Jag skrev i veckans första blogginlägg om en episod på jobbet. När jag översköljdes av längtan efter att skapa med papper. (Ja, man kan undra om det står riktigt rätt till … ;-))

Idag har jag gjort det – bara för min egen avkopplings skull – kort blev det. Men först när all ull och all silvertråd, mm, var undanstoppade.

Mitt bord blev först av med all ull, silvertråd, knappar, osv. Sedan fyllt igen, med papper, stämplar och alla möjliga tillbehör. Och detta kan vi väl enas om, är pyssel!

Dagen efter en intensiv utställningsdag känner jag mig … ”Dagen efter”. Och nu är dagen snart slut. Och dessutom min bloggvecka. En väldigt rolig vecka!

Tack för mig!

Ninas café i Stenungsund är en riktig pärla. Ett café i sann 50-tals anda. Normalt har de öppet mellan 07 – 14 men idag är det öppet under hela ”kulturnatta”. Fast det kallas inte kulturnatta i år, utan det är bara ett antal utställningar som går av stapeln på samma dag och samma tid som det skulle ha varit kulturnatta… Verkar det konstigt? Jag håller med.

Men vi blev väldigt nöjda med vår utställning! Och jag har siktat in mig på en räkmacka till kvällsmat. (Jag ska vakta utställningen de sista timmarna.)

Mina hjärtliga änglar. Nåltovade. ;-)

Utmed väggen placerade vi arbeten av näver och trä. Även några ripsdukar och knoparbeten fick plats.

Här hamnade mina tavlor. Nedanför syns mina smycken.

Mössor och ett par vantar av föreningens enda modist, Inger Säterberg.

Tänk att alla påbörjade projekt hann bli klara. Det är inte så vanligt hos mig. Något som däremot är vanligt är att det finns ett helt gäng idéer kvar i skallen…

I min presentation skrev jag att jag inte kallar mig slöjdare. Ändå blev jag störtförtjust i sidan kravallslöjd när jag kom i kontakt med den, jag kände mig ”hemma”. Sidan utstrålar så mycket kreativitet. Glädje.

Jag skapar, men, jag har inte ett material som jag håller mig till. Jag filtar i ull, gör smycken av silvertråd, lägger mosaik, skapar nya saker av gamla, jag gör kort, lampor av papper, smycken med pärlor, jag syr ibland… Ja, allt som jag kallar för att pyssla.

Min egen favorit bland gammalt som blivit nytt.

I slöjdföreningen jag är med i upplever jag ibland pyssel som ett skällsord. Ibland undrar jag om det är en generationsfråga. (Jag är tokyngst Slöjdföreningen Jordhammar) Jämnåriga vänner frågar ibland, med något längtansfullt i rösten, om de kan få komma till mig och pyssla. Som om det vore något underbart.

Att slöjda å andra sidan, är i mina ögon något fint, något som inte vem som helst klarar av. Att till exempel sticka så som kvinnan som bloggade veckan före mig, det klarar inte vem som helst (mitt perspektiv). Hennes alster tyckte jag var helt fantastiska – vilken kunskap! Vilken slöjdare!

Att forma ull med filtnålar kallar jag för att filta medan jag hört andra kalla det för att nåltova. Nåltova låter mer slöjdigt, jag kanske ska börja använda det ordet istället? Ord kan vara väldigt viktiga…

Jag har pärlat väldigt mycket och håller även homeparty-kurser i smycketillverkning. Det har inte tidigare kallats för slöjd, i alla fall inte lokalt. På hemslöjdskonsulenternas sida www.365slojd.se finns pärl-tips med bland slöjdidéerna. Jag gillar det.

Varför bryr detta min hjärna? Ja, säg det. Jag tror att någonting i mig vill vara slöjdare. Men än är jag inte redo, jag fortsätter att kalla mig för en kreativ själ ett tag till.

PS. Vill se fler bilder på mitt pyssel? Kolla in min hemsida www.ellenj.se DS.

Idag väntar en lång och sen dag på jobbet. Jag ska ”dema” quick knit på Panduro på Östra Hamngatan i Göteborg – det blir kul!

