Hur är det att jobba med slöjd på ett friluftsmuseum? För min del så arbetar jag andra sommaren i rad på Gammlia vid Västerbottens museum i Umeå. Miljön som finns där är till största del en miljö som ska visa på hur västerbottniskt jordbruk såg ut omkring 1860-talet, men givetvis med inslag av både äldre och modernare.
Västerbotten på 1860-talet var främst ett jordbrukssamhälle även om sågverksindustrin var på uppåtgång. Jag tvivlar på om det i detta samhälle var någon som ifrågasatte slöjdande. Att tillverka sina egna textilier eller de träredskap man behövde var inget man diskuterade, för det mesta var det bara en nödvändighet för överlevnaden.
Idag däremot har vi ett val. Och som vårt samhälle ser ut så har det valet för det mesta inneburit att många av oss valt bort ett regelbundet slöjdande. Det är ju inget som är nödvändigt för vår överlevnad eller för att få en extra inkomst längre.
Men åter till att slöjda offentligt.
Som antagligen många fler märkt så blir man automatiskt en angelägenhet för hela omgivningen om man ger sig på någon slöjdaktivitet i vad som kan kallas ett offentligt rum. I mitt fall handlar det oftast om att jag stickar så fort jag får tid, var jag än är. Att sticka saker tar sin tid, även när man övat upp hastigheten, så varför slösa bort tid på att sitta och göra ingenting när man kan sticka ett varv eller två?
Så, jag bär för det mesta med mig en stickning vart jag än går. Om jag åker någon längre sträcka och inte kör själv, utmärkt sticktillfälle. I fikarummet mellan lektioner när jag arbetar som lärarvikarie, utmärkt sticktillfälle. Under lunchrasten oavsett vilket jobb jag befinner mig på(jag kan ju inte stoppa in mat i 45 minuter i sträck, däremot går sticka och prata samtidigt alldeles utmärkt). En stickning är perfekt, tar liten plats, går fort att både sätta sig in i eller lägga ifrån sig och är lätt att bära med sig.
Ja, jag sticker ut. I dagens fikarum är det inte inga(läs: ingen förutom den där knasiga vikarien vid namn Lillemor) som sitter och stickar. Däremot fick jag efter en sticksession i den lokala skolans lärarrum veta att det inte alls var så ovanligt förut. En av de äldre lärarna berättade att förut, under kanske främst 70- men även 80-tal var det inte alls ovanligt att hon eller någon av hennes kollegor stickade några varv under rasterna.
Men inte nu längre. Vad kan detta vara ett uttryck för? Ett stressigare samhälle, där raster måste användas till att tillföra nödvändig energi, toalettbesök, planera och rusa iväg till nästa pass? (kan vara fallet i skolvärlden) En generationsfråga, där det inte längre är naturligt att man ska sitta med ett handarbete för händerna, både som avslappning och för att utnyttja tiden? Eller helt enkelt mode? Det är föråldrat att sitta med sådant arbete överallt, om man inte är någon slags udda figur.
Men i en miljö där folk förväntar sig att se hantverk, såsom ett friluftsmuseum?
Det är extra spännande att sysselsätta sig med slöjdande i en sådan 1800-talsmiljö som Gammlia erbjuder. Dels för att försöka väcka lite liv i den, de som levde i dessa byggnader hade ju trots allt något för händerna största delen av tiden. Dels i undervisningssyfte.
Jag tycker att man även i detta sammanhang blir betraktad som lite av en exotisk fågel. Dels är man ovanligt klädd (som på 1850-60-tal, det vill säga särk, kjol, liv, förkläde och hilka). Dels håller man på med spännande, och ofta inte så vanliga slöjdaktiviteter.
All slöjd är tacksam att arbeta med, men tacksammast är nog ändå ullen. Det går att låta både barn och vuxna prova på att karda och kanske till och med spinna lite på slända. Men mest aha-effekt hos besökaren haar nog ändå spinnrocken.
Har spinnrocken idag förpassats till att mestadels vara ett prydnadsföremål? Jag misstänker nästan det. Att sitta och spinna är den mest tacksamma syssla man kan göra om man vill starta ett samtal med besökaren. Man jobbar med en stor tydlig ”maskin” och det är något som snurrar och ser spännande ut!
14 juni var det den Internationella sticka offentligt-dagen. Själv tycker jag att alla vi som slöjdar borde gripa tillfället så ofta vi kan att slöjda offentligt. Inte enbart inför en bestämd publik, vilket är fallet på ett friluftsmuseum, utan överhuvudtaget. Genom att visa på att slöjd inte är något stort och komplicerat, som måste kräva stort utrymme, många redskap och gott om tid kanske vi alltid kan locka några fler.
Vad är då problemet? Jo attityden som man lätt möts av om man berättar att man håller på med denna aktivitet. ”Jaså, du klipper och klistrar” ”jaha, sånt där pyssel”. Tyvärr är det vad många intresserade av scrapbooking och kortmakeri bemöts av. Deras kreativa utlopp degraderas till något slags dagispyssel. Jag antar att det är en statusfråga, där scrapbooking som en nästan enbart kvinnlig aktivitet i kombination med att det är ett relativt nytt fenomen i sverige gör att detta blir en lågstatushobby.
