Till hösten kommer det troligtvis bli mycket fokus på Midvinterfest för mig. Utställningen på Bohusläns Museum som funnits i drygt tjugo år och som, enligt mig iallafall, är ett fantastiskt tillfälle för slöjdare att visa vad de gör och sälja sina saker i en genomtänkt och snygg miljö.

I år är temat Trädgård och jag har en vag känsla av att det kommer bli fantastiskt! Slöjdalstrena ska således vara inspirerade av eller gjorda för trädgård. Tänk vilka möjligheter! Och känslan efter det spåningsmöte vi haft med utställningsformgivaren på Bohusläns Museum, Pia, var att den här utställningen kan komma att bli väldigt mysig. Precis som jag tänker mig drömträdgården, lummig, lite kringelikrokig och då framförallt: mysig.

Skulle du vilja vara med? Eller känner du kanske någon som skulle vilja vara med? Anmäl dig! Det kommer bli hur bra som helst.

Imorgon åker jag till Slöjdmässan i Hjo. Jag har brukat kalla den för Hjo-mässan, men när jag nu ska dit som hemslöjdskonsulent och pratat med arrangörerna och andra som varit där tidigare så blir de väldigt konfunderade när jag säger så. För dem är det helt enkelt Slöjdmässan. The one and only. Jag förstår dem, den är en av de största slöjdmässorna jag varit på och ligger så otroligt vackert vid Vätterns strand. Det är väl värt ett besök, har ni inget särskilt för er i helgen, åk dit!

På lunchen häromdagen började vi diskutera hur kunskap sprids och ökar. Det hela började när vi pratade om ämnet för min C-uppsats, nämligen begreppet HK som står för Historiskt Korrekt. HK används väldigt ofta i samband med historisk slöjd, när det pratas om historiska rekonstruktioner. Jag upplever att tack vare sammanhang som den facebook-grupp som jag studerade när jag skrev om HK, Vi som syr medeltidskläder, så sprids kunskap snabbt. Fler och fler blir medvetna om hur de tar reda på information om sitt intresse och hur de kan utveckla sitt slöjdande. I den här gruppen görs det också allt som oftast på ett vänligt och sakligt sätt, vilket var en av mina slutsatser i min uppsats: att när de pratar om HK handlar det oftast inte om att tvinga folk att vara exakt trogna ett original utan att göra folk medvetna om hur de gör tolkningar och hur de lär sig mer.

I den här gruppen planeras det för fullt för att fira att de är 2000 medlemmar, gruppen som startades av en intresserad men från början inte så kunnig person som hoppades på kanske 50 medlemmar är snart 2000 medlemmar. Det tycker jag är så fantastiskt häftigt, och jag ser det som ett bevis på hur bra den sortens sammanhang fungerar. Den sortens sammanhang där du både har möjlighet att vara entusiastisk nybörjare, kreativ utanför-lådan-tänkare OCH kunnig hardcore-reenactare.

De byggnadsantikvarier som jag satt och pratade med på lunchen kopplade den här utvecklingen jag pratade om till hur det såg ut för 30 år sedan när de var nyutexaminerade, i början på 80-talet. Då fanns ingenting, sa de, det fanns ingen som gjorde vettig färg, det var ingen som renoverade fönster på ett bra sätt (i ett stort perspektiv, företag och liknande, menade de, kunskapen fanns hos några individer). Men det finns nu och det är tack vare ett aktivt spridande av kunskap, vilket gjort att fler och fler blir medvetna om att det finns fel och mer rätt sätt att göra saker på. Fler och fler blir medvetna om hantverkets olika delar och kan sedan välja att ta ett eller flera avsteg från det. Precis samma sak som i det historiska slöjdandet. En av mina informanter för studien skrev att hen helst inte ville använda begreppet HK, utan istället prata om medvetenhet. Om du nålbinder ett par sockar för att använda på medeltidsarrangemang i ett tre-trådigt garn är det okej sålänge du är medveten om att tretrådigt garn inte nålbands med förrns på 1960-talet.

