I helgen invigdes Västerbottens museums nya utställning Textil och jag var där. Eller jag var inte bara där utan jag presenterade utställningen tillsammans med Röda Korsets Josefin Holmgren. Prima fint. Det är mig ni ser stå vid sidan av och i den blommiga klänningen sydd av påslakarn.

Utställningen innehåller de mest fantastiska alster, här är en hylla full med skaparglädje. Accessoarer, kläder, tyger, till och med en hatt från medeltiden. Utställningen har allt och den kommer bytas ut med jämna mellanrum. Museets textilmagasin är rikt och allt förtjänas att visas upp.

Se bara på de här tygerna. Färgerna, mönster, ja en skatt helt enkelt. Självklart har även Västerbottens läns hemslöjdsförening varit med och bidragit med några skatter. Jag hade själv äran att placera in dem i hyllan.

Utställningen rymmer även en ateljédel med ett höj och sänkbart arbetsbord för 16 personer. Här kan vi alltså sitta tillsammans och skapa. På pelaren ser ni Kravallslöjds bidrag till utställningen, en rya som alla kan vara med att bidra till med sina avlagda och omaka strumpor. Min yngsta unge knöt dit minst 10 st par under kvällen.

Finns viljan att brodera men saknas idéer på vad går det bra att fortsätta på museets rockar som PUNKSLÖJD har inspirationsbroderat på. Utställningen uppmuntrar alltså till att våga prova och göra eget. En spännande utställning helt enkelt. Hillevi Wadensten och Eva Hellerquist har tillsammans med sitt team gjort ett fantastiskt arbete. Eloge!

Om ni skulle ha vägarna förbi Umeå är Västerbottens Museum ett måste! Och du kan själv lämna dina spår där. Verkligen kul. Jag och ungen har redan lämnat våra, visst gör ni det också?

Vill ni ser fler bilder och läsa lite mer om vad som sas på presentationen kan ni kika in till PUNKSLÖJD.

Välkomna in i ateljén. Här ser ni materialhyllan längst hela väggen som rymmer tyger, papper, kritor, mönster, inspirationsböcker, garner, ja allt som behövs för att skapa. Framför hyllan finns en liten fåtölj som passar utmärkt för eftertanke, en kopp te eller handarbete. Den fungerar även att luta yogamattan mot. På staffliet har jag kvar akryltavlan jag målade till projektet #24hkonst som jag deltog i tillsammans med tre andra konstnärer. Sybordet rymmer tre maskiner med anrika åldrar.

 Jag gillar äldre maskiner med ordentlig mekanik som jag kan reparera själv (om det behövs). Jag syr med två olika Husqvarna i olika årgångare, den ena lite mer modern för mönstersömmar. Overlocken är en Toyota som en vän till mig inhandlade för en spottstyver på loppis. Den kom i ett paket från Örebro utan knivar och med hemmabyggd trådhållare. Jag lämnade in den och fick nya knivar och nu går den som smort.

 Den rosa stolen blev min för en tjuga och den påminner massor om min ljusblå stol jag hade som barn. Men den satt jag sönder för något år sen. Hyllorna bakom skrivbordet har min mammas man fyndat i lägenhetsutrensningar, det är jag väldigt glad för. När jag får en större ateljé tänker jag att jag behöver överskåp också.

Ovanför fönstret har jag min ”skyddsuperhjälte”, en modernare form av skyddsängel kan vi säga. Det är Rebecka som gjorde den under vår textilutbildning på Dalkarlså folkhögskola och jag blev den lyckliga som fick med den hem.
Eftersom ateljén är rätt liten får strykbordet även agera ritbord och det funkar.

Så, nu har vi gått varvet runt. Utanför dörren i hallen har vi i kollektivet ställt upp våra alster. Lite som en butik och nån gång ibland slinker det in en kund som får med sig något närproducerat hem. Inte dumt inte. Men visst är det dags att klä hallen i vårskrud? Det kanske får bli helgens projekt?

Ordet slöjd kommer från fornsvenska slöghþ,[1] motsvarande adjektivet slögher, ’slug, skicklig, händig, konstfärdig’
Det är något jag aldrig reflekterar över.
Men som kommit att betyda väldigt mycket för mig.

