Arkiv för augusti, 2008

Fredagsgrubbel

Written by admin. Posted in Familjen Spännar

Det känns ibland som om världen snurrar snabbare än någonsin även om det omöjligt kan vara så. Utbudet av aktiviteter där man själv är passiv är enormt. Samtidigt har många människor en livsstil som är stillasittande, det är vanligt att arbeta utan att se praktiska resultat av sitt arbete och därmed gå miste av den omedelbara tillfredsställelsen av att till exempel se hur grödorna utvecklas eller hur vanten tar form. Hur påverkas vi av det?  Till vad använder vi egentligen vår tid? 

/Malin

Tänk om…

Written by admin. Posted in Familjen Spännar

Hej!

Igår var vi till min pappa och hälsade på. Det blev även ett besök upp på vinden och nostalgiskt rotande bland gamla leksaker, läroböcker och serietidningar. Längst inne i ett hörn hittade jag mitt gamla skåp som jag gjort i slöjden, full med kantstötta byggmodeller, vilken lycka! Skåpet följde med hem och på kvällen satt jag och plockade med alla de gamla flygplansmodellerna och jag slogs av hur noga jag suttit där och slipat och spacklat och målat. Jag kom ihåg alla böcker jag läst, specialfärger som beställts från USA och letandet efter speciella byggmodeller.Tänk om jag hade lagt den energin på att lära mig fåglar, spela gitarr eller något annat som jag hade haft trevligt av nu…

Hej då!

Jan

Stickning på tåg

Written by admin. Posted in Familjen Spännar

Hej!

Jag är uppvuxen i en familj där slöjd och hantverk var något som antingen var väldigt dyrt och snobbigt och köptes i speciella affärer eller också något som gamla tanter gjorde och sålde på Rättviks marknad. Som nyexaminerad ingenjör på 80-talet så blev det viktigt med ”riktiga” saker, saker måttsatta enligt svensk standard med raka linjer och räta hörn. Men någonstans låg det någon och lurade, en liten djävul som ville strunta i konventioner och sy sina egna byxor, tälja en egen skål och göra någon färgsprakande och helt onödig pryl. Men inte kan väl jag… Så träffade jag den mest underbara person jag mött, självklart till toner av härliga polskor och i dansens virvlar, på ”polskedisco” i Falun.

Malin kom in i mitt liv med massor av erfarenhet om slöjd och hantverk. Nu hade jag någon att fråga och som kunde visa. Och jag lärde mig: att repa upp och sticka om, att repa upp och sticka om… Men när jag insåg att detta med att sticka var inte bara att följa en enkel stickbeskrivning som jag kunde se som en matematisk modell, utan även innebar en viss känsla så var det ju riktigt roligt.

Under den period då jag lärde mig att sticka var jag inne i en fas i mitt liv som innebar tågpendling mellan Uppsala och Borlänge. Det gav mig mycket tid att använda till stickning! Nu är väl inte jag något unikum i det att jag är en 40-årig man som gillar att sticka men det uppstod ibland roliga situationer på tåget mellan Uppsala och Borlänge.

Då jag i jobbet har förmånen att kunna åka i 1:a klass så har jag lagt märke till en viss skillnad i mötena i de två olika klasserna. I 2:a klass får jag ofta trevliga kommentarer om min stickning men i 1:a klass upplever jag  en attityd av att var och en sköter sitt och inte kommentera andras saker (vilket är skönt när man är trött men ofta ganska tråkigt). En gång när jag åkte 1:a klass steg det på en man i Sala, typisk 1:a klass åkare: kostym och slips i 60-års åldern. Han slog sig ned framför mig och utbrast häpet ”kan du sticka!?”. Det roliga var att det syntes att han väldigt gärna hade sluppit säga detta, innan jag han svara hade han slagit upp sin tidning och stirrade ned i den, uppenbart förvirrad av situationen.

