Ja, nu är det slut på min bloggvecka. Vad fort det gick! Finns fortfarande mycket att skriva om, men kanske en annan gång.

 Tack alla som läst, och kommentera gärna, eller maila mig om ni tycker att jag har helt fel, eller kanske håller med.

Hur är det att jobba med slöjd på ett friluftsmuseum? För min del så arbetar jag andra sommaren i rad på Gammlia vid Västerbottens museum i Umeå. Miljön som finns där är till största del en miljö som ska visa på hur västerbottniskt jordbruk såg ut omkring 1860-talet, men givetvis med inslag av både äldre och modernare.

Västerbotten på 1860-talet var främst ett jordbrukssamhälle även om sågverksindustrin var på uppåtgång. Jag tvivlar på om det i detta samhälle var någon som ifrågasatte slöjdande. Att tillverka sina egna textilier eller de träredskap man behövde var inget man diskuterade, för det mesta var det bara en nödvändighet för överlevnaden.

Idag däremot har vi ett val. Och som vårt samhälle ser ut så har det valet för det mesta inneburit att många av oss valt bort ett regelbundet slöjdande. Det är ju inget som är nödvändigt för vår överlevnad eller för att få en extra inkomst längre.

Men åter till att slöjda offentligt.

Som antagligen många fler märkt så blir man automatiskt en angelägenhet för hela omgivningen om man ger sig på någon slöjdaktivitet i vad som kan kallas ett offentligt rum. I mitt fall handlar det oftast om att jag stickar så fort jag får tid, var jag än är. Att sticka saker tar sin tid, även när man övat upp hastigheten, så varför slösa bort tid på att sitta och göra ingenting när man kan sticka ett varv eller två?

Så, jag bär för det mesta med mig en stickning vart jag än går. Om jag åker någon längre sträcka och inte kör själv, utmärkt sticktillfälle. I fikarummet mellan lektioner när jag arbetar som lärarvikarie, utmärkt sticktillfälle. Under lunchrasten oavsett vilket jobb jag befinner mig på(jag kan ju inte stoppa in mat i 45 minuter i sträck, däremot går sticka och prata samtidigt alldeles utmärkt). En stickning är perfekt, tar liten plats, går fort att både sätta sig in i eller lägga ifrån sig och är lätt att bära med sig.

Ja, jag sticker ut. I dagens fikarum är det inte inga(läs: ingen förutom den där knasiga vikarien vid namn Lillemor) som sitter och stickar. Däremot fick jag efter en sticksession i den lokala skolans lärarrum veta att det inte alls var så ovanligt förut. En av de äldre lärarna berättade att förut, under kanske främst 70- men även 80-tal var det inte alls ovanligt att hon eller någon av hennes kollegor stickade några varv under rasterna.

Men inte nu längre. Vad kan detta vara ett uttryck för? Ett stressigare samhälle, där raster måste användas till att tillföra nödvändig energi, toalettbesök, planera och rusa iväg till nästa pass? (kan vara fallet i skolvärlden) En generationsfråga, där det inte längre är naturligt att man ska sitta med ett handarbete för händerna, både som avslappning och för att utnyttja tiden? Eller helt enkelt mode? Det är föråldrat att sitta med sådant arbete överallt, om man inte är någon slags udda figur.

Men i en miljö där folk förväntar sig att se hantverk, såsom ett friluftsmuseum?

Det är extra spännande att sysselsätta sig med slöjdande i en sådan 1800-talsmiljö som Gammlia erbjuder. Dels för att försöka väcka lite liv i den, de som levde i dessa byggnader hade ju trots allt något för händerna största delen av tiden. Dels i undervisningssyfte.

Jag tycker att man även i detta sammanhang blir betraktad som lite av en exotisk fågel. Dels är man ovanligt klädd (som på 1850-60-tal, det vill säga särk, kjol, liv, förkläde och hilka). Dels håller man på med spännande, och ofta inte så vanliga slöjdaktiviteter.

All slöjd är tacksam att arbeta med, men tacksammast är nog ändå ullen. Det går att låta både barn och vuxna prova på att karda och kanske till och med spinna lite på slända. Men mest aha-effekt hos besökaren haar nog ändå spinnrocken.

Har spinnrocken idag förpassats till att mestadels vara ett prydnadsföremål? Jag misstänker nästan det. Att sitta och spinna är den mest tacksamma syssla man kan göra om man vill starta ett samtal med besökaren. Man jobbar med en stor tydlig ”maskin” och det är något som snurrar och ser spännande ut!

14 juni var det den Internationella sticka offentligt-dagen. Själv tycker jag att alla vi som slöjdar borde gripa tillfället så ofta vi kan att slöjda offentligt. Inte enbart inför en bestämd publik, vilket är fallet på ett friluftsmuseum, utan överhuvudtaget. Genom att visa på att slöjd inte är något stort och komplicerat, som måste kräva stort utrymme, många redskap och gott om tid kanske vi alltid kan locka några fler. 

Vad är egentligen slöjd? Är det allt sådant som görs med handkraft, i liten skala och där man ofta försöker lyfta fram en personlig stil? Eller är det begränsat till en liten lista av godkända tekniker och material?

Wikipedia definierar slöjd så här:

”Ordet slöjd kommer från det gamla ordet ”slug”.

Slöjd har använts som begrepp för all slags tillverkning av manufaktur, inklusive rent handarbete. Idag används begreppet för hantverk som utförs för husbehov, rekreation, avsalu eller något annat icke yrkesmässigt syfte. I förra seklets början användes begreppet konstslöjd för det vi idag kallar konsthantverk eller industriformgivning. Slöjdens råvaror är textil, trä, metall etc.

Slöjd är också ett skolämne.”