Mer kunskap och mer medvetenhet kring kunskapen och användandet av den. Helt enkelt.

Då jag bor i Göteborg och jobbar i Uddevalla och på Nääs blir det mycket resande. Jag har rest mycket tidigare också och en resa för mig är inte helt bra utan slöjd.

Såhär såg det ut på vägen från jobbet idag:

Påväg till jobbet såg det ut såhär, inget aktivt slöjdande men ändå:

Här är ett annat sätt att använda långa tågresor, blocka bubbliga yllebroderier:

Jag slöjdar nästan alltid när jag åker kollektivt och ser ibland andra som också gör det vilket gör mig jätteglad. Det finns en alldeles särskild njutning i kombinationen av en bra bok/bra musik i öronen och slöjd för händerna samtidigt som du tar dig genom landskapet. Mer slöjd i resande I say!

Det är galet hur snabbt tre år går. För snart tre år sedan fick jag reda på att jag kommit in på utbildningen Ledarskap i Slöjd och Kulturhantverk, då visste jag vad jag skulle göra de närmsta tre åren. Det var för mig då, en väldigt lång tid. Inte sen gymnasiet har jag haft så lång tid planerad. Men det gick ruskigt snabbt och det har hänt så mycket!

Efter de här tre åren har jag börjat kalla mitt intresse för slöjd och jag har blivit en slöjdare. Innan dess tyckte jag att slöjd hörde samman med skolslöjden, enbart. För många är det nog det slöjd betyder nu också, men jag har en önskan nu att ta tillbaka ordet. Det som lockar mig mest är själva ordet kommer från det fornnordiska ordet för slug: slöghþ. Den som slöjdar är slug, skicklig, händig. Och det är precis det jag förknippar med slöjd, problemlösandet och för min del, tillfredsställelsen när jag löst något som initialt verkat för svårt.

Under min första praktik i utbildningen mötte jag Jögge Sundqvist som gav mig en t-shirt med följande tryck som sammanfattar det hela:

Den dubbla negationen typiskt för Norrland gör det förstås ännu lite bättre.

Så efter tre år har på något magiskt vis ökat mitt intresse för slöjd, lärt känna fantastiska människor och den 5 juni tog jag examen. Galet. Och den 9 juni började jag jobba som hemslöjdskonsulent. Ännu galnare. Jag fick ett vikariat för Tobias Havaas hos Slöjd i Väst i Västra Götaland och nu sitter jag dels på Bohusläns Museum i Uddevalla och dels på Slöjd och Byggnadsvård på Nääs och lär mig ännu mer om vad det innebär att vara hemslöjdskonsulent.

Min tanke var att det den här bloggveckan får bli små funderingar kring vad jag gör om dagarna, vilka evenemang jag jobbar med och om det dyker upp något som jag känner att ni skulle bli glada av att veta mer om.

Idag har jag ägnat större delen av dagen åt att hjälpa min kollega Hillevi med förberedelser inför Barnens Kulturkalas i Göteborg som Slöjd i Väst ska vara med på. Det kan tyckas långt bort i tiden, ända in i mitten på augusti, men eftersom jag ska ha semester emellan (mitt livs första semester, wohoo!) så får en del förberedas nu. På kulturkalaset kommer slöjdklubbshandledare hålla till i Trädgårdsföreningen och det blir hela 700 kvadratmeter slöjd under tre dagar. Det blir slöjdstationer, kojbygge, vävning i mega-vävramar för att bara nämna lite.

Så idag har jag gjort beskrivningar och påbörjat lite förlagor som ska finnas bland de olika slöjdstationerna som det ska vara möjligt att besöka under kulturkalaset.

De andra dagarna på Kulturkalaset kommer Folk och form hålla i aktiviteterna i Trädgårdsföreningen, då kommer jag att visa fiskskinnsgarvning. Så för den hugade är det bara att droppa förbi och kanske skrapa lite fjäll eller gegga lite fiskskinn i äggula. :)

De två vanligaste reaktionerna på ämnet slöjdsynd är de här: Synda? Vaddå synda? Jag gör väl inget fel när jag virkar i akrylgarn eller när jag målar min spinnrock med plastafärg, alla får väl göra som de vill? Och den andra reaktionen är: Hehe, ja, vem syndar inte lite då och då?

