Efter mycket blod, svett,  tårar, sågspån, gardiner och allt annat så blev det färdigt till slut! Tack vare alla fantastiska elever och inte minst kollegor som jobbat intensivt för att detta skulle ros i land. Hela dagen idag så har vi monterat och borrat och inte minst städat. Det kan bli ganska stökigt när 130 personer håller på samtidigt… Vi avslutade hela veckan med mingel  där bubbel  och pinnar ingick. Nästa vecka kommer att bli helt teoretisk  så det känns väldigt bra att ha den här veckan med sig!

Ninas café i Stenungsund är en riktig pärla. Ett café i sann 50-tals anda. Normalt har de öppet mellan 07 – 14 men idag är det öppet under hela ”kulturnatta”. Fast det kallas inte kulturnatta i år, utan det är bara ett antal utställningar som går av stapeln på samma dag och samma tid som det skulle ha varit kulturnatta… Verkar det konstigt? Jag håller med.

Men vi blev väldigt nöjda med vår utställning! Och jag har siktat in mig på en räkmacka till kvällsmat. (Jag ska vakta utställningen de sista timmarna.)

Mina hjärtliga änglar. Nåltovade. ;-)

Utmed väggen placerade vi arbeten av näver och trä. Även några ripsdukar och knoparbeten fick plats.

Här hamnade mina tavlor. Nedanför syns mina smycken.

Mössor och ett par vantar av föreningens enda modist, Inger Säterberg.

Tänk att alla påbörjade projekt hann bli klara. Det är inte så vanligt hos mig. Något som däremot är vanligt är att det finns ett helt gäng idéer kvar i skallen…

Idag har jag haft en ledig dag, en skrota-runt-dag. Och, mina ulltavlor är klara!

Ulltavlorna är det roligaste projektet på länge. För ett tag sedan krympte jag några ulltröjor som jag haft som bakgrund och sedan filtat på. Just den här idén har levt i huvudet på mig under lång tid, tröjorna fiskade jag upp ur en klädinsamlingskasse för, hmm, öh, kanske ett år sedan … Känns det igen!? Idén slår ner i huvudet som en blixt och sedan …

Hur som helst så har jag den här gången varit ovanligt grundlig, till och med gjort akvarellskisser när ljungen blommande nere i viken där vi brukar fiska.  Det är verkligen vackert när naturen fylls av ljung!

Idag har jag insett att ljungen hunnit bli brun och naturens färger går mer åt orange … Men, man kan inte tänka på allt, tavlorna ska följa med till utställningen på lördag – nu inramade!

I det här läget innan en utställning infinner sig känslan Tänk om ingen gillar dem!?! och sedan insikten om att jag måste bestämma pris.

Skapandet är det roliga. Men det är bara att erkänna, jag tycker också om att sälja det jag gör. Det har hänt en gång att jag satt ett skyhögt pris för att jag inte vill sälja. Men dessa tavlor vill jag verkligen att någon ska bli kär i och vilja hänga på sin vägg.

Det kreativa med tavlorna är i alla fall klart… priset får värka fram. Sätts troligen på lördag.

Sedan 5 år tillbaka kallar jag mig Ariadne i sticksammanhang. Det var Ariadne som gav Theseus det garnnystan som gjorde att han, genom att följa denna röda tråd, kunde hitta tillbaka ut ur Minotauros’ labyrint. I vintras började jag sticka denna Röda tråd, livets tråd i I-cordteknik och med hemfärgade garner. Tråden har blivit lång mellan 200-300 meter. Har bestämt för att inte mäta, att inte ha kontroll. Att inte ha kontroll över allt får jag jobba mycket med i mitt nya liv. När jag har ställt ut tråden är den vanligaste frågan dock hur lång tid har det tagit och hur lång är den. Ingen frågar hur har du tänkt eller känt när du stickat denna tråd!

Den Röda tråden har blivit antagen till Röhsska muséets Konstslöjdsalong i februari 2011. I år har den varit installerad i Stensjöäng utanför Ryd i Småland i en helt fantastisk moss- och granskog. Att få ställa ut i en skog kändes mycket utmanande men ändå enkelt på något vis.

Tråden är stickad i etapper för att öht kunna hantera den. Den glider in i håligheter, slingrar sig upp i träd och försvinner ibland för att plötsligt dyka upp igen.