Vid ett annat tillfälle hamnade jag bredvid en svartsminkad och piercad tonårstjej som pratade i mobiltelefon. När jag tog upp min stickning hör jag henne säga förvånat i telefonen ”-Det är en man bredvid mig som börjar sticka!”. Jag skrattar lite och hon ser glad och nyfiken på mig. Jag förklarar att jag stickar en tröja till min ännu ofödda baby och vi spånar på om olika namn till babyn (hon föreslår Jesus!) ,om tröjan skulle passa bäst på en kille eller tjej, och en hel del annat innan hon klev av tåget. Det blev nu en jättestor Kerstin på 4,7-kg och med möda fick vi på tröjan vid ett enda tillfälle på BB, tröjan var alldeles för liten!  Kanske passar den bättre till en eventuell ny baby i framtiden?

Dom som är mest intresserade av min stickning är inte konstigt nog äldre damer, en del vill prata teknik eller om sina egna stickningar. Kul tycker jag!

Hej då!

Jan

Slut på veckan

Written by admin. Posted in Lillemor Elfgren

Ja, nu är det slut på min bloggvecka. Vad fort det gick! Finns fortfarande mycket att skriva om, men kanske en annan gång.

 Tack alla som läst, och kommentera gärna, eller maila mig om ni tycker att jag har helt fel, eller kanske håller med.

Att slöjda offentligt

Written by admin. Posted in Lillemor Elfgren

 

Hur är det att jobba med slöjd på ett friluftsmuseum? För min del så arbetar jag andra sommaren i rad på Gammlia vid Västerbottens museum i Umeå. Miljön som finns där är till största del en miljö som ska visa på hur västerbottniskt jordbruk såg ut omkring 1860-talet, men givetvis med inslag av både äldre och modernare.

Västerbotten på 1860-talet var främst ett jordbrukssamhälle även om sågverksindustrin var på uppåtgång. Jag tvivlar på om det i detta samhälle var någon som ifrågasatte slöjdande. Att tillverka sina egna textilier eller de träredskap man behövde var inget man diskuterade, för det mesta var det bara en nödvändighet för överlevnaden.

Idag däremot har vi ett val. Och som vårt samhälle ser ut så har det valet för det mesta inneburit att många av oss valt bort ett regelbundet slöjdande. Det är ju inget som är nödvändigt för vår överlevnad eller för att få en extra inkomst längre.

Men åter till att slöjda offentligt.

Som antagligen många fler märkt så blir man automatiskt en angelägenhet för hela omgivningen om man ger sig på någon slöjdaktivitet i vad som kan kallas ett offentligt rum. I mitt fall handlar det oftast om att jag stickar så fort jag får tid, var jag än är. Att sticka saker tar sin tid, även när man övat upp hastigheten, så varför slösa bort tid på att sitta och göra ingenting när man kan sticka ett varv eller två?

Så, jag bär för det mesta med mig en stickning vart jag än går. Om jag åker någon längre sträcka och inte kör själv, utmärkt sticktillfälle. I fikarummet mellan lektioner när jag arbetar som lärarvikarie, utmärkt sticktillfälle. Under lunchrasten oavsett vilket jobb jag befinner mig på(jag kan ju inte stoppa in mat i 45 minuter i sträck, däremot går sticka och prata samtidigt alldeles utmärkt). En stickning är perfekt, tar liten plats, går fort att både sätta sig in i eller lägga ifrån sig och är lätt att bära med sig.

Ja, jag sticker ut. I dagens fikarum är det inte inga(läs: ingen förutom den där knasiga vikarien vid namn Lillemor) som sitter och stickar. Däremot fick jag efter en sticksession i den lokala skolans lärarrum veta att det inte alls var så ovanligt förut. En av de äldre lärarna berättade att förut, under kanske främst 70- men även 80-tal var det inte alls ovanligt att hon eller någon av hennes kollegor stickade några varv under rasterna.

