Ibland är tillvaron totalt klaustrofobisk alla går runt och är superfrustrerade av olika men likartade anledningar. Då är det bra med en grupp där allt kan vädras, ur detta sy/virkas nya planer.

Sisters of Sättra skulle vara med på en utställning om jordbruk och odlande. Tanken var följande, vi skulle använda våra nysydda plagg, vi skulle bygga en drivbänk och placera oss där och detta skulle filmas. Det skulle vara en stillsam film, inspelad vid utställningslokalen. Vi klädde drivbänken med svart sammet, försökte binda fast kameran i träden över. Solen höll som vanligt på att gå ner, tanken var att det skulle vara kvällsljus. Som vanligt för kallt för kroppstrumpa, stressigt eftersom de kvinnliga omsorgerna behövdes på annat håll och blött och geggigt för den sister som blev vattnad.

Filmen projicerades under utställningen i en annan drivbänk, det blev en kuslig och instängd känsla. Vi visade tre foton med oss själva samt ett broderi med tusentalsstygn på i hopfogade tygbitar med texten ”Kristina lever ett lyckligt och lättsamt liv med gott om tid för trevligheter”. Ett påstående som fram till nu är en direkt lögn.

Att växa, varför ska människor göras så mycket mindre än vad de är och hur ska man egentligen få utlopp för sin kreativitet? Vi jobbar utifrån ett kvinno- och landsbygdsperspektiv men ändå rätt allmängiltigt.

Skaffa en egen syjunta, det är det enda Sisters of Sättra kan råda till. Tack för oss.

Vissa projekt jobbar man med nästan hela livet och andra gör korta besök och andra återkommer i en nästan ny skepnad.

Ett långsamt projekt

När jag flyttade till Uppsala efter gymnasiet 1993, för att läsa etnologi bestämde jag mig för att virka en blå filt, det har jag hållit på med sedan dess, nu är den så tung att den mer fungerar som boj än som en utflyktsfilt. Till en del består den av urartade stickprojekt, jag är mycket hafsig i mitt stickande och har mycket svårt att hålla mig till beskrivningen så inget klädesplagg har någonsin blivit klar. Nu finns de infogade i filten, sen är det invirkat bitar och kantvirkat av garn jag kommit över. Olika garn för olika delar av mitt liv.

Bröllopet mellan Jordbruk och konst Vårkollektionen Dyestad 2010

 I en grannby bor och verkar Kultivator som består av konstnärer och jordbrukare. De hade haft Lysningen på Supermarket i Stockholm. Sisters of Sättra fick uppdraget att göra en brudklänning och hjälpa till med utsmyckningen. Bröllopet skulle vara i Dyestad men innan dess skulle delar visas på konstmuseet i Kalmar.

Vi hade broderat under våren, på den tiden var vi mycket fokuserad på underkläder och hade gjort en snygg trosa till bruden. Klänningen skulle sys i ensilageplast vilket är ett mycket svårsytt material, men som har andra kvalitéer, det klibbar ihop. Man får akta sig så att det inte klibbar ihop helt och det går inte att återanvända.

Stressade som vanligt skulle Sister of Sättra fotografera bruden och brudtärnan i Dyestad i sin naturliga gyttjiga miljö. Ett antal barn var med och brudklänningens ensilageplasdelar skulle sys ihop med sydda delar på plats. Innan vi var färdiga började det skymma, som det nästan alltid gör för Sisters. Lösningen blev en bygglampa och en insnörd brud i ett växthus, ljuset blev märkligt. Ett av barnen vägrade gå ur bild och är med på nästan alla foto i serien, dagen till ära var hon blåmålad i ansiktet, en slump. Hon tittar på betraktaren, vad är detta för galenskap? Kommer de i kläm för att de vuxna bara tänker på sitt jobb, både bönder och konstnärer? Vi har ingen romantisk syn på livet som bonde, det är ett jäkla slit och vi har föralldel ingen romantisk syn på äktenskapet heller. Bruden är ändå förväntansfull och lycklig, uppsnärjd i brudklänningen och brudgummen saknas. Men det är ändå vackert på något sätt.

