Så, nu var det dags att ta farväl. Jag kanske återkommer med en rapportering om min dotters stickande.

Mina benvärmare i raggstocksgarn är i det närmsta klara och nya projekt väntar. Jag har fått ett önskemål av min syster som min systerdotter kommer att hata mig för. Ett par raggsockor i ullgarn! De sticker, de kliar men de värmer!

Vi har en lite skola i vår by som firar 100 år 2009. I år går det 33 elever på skolan, F-1 och 2-3. Varje år, i samband med första advent, anordnar bygdens hembygdsförening en poängpromenad med diverse stopp i byn. Skolans elever brukar pyssla till detta tillfälle och sedan sälja kreationerna som en basar. Som förälder går det även bra om man vill bidra med något (alla inkomster hamnar i skolkassan för att finansiera olika skolresor och materiella inköp) och givetvis brukar jag knåpa ihop något. Förra året blev det två halsdukar i ett lite lurvigt/tovigt garn. Helt hopplöst att sticka med! Det såg ju ut att bli hål hela tiden. I år har jag hittat ett mönster på virkade innetofflor, vi får väl se hur det blir.(Det var ju lite kul att se ”sin” halsduk på en av tjejerna i skolan, för att inte tala om hur stolt min dotter var.)

Det är ju snart november lov och jag tänkte att jag och barnen skulle pyssla lite julklappar…jag fick nämligen en idé. Jag tänkte vi skulle tova små röda hjärtan av färgad ull, det blir ju lite extra roligt när man får lov att ”kleta” och forma men händerna. Det kan ju bli riktigt fina små mjuka julgrans dekorationer.

Jag vet inte riktigt hur jag skall ”knyta ihop” den här säcken av inlägg. Om man läser på kravallslöjds hemsida, ” Hitta rätt i slöjddjungeln. En guide till självkännedom” kan jag känna mig något splittrad. Visst kan jag se att jag tillhör Smygslöjdaren, kanske mest för att jag nog helst sitter i min soffa och stickar. Behovsslöjdare är jag ju också, själv är ju som sagt bäste dräng. Tradslöjdare är jag ju definitivt, då jag anser att vår gamla inhemska kultur inte får försvinna. Jag är väldigt stolt att jag äntligen kan klämma mig in i min svärmors folkdräkt (nordhallands) och känna mig både bekväm och snygg. För att inte säja stolt!

Jag tackar nu för mig och hoppas att min vecka som bloggare har berört någon.

Mitt ord på vägen till alla er slöjdare, vem ni än är, blir då…

Fram för mer vardags slöjdande!

Igår skulle jag ha skrivit om spindlar…men det kom ett grillpartaj emellan. Vår vän som precis har köpt hus, ganska nära oss faktiskt, önskade sällskap. Jag tror att det blir lite ensamt ibland.

Spindlar…jag bara älskar dem. Alltså spindlarna i den svenska faunan menar jag.
Jag kan faktiskt känna mig som en ibland. En korsspindel, med randiga strumpor, stor rumpa och ett stort härligt nät. Visst kan nätet vara lite ostädat, en och annan maska kan ha gått och lite luggslitet i kanterna, men jag gör så gått jag kan.

Jag är regeringen, sambandscentralen, logistikchefen och jägaren. Man skulle kunna säja att om jag vore borta från hemmet en helg, ser det också ut därefter. Inte för att jag vill klaga på min man, han kan ju faktiskt både laga mat, baka, köra snabeldrake (dammsugaren) och starta tvättmaskinen…men det blir ju liksom inte gjort. Vi jobbar precis lika mycket på veckorna men väljer att använda tiden efter jobbet helt olika. Jag tror det har med generna att göra!
Och visst, klokheten kommer med åren!

Hur funkar då en riktig spindel?
Jo, hon kan få en hel drös andra spindlar att springa i olika ärenden och ändå ha koll. Hänger ni med? Jag kan ta exemplet med min 30-års dag i somras. Två av mina bästa vänner var ombedda att ta hand om köket. Allt var dock förberett in i minsta detalj, det fanns t.o.m. en detaljerad beskrivning över hur de kalla pajerna skulle dekoreras. Inte för att jag ville att allt skulle vara perfekt, men man vill ju ända att det skall se någorlunda ut. Jag ville helt enkelt ha koll! Jag anser mig inte vara perfektionist, men jag vill ju själv vara nöjd med resultatet. Allt var förberett… därför kunde jag i lugn ro åka till frissan för att bli tillsnyggad en halvtimme innan gästerna kom.