Men inte nu längre. Vad kan detta vara ett uttryck för? Ett stressigare samhälle, där raster måste användas till att tillföra nödvändig energi, toalettbesök, planera och rusa iväg till nästa pass? (kan vara fallet i skolvärlden) En generationsfråga, där det inte längre är naturligt att man ska sitta med ett handarbete för händerna, både som avslappning och för att utnyttja tiden? Eller helt enkelt mode? Det är föråldrat att sitta med sådant arbete överallt, om man inte är någon slags udda figur.

 

Men i en miljö där folk förväntar sig att se hantverk, såsom ett friluftsmuseum?

Det är extra spännande att sysselsätta sig med slöjdande i en sådan 1800-talsmiljö som Gammlia erbjuder. Dels för att försöka väcka lite liv i den, de som levde i dessa byggnader hade ju trots allt något för händerna största delen av tiden. Dels i undervisningssyfte.

Jag tycker att man även i detta sammanhang blir betraktad som lite av en exotisk fågel. Dels är man ovanligt klädd (som på 1850-60-tal, det vill säga särk, kjol, liv, förkläde och hilka). Dels håller man på med spännande, och ofta inte så vanliga slöjdaktiviteter.

All slöjd är tacksam att arbeta med, men tacksammast är nog ändå ullen. Det går att låta både barn och vuxna prova på att karda och kanske till och med spinna lite på slända. Men mest aha-effekt hos besökaren haar nog ändå spinnrocken.

Har spinnrocken idag förpassats till att mestadels vara ett prydnadsföremål? Jag misstänker nästan det. Att sitta och spinna är den mest tacksamma syssla man kan göra om man vill starta ett samtal med besökaren. Man jobbar med en stor tydlig ”maskin” och det är något som snurrar och ser spännande ut!

 

14 juni var det den Internationella sticka offentligt-dagen. Själv tycker jag att alla vi som slöjdar borde gripa tillfället så ofta vi kan att slöjda offentligt. Inte enbart inför en bestämd publik, vilket är fallet på ett friluftsmuseum, utan överhuvudtaget. Genom att visa på att slöjd inte är något stort och komplicerat, som måste kräva stort utrymme, många redskap och gott om tid kanske vi alltid kan locka några fler. 

 

Den nya slöjden?

Written by admin. Posted in Lillemor Elfgren

Vad är egentligen slöjd? Är det allt sådant som görs med handkraft, i liten skala och där man ofta försöker lyfta fram en personlig stil? Eller är det begränsat till en liten lista av godkända tekniker och material?

Wikipedia definierar slöjd så här:

”Ordet slöjd kommer från det gamla ordet ”slug”.

Slöjd har använts som begrepp för all slags tillverkning av manufaktur, inklusive rent handarbete. Idag används begreppet för hantverk som utförs för husbehov, rekreation, avsalu eller något annat icke yrkesmässigt syfte. I förra seklets början användes begreppet konstslöjd för det vi idag kallar konsthantverk eller industriformgivning. Slöjdens råvaror är textil, trä, metall etc.

Slöjd är också ett skolämne.”

När Hemslöjdsföreningen bildades för ungefär 100 år sedan förfasades man över de halvfabrikat som började finnas att tillgå. Färdigritade broderier och liknande, vilka saknade både klass, kunskap och tradition. Även virkning har som jag förstått fått sig sina slängar och inte ansetts vara ett riktigt hantverk, mycket beroende på att det är en så pass ny teknik som tillkom och blev populär först under 1900-talet. Men är det någon som reflekterar över det idag?

Men varför denna undran om vad som egentligen är slöjd? Anledningen är att jag har fastnat för vad som skulle kunna kallas en trend. Nämligen scrapbooking och kortmakeri. För er som inte är insatta så innebär scrapbooking i sin grundform att man gör extra genomtänkta fotoalbum. Papper i alla tänkbara färger och mönster, blommor, band, allt mellan himmel och jord kan användas som dekorationer.