Själv har jag ofta insett att jag syndat först efter att någon talat om för mig att något är fel. Min reaktion har då varit som den förstnämnda reaktionen. Jag har blivit irriterad och trotsig, varför ska någon komma och tala om för mig vad och hur jag ska göra? När jag senare lärt mig behärska en teknik eller ett kunskapsområde hamnar jag mer på den senare reaktionen, jag vet mycket väl vad som anses vara fel, men struntar i det och är glad ändå.

Tanken med att vi i Slöjdlustar valde ämnet Slöjdsynder för årets kalender (som du för övrigt kan köpa på www.slojdporr.wordpress.com) är just för att belysa det. Vart du än vänder dig med din slöjd kommer det finnas någon som tycker att du syndat på ett eller annat sätt och ju mer du lär dig kommer du inse vad som räknas som rätt eller fel och själv välja att synda lite här och var. Det är ju helt enkelt så, när du lär dig något nytt blir det lite fel i början, men det brukar reda upp sig efter ett tag.

Ju grundligare du lär dig något kommer du sedan inse att du kan prioritera bort vissa ”rätt” och synda lite, för det kommer ändå inte märkas på slutresultatet.

Och i vissa fall kanske du rentav väljer att synda, trots att alla kommer se det, bara för att det är så otroligt roligt!

foto: Johnny Karhinen

Känner du nu att det säkert finns synder som du skulle vilja veta att de finns, för att sedan strunta i dem så köp vår kalender här:
http://slojdporr.wordpress.com/bestall-kalender/

Mitt slöjdande består av två sorters slöjd. Det ena är det meditativa, upprepande slöjdandet. Den sorten som du känner till och behärskar väl och som du kan göra nästan var som helst hur som helst. För mig är det till exempel stickning och nålbindning. Sånt jag kan göra framför en bra film eller tillsammans med vänner som det samtalas vilt och högt med.

Den andra sorten är den utmanande slöjden. Antingen något jag inte riktigt behärskar, något jag vill utveckla eller helt enkelt någonting som behövs mer tid eller utrymme för att syssla med. Det kan vara att sätta upp en väv, tälja eller bara något nytt inom någon slöjd jag redan behärskar.

För mig är det viktigt att variera mellan de här två sätten att slöjda. Jag skulle bli helt slut om jag höll på med samma sorts slöjd hela tiden.

En annan viktig del i min slöjdlust är kontrasterna. Lär jag mig att göra karvsnitt efter konstens alla regler så är det fantastiskt roligt och utmanande men sen bara måste jag göra något som går utanför alla regler. Då blir det såhär:

Traditionell och inte lika traditionell utsmyckning av träskaft.

Ibland får jag frågan vad en kan använda fiskskinn till, är det inte väldigt skört? och, luktar det inte väldigt mycket fisk? Ett svar på första frågan är: Till nästan vad som helst. Fiskskinn är absolut inte så skört som många tror, och sköter du en fiskskinnsväska genom att smörja det med lite extra fett då och då går det inte sönder i första taget. När det gäller lukten så försvinner lukten i princip samtidigt som du syr något av det så det är absolut inget problem. Och här följer lite inspirationsbilder till vad du skulle kunna göra med ditt fiskskinn när det är färdiggarvat.

Det går också att färga fiskskinn, det du måste tänka på då är att låta färgbadet svalna HELT eftersom fiskskinnet inte får bli för varmt eftersom det då förlimmas. När färgbadet är helt kallt läggs det färdiggarvade skinnet i och får ligga där nån timme och tas sedan upp igen. Lite mjukgörning kan då behövas igen men inte mycket.