Här kommer en liten bild på vad som föranledde att jag fick frågan om att gästblogga här. Återanvändande av knappar blev ringar, tillsammans med silvertråd.

Ringar av sterlingsilvertråd och knappar.

Idag har jag haft en ledig dag, en skrota-runt-dag. Och, mina ulltavlor är klara!

Ulltavlorna är det roligaste projektet på länge. För ett tag sedan krympte jag några ulltröjor som jag haft som bakgrund och sedan filtat på. Just den här idén har levt i huvudet på mig under lång tid, tröjorna fiskade jag upp ur en klädinsamlingskasse för, hmm, öh, kanske ett år sedan … Känns det igen!? Idén slår ner i huvudet som en blixt och sedan …

Hur som helst så har jag den här gången varit ovanligt grundlig, till och med gjort akvarellskisser när ljungen blommande nere i viken där vi brukar fiska.  Det är verkligen vackert när naturen fylls av ljung!

Idag har jag insett att ljungen hunnit bli brun och naturens färger går mer åt orange … Men, man kan inte tänka på allt, tavlorna ska följa med till utställningen på lördag – nu inramade!

I det här läget innan en utställning infinner sig känslan Tänk om ingen gillar dem!?! och sedan insikten om att jag måste bestämma pris.

Skapandet är det roliga. Men det är bara att erkänna, jag tycker också om att sälja det jag gör. Det har hänt en gång att jag satt ett skyhögt pris för att jag inte vill sälja. Men dessa tavlor vill jag verkligen att någon ska bli kär i och vilja hänga på sin vägg.

Det kreativa med tavlorna är i alla fall klart… priset får värka fram. Sätts troligen på lördag.

Jag står på jobbet och plockar upp hobbyknivar, skärunderlägg och taperunners när jag översköljs av känslan Jag måste hem! Jag måste hem och skapa! Känslan smet troligen ut ur munnen på mig också för en kollega tittar skeptiskt på mig och tapen i handen. Går du igång på det där!?

Hemma har jag lite för många projekt på gång – samtidigt. Två ulltavlor, änglar, broscher, ringar samt halvfärdiga mobiler. Det mesta är till en utställning på Ninas Café i Stenungsund på lördag. Mobilerna ska till butiken Bytt & Blandat i Ljungskile. (Någon som vet var jag kan få tag på bra träringar till upphängningen?) Ja, detta ligger framme. Ja, jag har en ovanligt tålmodig man. Ja, detta är en ovanligt kreativ period – till och med för mig.

Men, det jag vill hem och skapa när jag står där på jobbet har inte med pågående projekt att göra. Jag har så många vackra papper liggande hemma sedan rean i somras. Jag vill hem och använda dem, göra kort, eller kanske en lampa, eller en tavla …

Jobbet, det är Panduro Hobby i Göteborg. (I alla fall än så länge. Jag har varit tjänstledig i två år och pluggat webbdesign, men det är en helt annan historia.) Panduro är en slitig men härlig arbetsplats. Vi får höra om människors många olika projekt, en del får vi faktiskt se när de är färdiga och dessutom får vi ge bort idéer. Synnerligen inspirerande!

Att bli inbjuden att gästblogga här faller också under Synnerligen inspirerande! Det ska bli en rolig vecka – det känner jag på mig!

EN VÄSKA SÄGER MER ÄN TUSEN ORD!!

Jag blev inspirerad av Stephanie Syjuco http://www.stephaniesyjuco.com/p_counterfeit_crochet.html  som visades på Craftwerk 2.0 på Jönköpings museum hösten 2009.  Syjuco virkar men min metod är stickade kopior av exklusiva märkesväskor.  Dessa väskor i sitt originalutförande är statusmarkörer för de privilegierade att visa sin särställning och här vill jag visa att gemene man kan tillverka likadana, betydligt billigare. Det handlar inte om att man vill ha en likadan själv utan göra lite narr av de värsta konsumisterna.  Att visa och glädjas av att man kan själv. Dessutom betyder det för mig att jag vill uttrycka en politisk åsikt om att vi inte får tillåta att marknadskrafterna styr oss.  ”The Revolution is beeing handmade”.

