Hej,

Denna vecka är det jag, Sandra Talving, som gästbloggar här på kravallslöjd – jättekul!

För att berätta lite snabbt om mig så är jag en tjej på snart 25 år som sen ett par år tillbaka är boendes i Göteborg. Född i Eskilstuna.
Här bor jag med min pojkvän och katt och jobbar heltid på passup ab – trivs som fisken i vattnet men – jag har ett stort intresse som fyller resten av min tid på dygnet.. Pärlplattor.
Denna vecka kommer vara ägnad i plastpärlornas namn, under mitt alias – Sandrymeow.

Det hela började med att jag, boendes i Torshälla utanför Eskilstuna fyllde 19 år -hösten 2007 och fick ett pärlplattekit av min kära vän David. Ni vet de kiten man kanske vanligtvis köper till 10-åringar. Format som en ponny med exakt antal pärlor, den fick jag!

Pärlplattor var inte någonting jag, eller vanligtvis andra heller, sysslat med sen under en lång tid tillbaka, så började jag googla efter andra mönster att göra på fri hand och hittade en helt ny, för mig, orörd värld.

Eftersom jag precis slutat gymnasiet fick min då, lite understimulerade hjärna, plötsligt någonting nytt efter sig. Det hela eskalerade till hög nivå. All ledig tid spenderades framför pärlorna och helt plötsligt var hela mitt källarrum på ca 25 kvm, fyllt av pärlplattor i form utav Super Mario, Sonic, Spiderman och massa andra superhjältar. Jag blev pärltjejen.

I januari året därefter flyttade jag till Göteborg efter att ha kommit in på en Fotoutbildning – på två år.
Boendet blev, som precis för många andra, väldigt ostabilt i början. Jag hoppade från soffor till lägenheter med kort hyresperiod.. Tills jag hittade en stor lägenhet i Majorna som jag delade med en annan tjej. Här fick jag mitt egna rum och kunde stabilisera mig.
Pluggandet gick utmärkt och vardagen rullade på bra. Jag höll helt enkelt mina två stora intressen, fotografi och pärlplattor under fokus dagligen. Pyntade väldigt gärna mitt rum med pärlplattorna uppåt väggarna – nästan lite som att man kunde missta det för ett pojkrum, som någon en gång sa till mig.

Under det sista året jag pluggade, då vi hade praktikperiod, passade jag på att åka till New York som fotoassisten. Det kan ha vart mitt livs bästa beslut. Jag bodde där tillsammans med en annan klasskompis och hennes tjej i 2 månader och fick verkligen se insidan av storstaden. Som både turist och fotoelev hade jag väldigt mycket bilder med mig hem, efter resan.

Fotoutbildningen avslutades under hösten 2009 med ett slutarbete. Efter mycket om och men med tankar både högt och lågt bestämde jag mig för att göra någonting vågat, som ingen annan gjort tidigare och åter igen binda samman mina två stora intressen – pärlorna och fotografi. Sagt och gjort tog jag en bild från min resa och pärlade en tavla med ca 29 460 pärlor och 25 olika nyanser. Här under finner ni en liten artikel från en Eskilstunabaserad tidning som skrev en liten artikel om mig efter att tavlan var klar.
http://folket.se/nyheter/eskilstuna/1.503691?m=print

Jag bifogar lite blandade bilder från förr och fortsätter berätta historien om Sandrymeow imorgon.

Godnatt!

Nu klär jag hatten med fodertyg på insidan, i det här fallet blev det svart halvblank satin från en blus som jag tröttnat på.

På utsidan blev det den gröna (svindyra) sammeten med en lyster som gör att den ser nästan svart ut i vissa ljus. Över ”skarven” fäster jag ett band, och sen är det bara att dekorera hatten. Men först provar jag den och ser var på huvudet jag vill ha den, och var dekorationerna ska sitta för att det ska se snyggt ut från alla vinklar.

Den här hatten ska som sagt sitta ganska långt bak på huvudet, så dekorationen måste sitta så att den syns även framifrån.

