När vi hade vår praktikvecka kom vi fram till att vi under sommaren ska förbereda inför en kurs som vi förhoppningsvis ska hålla på Lava i höst. Vi håller fortfarande på att fundera över upplägget. Ska vi ha ett tema? Är det bättre att arbeta fritt? Kursen kommer att vara en kurs i broderi eftersom vi tycker att det är en förhållandevis lätt och lättillgänglig textil teknik som också går att variera i svårighetsgrad eller vad man ska säga.  Själva är vi inte specialister på någon särskild söm eller typ av broderi utan vi arbetar oftast mer efter motivet vi vill göra. Vårt mål är egentligen inte att lära ut tekniker eller ”vad som är rätt” utan snarare att sprida en textil skaparglädje.

Vi tänker att det ibland kan vara svårt att skapa när det är för fritt, att det är lättare att komma igång när man har riktlinjer eller så. Därför tänker vi att det är bra att ha ett tema. Olika teman som vi tänkt på är masker, fantasidjur eller saker som kan placeras in i en större miljö så att det blir som en föränderlig tavla eller så.

Du som läser kanske har en idé, ett tips eller en tanke kring detta. Isf får du gärna höra av dig till oss och berätta! Skriv en kommentar här eller maila oss

Alva: alva.nasman@gmail.com

Hertha: hertha_oe@hotmail.com

Vad betyder slöjden för mig? Nu känns det helt plötsligt omöjligt att få ord på det hela. Sänker nivån.

Vad gör jag i mitt slöjdande? Det är kanske det som är själva grejen. Att göra och skapa. Att göra användbara föremål. Föremål som löser ett problem eller tjänar ett syfte. När jag fick tillgång till en jobb bil köpte jag nästan genast en mugghållare. En sån som man fäster vid fönstret gjord i plast som kostade 19 kr. Saker gjorda i plast som kostar 19 kr är inte speciellt hållbara. Om ni inte redan visste det. Men, själva upphängningsanordningen höll. Och där fanns två hål som man enkelt kunde trä in lite metalltråd. Ah, jag kan göra en mugghållare i luffarslöjd! Jag tror idén om denna mugghållare fick mig att faktiskt åka iväg till den första luffarslöjdskursen i höstas. Resultatet blev inte särskilt vackert, den är bland annat lite sne. Men den är charmig och passade alldeles utmärkt i jobb bilen som jag döpt till skrutt-i-bang-bang (inte så mycket sprutt i den). Och mugghållaren tjänar sitt syfte. Eller tjänade, jag har ju annat jobb nu). Om varför ingen bild infogas här, se slutet på inlägget.

Att kunna göra saker som uppfyller ett behov jag har känns… jävligt bra! Jag behövde en fruktskål till mitt kontor, skulle försöka leva lite mer hälsosamt. Så på två kvällar slängde jag ihop den. Nu har den blivit lite mörbultad av en tegelsten men jag lyckades få till den så den ser okej ut igen. (Tegelsten på ett bibliotek?, kanske du tänker. Jo. Fungerar utmärkt som bokstöd. Och orkar man hålla i den när man lyfter upp den är det ett extra plus. Som ni förstår lyckades jag mindre bra med det när tegelstenen passerade ovanför fruktskålen).

Fruktskålen

Möjligheten att skapa presenter som är specialtillverkade till vänner känns också så otroligt roligt. En av mina vänner (med fru) bjöd in mig och min odåga till hund på en helgvisit. Ville visa min tacksamhet och började fundera på vad som skulle passa just deras hem. Kom att tänka på att de har ett musikrum. Någonting med noter och ge-klav, men vad? Det blev en ljuslyckta att hänga i fönstret. Eller att göra ett grytunderlägg till en jobbarkompis som drömt om att ha ett i näsan hela sitt liv. Att genom mitt slöjdande kunna skänka glädje, det känns jävligt stort!

