Här kommer rekommendationen över rekomendationer! JONATHAN SAFRAN FOER!

När jag var typ 17 år lånade jag boken ”Everything is Illuminated” utav min mammas kompis nere i skåne. Den handlar om en massa saker och gärna samtidigt, eller parallellt. När jag läste den då förstod jag inte mycket men älskade ändå det lilla jag förstod. Allt var så vackert beskrivet och uppmålat med det underbara språket och så är den så annorlunda…annorlunda skriven. Efteråt var jag som såld och läste Jonathans andra bok ”Extremely Loud and Incredibly close”. Den var mycket lättare att förstå med en rak tidslinje och med väldigt vackra och välutvalda bilder som hörde till historien. Fortfarande det vackra språket, och de många tankarna som kan väckas genom livet. Han tar upp tankar man har och studerar dem försiktigt i sina texter. Vardaglighet, mänsklighet och förgänglighet.  Jag läste om ”Everything is Illuminated” i sommras. Jag har ännu inte lämnat igen den till min mammas vän för under den tiden jag läste den till den tiden jag läst färdigt den, så kunde jag inte slitas från den. Det blev sagt att jag kunde få den om jag skrev en recention. Det kändes mycket bra tyckte jag, och jag har planerat att göra det men det har ännu inte blivit av. Därför bestämde jag mig för att läsa om den också. Jag gjorde det lite med skräckblandad förtjusning. Minnena av hur fantastisk den var gjorde mig orolig för om den skulle leva upp till mina minnen… det gjorde den. Så nu är det bara upp till mig att faktiskt skriva den där recentionen för att har jag lovat något så har jag! Och jag kan inte ha den i min ägo med rent samvete utan att göra vad jag lovat.

SÅ! För er som vill ha en bok som utspelar sig under andra världskriget och även har tillbaka blickar som utspelar sig längre bak i tiden (utan att det egentligen förklaras) och är väldigt vacker och poetisk och lär dig lite om judarna hur de hade det under andra värdlskriget( de som inte satt i arbetsläger) läs EVERYTHING IS ILLUMINATED!

everything is illuminated when you read this book!

För er som vill ha en klassisk berättelse med en rak tidlinje som handlar om en pojke och hans sökande efter…ja nu var det ett tag sedan jag läste den, men han letade efter något tillsammans med en gammal man och den är väldigt söt och så får man tänka till lite grann, och som innebär lagom mycket hjärngympa ( det är alltid ett plus i en bok) så läs då EXTREMELY LOUD AND INCREDiBLY CLOSE!

Att tysta ljud kan vara så höga!

Puss o hej från mig!

Färg äntligen färg! Färdig spacklat vapen = målat! tja, inte färdig målat men nära på! bara avtryckaren och de tre ränderna på sidorna kvar!

tucked in nicely!

första färgen, någonslags mörkblå metallic

FÄRDIG! …nästan…snart! :)

Annars så hämtade jag igår ut en skiva som jag beställt. Paket är alltid så roliga, det blev dessutom ett litet äventyr att hämta ut den eftersom jag inte visste hur man skulle hitta till macken via cykel.

Det ordnade sig ivarjefall och jag kom hem efter en lång skoldag av förväntan och längtan  och lyssnade till Beck – Modern Guilt. Jag beställde den på LP, så det är min första LP som inte är second hand, det var lite speciellt. Tanken på att ingen lyssnat på just den skivan jag höll i handen utom jag!

Sen kom jag på att det funkar likadant med vanliga CDs…sen så övertygade jag mig själv om att det inte alls är samma sak, Lps är större, kräver mer försiktighet och har jättemycket bättre ljudbild. Skivan var jättebra ivarjefall. Väldigt lugn och fin + några grymma beats i andra mer funkey låtar.

Nu ska jag och min björn krypa till kojs (min björn är min pojkvän som heter björn :P )

Adieu everyhopa!

//Linda

Jag undrar hur jag skulle reagera på att plötsligt bli blind. Hur skulle jag hantera det? Det är lätt för mig att fascinera ihop en verklighet där jag skulle försöka fortsätta i den linjen jag går nu. Den visuella, den hantverksmässiga, att jag bara i ren envishet skulle försöka få det att fungera. Lära mig se med mitt inre öga eller hur man skulle kunna förklara det.