Jag sydde en liten rosett av ett antikt, styvt flor i vårgrönt som jag köpte på en loppmarknad i New York. Paljettblomman är också från New York, köpt i en butik för karnevalsdräkter. Tillsammans tillför de lite flärd till den stilfulla sammeten, så att hatten kan användas både vinter, vår och höst, och både utomhus och inomhus.

Nu är hatten nästan färdig, det enda som saknas är fästanordningen, som får hatten att sitta fast på huvudet. I sista delen av ”En hatt blir till” ska jag visa några metoder för att få hatten att sitta på plats.

Det är mer och mer sällan som situationerna jag befinner mig i är nya men nu sitter jag lite oförutsägbart och nytt på ett café i Uppsala och skriver. Det har hänt att jag har försökt att brodera på caféer och tänkt att det vore ett sätt att både vara samtidigt i arbetet och i världen, inte ofta men som ett tänkt regelbundet inslag. För att då låta någonting oförutsägbart hända så som det ibland händer på resor, att man släpper kontrollen, har någonting öppet i hållningen, i uttrycket och utan att man egentligen aktivt strävar efter det bjuder in till samtal, sådana som jag ibland infogat i bilder jag arbetat med på indirekta sätt. När jag försökt upprätta det här mer i vardagen har försöken alltid utmynnat i en känsla av meningslöshet, pliktskyldighet emot mitt beslut och emot situationen och föreställningen om att det skulle kunna leda till någonting främjande. Jag har stannat kvar ett visst antal timmar, arbetat utan inlevelse och distraherats av min omgivning, aldrig lyckats bygga upp något tillstånd av arbetssituation och inte heller hamnat i något tänkt oförutsägbart samtal som i Belfast en gång när en gerillasoldat satte sig bredvid mig och berättade om krigets hemligare värld, eller de gånger man har fått sammanhängande livsberättelser med konsekvenser och slutsatser.

Arbetet verkar mest lämpat för mer slutna miljöer, som i ateljén i en känsla av bunker utan fönster mot något utomhusrum. Jag tänkte därför att det vore intressant att prova platsen café för att skiva. Kanske lämpar det sig bättre eftersom man inte är lika beroende av rumslighet när arbetet sker på en begränsad yta av dator. Kanske handlar det också om ansvaret inför de broderade arbetena, att inte ta ut dem allt för mycket utanför sina sammanhang på offentliga platser innan jag vet att jag tänker gott om dem. På bussar, tåg och allmänna platser av olika slag broderar jag nu alltid tak eller grenar till träd som inte har mycket personlighet och laddning för mig i sig själva för att inte hamna i en situation av samtal med någon som rör sig i samma miljö som vill berätta om den senaste julduken, någonting jag uppskattade innan jag insåg hur ofta det skulle komma att hända. Att vara på ett café nu känns riktigt, jag upplever musiken som noggrant vald och den amerikanska familjen som verkar inneha caféet sprider en positiv stämning av entreprenörskap, omsorg och möjlighet. Samtidigt får jag känna mig som om jag är i Amsterdam om jag vill, i New York eller i påhittad stad för åter göra mig mättad på min numera begränsade men ändå återkommande reslust.

Söndag och nyss hemkommen från skolan. Längtar efter ledighet, det har varit mycket ett tag nu, för att skapa och vara kreativ måste man också andas in, jag ska planera in några sådana dagar snart; åka till skogen, gå på loppis och göra nästan ingenting.

Jag vill tack för mig och avsluta med en av mina favoritbilder, jag tog den för ca ett år sedan på The Metropolitan Museum of Art i New York och den väcker mycket tankar och inspiration hos mig.

Jag kommer fortsätta skriva sporadiskt på: http://underminhud.blogspot.com/ och min hemsida är: www.jessicajohannesson.se

27 mars till 25 april ställer jag ut på Nääs konsthantverk. Mycket välkomna!

Tack för mig!

Jessica