Att kunna ta hand om sig själv, skapar makt genom att inte vara beroende av pengar och behöva köpa allt. Detta har varit en otrolig viktig insikt för mig.

Detta år har jag medverkat i ”Slöjdinkubatorn” som är i samarbete med Nämnden för Hemslöjdsfrågor och Tillväxtverket.

Att vara så närvarande i alla led i framtagningen av ett objekt är nått vi annars inte alltid har möjlighet att vara. Vi bakar sällan vårat bröd där vi inser hur lång tid det tar och att det skapas ur olika ingredienser från naturen. Att själv tex. få gå ut i naturen, välja sitt träd, kapa sin gren och tälja sin sked. För att man behöver den för att äta. Man har lagt tid på att skapa den och inser den tid, kraft och resurs som behövts för att ta fram den. Därför laddar man den även med ett affektions värde och kanske man inte väljer att slänga den i första taget. Att inse det förloppet i en produkts tillkomst är något många lever långt ifrån. Att bara kunna gå ut och köpa på sig den snyggaste senaste skeden för att man känner ett behov att köpa en ny, är något vi verkligen måste börja fundera kring.

Att vi inte inser var saker och ting kommer ifrån och vilka resurser som krävts för att ta fram det är något jag märkt att jag behandlat genom vall av mina material. Att mina senaste stolar varit i lammskinspäls, strutsskinn och fiskläder är inte ren slump. De har de eftertraktade strukturer som jag tycker är magnifika och vackra. De känns för mig spännande, oväntade och exotiska. Det är visserligen material från svenska gårdsstrutsar som garvats på Tärnsö och eklogiskta framtagna läder och skinn från Island. Det val av materialen kommunicerar är härkomst. Att tydligt påvisa var materialet har kommit ifrån och de resurser som behövts för att skapa objektet. Att skapa en stol med håren från lammet som sitter kvar eller där strutsslädrets hårsäckar tydligt syns och skapar mönster talar om att där satt dess fjädrar är något som känns viktigt för mig för att skapa en dialog kring. Just hur vi förbrukar naturen kring oss.

Jag jobbar som skulptör. Och är sårbar.

P4 Stockholm om djuren (nytt fönster)

Mitt öde ligger i min publiks händer. I deras ögon och förnimmelser. Och jag gillar det. Där du plötsligt dalar i intresse hos sin publik, för det kommer du göra, är det detta som gör dig återupptäcksvärd för nästnästa generations hipster.

Om jag gillas om hundra år spelar mig egentligen ingen roll. För så länge jag är kommer jag att skapa.

Klicka på länken ovan så kan du lyssna på radioreportaget P4 Stockholm gjorde om min separata utställning på Naturhistoriska riksmuseet, som pågick juni 2013-januari 2014.

Hej!! I det här inlägget har vi temat – trumvirvel – hårda material. Jo, jo. Till exempel gör vi de flesta av våra smycken i hårda material. I detta fall någon form av plast. Obs! Saxen kan röra på sig!!! Dock funkar den inte så bra till att just klippa saker med, men den är fin runt halsen
(Emelie är kreatören)

Ibland kan det vara svårt att sitta hemma på sin kammare och skapa i hårda material, vissa är ju så hårda att det behövs såg, och hyvel  och så bor en i en liten lägenhet där sådana grejer inte får plats. Då är det tur att det finns skolor (och såklart andra ställen också). På en skola vid namn Grimslövs folkhögskola har jag (Ida) lyckats med att få fram den här pallen.

Vid första anblick kan den se ut som en helt vanlig pall, men tittar en närmare, så visar det sig snart att en av ribborna på sitsen går att dra ut.

Och där inunder döljer sig ett lönnfack!

Lönnfack och hemligheter tycker jag är väldigt fantasieggande, skulle helst ha det bakom varje tavla eller i varje sits. Själva pallen är gjord på ett träslag som börjar på ”a”, men just nu kan jag för mitt liv inte kommer på om det var ask eller alm eller något helt annat.

Luffarslöjd är en kul teknik, som en kan hitta mängder av tips om på Internet. Det kan ju krävas en skvätt tålamod och ganska hård hud, eftersom ståltråden alltid tycks riva sönder ens fingrar. Här är en jätteliten visp som Emelie gjort!

