Igår var jag på ett lite frustrerat humör sådär av ingen speciell anledning. Sådär som det kan vara ibland. Så istället för att låta frustrationen gå ut över min stackars sambo så spann jag lite tokiga saker istället. För många år sedan bestämde jag mig för att jag skulle prova att spinna allt jag kom över, och det började bra med papper och katthår och det ena och det andra. Men på sistone har det mest blivit ull.

Det första jag kom att tänka på var plastpåse. Lite lagom meta att spinna garn av en plastpåse och sen virka en påse av det, eller hur? Så funderade jag på hur man bäst klipper sammanhängande strimlor av en påse. Visst, man kan ju klippa påsen i en enda lång spiral, men det tar ju en massa tid. Så jag klippte av botten på påsen och handtagen, rullade ihop den och klippte i ungefär halvcentimeter stora bitar. Så då hade jag ju öglor som jag kunde sätta ihop efter hand som jag spann! Sen var det bara att trampa på, i lägsta växeln och med ett högt indrag så gick det som en dans!

Men det tog ju inte lång tid och även om frustrationen var nästan botad så var jag sugen på att spinna mera konstigheter. I en ficka låg en gammal tampong. ”Den borde man kunna spinna”, tänker jag glatt. Så jag plockar av ytterhöljet och snöret och har en bomullstuss som ligger och stirrar på mig. Jag har aldrig spunnit bomull förr, och tampongbomull lär inte vara av den finaste kvaliteten direkt. Men jag plockade fram min ryska slända och satte igång. Det var ju inte helt lätt, får jag erkänna, men det var rätt kul. Och en liten, liten docka bomullsgarn fick jag för besväret.

Jag har en lite besvärlig åkomma. Jag vill göra och lära mig allt. Gärna samtidigt. Och så kommer det upp något annat trevligt projekt i huvudet som jag bara måste börja på. Nu. Detta gör att det inte är särskilt ofta något faktiskt blir färdigt. Mina pysselkorgar är fyllda med halvfärdiga eller påbörjade projekt, provlappar och idéer nedskrivna på små pappersbitar. Mitt huvud är därtill fyllda med storslagna drömmar om handvävda och handbroderade 1700-talsklänningar, ryska stickade spetssjalar av handspunnet supertunt garn och uppsättningar av 1800-talsunderkläder med kilometervis av knypplad spets. Som alla förstår är jag inte ens i närheten att påbörja något av det. Istället tar jag nån gammal stickning som ligger i soffan och skräpar och väntar på att inspirationen ska komma nån annan dag. Eller trampar lite på spinnrocken. Eller kardar ihop lite ulltussar till en ljuvligt luddig matta, som jag kanske spinner, nån gång i framtiden.

Jag skiljer lite på konserveringsrelaterat slöjdande och hobbyslöjdande. När jag är vill lära mig nya hantverkstekniker för att samla i min mentala låda för koserveringsverktyg räcker det att göra små provlappar. Det måste inte bli något riktigt för att jag ska förstå tekniken. Det behöver inte ens bli bra (även om en ful provlapp är ganska otillfredsställande). Men med mitt hobbyslöjdande har jag oftast som mål en specifik typ av objekt. Som ett par strumpor, och inte en strumpa. Jag får ju erkänna att jag har skamligt få färdiga projekt, och ofta har det som faktiskt blivit klart färdigställts slarvigt i sista minuten om projektet haft något faktiskt ändamål, som utstyrsel på vikingamarknad till exempel.

Några av de påbörjade projekten. Jag vågar inte säga alla, för då misstänker jag att jag ljuger.

Jag försöker trösta mig med att det inte är så hemskt med ofullständiga projekt, att det ju faktiskt är för hantverkets skull jag slöjdar och inte för att jag faktiskt måste ha en massa grejer. Nu har jag ju dock nått den punkten att jag har så mycket material (mest garn), att jag faktiskt inte får plats mer. Skänkte till och med bort runt två kilo garn till välgörande ändamål, och helt ärligt syns det inte alls…

Just nu har jag semester. Eller tja, jag jobbar inte på ett tag. Så en vecka spenderades hos föräldrarna ute i Karlskrona skärgård. Detta innebär att jag inte har så mycket hantverksrelaterat att skriva om egentligen, för det har inte hänt så mycket på den fronten. Jag hade ju såklart några stickningar med mig, men att orera om vikten av att välja rätt semesterstickningar sammanfaller i mycket med vad Lillemor behandlat i sitt inlägg om bilstickningar, så tänkte jag inte prata om det.

En av de omtalade semesterstickningarna, med bifogad utsikt.

