Hej!

Jag är uppvuxen i en familj där slöjd och hantverk var något som antingen var väldigt dyrt och snobbigt och köptes i speciella affärer eller också något som gamla tanter gjorde och sålde på Rättviks marknad. Som nyexaminerad ingenjör på 80-talet så blev det viktigt med ”riktiga” saker, saker måttsatta enligt svensk standard med raka linjer och räta hörn. Men någonstans låg det någon och lurade, en liten djävul som ville strunta i konventioner och sy sina egna byxor, tälja en egen skål och göra någon färgsprakande och helt onödig pryl. Men inte kan väl jag… Så träffade jag den mest underbara person jag mött, självklart till toner av härliga polskor och i dansens virvlar, på ”polskedisco” i Falun.

Malin kom in i mitt liv med massor av erfarenhet om slöjd och hantverk. Nu hade jag någon att fråga och som kunde visa. Och jag lärde mig: att repa upp och sticka om, att repa upp och sticka om… Men när jag insåg att detta med att sticka var inte bara att följa en enkel stickbeskrivning som jag kunde se som en matematisk modell, utan även innebar en viss känsla så var det ju riktigt roligt.

Under den period då jag lärde mig att sticka var jag inne i en fas i mitt liv som innebar tågpendling mellan Uppsala och Borlänge. Det gav mig mycket tid att använda till stickning! Nu är väl inte jag något unikum i det att jag är en 40-årig man som gillar att sticka men det uppstod ibland roliga situationer på tåget mellan Uppsala och Borlänge.

Då jag i jobbet har förmånen att kunna åka i 1:a klass så har jag lagt märke till en viss skillnad i mötena i de två olika klasserna. I 2:a klass får jag ofta trevliga kommentarer om min stickning men i 1:a klass upplever jag  en attityd av att var och en sköter sitt och inte kommentera andras saker (vilket är skönt när man är trött men ofta ganska tråkigt). En gång när jag åkte 1:a klass steg det på en man i Sala, typisk 1:a klass åkare: kostym och slips i 60-års åldern. Han slog sig ned framför mig och utbrast häpet ”kan du sticka!?”. Det roliga var att det syntes att han väldigt gärna hade sluppit säga detta, innan jag han svara hade han slagit upp sin tidning och stirrade ned i den, uppenbart förvirrad av situationen.

Vid ett annat tillfälle hamnade jag bredvid en svartsminkad och piercad tonårstjej som pratade i mobiltelefon. När jag tog upp min stickning hör jag henne säga förvånat i telefonen ”-Det är en man bredvid mig som börjar sticka!”. Jag skrattar lite och hon ser glad och nyfiken på mig. Jag förklarar att jag stickar en tröja till min ännu ofödda baby och vi spånar på om olika namn till babyn (hon föreslår Jesus!) ,om tröjan skulle passa bäst på en kille eller tjej, och en hel del annat innan hon klev av tåget. Det blev nu en jättestor Kerstin på 4,7-kg och med möda fick vi på tröjan vid ett enda tillfälle på BB, tröjan var alldeles för liten!  Kanske passar den bättre till en eventuell ny baby i framtiden?

Dom som är mest intresserade av min stickning är inte konstigt nog äldre damer, en del vill prata teknik eller om sina egna stickningar. Kul tycker jag!

Hej då!

Jan

Ja, nu är det slut på min bloggvecka. Vad fort det gick! Finns fortfarande mycket att skriva om, men kanske en annan gång.

 Tack alla som läst, och kommentera gärna, eller maila mig om ni tycker att jag har helt fel, eller kanske håller med.

Hur är det att jobba med slöjd på ett friluftsmuseum? För min del så arbetar jag andra sommaren i rad på Gammlia vid Västerbottens museum i Umeå. Miljön som finns där är till största del en miljö som ska visa på hur västerbottniskt jordbruk såg ut omkring 1860-talet, men givetvis med inslag av både äldre och modernare.