Den Röda Tråden installerades sista helgen i augusti på Sofiero utanför Helsingborg på den Stora Trädgårdsfesten. Miljön där är en slottspark och jag lade ut den i en ravin nedför trappor och uppför branter. Framförallt barn tyckte att det var kul att följa den och vid flera tillfällen träffade jag barn som lyfte den med sig och lade om kursen.

Ytterbilderna från Sofiero och den mittersta från hemmet. Installationen hänger nu på tork.

Ska jag vara ärlig så är inte återbruk min starka sida, jag älskar återbrukade saker och imponeras av sådana som kan det men jag vet inte, jag tror att jag gillar nya saker, jag är kanske färgad av det förbrukningssamhälle som vi lever i eller så kanske jag bara är dum. Men ibland så försöker jag i alla fall, som när jag sydde mig en klänning av gamla loppis-slipsar eller när jag stickade en väska i VHS-band eller varför inte den gången då jag stickade något (jag vet ännu inte riktigt vad) av plastpåsar från systembolaget som blev rosa och fint.

Har ni idéer som skulle kunna fungera för mig så att jag kan återbruka lite mer så hör av er för guds skull, jag ledsnar på att bara förbruka.

Här är klänningen av slipsar:

Just nu så pågår också ett stort projekt i vårt hem, jag och min sedan 3 månader tillbaka sambo försöker att få våra hem och våra liv att gå ihop, det är inte alltid det lättaste när man gillar så totalt olika saker + att jag tar upp ett helt rum själv med mina slöjdattiraljer, jag skulle inte vara så nöjd om han skulle få för sig att ta upp ett helt rum med något som inte intresserar mig det minsta.

Denna byrå som jag så fint målade är ett perfekt exempel på en sådan sak som måste kompromissas, jag fick en byrå av hans mamma, jag blev jätteglad, han hatar visst byråer (jag gillar dem och har inte någon som helst förståelse för hans hat) och jag sa; ’jag ska måla den och byta knoppar’ sagt och gjort, jag gjorde det och han blev rätt nöjd, han kanske i och för sig inte våga säga något eftersom jag målat på den aaaaaalldeles själv.

Vi var även på IKEA för att köpa sådant som man behöver som inredning till garderober och taklampor och annat skräp (återigen detta konsumtionssamhälle) och jag tror att det var nära att vi skulle gå varsin väg då eftersom det inte är att leka med.

Allt detta till trots så är jag glad för att han låter mig ha mina böcker i en bokhylla, han låter mig fylla hela förrådet med mina garner och till min förvåning så gick han med på att jag fick ställa upp min vävstol i vårt extrarum. Sådant gör en gammal slöjdtant lycklig ända in i själen.

Med detta inlägg så tackar jag för mig för denna gång och passar på att be om ursäkt för den sporadiska bloggningen, jag kanske återkommer och då ska jag nog vara bättre skulle jag tro. (:

Kärlek

Jag vaknar tidigt, skall egentligen fylla på färgförådet i håret, men jag vill inte väcka huset. Mannen som gör, att jag har möjlighet att leva som jag gör, lönearbeta ca halvtid och ängna mig åt kreativa saker den andra tiden av mitt liv, är värd allt. Ja om jag skulle beskriva honom lite, han är det absolut snällase och omtänksammaste som finns, han försöker  alltid att skapa harmoni runt sig, att bara vara, och sitta tillsammans, att andas i samma andetag, att  få vara delaktig i vardagen, det är han och han är min käresta. lycka lycka.

Sedan har vi de två coolaste katterna, som är en sådan stor glädje, tänker, vart ute å jobbat kallt och vått, kommer hem, parkar bilen och skall gå ut, DÅ rusar det in en kisse springer upp i famnen tassarna på var sida halsen och gosar med nosen i halsgropen, KÄRLEK, fast man vill inte tänka på att denna nos nyligen vart blodig av åkersork, urk

Men nu var det ju inte detta som var stundens tanke, eller var det det? På tal om att vara i nuet…

Jag tänkte skriva lite om hur fantastisk en lördag morgon kan vara, alltså för att inte störa gick jag ut i trädgården, det är brar några grader över 10 och kl är runt 7, det är dis och lite dimma i ravinen nedanför huset, och jag sitter vid sidan av glasverandan

Det är magiskt, luften är så förtätad att man kan ta på den och det är alldeles tyst, tänk att kunna ha fått ögon som kan se detta. Att förstå hur stort och hur egergigivande det är att få ta del av av allt. Sitter en lång stund och bara tar in.

