Ni vet det där man växte upp med,hur tråkigt och långt borta det kan kännas ibland. Inte det man vill göra, man vill ut och bort… Anundsjösöm är en sådan grej för mig. Jag ville inte. Det var mossigt.

Jag går runt och plockar bland mina grejer, i mitt arbetsrum.
Misströstar, det kanske dröjer länge innan jag har ordning och har organiserat allt precis som jag vill ha det. Och hur vill jag egentligen ha det?

Vart skall allt vara, hur skall det organiseras så att det tillför maximalt med lust. Jag vill att det skall vara lustfyllt att titta på rummet, hyllorna, se materialen och låta det bubbla till i både kroppen och hjärnan för att sedan veta vart man skall, i det skapande, med händerna…

Så mycket lust, men i röran har jag ingen aning om vart jag skall börja, vad jag skall ta tag i. Skall jag börja med de där jeansen jag lovade laga, tröjan jag skulle trycka på, gardinerna till gästrummet (så att det inte är nån insyn, fast vi bor ju på landet, här finns inte så många människor, vem skall titta in egentligen?) eller det där broderiet som ligger, som jag egentligen tycker så mycket om.

Gröna trådar, i alla möjliga gröna och grönaktiga färger, på grön sammet. 
Skall jag kanske fortsätta på det?

Har i alla fall hittat broderigarnet.

Madde

Jag har funderat hela dagen på hur jag ska försöka knyta ihop mina inlägg och skriva ett sista. Ibland är det svårt att hitta rätt spår in i en text, jag tror jag är i ett sådant läge idag. Så jag tänker inte ge mig in i att knyta något… 

Dagen har hur som helst spenderats ute i skogen hos mor och far. Jag vet inte om jag skrivit om mitt största dilemma, avsaknaden av en egen snickarboa… Nackdelen med att bo i lägenhet i stan är ju att en verkstad är svårt att ha. Om man då inte hyr in sig i någon lokal eller liknande, vilket i dagsläget inte är ett alternativ. Däremot har mina föräldrar ett antal byggnader utöver sitt hus så jag har spridit ut mina prylar hos dem. Jag har min slöjdbänk på ett ställa, mitt materialförråd på ett annat och på ett tredje ställa håller jag till för ytbehandling. Det funkar, men jag kan väl säga som så att min far som är en sann perfektionist vad gäller städning har det jobbigt med att jag stökar till det och sprider ut mina saker överallt. Fördelen är att jag sällan behöver städa upp hyvelspån och annat, han hinner ofta vara där och städa upp det när jag tagit rast av någon anledning. 

Min systerson 3 år gammal var också hos mor och far. Vi har spenderat dagen med att leka med pappas gamla Dinky toys, en liten palltruck och en lyftkran. Vi har vevat upp och ner, hissat upp saker och kört runt. Mellan varven har han pratat om tåg, lillkillen verkligen älskar tåg. Vi har en släkting som är en sann tågentusiast med källaren full av dem. Vi besökte dem för ett kalas förra helgen, man kan väl säga som så att systersonen var i himlen. Han gjorde inget annat än titta på dem och leka med de tåg han fick låna. Så mellan varven i vår lek idag har en kudde utgjort stambanan… Jag antar han hörde uttrycket stambana förra helgen om det inte är så att Thomaståget har en stambana. Hur som helst kommer det de mest fantastiska tankar ur den lilla killen. Trots sin låga ålder blir jag helt matt många gånger och måste stanna upp och tänka över saker han säger. När jag är kvar i tanken har han redan tagit sig vidare och in i leken igen. 

Under dagen kom jag att tänka på en liten lapp jag rev ut ur en tidning för länge sedan och satte upp på min anslagstavla. Det var Alvar Aalto som hade sagt följande: 

”Jag vill bara be er – glöm aldrig bort att leka.”

 Med de orden och den stora innebörden av dem väljer jag att avsluta mitt sista inlägg. Det har varit ett sant nöje!

Det verkligen stormar ute idag och det gör att jag tänker lite extra på min morfar. Han brukade ofta nynna på Håhåjaja, håhåjaja, hörr va de blåser i träa idaa // håhåjaja, håhåjaja, de blåser i träa idaa, jag tror det är från någon låt av Sven-Ingvars. Men det var inte riktigt dem jag hade tänkt skriva om.