I gymnasiet gick jag bild och form, våran lärare i bild berättade om en äldre elev hon haft som var blind som hade sett färger. Eller han kände dem. Jag vet inte hur det hela fungerade, han gick i min form klass senare men som den blyga (fast ibland häpnadsväckande sociala) gymnasieelev jag var så vågade jag inte prata med typ någon utanför klassen som jag inte kände sedan innan. Han böt senare till musik klassen. Han var jätteduktig på att spela munspel. Undrar varför han böt, om det var för jobbigt att förklara konsten ur hans syn på världen eller kanske han inte kom överens med en lärare? Kanske var han var reserv till musik klassen som någon hoppade av…vilket typ aldrig hände. Nä men på något sätt gick han musik när jag började på skolan i varje fall.

Innan jag skulle ha vant mig vid min nya blindhet skulle jag nog med största sannolikhet känna lite panikkänslor. Det måste ju bli en sorts personlighetskris där allt jag är bra på, eller har uppfattats som jag är bra på blir svårt, kanske omöjligt att genomföra. Jag måste hitta något nytt att identifiera mig själv med. Och det där med envishet, jag kan lätt sitta här och tänka att jag skulle anpassa mig och att det hela skulle vara en utmaning. Men då det inte länge är ett val, om du bara blir sjuk eller skadas, då finns det inget svar på hur man skulle reagera.

Troligtvis skulle jag av vana försöka gå på som vanligt… Men bara en sån sak som att mäta grejer, hur gör man det som blind? Tränar man upp avståndsminnet eller skiter man helt i att syssla med saker som involverar måttband eller tumstock? Och om man kanske har någon som hjälper en att läsa siffrorna på måttbandet (eller finns det punktskrifts måttband?) Måste man komma ihåg alla siffror i huvudet? Eller sitter alla blinda på en punkskriftsmaskin? Jag  hoppas mer på att framstå som ett ovetande barn med mina uppriktigt nyfikna frågor än en oförskämd person. Hur ter sig vardagen för en som är blind? Kan en blind vara hantverkare? En blind måste ju vara super duktigt på att känna ytor, om den är jämn eller skrovlig. Inget är omöjligt sägs det.

Varför skriver jag då om detta?

Jag tycker om att sätta mig in i olika situationer och livsöden. Jag tycker om att föreställa mig hur jag skulle reagera på olika situationer, fastän jag oftast kommer till en punkt då det hela känns väldigt oförutsägbart. Men tanken på detta slog mig när jag låg i min säng och blundade. Tänk om det skulle fortsätta vara svart. Hur skulle jag fortsätta mitt liv? Jag ser det inte som att mitt liv skulle ta slut, men kanske min kreativitet skulle komma av sig. Eller skulle jag bli en vävare? En som flätar konst? Virka skulle jag kanske kunna fortsätta med. Men skulle jag göra det? Eller skulle jag vända mig till en annan konstart? Ett annorlunda hantverk?

Blinkin

Bara filosoferar, gissar. Som karaktären ”Blinkin” säger i filmen ”Men in Tights” (till saken hör att han är blind) då han står i en utkikspost och får frågan ”vad gör du?” och han svarar ”I´m…guessing.. I.. guess no one is coming”

Han är rolig. Oh! Och Stevie Wonder! Eller han är inte rolig på samma sätt som Blinkin är rolig utan Stevie är mera skön, gör bra musik och ser glad ut tre bra egenskaper plus att han ser bra ut i polo…eller såg bra ut, då han var ung…och det är inte lätt att se bra ut i en polo!

I varje fall så har inte jag sett många som jag tycker passar i polo.

Stevie Wonder iförd polotröja

Hej alla hantverkare och hantverksintresserade!

Första inlägget här på bloggen tänkte jag att jag ska berätta för er om mitt stora projekt för tillfället. På skolan jag går, Luleå tekniska universitet i Skellefteå, utbildar jag mig till attributmakare. Attributmakare är den person som gör rekvisita och mask till film, tv eller teater. Våran klass har fått i uppgift att göra en hjälm och ett vapen som på något sätt ska hänga ihop.  För att lättare göra detta började vi med att tillverka s.k. moodboards för att hålla stuket/stilen/känslan på våra föremål inom samma ramar. Man kunde välja att göra en moodboard och göra flera skisser eller göra en moodboard för vapnet och en för hjälmen. Jag valde att göra två. Till inspiration valde jag 60-talets syn på framtiden och den tidens science fiction. Star trek och Barbarella är några inspirations källor men också space-age modet som fanns under den tiden.

Det här är min moodboard för hjälmen

Och det här är min moodboard för vapnet.