Västerbotten på 1860-talet var främst ett jordbrukssamhälle även om sågverksindustrin var på uppåtgång. Jag tvivlar på om det i detta samhälle var någon som ifrågasatte slöjdande. Att tillverka sina egna textilier eller de träredskap man behövde var inget man diskuterade, för det mesta var det bara en nödvändighet för överlevnaden.

Idag däremot har vi ett val. Och som vårt samhälle ser ut så har det valet för det mesta inneburit att många av oss valt bort ett regelbundet slöjdande. Det är ju inget som är nödvändigt för vår överlevnad eller för att få en extra inkomst längre.

Men åter till att slöjda offentligt.

Som antagligen många fler märkt så blir man automatiskt en angelägenhet för hela omgivningen om man ger sig på någon slöjdaktivitet i vad som kan kallas ett offentligt rum. I mitt fall handlar det oftast om att jag stickar så fort jag får tid, var jag än är. Att sticka saker tar sin tid, även när man övat upp hastigheten, så varför slösa bort tid på att sitta och göra ingenting när man kan sticka ett varv eller två?

Så, jag bär för det mesta med mig en stickning vart jag än går. Om jag åker någon längre sträcka och inte kör själv, utmärkt sticktillfälle. I fikarummet mellan lektioner när jag arbetar som lärarvikarie, utmärkt sticktillfälle. Under lunchrasten oavsett vilket jobb jag befinner mig på(jag kan ju inte stoppa in mat i 45 minuter i sträck, däremot går sticka och prata samtidigt alldeles utmärkt). En stickning är perfekt, tar liten plats, går fort att både sätta sig in i eller lägga ifrån sig och är lätt att bära med sig.

Ja, jag sticker ut. I dagens fikarum är det inte inga(läs: ingen förutom den där knasiga vikarien vid namn Lillemor) som sitter och stickar. Däremot fick jag efter en sticksession i den lokala skolans lärarrum veta att det inte alls var så ovanligt förut. En av de äldre lärarna berättade att förut, under kanske främst 70- men även 80-tal var det inte alls ovanligt att hon eller någon av hennes kollegor stickade några varv under rasterna.

Men inte nu längre. Vad kan detta vara ett uttryck för? Ett stressigare samhälle, där raster måste användas till att tillföra nödvändig energi, toalettbesök, planera och rusa iväg till nästa pass? (kan vara fallet i skolvärlden) En generationsfråga, där det inte längre är naturligt att man ska sitta med ett handarbete för händerna, både som avslappning och för att utnyttja tiden? Eller helt enkelt mode? Det är föråldrat att sitta med sådant arbete överallt, om man inte är någon slags udda figur.

Men i en miljö där folk förväntar sig att se hantverk, såsom ett friluftsmuseum?

Det är extra spännande att sysselsätta sig med slöjdande i en sådan 1800-talsmiljö som Gammlia erbjuder. Dels för att försöka väcka lite liv i den, de som levde i dessa byggnader hade ju trots allt något för händerna största delen av tiden. Dels i undervisningssyfte.

Jag tycker att man även i detta sammanhang blir betraktad som lite av en exotisk fågel. Dels är man ovanligt klädd (som på 1850-60-tal, det vill säga särk, kjol, liv, förkläde och hilka). Dels håller man på med spännande, och ofta inte så vanliga slöjdaktiviteter.

All slöjd är tacksam att arbeta med, men tacksammast är nog ändå ullen. Det går att låta både barn och vuxna prova på att karda och kanske till och med spinna lite på slända. Men mest aha-effekt hos besökaren haar nog ändå spinnrocken.

Har spinnrocken idag förpassats till att mestadels vara ett prydnadsföremål? Jag misstänker nästan det. Att sitta och spinna är den mest tacksamma syssla man kan göra om man vill starta ett samtal med besökaren. Man jobbar med en stor tydlig ”maskin” och det är något som snurrar och ser spännande ut!