Jag (Emelie) har aldrig varit särskilt förtjust i hårda material. Eller har jag det? Jag gillar att hårda material erbjuder ett vanligtvis mer beständigt och rejält resultat, men surar lite över att många av de tekniker jag skulle vilja använda kräver en verkstad med riktiga verktyg. Jag är dock ett stort Harry Potter-fan, och tillverkade halsbandet nedan av lite olika metallbitar och –former jag hade liggandes.
Deathly Hallows-symbolen har jag även tatuerad på armen…ja ni vet, ibland kan en faktiskt inte motivera varför en ska hejda sig.

Dt här ringarna är gjorda i betong.

Det var ett experiment för att se om det fungerade att göra smycken i materialet. Så långt som jag (Ida) kom just den gången, kan jag säga att det inte var den mest lyckade ringarna någonsin, men ni ska veta att det var  kul att blanda betong i en gammal köksassistent och sen vänta, för att se om det blev något att ha. En mycket god sak som kom ur betongexpermentet var dock ringarna i trä här, som gjordes i första hand för att kunna gjutas av i formar, som cementen skulle hällas i. Det visade sig dock att  dessa ringar, gjorda av bland annat en gammal teaktröskel (obs! I övrigt inte ett material att sukta efter!) var den verkliga skatten. Kan utan att ljuga säga att ringarna får se världen från min hand fem av sju dagar i veckan. Dock inte alla på en gång. Jag kan ha lite svårt att begränsa mig ibland, när något är fruktansvärt roligt att göra, är det lätt att det blir närmare tjugofem stycken på en gång.

Hej!

Gårdagen spenderades med en fri textilworkshop. Sofie påbörjade en Slöjd Deluxebonad från en broderad löpare. Malins tal på galan gick riktigt bra. Vi hoppas att ni fick en mysig Earth Hour och en helg med mycket solenergi!

Vi kom in i projektet Slöjd Deluxe som glada amatörer, men har med tiden blivit klokare servicedesigners och fått ett djupare intresse för slöjd. Det har varit väldigt kul att arbeta med olika proffs i slöjdvärlden. På Slöjd Deluxe har amatörer och proffs slöjdat tillsammans, resultatet har inte spelat så stor roll, utan mer vägen dit. Många har upplevt slöjdens meditativa kraft och förstått hur mycket tid slöjdandet tar och har därför fått ny respekt och större förståelse. Vi har lärt oss att platsen för kreativa workshops måste vara tillgänglig och öppen. Det är en fördel att dra nytta av ett kafés stämning och kundkrets. Det har slöjdats i gummi, trä, textil, papper och metall. Vi är nöjda med bredden men har märkt att det blir extra roligt att skapa tillsammans utanför gränserna. En favorit under året var en workshop där innerslangar från däck återvanns. Det visade sig att det kunde bli både aftonväskor och ljusstakar av materialet. En annan favorit var det nyligen genomförda “Ta i trä” där samtliga deltagare gick loss på ett par stolar. Resultatet blev spännande och vackert!  Vår vision är att ett ökat samarbete och en förståelse för bredden i design och slöjd, helt klart främjar en hållbar utveckling.

Service och tjänster är ett designområde som blir mer och mer aktuellt i vårt samhälle. Design kan vara så mycket mer än snygga former och trendiga färger. Framtiden kommer att handla mer om att låta olika delar mötas, istället för att skapa nya produkter. Servicedesign handlar om att skapa tjänster. Det läggs mycket fokus på kundperspektiv och man involverar användarna redan under designprocessen. Vi tilltalas av detta arbetssätt och har försökt att tillämpa det i Slöjd Deluxe. Till sommaren avslutar vi vår utbildning och får en kandidatexamen i design. Slöjdbaren har snart funnits i ett år och vi funderar nu på vidareutveckling och nya platser. Kanske har du tips på en ny plats för Slöjd Deluxe?

Följ gärna med på vår fortsatta resa!