Vi gjorde en ny ensilageplastbrudklänning till Konstmuseet och visade våra foton där. På själva bröllopsdagen var det en otrolig storm och skyfall i Dyestad. Men gifta blev de, konsten och jordbruket!

Ett annat långsamt projekt och hur det hänger ihop

 Delar av brudklänningen var gjord av mina broderade gardiner, de sydde jag in i ett annat långtidsprojekt, snömanteln, som består av vita eller ljusa broderiprojekt jag gjort allt efter som, de är sönderklippta och omsydda och i hopsydda till en mantel/filt. När vi fotade vårkollektionen Himmelsberga 2011, svepte jag in mig i snömanteln till en kokong och när jag fick syn på bilden kom jag på att jag har ju alltid velat göra en kokong i fullstorlek. När jag gick på konstskola 2000 sydde jag en kokong av gladpack och toapapper. Det var lika om ständigt som att sy i ensilageplast som gladpack och jag bestämde mig för att aldrig sy i plast, men det gjorde jag ju sedan, i brudklänningen.

Snömanteln har jag sytt på nu ikväll, jag tror jag har feber, den årligt återkommande förkylningen en vecka efter skördefesten.

Jag har verkligen inte en ljummen verklighet. Varmt eller Kallt, Fest eller Öken, Himmel eller helvete. I Zadar I Kroatien har vi hittat ett rum med en balkong med en utsikt över en liten fiskeby (himmel). Hittade en plats där vi kunde simma (himmel) på vägen hem fastnade vi i ett hagelregn där hagel hamrade och Nils tårar sprutade (helvete). 20 min senare tillbaka till rummet med balkong, en påse chips och öl (himmel). En händelserik dag. Kram till alla Sisters ni gör min Himmel vacker.

Nu är jag ensam i Sättra, en syster i Gambia, en i Stockholm och en i Kroatsien. Vad vi har gemensamt förutom stort kreativt behov är att vi lever ganska späckade liv, allt konstnärligt vi gör sker alltid med största möjliga stress och liksom i förbifarten. Den stora konsten är att det blir av över huvudtaget. Det är inte helt lätt att balansera runt ansvarsfulla jobb, många barn, egna utställningar, stora renoveringsprojekt och det vanliga med uppvärmning av husen, läxor, hushåll osv. Om man hade vetat vad livet skulle kräva av en när man var typ 16 år så hade man svimmat och tvekat, men man höjer ribban för vad man fixar vad dag. Det är ju hoppfullt för framtiden. Sisters of Sättra är kämpar och det finns många som oss.

En lite ovanlig dag

Det ovanliga med idag är att det är en lugn dag! Jag har varit ledig från jobbet jag är uppsagd från och kunnat sova ut för att barnen är hos sin pappa och jag har kunnat måla. Jag är också målande konstnär och har haft rätt många utställningar, mest lokalt men även i andra delar av landet. Nu har det varit så mycket annat jobb att jag nästan inte målat på tre år!! Nu har jag börjat igen och det är fysiskt, det är nästan som en explosion. Jag är sentimental och vansinnig. Lyssnar på Anna Ternheims version av Shorline.

Man börjar med ett projekt i en ände, jag började brodera Heimathatten. I hopfogad av små sönderklippta lappar, som en tomteluva, sen förklädet, ”Sisters of Sättra gör sig inga bekymmer”, som ett mantra. Där efter fotografering i min grannes uppbygda skog, som finns i hennes skolsal hemma. Det är hennes egna projekt, men jag bryter mig in i hennes process. Jag målar mig blå på hela kroppen, vi brukar ju ha kroppstrumpa men just i detta vill jag hellre vara blå, traditioner är till för att brytas. I bakgrunden visar vi en bild på Bertil och Sigbritt Palm, grundarna av friluftsmuseet som jag ska bli sparkad från: De goda fina männiksor, jag blå i min Heimathatt!