(I detta inlägg hade jag tänkt visa bilder på olika saker jag gjort i luffarslöjd, men nu är läget så här:

Kameran är med mig. Datorn och mobilen också. Blue tooth-dongen är i Umeå, USB-kabeln är i Leksand och jag sitter för närvarande i Söderhamns skärgård. Så mina specialtagna kort kan inte flyttas över, varken från mobilen eller kameran! Har jag sagt att Murphys law ständigt är närvarande i mitt liv?)

Söndag och nyss hemkommen från skolan. Längtar efter ledighet, det har varit mycket ett tag nu, för att skapa och vara kreativ måste man också andas in, jag ska planera in några sådana dagar snart; åka till skogen, gå på loppis och göra nästan ingenting.

Jag vill tack för mig och avsluta med en av mina favoritbilder, jag tog den för ca ett år sedan på The Metropolitan Museum of Art i New York och den väcker mycket tankar och inspiration hos mig.

Jag kommer fortsätta skriva sporadiskt på: http://underminhud.blogspot.com/ och min hemsida är: www.jessicajohannesson.se

27 mars till 25 april ställer jag ut på Nääs konsthantverk. Mycket välkomna!

Tack för mig!

Jessica

”Jag önskar jag fick plats under min hud” är ett projekt jag genomförde under sommaren 2009, då jag medverkade på Vandringsutställning 2009 som var en bärbar skulptur ”tävling” på Kulturkalaset i Göteborg.

Jag arbetade utifrån en text jag skrivit och som jag sedan utvecklade till ett manifest. Råmaterialet till mina skulpturer stickade jag på maskin med tunn lintråd från växbo lin, ett material jag verkligen älskar och använder mig av mycket.

Ur min projektbeskrivning (skrivet innan jag påbörjade arbetet):

”Jag är väldigt intresserad av bärandet och inkapslandet av erfarenheter, känslor och minnen, och jag arbetar ofta med detta som utgångspunkt i min konst.”

”Formen kommer mestadels vara kring bärarens axlar och bröst, det kommer vara ganska stora former så det tar bort siluetten av en rak människokropp. Formerna ska ge intryck av att de är en börda att bära, samtidigt så ska bäraren inte se särskilt betungad ut, utan vara så van med denna tyngd så den rör sig som vanligt, men inte helt obehindrat då bäraren tar mer plats med formerna på sig än i vanliga fall.”

”Jag väljer att främst arbeta med skulpturen kring axelpartiet för att jag tycker det är ett laddat parti där man ofta bär med sig saker som tynger. Man kanske spänner sig och drar upp axlarna eller går med ett nedsänkt huvud och en sned nacke för att man vill göra sig osynlig eller mindre. Detta leder ofta till värk och spänningar. Axlarna blir ett ställe där det psykiska sätter sig fysiskt och det är därför jag finner det mer intressant än andra delar av kroppen för gestaltandet av detta verk.”

”Från ena sidan av formerna på axlarna kommer det hänga ner trådar som har liknande former hängande ungefär kring nedre delen av benet, eventuellt till och med släpande i marken. Jag vill ha det så för att ladda hela kroppen, så inte bara betraktarens blick hamnar på axelpartiet utan betraktaren blir även tvungen att röra blicken och därmed se hela människan.”

”Jag vill att det slutgiltiga verket ska vara laddat och känslosamt, samtidigt som den ska vara behaglig och vacker att se på. Men det får inte bara vara vackert då mitt arbete är en protest till hur vi lever våra liv och hur samhället är uppbyggt av orealistiska krav på hur vi ska vara och se ut.”

”Jag kommer främst jobba med textilier, troligtvis kommer jag använda mig av stickmaskin och skapa ytor jag finner intressanta, dessa ytor kommer jag sedan skulptera ihop till former. Stygn betyder mycket för mig så jag kommer säkerligen ha synliga stygn och trådar på delar av formerna.”

Nedan ser ni några processbilder och det färdiga resultatet.