/Malin & Sofie

Slöjd Deluxe Hemsida

Slöjd Deluxe Facebook

Slöjd Deluxe Instagram: #slojddeluxe

Sofie Engström Löf: frulovdesign@gmail.com

Malin Hultman

Idag förbereder vi vår kommande workshop. Vi kallar den “Tryck och sy med Slöjd Deluxe”. Vi flyttar tillfälligt in i affärshuset Linnégallerian i centrala Växjö. Materialet köper vi på second hand. Vi är på jakt efter lakan, broderier och annat där man kan lägga till och ta i från. Lämna ditt avtryck genom mönsterrapport, färg eller nål och tråd. Vi ser framför oss storskaliga tryck och roliga broderier. Den enklaste formen blir snabbt effektfull i upprepning. Vi trycker med t.ex. potatis, gamla nylonstrumpor och annat vi har omkring oss. Det är intressant hur man kan se på material och skräp med nya ögon, “kan jag trycka med detta, vilket avtryck lämnar det”?

Slöjd har traditionellt handlat om att vara slug och att ta till vara på det vi har omkring oss. Det är också värden som hör hemma i en hållbar utveckling. För oss är slöjd även ett sätt att uttrycka sig och kommunicera. Vi vill lyfta fram dessa aspekter. Vi hoppas på en blandad och engagerad grupp slöjdare imorgon! På kvällen kommer vi att delta på Earth Weeks avslutning, fylld av “miljöglamour”. Malin kommer att vara talare och berätta om sina gröna visioner. Mer om detta senare! Idag är det en solig dag i Växjö. Vi uttnyttjar detta med att gå ut och affischera.

Trevlig helg!

Malin & Sofie

Idag vill vi ge utrymmet till vår kompis Sandra. Hon har varit en inspiration för Slöjd Deluxe och arbetar med slöjd på ett utforskande intressant sätt.

Ett experimenterande slöjd-/designprojekt

Vem har sagt att man inte kan knyppla i kabel? Under ett designprojekt, med slöjd som utgångspunkt, så ville jag arbeta med knyppling i nya material. Genom det ville jag försöka skapa en länk mellan design- och slöjdvärlden och påverka knypplingens status. För att kunna knyppla i nya material behövde jag skapa mina egna verktyg, för att t ex en vanlig knyppeldyna skulle inte kunna fungera i mitt projekt. Som lärobok använde jag Sally Johansons bok Knyppling. Där fanns den enklaste övningsspetsen som hette Udd och Stad, mellanspets. Den var symmetrisk på båda sidor, därför kändes den också passande för att så småningom bli skapad i kabel. Även om det var den enklaste spetsen, så var det ändå svårt i början, tog ett tag innan jag ens förstod instruktionerna. Och eftersom jag aldrig hade knypplat förut, så började jag testerna i garn. Detta för att sedan pröva en tunn, blå, lite mjukare kabel.

Men så småningom gick det! Det blev inte så jämnt, men jag fick till tekniken! Ändrade avståndet mellan nålarna, i det här fallet, dyckert, för att få ett bättre resultat. Jag tyckte att kablarna gav ett spännande uttryck och att man verkligen såg korsningarna och vridningarna i tråden på ett intressant sätt. Men ville ändå pröva en annan slags kablar i regnbågens färger. De visade sig vara ett alldeles för styvt material. Det gav ett slarvigt uttryck och det slöjdmässiga tappades bort.

Så jag bytte tillbaka till det andra materialet. En grön tråd fick vara med och visa vägen, som jag vill se det. Det gav ett spännande uttryck och jag satsade på att arbeta vidare med det med en röd variant.

Jag ville förstärka känslan av att slöjden slår sig fri ur elektroniken och bryter sig fram ut ur sitt skal. Som att sladden till en pryl öppnar sig och visar sitt blommande inre – knypplingen. Jag fick tillgång till ett rum med elektronikskrot och hittade där massa spännande saker. Jag ville använda tangentbord, för de ger sladden en chans att synas väl och tangenternas knappande kan relatera till musik.

Det rytmiska knypplande förde också tankarna till musik, enligt mig. Jag ville experimentera med detta och skapa en film. För att förstärna knypplingsrörelsen så fick varje knyppelpinne representera en ton. Genom korsningar och vridningar med pinnarna skapas så en melodi. Jag tecknade ned pinnarnas rörelser och då skrevs en melodi baserad på en tolvtonig skala (jag hade tolv knyppelpinnar)

Melodin bygger på en kromatisk skala med tolv toner och halvtoner. Den spelades in på ett elpiano med ett metalliskt, xylofonliknande ljud. Jag tycker ljudet relaterar till den meditativa knyppelrörelsen och till kablarnas metalliska inre. Filmen visar när jag börjar knyppla de blå och gröna kablarna. Med filmen föll projektet på plats. I den får jag visa själva tillverkningen/slöjdandet som vilket är lika viktigt (om inte viktigare) än själva resultatet i detta projekt.
Enjoy!