Jag skulle också kunna säga något om vikten av ordentligt med solkräm när man sitter ute på en klippa i skärgården och stickar. Så nu säger jag det. Faktor 30, minst en gång i halvtimmen. Bara så ni vet.

Ullproducenter

Istället tänkte jag visa en bild på de fina ullproducenterna som går runt där ute. Underbart keliga och fina gotlandsfår. Häromdagen fick jag mysa med ett av lammen (som är ganska stora vid det här laget) som har alldeles underbara, silvergrå och silkesmjuka korkskruvslockar. Det är få saker som jag älskar så mycket som att köra fingrarna i ullen på ett får. Ull är ett fantastiskt material, så mångsidigt och användbart. Och så vackert! Både i rå och bearbetad form. Just ullen från gotladsfår måste vara en av de allra vackraste ullarna att både se och ta på i lockform, tror jag.

Har ni sett något så vackert?!

Hej på er!

Det här med bloggande är inte riktigt min starka sida, men jag ska göra mitt bästa för att säga något intressant. Jag tänkte börja med att berätta lite om mig själv och om hur och varför jag slöjdar.

Jag är väldigt många saker. Utbildad konservator, stickare, spinnare, färgare, reenactare etc. Och jag jobbar i en garnbutik. Jag började min bana, såsom många andra, med lajv. Inte för att jag kom iväg på så många, men intresset för att göra historiska kläder kvarstod och utvecklades och jag ville göra allt mer och mer historiskt korrekt. Jag började intressera mig för vävning och färgning, och sedan för spånad. Jag älskar att studera saker i minutiös detalj. Jag vill veta exakt hur de är gjorda. Tanken på att göra något helt från början gör mig lyrisk.

När jag slutade gymnasiet fick jag för mig att jag skulle bli astronom. Så blev det inte och jag bytte bana efter tre år (något jag är väldigt glad över nu). Det blev textillinjen på Blekinge Läns Folkhögskola i ett år och där började jag fundera över hur jag ville gå vidare. Min lärare sade till mig en dag: ”Men Åsa, varför blir du inte konservator?”. Min första reaktion var, ”uh, vad är det?”, men efter att ha kollat upp lite grann blev jag mer och mer säker på att det var perfekt för mig. Jobba med gamla grejer, arbeta med händerna, arbeta med huvudet – helt enkelt ett utmärkt sätt att kombinera mina olika intressen. Jag sökte till skolan med det långa fina namnet Det Kongelige Danske Kunstakademiets skoler for Design, Arkitektur og Konservering, kom in, och nu är jag en färdigutbildad föremålskonservator.

Så, vad gör man sen då? Konservatorsjobb växer inte direkt på träd. Lyckligtvis har jag världens bästa extrajobb i en garnbutik, så det går ingen nöd på mig och ibland undrar jag över varför jag ska söka mig vidare, jag har det ju bra? Men de gamla kläderna som ligger därute och bryts ned i illa hållna samlingar ropar till mig: ”Vi vill tas om hand, vi vill lagas!”, men också ”Vi vill synas, vi är en skatt av gamla hantverkskunskaper som borde tillgängliggöras!”

För det är så jag ser gamla föremål. Som en väg att lära sig förstå gamla hantverkstekniker, och genom att utöva de gamla teknikerna kommer man närmare de människor som tillverkat föremålen. Och när man har förmånen att studera till exempel ett gammalt plagg under en längre tid, så utvecklar man ett personligt förhållande till föremålet, och i förlängningen även till dess forna tillverkare och ägare. Men för att förstå hur ett föremål är konstruerat måste man ändå ha en grundläggande förståelse för teknikerna som ligger bakom. Så jag har gjort det till mitt personliga mål att lära mig så många textilhantverk som möjligt (jag fokuserar på textil, för jag är helt handikappad när det kommer till hårt hantverk). Mitt nästa mål är att lära mig att språnga. Jag måste bara göra mig en språngram. Och så var det det där med hårt hantverk…

På tal om att utveckla en relation med ett gammalt föremål så måste jag erkänna att jag saknar mitt examensarbete. Inte skrivandet i sig, men klänningen jag jobbade med. Den var förmodligen ursprungligen sydd runt 1770 – tyget ser ut att vara från den tiden i varje fall – blivit omsydd minst två gånger och fått sin nuvarande form någon gång på 1790-talet. Det var nog en rätt fantastisk klänning från början, i papperstunn sidenbrokad. Tyvärr vet vi ingenting om ägarinnan – klänningen har skänkts till skolan vid någon tidspunkt utan att några noteringar gjorts och sedan legat på skolans vind nerknölad i en plastpåse. Vid det här uttalandet bör de flesta rysa av obehag.