Sedan tar kreativiteten vid, gör en lite gipsstämpel till min burk, tror att det blir små blommor som mönster på kroppen och på locket har jag redan skulpterat blad och fågel. Leran kommer ifrån österlen, det är två mycket äldre herrar som gräver och bearbetar den, att komma dit är som att kliva in i en annan värld, knappast inget är nyare än 50 tal, ringa dit går inte för de hör inga signaler, hoppas hoppas det får dubbelt liv för de behövs!Kruka och stämpeln blir bra, nu är det engobering som står på tur, hoppas den håller, men naturlera är det extra vanskligt att begjuta den med en våt engob, detta för att minsta lilla gruskorn minskar viskositeten, och krukan är ett minne blott, så skört är det. Som livet…det är inte starkare än den svagaste länken, ha en härligt lördag, le mot någon och leendet kommer tillbaka till dig när du mest behöver det! tjing,  nu skall jag jobba i vårat hantverkskollektiv, Hantverkarna kring kanlen öppet 11-19 alla dagar ett par veckor till, välkommna

Halloj igen, nu har en ny dag snart gått till ända, och alla nu som varit idag är redan borta, men det kommer alltid nya, oj nu är jag tvungen att springa till ugnen, ….sådär ja nu är kladdkakan färdig, åh luktar himelskt, innehåller pecannötter, kokos, valnötter å så socker å de vanliga, det blir finfint till den norska deckaren som är ikväll! Men var, var jag nu då, jo, mina studier var avklarade och mitt nya liv som kyrkogårdsarbetare började.

Under all denna tid har jag gått massor med hanverkskurser, bla en handledar utbildning på distans som sträckte sig över två år, kvällskurser i keramik både onsdagar och torsdagar, det ökades ut till veckolånga sommarkurser på PKI skolan i Lidköping, fantastiskt, alla vännerna, Ann, Maria,Ulrika, Lena, Siri ja  jag kan fortsätta i evighet, för så många år gick jag där, tillslut sa den dåvarande rektorn,  Men Marika, nu får du ge dig, börja på helårsutbildningen istället, Du är inte klok sa jag, det går väl inte..

Men som jag skrev igår, allt vi säger till en annan människa, lagras och tas om hand om vid lämpligt tillfälle, och dessa ord, låg där och skavde, och jag tänkte, ja ja jag gör inträdesproven iallafall, och det tog inte länge förrän jag med darrande händer stod med kuvertet, och där stod, Du hälsas välkommen till….Men herre min gud, va gör jag nu? Jo då jag fick ledigt för studier, det blev 1 år, 2 år 3 år och en tremin på 4 året och det var i somras det, ja ni kan ju fatta, hur mycket har jag inte lärt mig och hur mycket förstår jag att jag aldrig kommer att lära mig. Men under dessa 3 1/2 åren har jag bara frossat i allt som har med lera, glasyrer, litteratur, föreläsningar, porslin, workshops mm mm att göra, och Tack tack tack till Kent, Inger, Bengt, Gullvi och Nina som stått ut med alla frågor som en kermikfanatiker kan ha.

Så nu har jag keramiken som en hobbyverksamhet, men för mig är det så mycket mer än hobby, det är mitt sätt att leva, min ventil, jag skapar det jag vill och behöver, jag är ingen brukskeramiker utan mera oneofakind tillverkare, och folk gillar det jag gör, vilket naturligtvis är fantastiskt kul och otroligt, men kanske inte det viktigaste, det viktigaste är att jag ger alla dessa skulpturer liv. Grisar, hundar, pingviner, fåglar you name it, under mina händer föds de, jag har fått möjligheten att utveckla något som fanns inom mig och det är så fantastiskt stort. Att jag vågade, för jag är ingen kavat person, utan gör ofta det som jag tror förväntas av mig, men jag kan inte nog säga hur mycket dessa skolor betytt.

I morgon tänkte jag skriva lite om vad som driver mig och hur jag får till mina former i leran, sedan stickar jag massor, kanske hinner jag med att skriva om det oxå.