Så är det med allt jag tar mig för. Om det så är städningen, sticket eller mitt arbete som tapetserare. Därför skapar man sig en yttre illusion. Bara mina närmsta vet hur det egentligen ligger till. Jag kan helt plötsligt bara släppa allt, sjunka ner på golvet (hur smuligt det än är ) och bygga lego med mina barn. Precis som spindel honan kan jag ignorera att ena sidan av nätet är trassligt… det är kanske inte det viktigaste just nu, tids nog kommer det att bli lagat!

När vi var små kunde vår mamma hålla på och dammsuga tills pappa i princip körde utan henne till sommarstugan. Det var det absolut sista hon gjorde. Vi tyckte att hon var helt hopplös. När vi inte var hemma kunde ju ingen se att hon hade städat. NU vet jag varför hon gjorde det. Hon gjorde det för att slippa mötas av ett smutsigt hem. För att hon i lugn och ro skulle kunna ta hand om all tvätt efter semestern. Nu gör jag likadant. Jag har t.o.m. fått över min man på ”samma sida” och tillsammans snyggar vi till hemmet innan vi åker iväg med husvagnen.

Min dotter har tjatat ett tag nu på att jag skall lära henne sticka. Jag förbereder mig rent mentalt på att det givetvis inte kan bli perfekt första gången…men det blir inte lätt, vare sig för mig eller henne. Jag har nämligen upptäckt att… ”Mamma, är lik sin mamma, hon städar och hon putsar och hon dammar”
Siw Malmqvist 1968

Jag är en snuttefilts tillverkare!

För er som har barn, förstår ni kanske vikten av en gosigt doftande filt att gömma sig i.

Den behöver inte vara av något fint märke, kosta massor av kosing eller ha något speciellt mönster. Och allra bäst är den när sen nästan springer själv!
Jag skall förklara!

Det hela började för ca 1,5 år sedan. Magarna formligen kryllade om en och snart skulle söta små knyten komma fram ur sina gömmor. ( Jag har ju själv två, så jag vet ju hur goa de är!)

Givetvis behagar ungarna komma när budgeten är som minst, och att springa till någon flådig barnklädesbutik finns liksom inte på kartan! Pysslig som man är fixar man ju detta lilla dilemma ändå. Efter lite rotande bland alla tyg högar lyckas jag hitta ett stort stycke mjuk flanell. Perfekt! Små lila och blå blommor på vit botten passar perfekt till två små töser. Då uppstår nästa problem… det blev bara tre snuttefiltar!!! Inte kan man ge bort en snuttefilt. Den som gör det borde få stryk! Det vet väl varenda människa att man inte kan tvätta en snuttefilt utan att först ha integrerat nästa filt, så den åtminstone luktar lite gott.
Hur skall jag nu göra? Hur jag än letar hittar jag inte mer flanell. Det blev ju visst en liten bit kvar, men den räcker ju inte!

Tänk, tänk, tänk. (som Nalle Puh sa!)

Då kom jag på det… ”Man tager vad man haver” sa Kajsa Varg!

Jag köpte ju ett flanell nattlinne på Gekås, för bara 14,95. Det tar vi.
Fram med saxen, det räckte precis till två fina filtar. En omgång med Overlock maskinen och allt är klart!
Dessa kära små filtar hänger med överallt. Sandlådan, matbordet, vagnen, fiket och gallerian.

Alltså, jag tror att just gallerior äter snuttefiltar. Precis som min frys äter kanelbullar eller tvättmaskinen äter högersockar!
Vår galleria i stan har käkat minst två av våra filtar och gallerian i kungsbacka skall vi bara inte prata om!

I ren desperation ringer förtvivlade mödrar och ber om fler snuttefiltar. Alltså, jag gör så gott jag kan, men jag har inga fler nattlinnen i flanell från Gekås. Så därför införskaffas lite nytt flanelltyg, denna gång med söta små nyckelpigor på.

Den blicken som jag fick av min blott ettåriga systerdotter när hon fick se de nya filtarna med röda nyckelpigor på var inte nådig.

”Menar du att jag skall snutta på de här?????”

Nästa gång jag träffade denna lilla dam hade jag med mig den där sista lilla biten flanell…den var inte ens en fjärdedel så stor som de första filtarna. Men den dög!

Imorgon, fredag, skall vi snacka om spindlar!