I varje fall kan jag fortfarande, över ett år senare, komma på mig att sitta och fundera på hur den här klänningen sett ut en gång i tiden och hur snygg den första ägarinnan måste ha känt sig första gången hon använde sin alldeles nysydda klänning.

Ser inte så mycket ut för världen längre, eller hur?

Att stickning är en materialsport är väl inget att diskutera, men något som går att diskutera hur länge som helst är hur vi väljer våra material och våra verktyg. Det handlar om så många olika variabler! För mig är känsla det allra viktigaste, men i det ingår såklart funktion, form, färg och inte minst budget… Men för att inte ta mig vatten över huvudet får vi dela upp det här lite, så dagens inlägg handlar inte om garnval, men om prylval. Så, lite i kontrast till gårdagens inlägg kommer här ett inlägg om saker jag shoppat. Dock är nog alla shoppade med principerna i gårdagens inlägg i bakhuvudet.

Så jag tänkte helt enkelt presentera lite favoritprylar, framför allt verktyg, men även nördiga tillbehörsprylar som jag knappast kan säga att jag behövde (apropå förra inlägget), men som någonstans berättar något om mig och min nördighet i stickningen. Se inte det här som att jag försöker övertyga någon om vilka de ”bästa” prylarna är, utan det är bara en personlig liten betraktelse om sakerna som omger min passion och hobby.

Viktigast bland verktygen är förstås stickorna. Jag vet inte hur många gånger jag fått eller hört frågan ”Vilka stickor är bäst?”
Här är svaret: Det beror på.

Visst är det frustrerande? När det gäller stickor har jag verkligen varit en ”try-sexual” (”I’ll try everything once!” – Samantha i Sex and the City) ända sedan jag började sticka. Jag har velat prova allt och hitta rätt kombination av material, storlek, kabel, spetsighet… till respektive garn och projekt. Lyckas jag är det verkligen som att vinna högsta vinsten och man har fått sig en så kallad njut-stickning! Det gör förstås att jag har fått ett gäng favoriter bland stickorna. Jag tänker presentera dem här och jag hoppas visa att lyx-känsla köps inte bara med stora plånböcker, utan kan lika gärna hittas i loppislådan. Det beror ju på.

Men om vi börjar i den uppenbara lyxiga ändan och visar de dyraste, så handlar det om stickor som har blivit omåttligt populära. Signature Needles är dyra, kommer med livstids garanti och är verkligen jättefantastiska. Man kan välja längd på både sticka och kabel, spetsens spetsighet och man kan till och med få sitt namn ingraverat i stickan. En Rolls Royce bland stickor, absolut. Men det är inte så ofta jag har 450 kr till en enda sticka. Jag äger dock fyra sådana här lyx-stickor i olika storlekar. Jag fick en i present, har köpt en av en vän och sen har jag köpt två för att fira något särskilt. Det här är verkligen att ”unna sig”.

Något man kan ha anledning att fira är annars loppisfynd. Min andra sorts favoritsticka är nämligen just loppis-fynd! Jag har många såna här och jag har betalat mellan 2kr och 30kr styck för dem. Och jag älskar att sticka med dessa. Dessutom är plasten i kabeln så himla bra att även om jag hittat dem helt hopknycklade i en loppislåda, så har jag kunnat mjuka upp dem i varmt vatten och få dem som nya. Den lilla knixen på stickan passar mitt grepp perfekt och jag får härligt flyt på dem. Så ser ni mig grävande bland stickorna i en loppishörna, så letar jag efter plastkablar i klara färger på knixiga metallstickor… Det är som sagt inte priset som gör en sticka till favorit.

En annan av mina favoriter har jag hört andra svära högt om, så om dessa går åsikterna isär. Men Suzanne’s ebenholz-stickor och jag är verkligen kompisar. Övergången mellan kabel och sticka är inte perfekt och det finns projekt där jag valt bort stickan för att det hakar sig. Men spetsarna! Känslan av ebenholz är som att sticka med det bästa av både metall- och trästickor samtidigt och jag älskar det! Suzanne’s ebenholz i storlek 4mm är extra bra kompis med mina händer. Dessutom har jag två set Suzanne’s korta (10cm) strumpstickor i storlek 3 och 4mm. Inte för att jag använder dem som strumpstickor, men för att de blivit min favorit bland flätstickor!

Men alla utbytbara då? Vilken är egentligen bästa sorten utbytbara stickor? Mja… Jag använder funktionen att byta sticka på kabeln bara när det har betydelse för plagget. Jag sätter av ärmarnas maskor på en Knitpro-kabel för att sedan kunna sticka av dem därifrån till exempel. Eller, jag använder Knitpros kroknål på en kabel när det ska plockas upp maskor längs en kant (Oh, så fiffig jag känner mig då!), men stickar sedan av dessa maskor på en favoritsticka, som ofta är fast på sin kabel.