Bara lite allmänt: I kväll skulle vi och min älskade systers med man och barn gått tipsprommis + minigolf med Thor for runt på himlen med hästar och påk så det blev intet, utan istället stickade jag 4 st linsjalar och gjorde rosor i keramik, härligt det också fasst på annat sätt. Vi hörs i morron, tjing

Hej och välkommen till min bloggvecka, efter en del trubbel är jag då äntligen igång och inne på sidan, jag som hade allting klart i söndagskväll, hur jag skulle lägga upp det och vad jag skall skriva, och nu…??? blankt, hmmm,varför?

Jo det har hänt den del saker imellan, presis så som livet är, ibland tror man att man har koll, men hej och å nej, inte den gången heller.

Visst är det lite uttjatat om att man skall leva här och nu, alla säger ja ja visst så är det men hur många tänker på att det VERKLIGEN är så, nu är nu redan borta, inte så ofta tänker vi inte heller på att vi faktiskt flyttar in i folks liv, vi gör saker och säger saker som folk sedan tänker på och ev berättar vidare, visst är det lite spokey. Därför är det så jäklars viktigt hur vi är och förhåller oss till andra, det gamla talesättet ” Behandla andra … är inte så dumt, tänk på det ibland och världen blir lite lättare och lite gladare!

men nu var det ju kanske inte presis det här jag skulle skriva om, utan lite om mig och vad jag har gjort för att förbättra för mig själv, och därigenom för andra.

Jag har ju ända till Söndag på mig att förmedla saker som är viktiga för mig.Jag har ända sedan jag var lite sagt att:jag vet inte vad jag vill bli när jag blir stor om jag nu blir det , men det jag vet är att jag vill inte jobba inom vården och inte på kontor, och tills för några år sedan var det, det enda jag gjort i hela mitt liv!!!

Jag har väl alltid varit en människa som älskat att göra saker, inte tävla och så utan stickat, virkat, täljt. Mamma blev överöst med mobiler av grankottar och med en bas av lera, det var så lämpligt att när pappa plöjde kom det upp härlig fet lera som villigt lät sig formas under en fem årings händer, så redan där kunde man förstå att livet kunde inte levas utan att få skapa saker. Men åren och tiden drog iväg, gymnasie, jobb, USA, jobb, företag massor av jobb och ännu mera jobb, jag glömde bort mig själv och vad jag tyckte om, tiden bara gick och det blev bara värre, det blev liksom inget tillbaka. Tills!! En dag på radion prata en kvinna, som nu utbildat sig till studievägledare, att kan hon så kan alla, så om någon, sitter där och är sugen på att göra något annat ring mig efter programmet! Och jag ringde, alltså fatta, jag ringde, JAAA kom, å ja åkte när jag gick där ifrån, var huvudet högt, bröstet stort och jag flög, någon hade sett vad jag visste, jag skulle ha dött bort bakom mitt skrivbord. Så jag postade ansökan till en ettårig trädgårdsutbildning, visserligen 1,5 månad försent och jag troligen inte skulle komma in, men det var inte det primära, jag sökte, jag bröt ett mönster, jag började tänka i andra banor. Efter en vecka kom svaret, Vi hälsar dig välkom… Oh shit, jag kom in, oh shit, oh shit, vad gör jag nu??det är ju midsommar snart och skolan börjar i augusti, jag går in till chefen och säger som det är, hans svar var,  Är du inte klok!!! Det fattar du väl att det inte går, vem skall göra allt ditt jobb, du är ju företaget, det blir inget ledigt för din del, gå ut nu. Då sa jag bara lugn, Då säger jag upp mig! och så gick jag ut. I mitten på augusti började jag trädgårds utbildningen, och det var presis så bra som jag trodde, jag läste hur mycket som häls, älskade latinska förhör, beskärning, gödselgivor ja i stort sett allt. Den sista praktien gjorde jag på Skara kyrkogård, där jag nu efter 8 år fortfarande är kvar. Stortrivs med utelivet, även om det inte är så glamoröst i november, när regnet öser ner och man är genom våt, men jag gjorde det och jag gick ut med MVG i alla ämnen utom 1 där var det VG, så jag är så jäklars nöjd, med vad jag gjort, och dessa studier ledde till andra inom keramik, men det skriver jag om i morron, tack för att ni orkade igenom allt, och jag har svårt med stavning, är lite dyslektiker och som syrra sa efter hon läst min presentation, men marika sätter du aldrig punkt, nej sa jag det är så jag är pratar mycket, nyfiken och vill aldrig sätta punkt! tjing