Utan min morfar, min största idol som barn, tyvärr fick han aldrig chansen att se mig växa upp. Min morfar var en sann tusenkonstnär, i botten en enormt skicklig bilplåtslagare med egen bilverkstad. Men det jag beundrade honom mest för var att han var en så duktig praktiker. Okej, det är inga ord ett barn använder, men jag har verkligen tänkt mycket på det här som vuxen och kommit fram till att de var det som var roligt med morfar. Plus att han såklart var den snällaste precis som mor- och farföräldrar ska vara. Han hade ett stort tålamod med mig och mina frågor, jag fick alltid vara med honom i garaget och greja med något litet samtidigt som han renoverade sina bilar som pensionär.

Det jag försöker komma till var att jag tror att det hade stor betydelse att jag fick hänga så mycket med min morfar när jag var liten. Jag hade knappast valt teknik som tillval på högstadiet och därifrån gått till ett tekniskt program på gymnasiet om det inte var för honom. Generellt sett stimuleras sällan tjejer till att våga prova på att greja med tekniska prylar i samma utsträckning som killar ofta görs rent naturligt. Det är såklart det omvända vad gäller killar och textila intressen. Något jag verkligen tycker är hemskt, det är verkligen något jag kan uppröras oerhört mycket av, när vuxna eller jämnåriga påstår att tjejer/kvinnor inte klara av saker, vare sig det är i skolmiljön eller i privata sammanhang. Inte konstigt eftersom de ofta är så att de får stå tillbaka och inte ens testa. Detta är något jag aktivt försöker tänka på när jag undervisar. Att peppa de tjejer som pratar i termer av att de inte vågar. Nä, konstigt, de har ju inte ens fått chansen att prova, klart man känner sig rädd för vissa saker då.

Här måste jag dock säga att jag upplever att hemslöjdsrörelsen är bra, även om procenten hårdslöjdande kvinnor är mindre än männen så är min upplevelse i alla fall att man bemöts som slöjdare i första hand och inte som kvinna/man. Jag hoppas det är en uppfattning som stämmer på fler ställen än där jag befunnit mig.
I längden kan det bli drygt att ständigt bli ifrågasatt eller få frågan, ”oj, men det kan väl inte ha varit många tjejer på utbildningen”… jag vet inte hur många gånger jag fått den fråga och helt seriöst blir jag nog snart galen av att få den. Visst, jag är kvinna i ett mansdominerat yrke men jag är ju långt ifrån den enda. Jag vet inte hur många gånger jag i höst i och med bytet av arbetsplats fått höra orden ”-det här är vår kvinnliga träslöjdslärare”. Visst de är ovana att slöjdläraren är en kvinna men jag vet inte. Jag skulle bara vilja bli kallad slöjdlärare, det är ju faktiskt det jag är.

Och det är här min morfar kommer in i texten igen, jag upplevde aldrig att han lät mig hänga i garaget som någon liten tröst över att han endast fick flickor som barnbarn. Jag fick vara där för att jag, individen Maria, visade intresse av det han jobbade med, inte att han skulle kompensera att han aldrig fick lära någon liten kille de saker han kunde. Och för det är jag honom så otroligt tacksam. Han gjorde ingen skillnad utan såg istället till att stimulera mitt behov av att få lära mig. Och det är det jag hoppas jag kan göra för mina elever också, att det blir naturligt att saker och ting inte måste vara så styrt av det kön vi tillhör jämt och ständigt utan att det personliga intresset är vad som räknas.

Det finns nog ingen verksamhet eller inrättning som människor har så många åsikter om och minnen ifrån som skolans värld. På gott och ont. Det är oftare jag får frågan hur jag orkar jobba i skolan än jag får höra att människor anser det vara något positivt. Kanske generaliserar jag något nu, men det är känslan jag har.

I det långa loppet är jobbet med barn och ungdomar verkligen spännande och givande. Ingen dag är den andra lik och även om man många gånger känner en stor frustration eller måste bli arg så är de bra stunderna med eleverna så många fler totalt sätt så det väger verkligen över. Men det krävs ju att man verkligen uppskattar kontakten med människor och att man har ett stort tålamod. 

