Hej och godmorgon!

Den här veckan är det jag, Sara Degerfält, som bloggar på kravallslöjd för Slöjdlustars räkning!

Slöjdlustar är en ideell förening som jobbar med att promota ung slöjd. Förra året gjorde vi en sjukt uppskattad väggkalender på temat Slöjdlustar, där det sensuella i slöjden stod i fokus. Kalendern med tillhörande släppfest och utställning blev minst sagt en succé så inför i år funderade vi länge på vad vi skulle kunna hitta på.

Tillslut kom vi fram till det, SLÖJDSYNDER! Vad är förbjudet inom slöjd? Vad är det man INTE får göra? Och så gör vi det!

Den här veckans bloggeri kommer att handla om just detta. Den slöjdiga synden och kalenderprojektet. Häng med!

MVH Sara

HEMSKT MÖKKE HEJ!

Denna slöjdsidas namn ”Kravallslöjd” influerar oss ytterligare i just det som slöjd handlar om. Att vara lite rebellisk och givetvis bryta normala mönster. Detta är fallet för oss på G-knit som är två gossar i 19 och 21 års åldern som gillar att virka och det är just det detta inlägg kommer att handla om. Hur går virkning och unga gössar ihop egentligen?

PASSION för virkning är INTE lika med PENSION.

Virkning leder oss osökt in på äldre damer med vitt hår, andedräkt som en död bäver och glasögon som zingo-bottnar.

Med andra ord har virkningen blivit en väldigt banbrytande faktor för oss på G-knit, jag menar hur många gossar i 20 års åldern drar fram virknålen och garnet på en fest och börjar kötta ihop en fager mössa?

Det är alltså dessa två faktorer, nämligen ålder: Gammal och kön: Kvinna som är stereotypt för virkning … unga män tillhör inte riktigt kategorin äldre damer.  Den gamla tanten är nu passé och den nya generationens syslöjdare är här. Grova , svettiga och skäggiga. Rasmus har funnit en bild på den käraste sökmotorn som illustrerar det vi på något sätt undermedvetet försöker utstråla, nämligen det manliga med virkning.

Här ser vi mannen, med stickandet, ankaren och pipan. ” Be a man, do some knitting”.

Såå… vi gjorde vår egen tappning av denna idag. Oerhört ambitiöst.

Man kan som sagt ha virkning till otroligt mycket. Denna bild illustrerar just detta. På bilden syns min jaktbåge, min värja och givetvis den goa ansiktsmask 90, samtliga upphängda med hjälp av virkade armband.

Detta är inte heller något som direkt har anknytning till gertrud, 92 på pensionatet.

Låt hjärnan ejakulera idéer som sedan appliceras på produkter!

Ha det pent ! / G-Knit

Hej igen. Dagens tips från er personliga sticknings-coach är att inte sticka för mycket när ni är trötta. Det orsakar lätt dåligt humör och andra misstag som man hellre undviker. I övrigt rekommenderas svensk 90-tals-punk som soundtrack.

Så.

Strumpor från tårna, del 2.

Till att börja med behöver man öka inför hälen. Precis som när man stickar hälen uppifrån så stickas den över två stickor. Däremot så kommer den inte stickas över 1:a och 4:e stickan, utan över 3:e och 4:e eller 1:a och 2:a, beroende på om det är en vänster- eller högerstrumpa man stickar och om man överhuvudtaget bryr sig om att en eventuell skarv hamnar på insidan eller inte. I exemplet nedan antar jag att hälen stickas över 3:e och 4:e, mest för enkelhetens skull.

Men som sagt. Hälen inleds med ökningar. 70% per hälsticka, närmare bestämt. Jag har av någon anledning tagit mig tid att sticka en provhäl att visa med, och på den lade jag upp 10 maskor/sticka (inalles 40), så vad jag ville var att i början av 3:e och i slutet av 4:e öka 7 maskor. Min personliga favoritökning är att öka en maska genom att sticka en extramaska i maskbågen från varvet innan. Dvs här:

Åtminstone om man vill ha en ökning till höger. Vill man ha en ökning till vänster så stickar man först maskan man vill öka från, och sedan plockar man upp maskbågen från varvet under, dvs INTE den man just stickat i, utan den under.

Så här ser en högerökning ut:

Och så här en vänster:

Det gäller dessutom att hela tiden låta ökningarna utgå från samma lodräta maskrad om man vill ha en snygg ökningslinje som så småningom ser ut så här:

Hur många maskor har jag ökat? Tre. Den som ser ut som en halv maska av något slag är maskan som ökningarna utgår från.

(Det är också den här sortens ökningar som jag använde vid tårna på frost-sockan i föregående inlägg. En vänster efter första maskan på första stickan, och en höger på andra maskan innan sista maskan, och så likadant på andra sidan. Då bildar de två ”halva” maskorna tillsammans en fin fläta.)

När ökningarna är gjorda är det dags för det där som kallas för att vända hälen, oavsett om man stickar uppifrån eller nerifrån. Om ni hade hoppats slippa den delen så sympatiserar jag med er och föreslår att ni lär er sticka ”bondehälar” istället, där man stickar dem ungefär som tummen på vantar, dvs i efterhand.