Fördelen, tycker jag, med att göra en moodboard är att den finns som ett stöd i bakgrunden om man skissar eller börjat tillverka vad det nu kan vara för sorts föremål. I det stadie jag kommit till nu så handlar det och att slipa och putsa. Jag jobbar i ett material som heter Air-X, det är ett material man använder till båtar egentligen. Och ett annat material som heter MDF-board, som är komprimerat lim och spånflis.

Såhär såg mitt vapen ut förra veckan, just nu så har det fått ett lager spackel, men det har jag inte fotat än.Vapnet görs i MDF-bräda och hjälmen i Air-X. 

Och det här är min hjälm. Just nu så är det mycket av att spackla och slipa och putsa mina föremål. Det är mycket jobb och det blir damm överallt, jag får ha munskydd hela tiden nästan. Det får mig att tänka på min gamla träslöjdslärare från lågstadiet som antagligen inte fått veta vad munskydd var förnsän han redan varit träslöjdslärare i 50-år och fått lungorna igenproppade av damm… Han var mycket duktig och noggrann, jag tror mycket av min vilja att göra saker släta och jämna kommer därifrån. Han var helt besatt över hur slätt allting skulle vara. Eller åtminstone upplevdes det så ur en 10-årings ögon.

Jag har mycket användning av det där nu kom jag på. Både min hjälm och mitt vapen ska vara släta och ha välpolerade blanka ytor, eller jag hade då tänkt mig det ivarjefall, jag får se hur mycket tålamodet tryter nu 12 år senare.

Så det här gör jag idag, kanske det blir något annat imorgon! Det går inte att hymla med att science fiction ligger mig varmt om hjärtat, det och harry potter. Fantasy i stort har jag inte så stor koll på, kanske harry potter inte ens räknas till fantasy. Men mer om det en annan gång kanske?! Detta var ivarjefall mitt första inlägg den här veckan! Vi hörs senare! Och då kommer jag rekommendera en bra bok och prata om mina tankar kring djur och päls och skinn, för det är något som intresserar, facinerar och gör mig mycket fundersam. Nu ska det ätas middag! Adieu everypeople!

/Linda

Jag gör nästan aldrig något till mig själv. Det motiverar mig mer än att göra något för en kompis. Då styrs uttrycket av deras stil och smak. Jag tycker om att andra har på sig mina saker.

Jag fick garn av min mammas kompis, det var lite olika färger och material och jag såg inte vad de kunde vara bra för. Då bestämde jag mig för att göra något till mig själv. Jag började virka mormorsrutor efter en guide på internet.

Jag har två regler: de ska gå i blått, vitt, grått eller svart och yttersta raden är grå.

Det är konstigt, allt går i blått eller i en gråvit skala. Ändå skär de sig.

Jag brukar ta fram dem och stapla dem, titta på dem tillsammans. Det tycker jag om. Nu när jag virkat så pass många har jag insett att filten kommer att bli skrikig och orolig.

För att motverka detta har jag börjat göra helgrå för att blanda upp det med de brokiga blå. Men ändå ser det inte så bra ut.

Jag gjorde en babyfilt till min kompis barn, den blev jättefin. När jag virkade den ogillade jag den för dess symmetri och tyckte det var tråkigt att göra den. Men resultatet blev bra. Jag har uppskattat att göra varje ruta för min filt, de har alla en inre logik och design men tillsammans blir det kaos.

Jag lyckas inte föra över bilderna från kameran till datorn men jag ska prova imorgon om jag får till så får ni se.

För att spinna vidare på gårdagens inlägg om att konst och slöjd är i grunden olika och att konst är mer värt, nästa bevis i kedjan är Röda Korsets konst- och handarbetslotteri.

Röda korset har en verksamhet där ideella krafter lägger ner tid och kraft på att handarbeta för verksamhetens väl. Detta används sedan till vinster i jullotteriet. Dessa ideella krafter har märkliga namn om man ska tolka vinstlistan rätt. ”Brod. tavla”, ”Förkläde” och ”Brun brod. löpare” är del av namnen tillsammans med mer vanliga namn som ”Sixten Fager”, ”IM Ulfhilm” och ”Anita Löfman”. Ska man inte raljera, kan man tydligt se att konstnärer ställs ut med namn medan för konsthantverk är det föremålet i sig som räknas. 

Dum som jag var trodde jag först att man vann personen, att det var en tavla av ”IM Ulfhilm” som utlottades gick mig förbi.