Vi har lämnat in kollektionen till en lokal utställning, får se om vi kommer med. Nu till dagens arbete, nu målar jag kollektionen, för att få fram en ny känsla. Dagens process, oftast målar jag människor och jag är känslig för ljus. Annars försöker jag arbeta med kaos både i broderi, måleri och verkligheten. Kanske därför jag är så trött och behöver yoga.

Resor som blir av Köpenhamn

För att ytterligare komplicera livet/komma från byn bestämmer sig Sisters of Sättra att åka till Köpenhamn. Tanken var följande:

Recept:

Tid 2 dagar

Plats dag 1: Tågresan mellan Kalmar och Köpenhamn

Plats dag 2: Louisianna

Händelse dag 1

Lämna ditt hem med nål och tråd

Ta ett tåg till Köpenhamn

Samla i hop material på tågstationen exempelvis papper tidningar kvitton, snören.

Om du inte hittar något material så går det bra att fråga passagerare om de kan skänka något plagg som ska sys under resans gång.

Börja sy ihop funnet material och skänkt material till ett plagg som du kommer att ha i Köpenhamn.

När du kommer till Köpenhamn sluta sy.

Hitta ett mysigt café/bar där du kan pusta ut.

Händelse Dag 2

Ta på dig kroppsstrumpan och dit plagg du sytt av funnet material.

Bär ditt alster med stolthet.

Åk till Louisiana.

Dokumentera.

Naturligtvis lyckades vi med detta och bilder är från denna resa som blev av.

Att va med i Sisters är att ge sig hän i vad livet ger; det vackra, det hemska, rädsla, lycka mod, trötthet o styrka. Våra möten som i slutändan genererar o mynnar ut i kollektioner har inga gränser.

Jag är den av oss, i Sisters of Sättra, som större delen av året bor mitt i en storstad. När jag skriver detta är jag mitt upp i vardagen; jobbplanering, matlagning till barna, städ o tvätt…Men, när jag tänker på oss, vi, Sisters, fylls jag av styrka o mod. Sisters of Sättra är som ett andrum för mig, ett kreativt virr varr där livet man lever vävs in i själva konstnärskapet. Det sista är väldigt viktigt; att livet vävs in i konstnärskapet! För det är just vad det handlar om i vår lilla grupp.

Denna syjunta är bortom normen för kvinnliga ideal. Denna syjunta skapar en plattform där ens eget konstnärskap blir en del av något större och värdefullare. Det handlar om systerskap i ordets rätta bemärkelse. Jag kan leva hela hösten på vårat syjuntemöte då alla senast var samlade..de va i augusti, en sensommarkväll…

Bilderna föreställer en känsla som jag har haft, det är första bilderna vi visar ur den nya Studio-Heimat kollektionen, själva dräkten har jag sytt på hela sommaren, men nu till en vanlig dag i Sättra. Kanske kan det belysa vikten av Sisters. Hur får man utlopp för sin kreativitet??

Går upp 6.00, alla, barnen och jag är trötta, vi lider av postskördefest syndromet, hålögda och långsamma. Alla får sin dos av hygien, frukost, gummistövlar, läxböcker mm. Jag har tre barn (vilket är under medel i Sisters of Sättra) och är ensamstående konstnär/intendent, busshållsplatsen är mittimot och alla kommer med skolbussen.

Jag åker till jobbet som är ett friluftsmuseum med konsthall. Snart är det bara ett friluftsmuseum och jag är uppsagd, men nu är det måndag efter skördefesten och en mycket stor utställning om jordbruk och konst ska plockas ner, sorteras upp och alla verk ska bubbelplastas. Jag har varit arg i ett halvår för att konsthallen ska läggas ner och att jag ska bli uppsagd och nu orkar jag inte vara arg mer. Konstnärer kommer och hämtar sina verk som inte blivit sålda, min vän Tage snart 94 kommer och är glad för att han får köra bil igen och konstgruppen Greetings från Öland som har haft en fotoutställning ”Tack för besöket”, bilder föreställande sig själva i Ölandsdräkten i typiska öländska miljöer på vintern, de drar ner kablar. Även Sisters of Sättra har av någon anledning varit med på jordbruksutställningen med serien ”Här växer vi”, tre foto, en film och ett broderi. (Kristina lever ett lyckligt och lättsamt liv med gott om tid för trevligheter). Det handlar delvis om att växa eller kvävas.