Jag är en riktig Bullmamma!
Jag vet att vi alla nog har olika versioner om hur en bullmamma är. Men det här är jag…

Jag jobbar heltid som kontorsråtta. Ekonomi, hotell bokningar, rese bokningar och diverse andra trivsamma sysslor fyller min dag. Jag trivs jättebra med mitt jobb, men det kan vara lite stressigt.

 När jag sedan hämtat mina barn på dagis och fritids, brukar vi ha genomgång av dagen i bilen. Jag frågar lillen vad de fick till middag på dagis. Det är sällan han minns, men det går att klura ut. Fågel? Fisk? Kött? Spagetti? Potatis? Ris? Sås? Grönsaker? För det mesta prickar han rätt. För säkerhets skull frågar jag storasyster, eftersom de fick samma middag. Sedan går vi igenom om det hänt något särskilt under dagen. Av lillebror får jag redan på att allt varit bra för…”- Ingen har slagit mig idag.” Storasyster berättar om sin kille och om en ny uppvisning som hon och hennes tjejkompisar övar på.

 Väl hemma slängs allt i en stor hög på golvet i hallen och de små barnen hinner bara halvvägs genom köket innan jag utbrister…
”- Hallå där! Häng upp jackan! Ställ inte skorna precis innanför dörren! Plocka upp gympa kläderna! Fick ni någon lapp hem idag? Skall ni ha något med er imorgon?” Tro det eller ej, men jag låter precis som min mamma gjorde när jag var liten. Jag vet att jag dyrt och heligt lovat att aldrig bli som min mamma, men den bistra sanningen är den att det går inte att värja sig.
Så jag drar på mig förklädet och påbörjar kvällsmaten.

 Jag kan ofta känna ett styng av skuld när jag tänker på att mina barn är mer timmar på ”sitt jobb” än jag är på mitt. Men jag gör allt för att åtgärda detta.

Tillsammans med mina barn bakar vi kanelbullar till fritids och dagis inför kanelbullens dag den 4 oktober. Vi ”degar”, som mina barn säjer, ganska ofta. Det blir matbröd, kakor, tårtor, kanelbullar, bondkakor, pepparkakor, pizzabullar och hemmagjord trolldeg i olika färger.
Vi trampar omkring i skog och natur, i ur och skur. Sover i vindskydd och grillar i solnedgångar.

När klockan slagit 20,00 inträder MIN tid. Nu, när barnen sover, kan jag göra MINA saker. Sticka raggsockor, benvärmare, halsdukar, vika tvätt, och cykla på min motionscykel…allt framför TV:n.
(Eller varför inte smyga in på toaletten en stund.)

Jag har en tapetserar verkstad i vårt fina nya garage. Men jag hinner inte dit. Jag måste laga söndriga byxor, sy in den där klänningen jag lovade eller lägga upp de där byxorna.

Nä, nu tror jag att vi skiter i det här…jag smyger in på toa med min bok!

Imorgon, tordag, är jag snuttefilts tillverkaren!

Det är en helt vanlig, gråmulen måndag. Klockar har precis slagit 18,00 och efter given ”bolibompa-signal” sitter ungarna bänkade framför TV:n. Tyst smyger jag förbi med en bok under armen och siktet inställt på toaletten. Hinner i princip bara sjunka ner på ringen, öppna boken och läsa några rader innan…

MAAMMAAAAA!?! ylar det från soffan. Jag hör fötter som trampar mot parketten och inom två sekunder ylar det igen… MAAMMAAAAA!?!

Med en suck puttar jag upp dörren på glänt och undrar vad det är.

”- Mamma, jag måst göra ett världsrekord, bolibompa skall ha världsrekord och man ska skicka in en film för då får man vara med på TV vad skall jag göra för rekord då mamma?” Hasplar min blott 7 åriga dotter ur sig utan att hämta luft. (Prova om DU kan!)

**suck**

”- Jag sitter på toa. Kan jag få bli färdig först?”
”- Men mamma det är bråttom… tror du jag kan hoppa hopprep?” (Min dotter är faktiskt riktigt duktig.)
”- Nja, det är nog redan någon som har världsrekord i hopprep. Du får försöka klura ut något annat. Kan jag få sitta här ostört lite till?” Vädjar jag till min dotter.
Slokörat försvinner hon till soffan.