Jag hade ett bråk för ett tag sedan med min konstnärskompis. Det finns några motosågade rosor i parken som varit debatt om. Konstkritiker hävdar att det inte är konst och min kompis höll med. Det var bara ett beställningsuppdrag. Motorsågsmannen kallade sig inte konstnär utan bildhuggare och ”stod inte för hela processen”. Han ville väl inte ställa upp kommentera rabaldret i media. Han hade blivit ombedd att såga till rosor av ett par popplar som ändå skulle tas ned. Tekniken var inget att ifrågasätta, träden ser minsann ut som stora köttiga, rosor och skönhetsaspekten går väl inte att debattera. Smaken är som baken. Att det inte var konst kunde jag inte förstå. Jag som kommer från slöjden, konsthantverket där tekniken och praktiken står i fokus men kanske alltid inte uttrycket i sig.

Den filt jag nu skapar, vad den står för eller vad den ska förmedla är på något sätt sekundärt. Det viktigaste är att jag ha gjort den och att den värmer när jag kurar i soffan. Tiden det tar att virka ruta för ruta, se hur delarna passar ihop och sammanfogas till en helhet. Om den vore oanvändbar hade det då varit mer ett konstföremål? Själva idén med konst är väl att det bara ska vara till för att utsmycka, uttrycka och förmedla en känsla. Konsthantverk å andra sidan är till för att kunna användas, bruksföremål som utsmyckar vardagen. I grunden är konst och konsthantverk varandras motsatser?

Det var nog därför jag blev så arg, jag som sällan blir arg. Bildhuggaren var ingen konstnär, han var en konsthantverkare som nästa dag kanske gjorde bänkar eller smörknivar. Att han kom sig för att göra oanvändbara trädrosor var väl ett sidospår, att han råkade kliva in i de fina salongerna och kliva över den outtalade gränsen för vad man får göra som en slöjdare. Ibland gör jag saker bara för syns skull, utan att de kan brukas till annat än en lisa för ögat. Men det är också tillfälligheter och sidospår. Om rosorna i parken inte får vara konst vill jag inte vara konstnär. I grunden är jag någon som utsmyckar vardagen och gör den lite vackrare.

Det är lite si och så med internettillgängligheten här ute bland granarna. Det står en gigantisk mast uppe på en höjd i skogen, den lyser med sitt röda Sauronöga i natten, men internet fungerar ändå bara när det vill. Och igår var det inte alls på humör, så det blev inget bloggande.

Helena virkade Fuck you-fingervantar, och log i mjugg:

Jag glödritade vidare på ett evighetsprojekt:

På gården där jag bor står en gammal tvättstuga nere vid bäcken. Stugan har gjorts om till snickarbod, men säkert har ingen snickrat i den de senaste femtio åren. Idag är den helt förfallen, men på sätt och vis ändå intakt. Vartenda verktyg ligger där gårdagens slöjdare lämnade dem. De flesta verktygen är hemmagjorda och spiken är hemsmidd!  Jag böjer mitt huvud i respekt för gårdagens slöjdare som inte bara tillverkade sin egen slöjd, utan också de verktyg som behövdes för att slöjda. Gammal DIY är äldst!

Idag har jag karvat lite på en framtida slöjddröm:

Förutom att hålla på med trä- och näverslöjdande så pluggar jag religionshistoria, just nu läser jag en kurs i fornnordisk myt och rit. En intressant sak jag lagt märke till är att begreppen ”slöjd” och ”hantverk” i det fornnordiska språkbruket faller under kategorin ”idrotter”. Allt från vävning, smide, poesi, bågskytte eller brottning och simning klassas som idrotter! Dagens språkbruk gör ju istället skillnad på aktiviteter som producerar något (tex slöjd), och sådana som inte gör det (tex. Idrott). Men en fotbollsmatch kan ju också vara en produkt, och en stunds hyvlande ger rätt bra styrketräning. Det kanske är dags att reclaima det äldre språkbruket?

Här är två glödritningar jag gjorde för två år sen när jag bodde i malmö. Bådas motiv kretsar kring de varelser i nordisk mytologi som kallas jättar, thursar, eller i senare folktro ”troll”. Jag är intresserad av jättarna så som de i mytologin utpekade ”andra”, de kaotiska företrädarna för en upp-och-nedvänd, eller upplöst värld. Glödritningen med de olika hjärtformerna på är inspirerad av myten om Tors kamp mot stenjätten Hrugnir, som återberättas av Snorre Sturlasson i Den Prosaiska Eddan. Glödritningen sitter på framsidan av ett litet skåp, och inuti skåpet sitter ett hjärta av flintsten. Stenhjärtat och de olika symbolerna i glödritningen, associerar alla till den symbol som i myten omtalas som ”Hrugneshjärtat”.