Men nu ska hälen alltså vändas. Jag vet inte om det här är det bästa sättet, men det är det bästa jag prövat hittills. Först stickar man ett varv till efter sista ökningarna. Sedan stickar man varvet ut, dvs till slutet av 4:an. Där vänder man och stickar tillbaka, med en rät maska i början, och sedan resten aviga, tills man stickar den sista (från rätsidan första) maskan på på 3:an, som också ska stickas rät. Där vänder man igen och stickar 3:an och 4:an från rätsidan, MEN stickar ihop de två sista maskorna genom bakre maskbågen (om man är lite lat) eller genom att lyfta båda maskorna räta, och sedan sticka ihop dem (om man vill ha perfekt symmetri) (Ja, jag är perfektionist, men jag börjar tillfriskna, tack så mycket). Vänd, lyft första maskan som den är, sticka till slutet av 3:an där de båda sista maskorna stickas ihop avigt, vänd, lyft osv tills maskantalet på vardera stickan är halverat. I mitt fall tills jag hade fem maskor kvar på varje. Därefter plockar man upp maskor längs kanten så att man är tillbaka på samma antal som från början. Så här:

Om man inte varit lat finns det fina små tvärsgående trådar (maskor) att plocka upp. Annars vet jag inte.

Nu ska den där häl-lappen som vanligtvis kommer först alltså stickas, och samtidigt fästas vid alla de där ökningarna som man gjorde i början. Det göres genom att man i slutet av varje varv stickar ihop sista häl-lapps-maskan med följande öknings-maska tills de sistnämnda tar slut. Lyft-hoptagningar på räta varv, vanliga aviga hoptagningar på aviga varv. Om man inte orkar (eller kan) göra lyft-hoptagningar här kommer de båda sidorna av hälen se olika ut, och då får man antingen inte bry sig, eller kanske hitta på ett bra sätt att dölja det.

Den som ids ta sig igenom allt detta kommer antagligen ha en häl som ser ut ungefär så här:

Fast antagligen kommer den strumpan också ha en tå-bit. Och användas utanpå ett par strumpor. Och kanske inte av Peter, som var snäll nog att låna ut sin fot som modell.

Det var nog allt.

Nästa inlägg blir nog mest tankar tror jag. Om jag kan hålla mig från att leka lärare.

Nu har jag funderat hela dagen på vad jag skall skriva här, det måste ju vad smart, klokt och slagkraftigt så att många orkar läsa…hm…å kanske lite kravalligt, få se..

Nja jag tänker nog lite medans jag skriver, jag hade ett samtal med min käraste syster strax innan, hon, systern alltså,  är på väg att förlora en mycket kär vän,  cancer ja, det är såååå jäklars hemskt, denna rar fina människa, har redan blivit märkt av sjukdomen. Många frågor dyker upp i hjärnan, hur beter man sig, hur förhåller man sig, vad säger man…tyvärr reagera många med att dra sig undan, istället för att ringa, höra av sig, många intelar sig själv att de kanske stör, det kanske blir pinsamt tyst och tänk om de bara gråter vad gör man då??? Tänk inte på något av detta GÖR BARA, ring, skicka blommor, var där, prata och berätta som förrut, tala om vad som händer på ditt jobb, för det blir INTE värre, personen får annat och tänka på, ta del av, fundera ut, din värld blir verklighet för dem och du får fina minnen i retur, vi finns till för varandra som en kedja, in i varandras världar, det är det som är livet.

Men jag skulle ju skriva lite om vad som inspirerar mig, till att göra detta

alla dessa former och bilder, för mig är det inte bara grejor utan det är känslor, känslor som bor innom mig, glada ledsna, ofta ensamma, när det är som bäst då försvinner tid och rum och händerna bara går, man syftar  avstånd och förhållanden, tänker färger och mönster, hjärnan är på högvarv och det bara blir bra! Sedan är man helt tom, detta ät nog inte helt lätt att förklara och jag skulle kunna gå ännu djupare, men då trampar jag runt i saker som är svåra att förstå, så det går jag inte in på, utan ni och jag får nöja oss så här. Jag kan säga att jag sällan faktiskt inspireras av någonting materiallt, utan det bara kommer, känslorna alltså,  eller ja inspirationen, sedan är det ju en jäklars massa mera jobb med grejorna! Det blev inte så kravalligt idag heller, men många kloka ord istället!

Det blir mera i morron! tjing

Kängskohäl

När man har ett jobb, som tar största delen av ens tid, och dessutom är jättetrött och stressad, är INTE kängskor den slags slöjd man ska hålla på med. Men oxe som jag är så gör jag det ändå, och trots att jag får ett nervöst sammanbrott, färdigställer jag en häl, det nästan svåraste på en kängsko. Det ska sylas på ett speciellt sätt, man får inte syla för tätt. Det ska sys med knutar, vilket innebär att man gör ett halvslag innan man drar åt varje stygn, som ska dras åt skithårt, hårdare än man tror. Och trots att jag sitter där och drar det hårdaste jag kan, är det ändå inte tillräckligt. Att dessutom göra det när man sovit för lite föregående natt, är heller ingen god idé. Därför kan man fråga sig varför jag är en sådan dåre som hittar på att jag ska sy ett par kängskor i denna mest opassande tidpunkt.

För den som arbetat i hemgarvat, eller som till och med sytt kängskor, så är inte mitt scenario helt främmande. Har man väll börjat, är det bara att fortsätta tills man är färdig. Saken är den, att skinnet jag syr i är blött, en förutsättning för att kunna sy i det här skinnet överhuvudtaget. I torkat format är det stenhårt. Men alla vet vad som händer med blöt tvätt som man glömmer i tvättmaskinen. För er som inte vet kan jag berätta att det möglar, och det är samma sak med blött skinn om man glömmer det i plastpåsen i kylen. Jag har kanske högst tre veckor på mig innan det blir akut. Det gör inte saken bättre att skinnet dessutom är oersättligt, dels har jag garvat det själv och dels finns det ingen möjlighet för mig att garva något nytt i nuläget. Därför är det ännu mer idiotiskt att jag gör det när det är över två månader sedan som jag gjorde mina första par, och jag måste börja varje moment med ”hur var det nu igen”…

Därför ska det nu bli skönt att få tvätta av sig becket och gå och lägga sig.