14 juni var det den Internationella sticka offentligt-dagen. Själv tycker jag att alla vi som slöjdar borde gripa tillfället så ofta vi kan att slöjda offentligt. Inte enbart inför en bestämd publik, vilket är fallet på ett friluftsmuseum, utan överhuvudtaget. Genom att visa på att slöjd inte är något stort och komplicerat, som måste kräva stort utrymme, många redskap och gott om tid kanske vi alltid kan locka några fler. 

Vad är egentligen slöjd? Är det allt sådant som görs med handkraft, i liten skala och där man ofta försöker lyfta fram en personlig stil? Eller är det begränsat till en liten lista av godkända tekniker och material?

Wikipedia definierar slöjd så här:

”Ordet slöjd kommer från det gamla ordet ”slug”.

Slöjd har använts som begrepp för all slags tillverkning av manufaktur, inklusive rent handarbete. Idag används begreppet för hantverk som utförs för husbehov, rekreation, avsalu eller något annat icke yrkesmässigt syfte. I förra seklets början användes begreppet konstslöjd för det vi idag kallar konsthantverk eller industriformgivning. Slöjdens råvaror är textil, trä, metall etc.

Slöjd är också ett skolämne.”

När Hemslöjdsföreningen bildades för ungefär 100 år sedan förfasades man över de halvfabrikat som började finnas att tillgå. Färdigritade broderier och liknande, vilka saknade både klass, kunskap och tradition. Även virkning har som jag förstått fått sig sina slängar och inte ansetts vara ett riktigt hantverk, mycket beroende på att det är en så pass ny teknik som tillkom och blev populär först under 1900-talet. Men är det någon som reflekterar över det idag?

Men varför denna undran om vad som egentligen är slöjd? Anledningen är att jag har fastnat för vad som skulle kunna kallas en trend. Nämligen scrapbooking och kortmakeri. För er som inte är insatta så innebär scrapbooking i sin grundform att man gör extra genomtänkta fotoalbum. Papper i alla tänkbara färger och mönster, blommor, band, allt mellan himmel och jord kan användas som dekorationer.

Vad är då problemet? Jo attityden som man lätt möts av om man berättar att man håller på med denna aktivitet. ”Jaså, du klipper och klistrar” ”jaha, sånt där pyssel”. Tyvärr är det vad många intresserade av scrapbooking och kortmakeri bemöts av. Deras kreativa utlopp degraderas till något slags dagispyssel. Jag antar att det är en statusfråga, där scrapbooking som en nästan enbart kvinnlig aktivitet i kombination med att det är ett relativt nytt fenomen i sverige gör att detta blir en lågstatushobby.

Men vad skiljer egentligen scrapbooking från det traditionella slöjdandet? Precis som slöjdande i trä eller textila material handlar det om en känsla för form, färg, struktur, material och även teknik. Givetvis skiljer det tekniska kunnandet sig åt, precis som inom det vi brukar benämna som slöjd. Men det finns också de som verkligen tänjer på gränserna och utmanar både sitt eget tekniska kunnande och materialen. Några bra exempel på detta är enligt mig Dr Nina och Muhren.  

Ska vi fixera oss vid material eller den skapande processen, kreativitet och upptäckarlust när vi definierar slöjd och hantverk? Ja, papper och dekorationer köps ofta färdiga, men är det någon som ifrågasätter en tröjas äkthet om den som stickat den köpt garnet istället för att ha spunnit det själv? Är det mer slöjdande att utgå ifrån ett färdigt mönster och ett färdigt garn än att utgå från en rad olika icke-slöjdtraditionsmaterial och sedan skapa fritt?

Jag tror att slöjden ständigt förändras. Den ser annorlunda ut idag än för 100 år, 50 år, ja kanske bara 20 år sen. Liksom vi har omdefinierat virkning måste vi kanske även omdefiniera de nya skapartrenderna som kommer. Även om man med jämna mellanrum läser hur slöjdandet håller på att då ut hos yngre så tror jag inte på det. Behovet att skapa finns fortfarande kvar, men jag tror att det ofta tar sig andra former än den traditionella mjuk- eller hårdslöjden.