Jag ska inte fördjupa mig så mycket i skolan i allmänhet i mitt resonemang utan nöjer mig med slöjden. Skolslöjden är rätt omdiskuterat i slöjdkretsar, det är något jag är väl medveten om. Många har minnen av magistrar som uppmanat till att sandpappra lite mer, eller tvånget att göra en specifik uppgift. Eller bristen på material och verktyg som begränsat slöjdandet. Det är oftast det som vuxna pratar om när de pratar om sin skolslöjd. 

Själv kan jag bara prata utifrån min syn på det, eller hur jag valt att arbeta. Visst är det så att jag styrs av pengar och salens utbud av verktyg. Det är även så att mina elever i vissa årskurser gör samma typ av alster men eleverna måste börja någonstans och då de inte har kunskapen kan det som jag ser det inte heller riktigt komma fram till vad de klara av. Jag försöker alltid utmana eleverna och jag vill att de ska tillgodogöra sig så mycket kunskap de bara kan. Därför varvar jag styrda uppgifter med fritt arbete.

Som ett exempel kan jag nämna mina små treor som alla för tillfället jobbar så svetten lackar med var sin jättepenna. Pennan blir både en penna att skriva med, kanske inte så ergonomisk dock, och ett pennställ, en uppgift som jag vet brukar går hem. Huvudsyftet är att lära eleverna hantera sågen och hyveln. Två verktyg som är oumbärliga. De flesta brukar klara det bra. Inget går upp emot att se när de har fått till de perfekta hyvelspånen eller klarat av att såga sin spets på pennan och allt med åtta faser. Efter att eleverna fått bekanta sig med de nya verktygen eller arbetsmetoderna i en styrd uppgift brukar de få välja sitt nästa arbetsområde själv. Detta sätt att jobba på fortsätter jag med upp i årskurserna för att på högstadiet mer övergå till att jobbar kring ett tema som inte blir lika styrt. 

Det finns knappast något rätt eller fel, även om vi styrs av kursplanen kan den tolkas rätt fritt. Jag tycker bara det absolut viktigaste är att eleverna lär sig uppskatta att slöjda för hand och att de får förståelse för varför de har slöjd i skolan. De elever jag har från första stund är lättare att påverka, det är lite värre med de elever man får först när de går i högstadiet och har haft en annan lärare med andra tankar och sätt att jobba. Då måste man försöka mötas på mitten någonstans och därifrån hitta ett sätt som fungerar.

Jag blir lätt besatt när jag slöjdar, jag fastnar för en viss sak och så måste jag göra mängder av samma. Fråga mig inte varför, för jag har egentligen inget vättigt svar på frågan.

Den värsta fixeringen har jag nog vid krympburkar. Om jag bara skulle få slöjda en enda grej resten av livet skulle nog lotten fall på krympburkar även om jag verkligen gillar så mycket annat. Men det är verkligen något speciellt med att göra dem. Dels är det många moment från stam till färdig burk med lock och dekor. Att det är skvatt omöjligt att göra två likadana är också det en orsak. Min första burk gjorde jag på en kortkurs på Sätergläntan med Helena Åberg. Det var starten på min burktillverkning som sedan har fortsatt varje sommar. Jag brukar ta fram och titta på den ibland, Drömburken som den heter den första. Det är intressant att se utvecklingen från den första burken och den stora mängd jag hunnit göra därefter. Allt är såklart relativt, men med tanke på att jag slöjdar annat också så har jag hunnit med rätt många. För tillfället har jag jobbat med små och fyrkantiga burkar. Ett tag var det locken jag la den största energin på andra gånger är det att skära dekor. Nä, det rymmer verkligen allt som är viktigt och roligt.

En period var jag helt besatt av att göra kronor i olika former, allt från rabattdekoration till varianter i luffarslöjd men även som broderi.

Den här hösten har jag tyvärr inte slöjdat speciellt mycket själv, jobbet har tagit all ork då jag bytte arbetsplats denna höst. Det jag har gjort är att brodera en del, det är enkelt att göra när man ser på teve tillexempel. Och så har jag stickat lite också, fast jag hyser någon sorts hatkärlek till att sticka. Det går aldrig riktigt smärtfritt från början. Jag är ingen stjärna på mönster, fattar inte varför man måste ha så mycket förkortningar! Konstigt nog brukar dock slutresultatet bli som det ska. Jämt och fint.