Nu i våras köpte jag dock ett set med Chiagoos utbytbara och jag tycker väldigt mycket om dem, men jag upptäckte nästan till min förvåning att jag fortfarande valde Chiagoos fasta över de isär-tagbara när jag hade chansen. Jag älskar Chiagoos plastade vajer-kabel och jag tycker deras lace-sticka är precis lagom spetsig för många projekt jag tycker om… Så, ännu en favorit, men när jag använder den beror på projektet. Som med alla andra stickor.

Och ja, jag stickar uteslutande med rundstickor. Jag har några par raka stickor, men de är nästan kuriositeter här hemma.

Det är allt jag tänker säga om stickor. Men jag har Andra Prylar också i en ganska välfylld tillbehörsväska. Ur den tänker jag bara plocka några få mer eller mindre nödvändiga favoriter och berätta vad de är för något. Jag vill nog mest visa att mitt intresse är en materialsport…

Farmors sax. Den här är liksom viktig på fler än ett sätt.

En bordskrok som gör att jag kan hänga stickväskan under fikabordet när jag är på stickcafé.

Två Albyl-askar och en Snobben-ask, fyllda med markörer, stoppnålar och annat smått som behövs då och då och däri ligger också ett wpi-mått som min make snidat åt mig i hjorthorn..

Markörer förresten… Jag har verkligen en favorit här i små färgglada titanringar med pärlor som jag köper fler och fler av och som jag hittar i botten på de flesta av mina projektpåsar. Och så hänger jag upp dessa söta små markörer på ett halssmycke designat just för den funktionen, så att jag alltid har några med mig. Dessutom matchar de så fint med mitt armband, som även är en varvräknare. (Hm… jag hittar inte armbandet. Här är en länk till en bild på det!)

Så nog köper jag en del stickrelaterat som jag inte behöver. Det erkänner jag gladeligen. Men jag ser till att ha bra verktyg för mitt hantverk, på samma sätt som snickaren eller målaren. Och jag ser till att min passion syns i min stil på samma sätt som vilken fåfäng människa som helst. Jag känner mig fin i stickning. Inte bara i hemstickade plagg, utan i såväl nördiga accessoarer som i kunskap om min passion. Stickning klär mig.

Så sa en kollega till mig i en diskussion om något helt annat, men orden har fastnat och de betyder mer och mer för mig. Pengarna vi spenderar är vårt sätt att säga vilket samhälle vi vill ha, vilka företag vi är beredda att stötta, vilka miljöer vi trivs i… Men vi blir itutade och övertygade gång efter annan att det viktigaste för oss är bekvämlighet. Det byggs köpstäder. Parkera bilen och ha allt på samma ställe. Bekvämt. Men köpstäderna har blivit så stora att de luras till och med i den tanken idag. Vi parkerar bilen i en parkerings-öken som ingen tycker om och sen går vi lika långt inom köpstaden och galleriorna som vi kunnat göra i en mysig stadskärna… Var gick det egentligen fel?

Skal-jämförelse Alingsås Centrum och Kållereds köpstad.
Screenshots från googlemaps i samma skala.

Det här skulle jag kunna skriva hyllmeter om inom mitt dagjobbs-ämne – fysisk planering, men jag tänkte hålla mig till hur den här tanken har format mitt tänkande när jag shoppar garn.

Billigt och enkelt lockar många köpare även på garnmarknaden. Men vad är det för samhälle vi köper oss till med denna gratis-är-gott-kultur? Det är inte en helt bekväm tanke att tänka, men jag tror den är nödvändig.

Missförstå mig rätt, jag vet att många vänder på varje krona och jag har verkligen all respekt för begränsad ekonomi. Jag började själv med att lyckligt köpa akrylgarn för 5kr nystanet, men då det kändes obehagligt i händerna gick jag och min då extremt tunna plånbok på loppisar och köpte ullgarn.
Men jag tror faktiskt det finns ett par tankar till kring hantverk och våra material man kan tänka, även med mycket begränsade medel.

Till att börja med har jag upptäckt att jag behöver färre och färre prylar. Med lite mer fokus på ekologiska varor, vår begränsade planet och framtida generationer var det lätt att börja sålla i mitt överflöd. För jisses vad prylar vi enkelt samlar på oss, även med begränsade tillgångar, då hela samhället skriker KÖP! KÖP BILLIGT! När jag köpte färre prylar och bra-att-ha-saker och höll mig till listan på vad jag behövde, så blev resultatet att jag hade fler kronor att välja vad jag ville göra med. För oss har många av de kronorna hamnat i matbudgeten, där jag nu har möjlighet att välja fler ekologiska varor trots viss prisskillnad. Men… Det var ju garn jag skulle skriva om! Förlåt.