Vad är då problemet? Jo attityden som man lätt möts av om man berättar att man håller på med denna aktivitet. ”Jaså, du klipper och klistrar” ”jaha, sånt där pyssel”. Tyvärr är det vad många intresserade av scrapbooking och kortmakeri bemöts av. Deras kreativa utlopp degraderas till något slags dagispyssel. Jag antar att det är en statusfråga, där scrapbooking som en nästan enbart kvinnlig aktivitet i kombination med att det är ett relativt nytt fenomen i sverige gör att detta blir en lågstatushobby.

Men vad skiljer egentligen scrapbooking från det traditionella slöjdandet? Precis som slöjdande i trä eller textila material handlar det om en känsla för form, färg, struktur, material och även teknik. Givetvis skiljer det tekniska kunnandet sig åt, precis som inom det vi brukar benämna som slöjd. Men det finns också de som verkligen tänjer på gränserna och utmanar både sitt eget tekniska kunnande och materialen. Några bra exempel på detta är enligt mig Dr Nina och Muhren 

Ska vi fixera oss vid material eller den skapande processen, kreativitet och upptäckarlust när vi definierar slöjd och hantverk? Ja, papper och dekorationer köps ofta färdiga, men är det någon som ifrågasätter en tröjas äkthet om den som stickat den köpt garnet istället för att ha spunnit det själv? Är det mer slöjdande att utgå ifrån ett färdigt mönster och ett färdigt garn än att utgå från en rad olika icke-slöjdtraditionsmaterial och sedan skapa fritt?

Jag tror att slöjden ständigt förändras. Den ser annorlunda ut idag än för 100 år, 50 år, ja kanske bara 20 år sen. Liksom vi har omdefinierat virkning måste vi kanske även omdefiniera de nya skapartrenderna som kommer. Även om man med jämna mellanrum läser hur slöjdandet håller på att då ut hos yngre så tror jag inte på det. Behovet att skapa finns fortfarande kvar, men jag tror att det ofta tar sig andra former än den traditionella mjuk- eller hårdslöjden.

Vad vill jag med detta inlägg? Kanske helt enkelt berätta om kreativitet i material som kanske inte alltid är en självklarhet  för såna som mig som slöjdar i traditionella material, men som kan ge fantastiska utlopp för kreativiteten och skaparlusten. Kanske vill jag ifrågasätta om slöjd handlar om bestämda material eller om skaparglädje. Var går gränserna?

Vad säger du som läser det här? Kommentera gärna! Här, på min personliga blogg www.rosenvanten.blogspot.com eller maila mig på info@limmo-design.se

Dagens tips: Whitesnake är den ultimata musiken att knyppla till!(även om mina kurskamrater inte höll med) Speciellt om man knypplar ett armband i svart sytråd och silvertråd.

Får och- getdagen

Written by admin. Posted in Lillemor Elfgren

Ja, det är väl egentligen ganska lämpligt att den var igår så jag kan skriva om den med tanke på att jag är utvald att blogga på grund av att jag jobbar som stugvärd på friluftsmuseet Gammlia. En viktig del av det arbetet för mig är förutom att guida och berätta om byggnader och människors liv i Västerbotten för 150 år sedan också hantverket och det praktiska arbetet. Genom att vi stugvärdar utför praktiskt arbete, såsom matlagning och slöjd, i den miljö som Gammlia erbjuder hjälper vi också till att ge den lite mer liv.

Igår, söndag 17 augusti, var det alltså Får och getdagen. Många glada och positiva besökare, givetvis ett gäng får (geten var tyvärr frånvarande), vallhundar, grillat lamm, marknad med ull- och linprodukter, vävförening, dräktparad och mycket annat skoj.

Själv var jag ansvarig för en ullverkstad för både stora och små, ett experiment för i år som föll mycket väl ut. Vem blir inte alldeles varm och glad inuti när folk strömmar till med ulltussar de fått vid fårklippningen och vill lära sig karda, tova eller kanske till och med spinna med slända? Tala om att få möjlighet att tydliggöra den process som krävs för att framställa en färdig textil produkt!