KRONPRINSESSAN VIKTORIAS VÄSKA

Är av märket Hermes Birkin Orange och kostar mellan 60.000-80.000 kr.

Jag har använt hemfärgat garn, guldet är en utochinvänd lättmajonästub och hänglåset hittades i förrådet. Måtten är exakta originalet. Kostnaden för material beräknas till cirka 120 kr.

MONA SAHLINS VÄSKA

Är av märket Louis Vuitton Antigua Cabas och kostar cirka 6.000 kr.

Jag har delvis använt hemfärgat garn, guldet är en utochinvänd tomatpurétub. Namnadresslappen kommer från en gammal resväska. Blixtlås från loppis. Måtten är exakta originalet. Kostnad för material ungefär 150 kr.

Väskorna blev mycket omtalade och väckte livlig debatt i pressen men det är en annan historia!

I detta blogginlägg gäller det att förstå vilka bilder som hör till vad i texten. 

Denna bild, den sista i min blogg, visar hur trött jag blev av allt detta bloggande.Här har jag på mig min restgarnskappa, efter Tant Koftas mönster. Den har stickade möss i nederkanten och stickade ormar vid ärmsluten.

Tack och hej Britt-Marie

Jag har den stora förmånen att kunna hjälpa till i en garnaffär i Växjö, Umbra, när jag vill och orkar. Under åren har jag gjort ett 20-tal egna mönster i den enklare varianten på sjalar och pulsvärmare(eller muffetisser som det heter på danska). Det blir många intressanta möten. Någon har aldrig stickat förut men har sådan lust att börja. Någon vill ha krävande arbeten, med många färger och flätor på kors och tvärs. Någon kommer med mönster från 60-talet och undrar om vi har garnet. Någon vill ha hjälp och det visar sig att de sytt ihop ärmen med nederdelen av tröjan. Någon har hittat ett mönster på Ravelry som de vill ha hjälp med. Någon vill ha ett garn som de skall sticka en sten av. En man kommer in och vill köpa garn för att sticka en kofta till sin mamma. Det alla har gemensamt är att de vill skapa något, har lust till något och att de sätter högt i kurs det de själva kan tillverka………och det är så roligt att träffa alla dessa människor.

Idag har jag gjort en inventering av virknålsbeståndet och det är mindre kul förstås.

Bilden ovan som halkade in mitt i texten, är vår skyltdocka, i detta fall skulpturen Najaden som står på torget utanför affären.

Sedan 5 år tillbaka kallar jag mig Ariadne i sticksammanhang. Det var Ariadne som gav Theseus det garnnystan som gjorde att han, genom att följa denna röda tråd, kunde hitta tillbaka ut ur Minotauros’ labyrint. I vintras började jag sticka denna Röda tråd, livets tråd i I-cordteknik och med hemfärgade garner. Tråden har blivit lång mellan 200-300 meter. Har bestämt för att inte mäta, att inte ha kontroll. Att inte ha kontroll över allt får jag jobba mycket med i mitt nya liv. När jag har ställt ut tråden är den vanligaste frågan dock hur lång tid har det tagit och hur lång är den. Ingen frågar hur har du tänkt eller känt när du stickat denna tråd!

Den Röda tråden har blivit antagen till Röhsska muséets Konstslöjdsalong i februari 2011. I år har den varit installerad i Stensjöäng utanför Ryd i Småland i en helt fantastisk moss- och granskog. Att få ställa ut i en skog kändes mycket utmanande men ändå enkelt på något vis.

Tråden är stickad i etapper för att öht kunna hantera den. Den glider in i håligheter, slingrar sig upp i träd och försvinner ibland för att plötsligt dyka upp igen.

Den Röda Tråden installerades sista helgen i augusti på Sofiero utanför Helsingborg på den Stora Trädgårdsfesten. Miljön där är en slottspark och jag lade ut den i en ravin nedför trappor och uppför branter. Framförallt barn tyckte att det var kul att följa den och vid flera tillfällen träffade jag barn som lyfte den med sig och lade om kursen.

Ytterbilderna från Sofiero och den mittersta från hemmet. Installationen hänger nu på tork.