Vad vill jag med detta inlägg? Kanske helt enkelt berätta om kreativitet i material som kanske inte alltid är en självklarhet  för såna som mig som slöjdar i traditionella material, men som kan ge fantastiska utlopp för kreativiteten och skaparlusten. Kanske vill jag ifrågasätta om slöjd handlar om bestämda material eller om skaparglädje. Var går gränserna?

Vad säger du som läser det här? Kommentera gärna! Här, på min personliga blogg www.rosenvanten.blogspot.com eller maila mig på info@limmo-design.se

Dagens tips: Whitesnake är den ultimata musiken att knyppla till!(även om mina kurskamrater inte höll med) Speciellt om man knypplar ett armband i svart sytråd och silvertråd.

Ja, det är väl egentligen ganska lämpligt att den var igår så jag kan skriva om den med tanke på att jag är utvald att blogga på grund av att jag jobbar som stugvärd på friluftsmuseet Gammlia. En viktig del av det arbetet för mig är förutom att guida och berätta om byggnader och människors liv i Västerbotten för 150 år sedan också hantverket och det praktiska arbetet. Genom att vi stugvärdar utför praktiskt arbete, såsom matlagning och slöjd, i den miljö som Gammlia erbjuder hjälper vi också till att ge den lite mer liv.

Igår, söndag 17 augusti, var det alltså Får och getdagen. Många glada och positiva besökare, givetvis ett gäng får (geten var tyvärr frånvarande), vallhundar, grillat lamm, marknad med ull- och linprodukter, vävförening, dräktparad och mycket annat skoj.

Själv var jag ansvarig för en ullverkstad för både stora och små, ett experiment för i år som föll mycket väl ut. Vem blir inte alldeles varm och glad inuti när folk strömmar till med ulltussar de fått vid fårklippningen och vill lära sig karda, tova eller kanske till och med spinna med slända? Tala om att få möjlighet att tydliggöra den process som krävs för att framställa en färdig textil produkt!

Slöjdintresset hos den stora massan är inte dött, det finns där nånstans där långt inne även om jag tycker man med jämna mellanrum hör de som hojtar om att unga människor inte slöjdar längre. Det finns åtminstone ett intresse, men det är inte något som de flesta gör varje dag. Kanske tar slöjd sig annorlunda former idag än vad det gjorde förut? Kanske är det inte längre detsamma som den traditionella slöjden? Jag får be om att återkomma i den frågan.

Tyvärr hann jag inte ta några bilder. Det var min ambition men tiden flyger så lätt iväg när man har roligt. Men läs gärna Veronicas artikel om Får- och getdagen som du hittar här!

I år kommer Gammlia vara öppet augusti ut, med öppettiden 12-16, och fortsatt öppettid alla helger i september.

Mig kan man idag hitta i vävstolen i Wallmarksgården. Kika gärna förbi, diskutera hantverk, gamla byggnader eller historiesyn, prova att karda eller bara prata bort en stund.

Tillbaka efter en dag av dans. Det här inlägget blir inte så väldigt slöjdigt, men slöjd är ju en del ”folkkulturen” precis som dans, så jag tänker att det kan vara intressant ändå.

Schottis kan vara så roligt, så utmanande, så sensuellt, så spralligt, så lekfullt och SÅ tråkigt. Av tävlingens deltagarantalet att döma verkar den här sortens schottistävling vara döende. Det kan ju bero på att folk inte gillar att tävla i dans, eller att det är svårt med marknadsföringen eller att det är just schottis man inte gillar att dansa. Vad det än är för orsak så fick jag en rolig ide denna dag. Kom ihåg att det var här ni läste det först… Jag ska starta en ny schottistävling som motvikt till den existerande… Det kan ju vara så att något måste dö innan det kan återfödas eller återuppstå i en modern schysst form.