Jag lärde mig att garva fiskskinn på Bäckedals Folkhögskola i Sveg, för en fantastisk lärare som heter Aja Peterson. Hon lär i första hand inte ut hur garvningen går till på ett kemiskt vis utan förklarar med bilder. Tillexempel så beskrivs skinnet bestå av spagettiarmar som i rått tillstånd har vatten mellan sig och på det sättet blir mjukt och rörligt. Skulle de här spagettiarmarna bara torkas skulle de torka ihop och bli alldeles hårda och ett sånt skinn går inte att till exempel sy i så för att bereda skinnet måste luft in mellan spagettiarmarna. För att luften sedan ska stanna mellan spagettiarmarna måste vi tillsätta något som kan hjälpa till att hålla isär spagettiarmarna så att luften kan stanna emellan dem. Det är det garvningsämnena är till för. Som garvningsämne kan du till exempel använda fett, som jag beskrev i förra inlägget, eller avkok av bark eller urin. Garvämnena bygger broar mellan spagettiarmarna. Och när du sedan mjukgör skinnet så arbetar du in luft mellan spagettiarmarna och broarna så att skinnet blir mjukt.

Om du sedan inte mjukgjort skinnet ordentligt blir det hårt och prassligt, ett sådant skinn kallar Aja för pizzakartong. De här bilderna räcker för mig för att förstå garvningen, jag behöver inga kemiska formler eller avancerade recept. För mig är det ett bra sätt att skapa intresse och lust för att slöjda. Att inte göra det för svårt.

Sedan går det inte att komma ifrån att de här bilderna är roliga också:

http://www.youtube.com/watch?v=ircdPKyEtVM

Undrar om inte det där blev dagens längsta ord; fiskskinnsgarvningsrecept. Men det är alltså det jag tänkte dela med mig av idag. Hur du kan göra för att bereda ett fiskskinn så att du kan skapa något av det.

Du börjar med ett rått skinn. Jag har hittills fått tag i mina skinn antingen genom att fråga fiskhandlare i Göteborgs hamn samt från min mor som sparar skinnen när hon lagar större bitar fisk. Det råa skinnet måste först och främst läggas i frysen för att över huvud taget kunna garvas. När skinnet ska tinas lägger du det i kallt vatten. Det är viktigt att det är kallt vatten eftersom äggviteämnena i skinnet koagulerar om det blir för varmt. Då går det inte att få det mjukt.

När skinnet är tinat lägger du det med köttsidan uppåt på en plan yta, till exempel diskbänken. Sedan ska du börja skrapa. Du kan använda en inte alltför trubbig sked, eller en spackelspade som du slipat av de vassa kanterna på, eller en skinnskrapa. Du börjar skrapa i den änden som som suttit närmast fiskens huvud. När du skrapar ska du ta bort kött och fettrester samt en del av de hinnor som sitter mellan köttet och skinnet.

Elin skrapar fiskskinn

När skinnet är skrapat vänder du på det så att du får fjällsidan uppåt och tar bort fjällen med skrapverktyget. Fjällen sitter i fickor i skinnet så det är bra att ta det försiktigt.

Därefter ska skinnen ner i en blandning med:

1 äggula
1 dl rapsolja eller olivolja
några droppar diskmedel eller såpa

Gegga runt så att blandningen hamnar på alla sidor av skinnet. Den här blandningen räcker till ungefär tio laxsidor. Skinnen ska ligga i blandningen i 1-6 timmar och därefter hängas upp för att torka.

Efter minst tolv timmar ska skinnen tvättas upp i kallt vatten med diskmedel. Därefter är det dags för mjukgörning. Det görs medan skinnet torkar, gnugga skinnet mellan fingrarna, dra det över någon kant, skrynkla ihop det och trampa på det. Det finns egentligen inga dåliga sätt att mjukgöra, det viktiga är att få in luft i skinnet.

ett improviserat mjukgörningsställe: trappan

Skinnet är klart om det är mjukt och torrt. Att det är helt torrt kan du känna genom att lägga det mot kinden, känns det kallt är det fortfarande fukt kvar i det.