Jag har inte slutat köpa garn. Jag köper dock väldigt mycket mindre kvantiteter än innan och jag byter till mig en del, men garnsamlingen är inte på bantning, det kan jag inte säga. Men när jag köper garn, så gör jag det med inställningen att ”varje krona är en röstsedel i den garnbransch jag vill ha”. Det gör det enkelt att betala den eventuella extra kronan i den fysiska butiken i stället för att beställa samma garn billigare på nätet. Jag ser den extra kronan som en investering i att få ha våra fysiska butiker och specialister kvar.

Det gör det också enkelt att välja småföretagare även bland webbutikerna när jag är ute efter något riktigt speciellt, och jag handlar därför gärna handfärgat garn direkt ur hantverkarens färggrytor eller ekologiskt garn i den specialiserade lilla webshoppen. Kort sagt – jag väljer att inte stödja de delar av garnbranschen som tydligast konkurrerar med de garnbutiker jag värnar om. Jag köper inte garn på Ica Maxi eller Rusta. Det må vara billigare där och då, men de kostar mig mina bästa garnbutiker!

Det senaste året har stickningen blommat ut i en sån boom att jag nästan blir förvånad när jag träffar folk som inte stickar. Kanske för att jag är så insyltad i vår nördiga värld, men nog har de flesta märkt att det är hett och hippt att sticka? Ändå lägger en massa småbutiker ner och många har det svårt att få det att gå ihop? Nu i veckan berättade Marks&Katten att de går i konkurs! Deras sortiment och försäljning kan knappast sägas vara småskaligt, men de försåg ju många små svenska butiker med garn. Vilken konkurrenssituation befinner sig stickningen i när ett sådant företag inte klarar sig igenom den största stickboomen på mycket länge?

Jo, jag är ganska övertygad om att boomen också betyder ett överflöd bland icke-specialister, som till exempel  stormarknader. Kul på många sätt, men en omöjlig konkurrenssituation för många specialister. Därför lägger jag alla röster jag kan – varenda garnkrona – på de garnbutiker jag värnar om. Det är ofta småföretag med eldsjälar bakom disken, där jag kan fråga och få svar och hjälp, där kunskap och service ingår i priset. Och så röstar jag (shoppar jag) så mycket jag kan på de små tillverkare som bidrar till mångfalden bland garnerna. Små spinnerier, handfärgande textilkonstnärer och enmansföretag som försöker ha en tydlig ekologisk profil till exempel.

Och när jag nu känner en specialistbransch så nära som jag gör garnbranschen, så har det varit ett ganska enkelt steg att tänka liknande om andra specialistvaror – blommor, målarfärg, kläder… Vilket utbud är det egentligen jag vill ha mer av i världen? Jag försöker i den mån jag kan att spendera mina pengar i de butiker jag vill ha kvar. Ja, jag syndar också, särskilt i slutet av månaden, för att även min budget är tydligt begränsad, men var och en kan bara göra så gott som just den kan.

Det finns fler aspekter på detta att skriva om. Ekologiskt tänk i hela garnbranschen till exempel, men jag stannar här. Jag har som sagt respekt och förståelse för tunna plånböcker, men stickar du i sådana kvantiteter och i sådan hastighet att du känner dig nödgad att lägga dina kronor på stormarknadernas garnbransch som du egentligen inte vill stötta, så vill jag tipsa om välgörenhetsstickning! Registrera dig hos Hjälpstickan till exempel så får du garn att sticka av, mot att du sedan skänker det handstickade till de som behöver det än mer.

Hur ”röstar” du med dina garnpengar?

(Dagens inlägg skulle egentligen ha publicerats igår, men orken tröt igår och det blev inte klart förrän idag…) 

En oktoberdag 2010 var jag krasslig. Jag hade feber och jag kunde inte ta mig iväg på stickcafé som jag hade tänkt. Jag gjorde vad varje modern stickerska gjorde i den här situationen i oktober 2010 (och idag) – Jag gnällde om det på Facebook. ”Stackars mig som är sjuk och inte kan gå på stickcafé” ungefär. Jag fick svar. Eva kunde inte gå på sitt stickcafé i Halmstad pga feber samma dag, så ”Vi kan väl ha stickcafé här?” sa Eva. Kommentarstråden växte sig lång och fler och fler berättade vad de stickade just denna oktoberdag.