Tävlingsdansen ska vara schottis i grunden, men det ska vara fritt och tillåtet att blanda in stilar och influenser från andra danser/kulturer. Det danspar som gör den coolaste dansen vinner! Istället för folkdräktstvång tänker jag mig folkdräktsförbud. Finns ju ingen anledning att tävla i dans i så otympliga kläder!! ;-)

Jag tror det skulle locka fler dansare, och jag tror att det skulle bli högre kvalite på dansen/underhållningen… Som sagt, kom ihåg att det var här ni läste det först! Nu ska jag gå och däcka i nån soffa… Gonatta! /Johan

God morgon helgfirare!

Denna morgon befinner jag mig i Uppland, närmare bestämt i Enköping. Jag är här för att delta som underhållning i Upplands-schottisen, en danstävling. Jag har tidigare varit med som tävlande, men i år är jag med som musiker åt den unga dansgruppen Gnå.

Gnå ägnar sig åt att skapa och framföra folkliga danser med rötter i svensk folkdanstradition men siktet inställt på framtiden -det tycker jag är roooligt! :-) Så idag drar jag på mig folkdräkten -arbetskostymen i dessa sammanhang. Jag är väl egentligen lite trött på folkdräkt, men den marknadsför ju verksamheten ganska tydligt. På gott och ont -det är ju en klädsel förknippad med väldigt många fördomar om regler och måsten.

Bäst trivs jag i folkdräkt när jag får blanda plaggen med modern klädsel, det skapar lite spännande kopplingar mellan då och nu, tradition och nyskapande och så. Den enklaste kombinationen är då jeans och tshirt med folkdräktens långrock, som jag använder ofta. 

När jag har lite mera tid (seeeeen!) ska jag ta och kombinera ihop en egen folkdräkt av de snyggaste dräktdelarna jag kan finna… Det kommer att reta gallfeber på en del dräktpoliser, men det är ju nästan halva nöjjet att slå hål på deras illusioner om ”äkthet”, autenticitet och provinsial patriotism…

 Nåväl. Detta om detta. Nu ska jag pallra mig iväg ut på tävlingen. Vi höööööres.

/Johan 

Var tog gårdagen vägen då?

Jag skulle ju slöjda och blogga igår (efter jobbet alltså…) Men det var ju berättarkväll i grannbyn Trogsta med en kusin på scenen -så jag blev tvungen att åka dit. Nu tänker jag såhär. Är slöjd alltid fysiskt och materiellt, eller kan slöjd vara immateriell också? I så fall var det kanske live-slöjdande som min kusin Anna höll på med på scenen igår. Hon skapade något med rötter i en tradition, på ett traditionellt sätt med traditionella verktyg. Det var bara det att verktygen var en del av kroppen (rösten, blicken) och produktionen/slutresultatet gick ju inte att ta på, som ”vanliga” slöjdföremål, utan det gick bara att lyssna på!

Är slöjd en attityd, ett tillvägagångssätt eller vad? Är det skapelseprocessen eller slutresultatet eller både och? Många frågor och inga svar. Bara tankar. Nu ska jag sluta blogga och istället jobba lite igen. Är DET slöjd? Nä nu börjar det snurra för mycket i huvet… Vi hörs…

Hej på er igen. Nu är det dags för ytterligare ett av de blogginlägg jag skrev i förra veckan under det läger som jag var slöjdledare på…

Här kommer det: 