Manifest: Jag önskar jag fick plats under min hud II

Det handlar om att vara för mycket. Det handlar om att prata, för att sedan ångra varje ord jag sagt. Det handlar om att huden stramar. Det handlar om att inte få luft. Det handlar om att inte vara vän med sig själv, det handlar om att bli vän med sig själv. Det handlar om att ta hand om ett sårigt inre utan att skada sin hud. Det handlar om när kroppen inte får plats innanför huden. Det handlar om att ta plats. Det handlar om att läka det som finns innanför huden. Det handlar om att försöka få huden att räcka till, sträcka ut den över det som ibland känns så stort. Det handlar om när det därinne bultar och känns så mycket. Det handlar om när det känns som om att jag inte får plats där själv. Det handlar om ge saker tid. Det handlar om att ge huden tid att läka, det handlar om att laga sig själv. Det handlar om att jag önskar jag fick plats under min hud.

Jag har fyra syften men mitt verk:

1. Mitt verk är en stor kritik emot det samhälle vi lever i och den politik som förs. Vi måste bland annat satsa mer resurser på psyk- och ätstörningsvården. Jag vill ha ett samhälle där varje människa blir respekterad och jag anser att varje människa har rätt till att bli sedd och lyssnad på.

2. Mitt verk är även en stor kritik emot hur media och vi själva skapar och upprätthåller en förtryckande människosyn, en människosyn med näst intill ouppnåeliga idealbilder om hur vi människor och då främst kvinnor ska vara och se ut. Jag kräver nya bilder att kunna relatera till och inspireras av.

3. Mitt verk är ett sätt för mig att utvecklas som konstnär. Med mitt verk “Jag önskar jag fick plats under min hud II” har jag arbetat med det textila hantverket, det skulpturala och formmässiga, det konceptuella och till sist med gestaltandet och uppvisandet. Jag ser alla delar som lika viktiga och tillsammans utgör de en helhet.

4. Att skapa konstnärligt för mig är min ventil, det är mitt sätt att överleva. I och genom min konst hanterar och bearbetar jag mina tankar och känslor och minnen. Jag bearbetar även min sorg över vad jag gjort emot mig själv och skapandet hjälper mig att gå vidare och finna en acceptans. Att få skapa ger mig och mitt liv mening och livskvalitet. I och med min konst hoppas jag att kunna påverka i alla fall EN människa att försöka ta hand om sig och inse att den duger, precis som den är.

www.jessicajohannesson.se

Alla bilder jag lägger upp är tagna av mig om inget annat uppges. Bilderna av mig och Cecilia på gatan och i studion är tagna av Patrik Petroff, och redigerade av mig.

Ibland är det en befriande känsla att med några få enkla ord och meningar försöka beskriva vem man är. Att beskriva på ett fragmenterat sätt, när man i själva verket självklart vet att det är mycket djupare och mer nyanserat än bara dessa ord. Men orden är i alla fall början till något. En början till att skapa sig en bild om något eller någon.

Ibland är det skrämmande. Att välja orden, vara subjektiv, jag enligt mig. Det finns ju även en annan sida, den man kanske inte talar om, den man inte vill definiera sig själv igenom.  Den har vi nog alla.

Här följer ett fragmentariskt försök till att beskriva vem jag är.

Vegetarian. Studerat tre år på Domen konstskola. Sambo. Har en fil. kand. i Genusvetenskap. Gillar loppisar och second hand. Läser gärna. Har en kandidatexamen i Textil konst. Feminist. Mår som bäst efter ett träningspass. Konstnär. Studerar master i Textil konst på HDK. Samlar på konstböcker. Skulle vilja resa mycket oftare än vad jag gör. Sorterare. Ofta virkande eller syende. Rationell. Bor med de underbaraste katterna. Samlare (spetsar, böcker, kläder, vackra ting, det mesta). Promenerar gärna i skogen. Känslig. Kreativ.

Under veckan kommer jag dela med mig av bilder från mitt pågående skapande, skissbilder och dokumentationer av tidigare verk. Nedan följer bilder från min nu aktuella skissbok, jag går nu en tio veckors kurs om konst i det offentliga rummet. Skissboken är ett pågående projekt och kommer förändras och utvecklas med tiden. En samling för inspiration och tankar.

Pimpa sin vardag..

Dom kommer en och en. Försiktigt in genom dörren till snickeriet. Dom har med sig kakor och bullar, sådant som gör en fika så mycket mer spännande.