Nu börjar jag dock känna suget efter att få slöjda i trä själv. Om inte annat märker jag det när jag hjälper eleverna… Jag tar gärna några extra drag med hyveln när de vill ha hjälper, eller skär några extra tag när jag visar hur de på bästa sätt ska jobba med finskärning på en skål. Så det är nog dags att jag börjar funder på vad mitt nästa projekt ska bli. Det lutar åt att jag ska göra en kniv, det var länge sedan och det kliar i fingrarna när eleverna i sjuan jobbar med sina. Jag skulle även vilja göra en tavlett igen. Det var länge sedan och jag har några bra tankar kring det. Jag skulle dessutom behöva fundera på en bröllopspresent till en god vän… ja, ni hör. Nog har jag det jag gör bara jag sätter igång.

Povel Ramel har sagt följande angående inspiration.

”Jag tror inte på inspiration, jag tror på arbetsglädje”

Så med andra ord måste han ha känt en otrolig arbetsglädje med tanke på hans digra lista av produktioner och musik. Jag tror jag förstår vad han menar med uttalandet. Jag tänker mig att man inte kan gå runt och vänta på att bli inspirerad utan känner man en ständig glädje inför sitt arbete rullar det på och man kan producera. Istället för att gå och vänta på att inspirationen ska komma till en.

Själv behöver jag bli inspirerad, men till en viss gräns. Jag använder mig rätt mycket av internet för att hitta inspiration, men en sak jag känt efter att surfat runt på kreativa bloggar och hemsidor är ofta att jag får för mycket input för att jag själv ska kunna prestera något. Det är galet många bra och fantastiska idéer folk tagit till vara och gjort många bra saker av. Men för mycket av det goda är inte bra det heller. Det krävs en balans för att det ska leda till något mer bestående.

Var hittar jag då min inspiration när jag behöver den?

Dels har jag turen att ha galet kreativa vänner, en kan ni besöka här. Andra vänner är duktiga slöjdare. Det fina med vänner som ägnar sig åt slöjd och skapande är att man dels såklart lär sig av varandra, men att man kan bolla idéer mellan varandra är det jag gillar. Att man ser lika eller olika på saker och man kan få konstruktiv kritik om man behöver det eller bara beröm för att det helt enkelt förstår den tid och möda man lagt ner.

Jag inspireras av slöjdare som har ett tydligt och personligt formspråk. Som västerbottning är det såklart oundvikligt att nämna slöjdare som Bengt Lidström, Jögge och Wille Sundqvist eller varför inte Roland Fällman aka Gubben som gör de mest fantastiska krympburkar. Ska skriva mer om krympburkar senare förresten. Men mängden av erkända och duktiga slöjdare man kan få inspiration av är hur stor som helst. För tillfället är jag mest nyfiken på Per Helldorffs täljda mekanik…

Jag lyssnar mycket på musik och läser. Det är också sådant som hjälper till. Det skrivna ordet har egentligen en stor makt eller påverkan, större än vad jag många gånger tänker på antar jag. Musik bidrar ofta till den rätta stämningen, alltid finns det någon platta som passar ens humör. Sedan har jag såklart några favoriter som man alltid kan ta till när det är jobbigt, som jag på förhand vet att jag kommer bli på bättre humör av att lyssna på.

Jag brukar även ha för vana att göra enklare skisser eller skriva ner tanka i en speciell bok som jag kan återvända till och bläddra i för att minnas gamla funderationer som aldrig lämnade idéstadiet. Ibland är det riktiga skatter jag hittar där så jag är glad över att det har blivit något självklart att göra när det inte finns tid till att slöjda. Andra gånger kanske jag inte riktigt förstår vad jag tänkte på för stunden…

Jag pendlar dagligen till min arbetsplats med bil, jag rör mig genom tre kommuner. Det låter galet egentligen men är inte allt för långt med norrlandsperspektiv i alla fall. Att tycka om att köra bil är en fördel, nackdelen är all tid jag tappar på att ha jobbet 40 minuter bort. I och för sig inget ovanligt i större städer men det finns ju å andra sidan många som kan cykla tio minuter från hemmet och vara framme på sin arbetsplats också.