”Det här blir för rörigt”, sa jag. ”Vänta, jag skapar ett event!”. Jag skapade ett öppet event vid lunchtid och vid klockan 18 var det över 100 personer som anslutit sig till detta allra första stickcafé online. Vi hade uppenbarligen upptäckt ett uppdämt behov! Det tog bara någon vecka så var gruppen bildad och inom ett halvår nådde vi första tusentalet medlemmar. Idag har gruppen över 15000 medlemmar och jag har numera en hjälp-admin för det blev för mycket att försöka rodda helt själv till slut.

Det fanns inte många hantverksgrupper på Facebook när Online Stickcafé startade och det stod snabbt klart att vi behövde tydliga regler och riktlinjer för att gruppen inte skulle skena iväg och bli något annat. Det har visat sig helt nödvändigt att ha dessa få, men tydliga, regler att luta sig mot när frågor om hur gruppen är och bör vara dyker upp. De har ändrats och kompletterats ett fåtal gånger, men att forumet är reklamfritt, att alla är där som privatpersoner och respekten för upphovsrätt inom handarbete har varit gruppens ramar från start.

Så långt är det enkelt att beskriva vad Online Stickcafé är, men jag tänkte passa på att dela med mig av lite tankar om vad mer Online Stickcafé har blivit, och varför jag tror att sådana här grupper om särintressen som stickning kan vara enormt viktiga! Jag tror nämligen trots allt att den ”slacktivistiska” rörelsen är viktig inte bara för stickningen och hantverket utan för samhället i stort!

Tar jag inte i lite nu? Jo, kanske, men låt mig förklara.

Jag är en ganska politisk person. Inte nödvändigtvis parti-politisk då mina hjärtefrågor hanteras olika bra av olika partier och jag inte 100% platsar nånstans, men låt oss förenkla med att jag inte står till höger. (Men när det handlar om småföretagande till exempel hittar jag mina gelikar närmare mitten. I allt annat finns mina kompisar längre ut till vänster… ungefär.) Men det var inte min politiska övertygelse jag ville prata om… Ordet politik avskräcker många. Flera likställer det med partipolitik och många säger att det är det tråkigaste som finns, men syftar ofta på partiledardebatter då slipsklädda maktelitmänniskor kastar glåpord och miljonlöften på varandra. Det är inte vad jag menar med politik.

Jag tror på möten och att försöka förstå varandra. Att diskutera med människor som är olika en själv och hitta gemensamma nämnare och konstruktiva vägar framåt. Därför är det otroligt opolitiska forum som Online Stickcafé och liknande avgränsade grupper faktiskt också en politisk kraft i mina ögon. Där pratar vi om det vi har gemensamt – stickningen – utan att bry oss om eller ens veta vilka olikheter vi kan tänkas ha. Här pratar unga och gamla med varandra, här diskuteras språkbruk och traditioner såväl som nyskapande design och personliga uttryck. Allt utifrån En Gemensam Nämnare – garnet.

Nu kan man förstås fundera på hur blandad och diversifierad en stor grupp med stickande människor är och javisst, den kunde vara än mer blandad för att min poäng skulle vara än mer viktig och tydlig. Men jag tycker jag kan nöja mig med några exempel på att min tes om att det är viktigt med att bara prata med varandra som individer stämmer:

– Generationsklyftor. Inom stickningen finns de knappt. Jag älskar att jag har vänner från 18-91 år (så vitt jag vet ålder på mina vänner) endast inom stickningen. Ålder spelar ingen roll för hantverket och Online Stickcafé är ett av de forum där jag kan vara säker på att få ta del av samtal över generationsgränser.

– Genus. I början hade vi EN manlig medlem. Snart blev de tre. Genusfrågan kommer upp då och då och visst är det en enormt kvinnodominerad värld, men jag som administratör kan avslöja att gruppen får fler och fler manliga medlemmar, även om många fortfarande är tysta och passiva, men kanske sitter de och bara läser och inspireras? Det är som alltid svårt att vara den normbrytande och det är fortfarande (i mina ögon i alla fall) ganska starka män som är de som vågar synas och höras i det kvinnodominerade hantverket, men ju fler som bryter normen, desto lättare blir det och ju fler män känner sig välkomna. Det här är såklart en mycket kortfattad version av något som skulle kunna skrivas hyllmeter om, men jag vågar påstå att vår grupp gör någon sorts positiv skillnad trots allt.