Slöjdintresset hos den stora massan är inte dött, det finns där nånstans där långt inne även om jag tycker man med jämna mellanrum hör de som hojtar om att unga människor inte slöjdar längre. Det finns åtminstone ett intresse, men det är inte något som de flesta gör varje dag. Kanske tar slöjd sig annorlunda former idag än vad det gjorde förut? Kanske är det inte längre detsamma som den traditionella slöjden? Jag får be om att återkomma i den frågan.

Tyvärr hann jag inte ta några bilder. Det var min ambition men tiden flyger så lätt iväg när man har roligt. Men läs gärna Veronicas artikel om Får- och getdagen som du hittar här!

I år kommer Gammlia vara öppet augusti ut, med öppettiden 12-16, och fortsatt öppettid alla helger i september.

Mig kan man idag hitta i vävstolen i Wallmarksgården. Kika gärna förbi, diskutera hantverk, gamla byggnader eller historiesyn, prova att karda eller bara prata bort en stund.

Slöjden finns kanske?

Written by Kerstin. Posted in Kerstin Andersson Åhlin

Resan till Hälsingland ledde inte till några jätterubriker, åtminstone inga med kravaller.

 

Det som är helt uppenbart är i alla fall att slöjd är kul. Jag har under helgen haft förmånen att få vara med när Arbrå Hemslöjdsförening firade sitt 100-årsjubileum med middag i NTO-lokalen, i den lokal där allting började. Av jubileumstalen bekräftas att den största anledningen till att föreningen i Arbrå är så aktiv är de många medlemmarna och att alla är välkomna att vara med och slöjda eller på annat sätt bidra till att slöjden utvecklas i tiden. Arbrå Hemslöjdsförening var först av alla hemslöjdsföreningar att börja jobba med barnverksamhet. 100-åringen jobbar fortfarande på bra med den verksamheten, bl.a. så har en hemslöjdskonsulent formats i denna verksamhet.

Kravallslöjd

Written by Kerstin. Posted in Kerstin Andersson Åhlin

I dag fredag reser jag till Arbrå för att delta på hemslöjdsföreningens 100-års fest. Detta får mig att tänka på följande citat: Under en resa till Gävle 1981 var tidningen Schlager med i en av Black Armybussarna och intervjuade fans. Minns då hur Medel tog till orda. ”Ifall vi ska döpas om föreslår jag Solna Hemslöjdsförening. Tänk er rubrikerna: Solna Hemslöjdsförening i vilda kravaller i Gävle!” Ett obetalbart citat.Mattias Lundqvist
2002-10-29  

Får se om det blir några kravaller eller något annat som leder till rubriker. Återkommer på söndag.

logo_huvud1.jpggnagaremeny.jpg

Slöjdperspektiv

Written by Kerstin. Posted in Kerstin Andersson Åhlin

Jag tänker att man kan se slöjden ur flera olika perspektiv. 

Ur ett:

–         Näringsperspektiv, då menar jag att slöjden skall ge inkomst till den som är utövare. Detta är förutsättningen för slöjdens och slöjdarnas överlevnad. Det är också förutsättningen för slöjdens utveckling, så som jag ser det.

–         Socialt perspektiv, det är när man träffar goda vänner och glada kamrater och slöjdar och umgås på samma gång. Det är också här som de ideella hemslöjdsföreningarna fyller en stor och viktig funktion.

–         Hälsoperspektiv, den där feel good känslan där man blir introvert och känner sig väldigt kreativ.

–         Kulturellt perspektiv, där slöjdens kulturella värden tas till vara och används på ett positivt och viktigt sätt. 

Det finns naturligtvis fler sätt att betrakta slöjden på. Just nu behöver vi alla fundera över och ordsätta vad som menas när vi tar för givet att slöjden bidrar till ett hållbart samhälle och att slöjden är rätt ur miljösynpunkt.

 Detta får mig att tänka på filmen Vem älskar Yngve Frej? från 1973, där trasmattorna ställs mot plastmattorna.