När Hemslöjdsföreningen bildades för ungefär 100 år sedan förfasades man över de halvfabrikat som började finnas att tillgå. Färdigritade broderier och liknande, vilka saknade både klass, kunskap och tradition. Även virkning har som jag förstått fått sig sina slängar och inte ansetts vara ett riktigt hantverk, mycket beroende på att det är en så pass ny teknik som tillkom och blev populär först under 1900-talet. Men är det någon som reflekterar över det idag?

Men varför denna undran om vad som egentligen är slöjd? Anledningen är att jag har fastnat för vad som skulle kunna kallas en trend. Nämligen scrapbooking och kortmakeri. För er som inte är insatta så innebär scrapbooking i sin grundform att man gör extra genomtänkta fotoalbum. Papper i alla tänkbara färger och mönster, blommor, band, allt mellan himmel och jord kan användas som dekorationer.

Vad är då problemet? Jo attityden som man lätt möts av om man berättar att man håller på med denna aktivitet. ”Jaså, du klipper och klistrar” ”jaha, sånt där pyssel”. Tyvärr är det vad många intresserade av scrapbooking och kortmakeri bemöts av. Deras kreativa utlopp degraderas till något slags dagispyssel. Jag antar att det är en statusfråga, där scrapbooking som en nästan enbart kvinnlig aktivitet i kombination med att det är ett relativt nytt fenomen i sverige gör att detta blir en lågstatushobby.

Men vad skiljer egentligen scrapbooking från det traditionella slöjdandet? Precis som slöjdande i trä eller textila material handlar det om en känsla för form, färg, struktur, material och även teknik. Givetvis skiljer det tekniska kunnandet sig åt, precis som inom det vi brukar benämna som slöjd. Men det finns också de som verkligen tänjer på gränserna och utmanar både sitt eget tekniska kunnande och materialen. Några bra exempel på detta är enligt mig Dr Nina och Muhren.  

Ska vi fixera oss vid material eller den skapande processen, kreativitet och upptäckarlust när vi definierar slöjd och hantverk? Ja, papper och dekorationer köps ofta färdiga, men är det någon som ifrågasätter en tröjas äkthet om den som stickat den köpt garnet istället för att ha spunnit det själv? Är det mer slöjdande att utgå ifrån ett färdigt mönster och ett färdigt garn än att utgå från en rad olika icke-slöjdtraditionsmaterial och sedan skapa fritt?

Jag tror att slöjden ständigt förändras. Den ser annorlunda ut idag än för 100 år, 50 år, ja kanske bara 20 år sen. Liksom vi har omdefinierat virkning måste vi kanske även omdefiniera de nya skapartrenderna som kommer. Även om man med jämna mellanrum läser hur slöjdandet håller på att då ut hos yngre så tror jag inte på det. Behovet att skapa finns fortfarande kvar, men jag tror att det ofta tar sig andra former än den traditionella mjuk- eller hårdslöjden.

Vad vill jag med detta inlägg? Kanske helt enkelt berätta om kreativitet i material som kanske inte alltid är en självklarhet  för såna som mig som slöjdar i traditionella material, men som kan ge fantastiska utlopp för kreativiteten och skaparlusten. Kanske vill jag ifrågasätta om slöjd handlar om bestämda material eller om skaparglädje. Var går gränserna?

Vad säger du som läser det här? Kommentera gärna! Här, på min personliga blogg www.rosenvanten.blogspot.com eller maila mig på info@limmo-design.se

Dagens tips: Whitesnake är den ultimata musiken att knyppla till!(även om mina kurskamrater inte höll med) Speciellt om man knypplar ett armband i svart sytråd och silvertråd.

Ja, det är väl egentligen ganska lämpligt att den var igår så jag kan skriva om den med tanke på att jag är utvald att blogga på grund av att jag jobbar som stugvärd på friluftsmuseet Gammlia. En viktig del av det arbetet för mig är förutom att guida och berätta om byggnader och människors liv i Västerbotten för 150 år sedan också hantverket och det praktiska arbetet. Genom att vi stugvärdar utför praktiskt arbete, såsom matlagning och slöjd, i den miljö som Gammlia erbjuder hjälper vi också till att ge den lite mer liv.

Igår, söndag 17 augusti, var det alltså Får och getdagen. Många glada och positiva besökare, givetvis ett gäng får (geten var tyvärr frånvarande), vallhundar, grillat lamm, marknad med ull- och linprodukter, vävförening, dräktparad och mycket annat skoj.

Själv var jag ansvarig för en ullverkstad för både stora och små, ett experiment för i år som föll mycket väl ut. Vem blir inte alldeles varm och glad inuti när folk strömmar till med ulltussar de fått vid fårklippningen och vill lära sig karda, tova eller kanske till och med spinna med slända? Tala om att få möjlighet att tydliggöra den process som krävs för att framställa en färdig textil produkt!

Slöjdintresset hos den stora massan är inte dött, det finns där nånstans där långt inne även om jag tycker man med jämna mellanrum hör de som hojtar om att unga människor inte slöjdar längre. Det finns åtminstone ett intresse, men det är inte något som de flesta gör varje dag. Kanske tar slöjd sig annorlunda former idag än vad det gjorde förut? Kanske är det inte längre detsamma som den traditionella slöjden? Jag får be om att återkomma i den frågan.

Tyvärr hann jag inte ta några bilder. Det var min ambition men tiden flyger så lätt iväg när man har roligt. Men läs gärna Veronicas artikel om Får- och getdagen som du hittar här!

I år kommer Gammlia vara öppet augusti ut, med öppettiden 12-16, och fortsatt öppettid alla helger i september.

Mig kan man idag hitta i vävstolen i Wallmarksgården. Kika gärna förbi, diskutera hantverk, gamla byggnader eller historiesyn, prova att karda eller bara prata bort en stund.