Sandra Kipper

Ja självklart, skulle jag vilja säga nu när tanken väckts. Men jag återkommer mer om detta lite senare här längre ner.

Som designstudent måste man ibland redovisa sina projekt genom så kallade delgenomgångar, för att samtliga lärare, handledare och medstudenter ska få kunna komma med konstruktiv feedback. Idag har varit en sådan dag och trots att projekten rör alltifrån scenografi via grafisk hållbarhetskommunikation, kartografi och vad som gömmer sig under ytan i våra hav till tillgänglighet i samhället för folk med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, så kände jag mig vid dagens slut väldigt inspirerad av de andras arbeten och ser nu många möjligheter till korsbefruktning.

För många hippa designers idag är också slöjden (både det som gjorts/görs och sättet det görs på) en sådan källa till korsbefruktning. Slöjd liksom design ska väl kan också användas för att kommunicera värden om hållbarhet och genus, för att ge några exempel, och för fungera som samhällskritik samt vara till för ren njutnings skull.

Så vad händer då om man korsbefruktar slöjd med något samhällsproblem såsom överkonsumtionen av godis, kan man då säga något effektivt om det genom att t.ex. använda sig av godis som slöjdmaterial för att belysa det? Mycket smågodis är väldigt formfast och kommer i starka (självklart högst artificiella) kulörer och det är lätt att föreställa sig dess dekorativa aspekter om man tar det ur sitt sammanhang för att bygga roliga ljusstakar, skapa vackra smycken eller något helt annat. Generellt sett så uppfattas godis som något festligt, sött och gott om än inte så nyttigt, men vad skulle det väcka för associationer om man använde det som material i en produkt? Skulle det ge mersmak eller avsmak? Personligen tror jag att det handlar om hur produkten formges, vilket uttryck den får.

Sött,syrligt eller kanske rent av salt? Oavsett det och oavsett dessa teoretiskt filosofiska reflektioner, så är iallafall jag sugen på att testa nu!

Ha det sött så ses vi snart!

/Sofie

 Hej!

Dagen har bestått av deadlines på designprogrammet och utställningsbyggande i en galet härlig mix, precis sådär som det blir ibland när ens fritid blir en aning väl slöjdintensiv. Stärkta av den näst intill euforiska känsla som vi landade i efter gårdagens workshop ”Ta i trä”, så har vi ändå lyckats ta oss igenom dagen. Vi känner oss nu som stolta utställare tack vare alla de härliga slöjdare som deltog igår. Verken finns utställda på stadsbiblioteket i Växjö.

Uppropet inför workshopen var att reclaima möblemanget. Inspirationen kommer ifrån graffitislöjd och att förändra rummet. Sofie som ledde workshopen (Malin var kvällens fotograf) instruerade deltagarna att ”ni får helt fria händer att ta er an stolarna, så länge som åtminstone en av stolarna fortfarande känns igen som stol efteråt och ni är rädda om er”. Vi hade tankar om att dekonstruera, lägga till och dra i från med mer eller mindre traditionella metoder och material.Stolarna som var köpta på Second Hand kläddes med virkade delar, fick ben utbytta och sitsen målad, bland annat! Tanken var att bara göra vad man kände för, utan någon speciell tanke. Med olika slöjdtekniker och material var det helt fritt skapande.

I början var vissa av deltagarna lite avvaktande men tills slut stod alla deltagarna runt stolarna och borrade och målade. Ingenting var heligt.  Vi var särskilt nöjda med att det var deltagare i alla åldrar samt att alla arbetade mot och med ett gemensamt mål. Vi hade olika knivar,spikar och sågar till hands men eftersom hammare saknades tog vi till olika ljuslyktor att banka med, med ett lyckat resultat. Stämningen var härlig och den känslan lyckas stolarna förmedla även på sin nuvarande plats på utställningen. Förhoppningen är att stolarna/verken ska representera det som Slöjd Deluxe står för i form av slöjdande under avslappnade former, hållbarhetsengagemang och personliga uttryck.

Kolla gärna in vår Facebooksida för mer bilder!

Sofie & Malin