–       har du bakat det själv? Säger någon.

–       Ja…Det är väll inte så svårt…

Det började sommaren 2010 när jag, tillsammans med Tommy Pettersson i Arkfo skapade en kurs om att man skulle kunna få ”hotta upp” gamla möbler. I den gamla snickerifabriken hade det förr tillverkats dörrar och fönster i finaste norrlandsfur. Härliga spröjs och vackert dekorerade profiler. Men det lönade sig inte. Även fast det är kvalitetsprodukter med en hållbarhet på många, många år mer än det man kan köpa på ByggMax. Det hjälper inte. Folk väljer billigt…Nåväl. Vi, Arkfo och sju företag tog då över fabriken och startade en ekonomisk förening med det snillrika namnet ” Gula Fabriken”. Där skulle dessa företag ge varandra nya infallsvinklar och beblanda sig med varandra och kanske korsbefrukta varandra med nya produkter. Det skulle även finnas en möjlighet för vem som helst att bli medlem i föreningen och ta del utav alla de möjligheterna som finns på platts. Själv brinner jag för att driva kurser och få människor att mötas och ge varandra kickar på olika sätt. Jag tog mig rollen av att bli ”kursansvarig” för ”möbelupphottningskursen” i Gula Fabriken. Vad skulle jag då skapa för kurs? Det var inte så svårt. Jag älskar loppisar och gamla prylar. Speciellt att få göra om dom i ny tappning eller bara ge dom ett nytt uttryck. Inte så långt ifrån Gula Fabriken ligger en ofantligt stor återbruksbutik. Där väller det in grejer hela dagarna och mycket utav det som säljs går till att renovera dagis och skolor i Litauen. Bra! Då var det bara att sjösätta vår idé.

Vi skulle samarbeta. Jag i Arkfo,  Gula Fabriken och Återbruk. Om man startar en kurs där ”vanliga” människor får en chans att tillsammans med mig och fabriken ”hotta upp” gamla möbler som man hittar i Återbruksbutiken. Butiken får samtidigt en massa gratisreklam om sin verksamhet. In med en annons, sätt ett pris och se vad som händer. Det börjar ringa.

–       en det en möbelrenoveringskurs?

–       Nä…säger jag. Inte i traditionell mening att vi skall återskapa något till sitt ursprung. Nu gäller det att se möjligheter i stolar, bord eller annat som man hittar.

Det är första gången vi träffas. Dom tittar blygt på varandra och sneglar samtidigt på alla maskinerna som står i fabriken.

–       Hej och välkomna!! Säger jag och tittar glatt på alla nyanlända.

–       Nu åker vi till mitt Missionshus och tittar på alla konstigheter som jag har gjort genom åren och låter oss inspireras av detta. Samtidigt bjuder jag på kaffe och kaka och ni får själva berätta vad ni har för förväntningar på denna kurs.

Det blir en underbar start där alla ger en liten inblick i sina liv och varför dom är där. Jag berättar att snart kommer vi att åka till en stor återbruksbutik och där skall ni få plocka hur mycket spännande saker ni vill. Dessutom ingår det i kurspriset att, om ni visar upp kvitto, kan ni åka dit fler gånger och hämta saker, om det behövs. Det sprider sig leenden i lokalen.

–       kan man pimpa upp något eget??

–       Klart man kan…Ta med bara…

Så står vi där på återbruk, i startblocken, och bara väntar på att informationen om deras verksamhet bara skall sluta så att vi kan rusa runt och leta upp saker som vi kan arbeta med. DÄR gick startskottet! Alla rusar och letar. Det blir en hemskans massa saker som vi tar med oss till fabriken. En massa möjligheter. Vi lovar föreståndaren på återbruksbutiken att vi gör en utställning när kursen är över.

Sedan träffades vi regelbundet varje torsdagskväll mellan 18.00 och 21.00. Det målades, borrades, filades, svarvades och en massa annat innan alla alster var klara. Bra blev det. Men, det allra bästa var, att vi genom dessa möten lärde känna varandra och se att vi vågade gå lite längre i vad man kan göra när man ”pimpar upp” möbler eller andra saker man hittar. Nu har jag en ny kurs och nya deltagare med en massa andra saker som skall pimpas…Vad underbart!!