Ojojoj. Det var på onsdag vi skulle ha Slöjdtema. Så jag räknade kallt med att förbereda det sista (fixa verktyg och arbetsplatser åt alla och så) på tisdagkväll. På tisdagMORGON vaknade jag tidigare än alla andra av en viskande röst… ”Johan vakna, vi blev tvungna att ändra schemat, det blir slöjddag IDAG istället….” Okej. Sätter mig nyvaken upp. Shit. Det blev en något stressig frukost och sedan lite snabbt fixande med verktygen innan första slöjdgänget kom och satte sig. Av min fantastiska lista över möjliga saker att tillverka reducerade jag snabbt valmöjligheterna till att alla skulle göra en varsinn Klädhängare av en gren. Kände att det blev enklast så.  Och det visade sig snabbt att det var ett klokt beslut. På en timme hinner man inte så långt, när man måste samsas om bara en snickarbänk och en instruktör. Alla fick själv välja vilken gren man ville göra sin hängare av. Knivar fick jag låna av Hemslöjdskonsulten i Uppland, Tore Qvarfordt så det fanns gott om verktyg i alla fall.  

Kursdeltagarna hade ganska skilda erfarenheter och inställningar till slöjd. Någon höll på att gå handledarkurs för att vara ledare för den lokala Slöjdklubben, någon hade hållt på lite med scouterna och många hade såklart provat slöjd i skolan. Men då i torrt trä förståss, inte färskt mjukt virke. Någon sa att slöjd var det tråkigaste dom visste och någon sa hela tiden ”å vad jobbigt” om alla moment… Men alla kämpade på, jag visade ett och annat knivgrepp för att underlätta skapandet och gav muntra tillrop där det behövdes. Det visade sig efter första gruppen att jag varit en tidsoptimist (igen…) Ingen hann klart. Tur att det kommer finnas möjlighet på kvällen att göra färdigt. De skulle dessutom hinna med silver- och järnsmide också. 

När alla grupper passerat vidtog mat och sedan dansande förståss, men frammåt kvällen blev det faktiskt så att flera spontant kom ut på gräsmattan och ville fortsätta slöjda, så något rätt måste jag ändå ha gjort. När mörkret föll tog vi fram stearinljus och fortsatte en bra stund till, riktigt mysigt blev det. Och hon som sa ”å vad jobbigt” om allting var nog den som kom först ut och kvällslöjdande, så det kändes ju riktigt bra. Det var nog mest en attityd-grejj det där.

Erfarenheten från slöjdkursen var trevlig att få. Jag har sökt till träslöjdslärar-utbilningen i Linköping i höst och grubblar nu som mest på om jag ska gå den eller inte. Denna kurs talar FÖR att jag ska gå utbildningen –det är kul att hålla kurs! Är det någon av er som läser detta som vill tycka till om den lärarutbildningen eller själva jobbet som lärare så är det välkommet, kommentera denna blogg bara!

Det är visst Hembygdsgårdstema här på kravallslöjd denna vecka. Var det någon av er som besökte en hembygdsgård i måndags? Inte jag iallafall. Jag sitter här och funderar på vad jag tycker om dessa monument över hembygdens påstådda forntida storhet.Jag är uppvuxen ganska nära en hembygdsgård, och har tillbringat varenda midsommar där, eftersom jag är engagerad i Folklig dans och musik också. Då ”jobbar” man liksom på midsommar när andra är lediga. Firandet på ”Fränö Forngård” är en riktigt folklig fest med mycket barnfamiljer, danser kring stången, folkdansuppvisningar, folkmusikkonserter, dräktklädda människor och hemslöjdslotterier. Denna helg är det verkligen full fart på bygdegården (eller ”Forngården” som den kallas av gammal vana -namnet är väl en rest från tiden då den skapades till minne av hur det såg ut innan industrialiseringen) 

Annars är forngården/bygdegården ganska död.Eftersom jag är slöjdare brukar jag titta in i gamla bygdegårdar för att leta efter rolig träslöjd -ibland hittar man något inspirerande faktiskt- men oftast är gårdarna tömda på de coolaste föremålen. Stöldrisken är väl för stor antar jag. Dom roliga föremålen ligger instängda i arkiv på museum eller i någon privat amerikansk samlares stora magasin over there… 

Nu har jag lyckats fördriva ytterligare några minuter på jobbet, så nu är det dags att fara hem. Hörs imorrn eller kanske möjligen ikväll om jag får några snilleblixtar…/Johan