– Alla andra olikheter… Oavsett vilken olikhet. Socio-ekonomiska skillnader, ursprung, värdegrunder, eventuella funktionshinder eller annat som ofta är den första skillnad vi lägger märke till i en medmänniska – I Online Stickcafé (och liknande grupper kring enskilda intressen) hamnar olikheterna i andra hand och vårt gemensamma intresse i första rummet. I gruppen talar man stickerska till stickerska och därför också människa till människa – individ till individ. Och vi behöver mer sånt. I en värld full av generaliseringar och där jag varje dag blir rädd över allt hårdare uppdelningar i olika ”vi och dem” behövs samtalen människa till människa. Om de så ”bara handlar om stickning” är det en ingång till att börja se våra likheter och gemensamma nämnare och kanske också för att uppskatta varandras olikheter om man tänker ett steg vidare…

För det finns bara vi.

Därför är Online Stickcafé i sin opolitiska och garn-fokuserade form ett mycket politiskt forum för mig. Ett forum där människor möts kring vad de har gemensamt. Därför ser jag gruppen som ett forum för mångfald!

Javisst, det blir fnurror på tråden ibland. Någon känner sig utpekad, påhoppad eller missförstådd. En annan är där bara för att jävlas. De gångerna är adminrollen ganska otacksam. Men ändå… I en grupp på många tusen aktiva medlemmar (nej, alla 15000 kan inte kallas aktiva) är det försvinnande lite ändå. Det tycker jag är fantastiskt!

De må ”bara handla om stickning”, men chansen är att gruppen har givit dig chansen att samtala med någon du annars aldrig fått chansen att möta…

Hej alla Kravallslöjdare! Det är jag som är Lisa och jag tanker försöka underhålla er via den här bloggen i en vecka. Jag tänkte börja med att berätta att jag är stickerska: Hej, jag är en stickerska!

Och nu tänkte jag fortsätta med varför och hur jag är just stickerska.

Det började en eftermiddag i juli 2005. Jag mådde dåligt. Jag var orolig. Jag var då egen företagare och många av mina jobbuppdrag hade jag i samarbete med skolor, men på sommaren var det svårt att få uppdrag. Nu visste jag för första gången inte hur jag skulle betala hyran nästkommande månad och oron, rastlösheten, hjälplösheten och så småningom ångesten höll på att göra mig alldeles trasig. Så när jag inte försökte hitta på jobb jag kunde få betalt för, så gjorde jag annat som man ”bör göra”, helt enkelt för att inte sitta overksam och onyttig. Duktig flicka… japp, det är jag. När jag var inne på tredje varvet i att städa lägenheten började jag själv tycka att det började gå till överdrift. Jag lärde mig sticka i stället.

Ja, faktiskt. Så plötsligt och intensivt var det. Tack vare en väninna i Canada som pratade mycket om stickning, så var det just till garnbutiken jag tog mig. För pengar jag egentligen inte hade köpte jag garn och stickor och väl hemma valde jag ett mönster på www.knitty.com och satte igång. Mönstret passade inte med garnet eller stickorna och det blev en filt snarare än en sjal. Dessutom så kom jag bara hjälpligt ihåg från slöjden i skolan hur man gjorde aviga och räta och det här var ju ett spetsmönster! På engelska! Uppläggningen liksom hittade jag på… Det blev inte jättebra. Så, maska för maska surfade jag youtube-klipp och beskrivningar på nätet. Det kändes lite som att lösa en av gymnasiets latin-översättnings-läxor. Jag kontaktade väninnan i Canada och bad om hjälp med ett par av förkortningarna och… jag klarade det! Det blev en massa fel i den och den ser inte klok ut, men det blev nåt! En filt… ungefär. Jag har den kvar. Den lärde mig så mycket mer än stickning. Den lärde mig ett förhållningssätt, ett utforskande av vad jag kan och vad man kan lära ut genom hantverksbeskrivningar. Och den lärde mig att misslyckas utan att bryta ihop. Den utvecklade mig. Jag blev modigare tack vare den där gräsliga men fantastiska filten.

Jag har på många sätt kvar samma inställning till slöjd, hantverk och särskilt mitt medium – stickning. Det är okej att misslyckas. Men det gör det än häftigare att lyckas! Jag är fascinerad av detaljlösningar, tekniker och traditioner som visar mig hur en enda tråd kan knytas ihop till hela plagg, som passar just mig, för att jag anpassat till mig… Men blir det fel ibland så gör det inget. Det är bara att göra om. Och går det inte att rädda så är det trots allt inte hela världen… ”Upprepning ger färdighet” är alldeles underbart både tvetydigt och sant.