Hela tiden ringer telefonen för det är många som är upprörda över att konstmuseet ska stänga. De har haft protestlistor och lotteri i helgen och har många uppslag om hur museet kan räddas. Andra ska diskutera saken i Radio Kalmar i morgon, vart är den öländska kulturen på väg egentligen? Ja det kan man undra, jag är så glad för allt stöd, men samtidigt så pass trött att jag är lagom stimulerad av att slå in tavlor i bubbelplast.

Slutar kl 16.00 hämtar min yngsta dotter på fritids, de andra två är hemma. Jag sätter igång mat, läxläsning, äter mat, röjer, måste åka och handla, tanka och ta ut månadspengar till barnen, stressar iväg, barnen vind för våg hemma. Tillbaka igen, läxor, slå in läxböcker, kvalitetstid eller vad det heter. Mitt i detta stressande har jag bokat in yoga för att jag kände på mig att jag skulle vara sliten efter skördefesten, så då far jag i väg på den. Barnen åter vind för våg, men det kom hem en lugnare mer harmonisk mor sedan. Somliga hade somnat i soffan, jag såg på ett historieprogram med äldsta dottern. Vi är båda intresserade av historia, jag är egentligen arkeolog. Telefonkonferens med en sister i byn, imorgon ska hennes folkhögskola göra något i min trädgård. Om det får ni troligen läsa om.

Bilderna ur Heimatkollektionen. Heimatfilmerna och mitt eget Heimatinferno på den öländska landsbygden har inspirerat. Idag blev det just inte så mycket skapat men helt lat har jag heller inte varit.

Det började med gosedjur. Ett gäng blå elefanter och en nättröja, inte alls diskret, under mötet var det några som grät i bastun. Sen har det bara rullat på, det ena har gett det andra, vi är fyra kvinnor som har ett gemensamt projekt, Sisters of Sättra.

Nu har vi ny antenn och de blå elefanterna har försvunnit under en kajak i den gamla kvarnen och vår värdegrund är samma men vi har andra referensramar. Genom alldagliga fenomen vill vi frilägga djupare kulturmönster som säger något om grundläggande värden och synsätt.

Detta märktes tydligt i vår första höstkollektion, Sättra 2009. Vi valde att visa foto och kläder hos Gunnel vår granne som inte är med i Sisters of Sättra. Kollektionen var insprängd mellan hennes biljardbord ett lakan med fårornament och hade en liknande ton som biljardbordets gräs. Gunnel beslutade samma dag att en svävande kropp skulle installeras som ett välkomnade till utställningen.

Vår första kollektion fokuserade på underkläder och barnkläder. Fotade i skymningen i stor brådska. Det var vid Ölands Skördefest för två år sedan, nu har årets skördefest just avslutats. För er som inte vet är Ölands Skördefest en mycket stor tillställning som bygger på att alla invånare och byar öppnar sina hem och uthus och visar konst och hantverk, bjuder på kroppkakor och pumpasoppa. Det åker runt mängder med folk på natten. Sisters of Sättra kom ut ur garderoben, första framträdandet var ganska diskret i förhållande till fortsättningen.

Vi började sy på sommaren innan. En av medlemmarna (som nu är i Gambia) hade jobbat på Hultsfredsfestivalen och sett trevliga workshops på återanvändande och designade tröjor. Vi har en egen festival i byn ”Hemlig festival” och vi kvinnor i byn tänkte att vi skulle göra en egen workshop. Visningsobjekt syddes, sen orkade vi inte riktigt bemanna festivalen, men processen var igång. Det var då barnens gosedjur rök.

Vi kommer att turas om att blogga, dock inte vår Sister i Gambia. Hon är i Banjul hela terminen tillsammans med sina fyra barn. Vi saknar henne i Sättra men hon kommer att florera på våra fotografier.