Hur som helst har hösten bjudit på makalösa vyer på vägen till mitt jobb. Jag passerar flera vattendrag och de dagar vädret har varit på topp har jag egentligen bara velat stanna bilen, hitta en stubbe för att sätta mig ner och bara andas. Det är så fantastiskt vad några träd och vatten kan bidra med.

Eftersom jag bytte arbetsplats efter sommaren så var vägen rätt okänd för mig fram tills i höst. Det är spännande att följa naturens gång och kanske inte dagligen men varje vecka upptäcker jag något nytt riktmärke eller plats jag måste spana lite extra efter när jag kör förbi. Det finns framförallt en plats med ett parti björkar som jag egentligen bara skulle vilja kapa ner och ta hem. På en yta av kanske 100 kvm växer de mest fantastiska krokvuxna ämnen man kan tänka sig. Det var ju först när löven föll av de visade sig att de växte där också.

Jag vill med detta bara på ett enkelt sätt hylla naturen, hade vi inte den, ja vad skulle vi hårdslöjdare då slöjda av?

Jag tycker det är spännande att höra hur människor hittar sin grej, sin hobby eller sin livsstil. Välj själv det ord ni tycker passar bäst, jag tror dock alla förstår vad jag menar.

Mycket i våra liv styrs av slumpen vill jag tro. För egen del var det verkligen en stor slump att jag började ägna mig åt slöjdandet i större utsträckning än det behovsslöjdande jag utövat som ung tonåring. Ni vet, man behöver en ny halsduk, hittar ingen som duger i affären utan istället köper man lite garn och stickar. Det var på den nivån mitt slöjdande var när jag växte upp, förutom det jag gjorde på lektionstid när det var slöjd på schemat.

Det stora intresset för träslöjden drabbade mig först när jag lämnade gymnasiet. Jag gick via teknikprogram och tankar på att bli maskiningenjör till att inse att det inte var vad jag ville. Efter studenten blev jag tipsad om att gå en kurs på umu, Slöjdhantverk ur ett kulturhistoriskt perspektiv, för att göra något samtidigt som jag funderade ut vad jag ”skulle bli när jag blir stor”. Under kursen började jag fundera på om inte slöjdlärare kunde vara yrket för mig. Trä som material fascinerar mig mer än textila material, så valet föll på trä som inriktning. Även om jag uppskattar att jobba i textila tekniker mycket så kändes det aldrig riktigt aktuellt att läsa textil. Även om mina kursare på den textila inriktningen förmodligen inte håller med mig. Jag var nämligen rätt ofta uppe hos dem och fick testa på teknikerna som de jobbade med också… Så jag vet inte, jag kanske har gått en och en halv utbildning, haha…

Det är lätt att vara efterklok, men jag kanske förhastade mig lite som gick direkt på lärarutbildningen. Ett år eller två på folkhögskola hade inte skadat. Men samtidigt gick jag slöjdlärarutbildningen i rätt tid. Året efter jag började plugga förändrades lärarutbildningen och jag är helt säker på att det inte blev till det bättre när man ser till de rena ämneskunskaperna. Samtidigt är det ju så att läraryrket handlar om så mycket mer än bara rena ämneskunskaper.

Men istället har jag blivit bra på att ständigt ta tillfället i akt att lära mig nya saker och tekniker, dels på egen hand men jag försöker även gå en kurs eller två varje år för att fördjupa mig i det jag inte jobbat med så mycket tidigare. Samtidigt är det väl så att när vi människor slutar vara nyfikna och inte längre vill lära, då tror jag vi tappat meningen med livet. Så det känns rätt naturligt att hela tiden vilja lära sig mer.

Detta att blogga är ingenting nytt för mig, jag har länge skrivit om mitt skapande men jag ser verkligen fram emot den här veckan. Jag ska försöka dela med mig av mina funderar kring slöjdandet. Kanske ett och annat om hur det är att jobba som slöjdlärare eller att bli besatt av att tillverka kronor…