För varje nytt projekt försöker jag fortfarande lära mig något nytt. Den där latin-översättnings-känslan gillar jag. Total koncentration. Tankekraft och handens arbete tillsammans. Gärna komplicerade spetsmönster eller formanpassningar i fiffiga koftor. Men jag ser till att alltid ha även andra sorters projekt igång. Stora sjok slätstickning att låta händerna löpa i medan jag ser en film, lutad mot älskade maken. Små projekt som ryms i väskan och som passar att arbetas på medan jag sitter på pendeltåget från jobbet. Egen design där penna och papper är lika viktigt som garn och stickor. Det kräver en annan sorts koncentration och en annan sorts inlevelse i vad jag håller på med. Och tack vare att jag började hitta på eget i stickningen har jag även de små experimentprojekten. Små korvar och provlappar där jag testar kantmaskor i kombination med minskningar eller hörn och möten i plagg jag vill göra. Då är det mer som julpyssel på dagis och garntottarna flyger över vardagsrummet allteftersom jag lyckas eller misslyckas med mina idéer. Så för mig är stickning såväl avkoppling som arbete, koncentration såväl som leklust. Ja, och så har ju stickintresset givit mig materialkunskap, garnkärlek och stickverktygsnörderi på köpet! Mer om det i ett annat inlägg.

Så när någon frågar mig om inte jag kan sticka en sån eller sån där åt dem så svarar jag oftast: ”Nej, men jag kan lära dig sticka i stället!” För leklusten och allt stickningen givit mig delar jag gärna med mig av, men jag försöker undvika måsten i min stickning i den mån det går. Men om det jag stickar verkar passa just dig, så är det mycket möjligt att du får det. Jag stickar nämligen allt som oftast för stickningens egen skull. Inte nödvändigtvis för resultatet… Även om det är bland de häftigaste känslorna i världen att hålla upp något stickat och knappt själv förstå att man klarat av att göra den där med mina egna händer… Tänk vad jag kan!

(Min senaste spetsstickning: En ”Girasole”)

Även konstnärer och egna företagare behöver vara lediga någon gång ibland för att ladda batterierna och fylla på med energi. Det går inte att vara kreativ 24 timmar om dygnet, då blir det pannkaka av livet tillslut.  Min bror och hans tre barn är på besök och vi har varit hela dagen i Göteborgs södra skärgård. Vi har badat i havet och tittat på de spänstiga atleter som springer Ö-loppet och trängts på färjan från Saltholmen med huntratals andra som också skulle ut och heja. Ö-lopppet är fyra mil och man springer och simmar mellan öarna i södra skärgården. Fattar inte hur dom orkar! Heja, heja, bara två kilometer kvar, Fint jobbat! Inte långt kvar nu! Hejarop som man också kan ta med sig när man jobbar med sina konstprojekt. Idrott och kultur har för övrigt mer gemensamt än man tror. Stort idéellt engagemang, en evig sponsorjakt, hålla föreläsningar för likasinnade, ett glödande engagemang och stort tålamod och uthållighet. Här kommer några inspirationsbilder från Styrsö.

Idag har nästan hela dagen gått åt till att sitta framför datorn och virra runt på stan för att göra ärenden. Det är bara att konstatera att ibland finns det ivarken tid eller plats för kreativiteten. Mycket tid har gått åt den här veckan för att sammanställa gårdagens föreläsning i Kungshamn och jag har därigenom gjort en tillbakablick på mina konstnärliga arbete sedan 2006 och fram till nu. Ett projekt som jag fortfarande tycker håller är ”Den stora slipsjagken” som består av fotografier av ett 30-tal installationer i och kring byn Grez-sur-loing i Frankrike. Jag var där vintern 2007 som gästande konstnär i Carl Larssons ateljé på hotel Chevillon. Den stora slipsjakten började med att jag samlade in avlagda slipsar genom att ställa en låda i lunchrummet på ”slipstäta” företag. Rustad med en resväska fylld med slipsar, min kamera och en svensk-fransk ordbok flög jag i början av novembeer till Paris.
Varför just slipsar? Slipsen är en stark symbol för manlighet och makt. Den blir därmed ett spännande och uttrycksfullt objekt att arbeta med som konstnär och feminist. Högt uppsatta män i kostymer med slips dominerar i mediebilden världen över. Tänk efter, du ser dem dagligen. Trots varierande längd, bredd, färg och mönster är grundprincipen för vad slipsen
uttrycker oförändrad. Den stora slipsjakten är ett konstprojekt om klädkoder, makt och identitet. En serie tillfälliga installationer som bygger på användandet av slipsar och hur kläder på ett undersökande sätt kan användas visuellt för att uttrycka könstillhörighet och maktstrukturer. Jag har samlat projektet i en bok, det går också att läsa om det på min hemsida.

http://www.tarigo.net/tarigo.net/Projects.html