli fantasifulla kompositioner. En av våra lärare i England påpekade hela tiden att skissa är inte att teckna. En teckning var för honom en perfekt föreställande bild – likt ett fotografi. En skiss är precis det, som du ritar och ser i din egen bild. Kolla rörelserna! Ser du någon rytm, någon färg som ger bilden balans och harmoni? Genom att skissa lär man sig upptäcka helt nya saker.

 I våras gick Pian och Kristina själva en kurs i skissboksteknik för en underbar engelsk dam Gwen Hedley. Hon fick oss att titta på stenar, bark, grenar och skissa av de olika mönsterformerna. Men vi fick inte använda penna utan pinnar av olika slag – tandpetare, örontops, smala glasspinnar, kvistar, sönderklippta pappersbitar m m. Och det gick faktiskt att skissa med allt genom att doppa dem i tusch och bläck i flera färger.

Vi kom hem med en tjock skissbok full av bilder till blivande broderier.

Ibland jobbar vi i skolan på högstadiet. Även  då låter vi barnen skissa innan de börjar brodera. En rolig övning är att låta eleverna rita av sin kompis. Men sedan får de klippa skissen mitt itu på längden och byta vänsterdelen med sin kompis. När de sätter ihop det nya ansiktet blir det alltid en kul upplevelse. På ett mikrofärgat litet tyg för de sedan över ansiktet till tyget och börjar brodera, helst bara med raka stygn – de klarar även pojkarna lätt att göra. De färdiga ansiktena kan sedan sys ihop tillsammans och bilda ett litet lapptäcke och bli en dekoration någonstans i skolan.

Ansikten är också roligt att brodera för vuxna elever. Här följer några bilder på ansikten som Kristina Blixt har broderat med olika stygn, ett med raka stygn, ett med applikation och ett med korsstygn.

 Hej, va tiden går! Två dagar utan blogginlägg. Det är ju så att man får skämmas lite grann!

Men med en ny snus under läppen och en ny kopp kaffe känner jag att livsandarna börjar komma tillbaka!

När jag ombads att gästblogga här på kravallslöjd stod det att jag skulle skriva om min kreativa vardag. Dessvärre är det ju så med kreativiteten att den inte alltid kommer när man bäst behöver den.  Men mina tankar kring den samma finns ju alltid med.

Jag är otroligt fascinerad av kreativitet. Det där flowet som plötsligt kan infinna sig när man inte kan se en slang, en krossad spegel eller ett tyg utan att det börjar klia i fingrarna. Ibland blir det fina saker som den här badrumslampan med krossat busskursglas. (värdens lättaste att göra. Rund badrumslamppa, krossat buskursglas och limpistol är allt som behövs! Glaset i busskurer är härdat, så man skär sig inte på bitarna. Jag har använt det materialet med mellanstaiebarn utan att några plåster behövdes! Tänk bara på att tvätta det innan.)

Men flowet är skört, och det krävs inte alltid mycket för att man ska tappa det. Jag minns en gång när jag var kanske tio år och hade upptäckt broderi. Jag broderade hela tiden. På kläder, på papper, på gladpack (funkar super bra. Lägg bara 5-6 lager ihop och använd spetsig nål).

Jag hade broderat en duk i korsstygn som jag gav till min mormor i julklapp, men mormor är av den gamla skolan och jag är inte säker på att hon ens tittade på rätsidan, utan vände på den för att se om stygnen låg rakt där. Jag klarade inte det provet och det dröjde ganska många år innan jag började brodera igen. (Nu för tiden monterar jag allting så inte avigsidan syns…)

Jag kan förstå min mormor nu, men särskilt pedagogiskt var det ju inte och flowet var klart brutet, för det här med att göra rätt strider mot flowet.  När jag nu för tiden är ute och håller workshops predikar jag PUNKSLÖJD.

Det jag kallar punkslöjd handlar om att låta kreativiteten flöda utifrån de förutsättningar man har och inte fokusera på det man inte kan, vare sig hantverksmässigt eller fysiskt. Om man inte har motorik för att sy med nål och tråd, så kanske man kan trycka på en häftapparat. Om man inte kan klippa med sax kanske man kan använda en skärmaskin. Finns det inget garn att virka med kanske det finns någon gammal kabel. ”Rätt” är inte alltid relevant.