En annan sak jag vill försöka är att låta bli att följa trender. Lägg hellre energi på att utveckla och intensifiera dig själv och dina idéer. Trender är mer intressant att undersöka ur ett historiskt perspektiv. Tillbakablickande. Men (trots det?) tror jag däremot att det är guld att lära sig gamla tekniker och ta del av kunskap som finns. Det, för att, inte längta tillbaka, utan för att gå framåt.

Jag tror inte att man kan göra för mycket eller för lite eller på fel sätt för alla gör på sitt sätt och det är det som det handlar om. Att utveckla, inspirera, fördjupa och intensifiera livet.

Så tillbaka till frågan.
Varför skapa? Jo, för att form påverkar oss.

Med gårdagens inlägg i tanken så undrar jag varför man inte tar chansen att påverka mer. Om form påverkar, varför inte försöka tänja på gränserna och omvärdera föreställningar?

Jag tror att hjärnan försöker göra det så lätt som möjlig för oss genom att göra det alla brukar och det man är van vid. Naturligt. Kulturligt. Men att ifrågasätta de vanorna kommer att ändra mycket, tror jag.

Det finns fler sätt att göra saker på.

Att göra något bra och för att man tycker om det är guld. Men ibland kanske man inte orkar. Men om man orkar tycker jag att man borde utveckla och fundera lite till på varför. Jag vet inte om det här landet skulle bli bättre om man hade välvda tak istället för sadelvarianten. Men det är definitivt intressant att undra över och testa. Det finns så mycket man accepterar av bara farten, trots att det kanske inte alls passar oss, även om det passar alla andra. Eller kanske gör det inte ens det.

Vissa saker har blivit så av naturliga skäl. Om linneskåpet till exempel står nära sängen blir avståndet inte så långt när det är dags att bädda. Andra saker är bara standard och det kan bli tokigt om det inte ifrågasätts. Kanske behöver inte alla dörrar en tröskel, då kan man ju inte cykla genom rummen med trehjuling lika bra och huset kommer inte att rasa för det.
Förstärk dig, dina intressen. Skippa tvrummet om du aldrig ser på tv men älskar blommor och ha ett blomrum istället. Varför inte ha badkaret i köket eller sovrummet? Det går faktiskt. Om du är intresserad av rymden, bygg ett stjärnkikartorn.

Jag tror att alla vill det. Jag undrar varför ingen gör det?

-Och vikten av skapande

Jag tänker älta det man frågar sig allt som oftast:

Varför?

Det vi uppfattar och erfar i världen påverkar hjärnan. Vi uppfattar och erfar form. När en människa sen gör sina val påverkar hon i sin tur världen, och då är hjärnan med och bestämmer på vilket sätt det sker. Beroende på tidigare upplevelser alltså. Hantverket, konsten, arkitekturen är alltså en spegling av tankar och känslor.

Och det som utformas spelar stor roll i världen eftersom det påverkar våra hjärnor, således allt som kommer att skapas i framtiden.

Och det som utformas spelar stor roll i världen eftersom det påverkar våra hjärnor,
således vår upplevelse av livet.

Jag skrev i veckans första blogginlägg om en episod på jobbet. När jag översköljdes av längtan efter att skapa med papper. (Ja, man kan undra om det står riktigt rätt till … ;-))

Idag har jag gjort det – bara för min egen avkopplings skull – kort blev det. Men först när all ull och all silvertråd, mm, var undanstoppade.

Mitt bord blev först av med all ull, silvertråd, knappar, osv. Sedan fyllt igen, med papper, stämplar och alla möjliga tillbehör. Och detta kan vi väl enas om, är pyssel!

Dagen efter en intensiv utställningsdag känner jag mig … ”Dagen efter”. Och nu är dagen snart slut. Och dessutom min bloggvecka. En väldigt rolig vecka!

Tack för mig!