När jag fyllde 65 i fjol, tänkte jag att jag skulle trappa ner – stänga sommarcaféet som vi drivit i 15 år och bara ägna mig åt slöjdandet.
Men folk kommer ju fortfarande förbi och förväntar sig mjukkaksmackor, så vi löste det genom att ha servering i utställningsladan där föreningen Vävskälet ställer ut för åttonde året. Då får jag hjälp av medlemmarna som turas om att bevaka utställningen och sköta serveringen. Så nu bakar jag bara mina ”halvtjockkakor” ett par gånger i veckan. Baka är ju också – om inte slöjd – så åtminstone ett hantverk.

Så häromkvällen var jag alldeles ledig och fick skjuts av min kompis Ulla till Robertsfors och deras ”Slöjd i sommarnatt”. Så skönt det var att bara få åka med och inte ha ansvar för någonting! Det är ju alltid kul att se vad andra slöjdare har för sig och min bundenhet vid mitt eget har ju hindrat mig att ta del av allt detta de senaste 20 åren.

I sommar domineras annars mina tankar och det mesta av min vakna tid av förberedelser för vår dotter Cajsas bröllop.
Hon kommer tillsammans med sin blivande man och ett 25-tal andra irländare hit nästa vecka. Den 24 ska bröllopet stå. Hoppas på uppehållsväder, för vigseln ska ske här ute på backen och middagen på vår loge som röjts ut för ändamålet. Vi rymmer just jämnt de 74 gäster som väntas.

Jag håller på att sy kläder till bruden och hennes tre brudnäbbar. Småflickorna älskar cerice!

Värmen = 36,4 i skuggan ( jag vill inte klaga. Snart är det vinter!) gör att man blir lite trögare än vanligt. Hoppas jag hinner göra allt färdigt till den stora dagen.

Kanske bör jag förklara vad jag gör om dagarna för att ni ska veta min utgångspunkt. Jag arbetar som stugvärd på friluftsmuseet Gammlia i Umeå. Det innebär att jag vaktar, guidar och slöjdar med barn i en gammal skolbyggnad. Hittills har jag virkat, vikt papper, knutit knopar och hjälpt till med sjuuuukt många midsommarkransar.

För några dagar sedan var första tillfället för att tillverka fiskespön. Mig veterligen har jag aldrig gjort något fiskespö tidigare, inte ens i min barndom. Vad jag minns var det mest min far som tillverkade fiskespön, pilbågar och gevär åt mig och mina syskon.  Själva tillverkningen i sig var inte särskilt betungande. Däremot ansvaret över barn som sitter med kniv kan ibland vara lite prövande för nerverna. Egentligen anser jag inte att det är hela världen om ett barn skär sig lite och börjar blöda, men oron finns trots allt där. De har små fingrar, men väldigt ivriga sådana! Helt plötsligt är ett finger eller två borta.

Min första besökare var en tjej som frågade var jag kom ifrån. Örnsköldsvik svarade jag. Hon visste inte var det var. Tycker du jag pratar konstigt frågade jag henne. JA! Svarade hon och skrattade lite. Själv kom hon från Stockholm.

Stockholmstjejen var säkert kring 10-11 år och väldigt otålig med allt. Hon kunde knappt sitta still på bänken medan jag förklarade knivreglerna. Ni vet det här med att sitta brett med benen, tälja från sig och hålla fingrarna bakom kniven. Hon täljde på raskt och jag var hela tiden tvungen att be henne ta det lugnt. Hon skar sig såklart! Och rätt rejält. Handflatan fick sig ett långt sår och lillfingret ett djupare sår. Medan det sprutade blod och jag försökte torka med papper och bad henne hålla upp handen så snodde hon åt sig kniven, höll fast pinnen med knäna, täljde ryckigt med fel hand och brydde sig knappast om blodet och att jag höll på att plåstra om henne.

Jag la undan kniven men hennes små ivriga händer var snart där igen.

Rastlös? Ivrig? Intresserad?

Kanske ville hon bara göra som hon inte fick göra? Kanske ville hon bara göra allt som gick att göra på Gammlia? Kanske ville hon bara ha ett fiskespö?

Kanske hade hon aldrig täljt förut och tyckte det var sjukt spännande?