Alltså… jag älskar verkligen mina barn, MEN GUUUD vad det är skönt att få åka till jobbet och vara lite ensam. Äta när maten är varm, få prata till punkt och framför allt få sitta på toaletten ifred.

Sen kommer hon på det…

”- MAAMMAAAAA… jag kan göra världens längsta fingervirkning!” Bra idé tyckte jag och plockar fram alla små garnrester som jag har liggande.
Kreativiteten flödar så fingrarna glöder och ormen växer sig allt längre. Tillslut närmar sig klockan läggdags och hon får ta en paus i skapandet. Lite slarvigt lägger hon sitt mästerverk på toaletten.

Sedan kommer lillebror. Blott 4,5 år gammal med en räv bakom varje öra, fruktansvärt nyfiken och kliande fingrar. Ja, ni kan väl gissa vad som händer. Det tar inte mer än 10 sekunder innan mästerverket är ett minne blott och kvar finns en härva av trådar.

Nu gäller det att handla snabbt och tänka ut en förklaring. ( I vanliga fall brukar lillebror få stå sitt kast, men det är inte läge för det, så här precis innan läggdags.) Lillebror kommer ju att bli lynchad av storasyster – så som bara en storasyster kan. Visst skall man inte alltid ta lillen i försvar… men nu är det kris!

Sigge, våran katt, råkar gå förbi toaletten…

”- REBECKAAA! Nu får du komma hit! Sigge har lekt med din fingervirkning!

Imorgon, onsdag, kommer jag att ta upp min titel som Bullmamma!

God Natt!

Hallå där i cyberspace! Idag har min syster Hillevi namnsdag!

Dessutom tänkte jag presentera mig lite mer noggrannare.

Jag, Bea, bor med min familj en mil utanför Varberg i en lite by som heter Himle. Våra närmaste grannar är ca 60 suggor och deras små telningar (de är inte våra!). Vi i vår familj har däremot 1st tupp som heter Kenneth (efter morfar), 2st hönor som heter Lenorna( efter mormor) och en trebent, 8 kilos, kastrerad hankatt vid namn Sigge.

När jag och min man letade hus i början av 2000-talet hade vi lite olika krav. Jag som alltid vill ha både ”hängslen och livrem” kunde absolut inte tänka mig ett hus utan vedspis i köket – fungerande alltså! Min man däremot hade helt andra krav t.ex. att kunna springa ut spritt språngande naken och hämta tidningen på morgonen, UTAN att någon svimmar!

Jag fick min vedspis, min man sin skymda brevlåda och tillsammans fick vi ett stort härligt 50-tals hus på landet, med stor trädgård och mycket garage. Hmmm… garage! En ombyggd ladugård med två stora portar fanns som befintligt garage, men eftersom vi har mer än två bilar och dessutom i veteranbilar behövde vi något bättre. 2003 byggde vi därför ett 72 m² stort isolerat garage med en STOR, fjärrkontrollstyrd port.
I den innersta halvan av garaget har jag nu min tapetserarverkstad/syateljé.
Detta betyder, summa summarum, att vi har 4st garageplatser att tillgå.

Fråga! Hur många bilar står i garage? Gissa!

Jag nämnde i min presentation att jag förlänt en rad olika titlar. Ja, det är inte så allvarligt som det låter. Jag är helt säker på att DU har minst 5 titlar själv.
Just de titlar jag nämnde har dock en viss slöjdaktig innebörd. Jag kommer under denna veckas blogg att beröra minst en varje dag. Det kan bli lite invecklat, men jag skall försöka att vara så klar och precis som möjligt.

Imorgon, tisdag, kommer jag att ta upp min titel som Mamma.

Puss å gos – äppelmos!!!

Svar: 1st bil, de andra får inte plats!

Sista blogginlägget. För imorgon har jag inte tid att skriva. Då ska jag göra jongleringsbollar av plastpåsar och ris. Beiget jobb, men nån måste göra’t. För cirka 80 kronor i timmen plus OB. jag har inte jobb vidare ofta, men när jag har det får jag betalt för konstiga saker. Det konstigaste jag har fått betalt för är när jag skule inviga en konstutställning. Jag kom dit i min sjöjungfrudräkt och skrek åt alla tavlorna. Det var skoj men sen fick jag stämbandsinflammation och var tvungen att tiga i två månader. Jag undrar fortfarande om det var värt det egentligen. När jag jobbade som personliga assistent  för massa år sedan fick jag betalt för att sitta och mata änder klockan 7 på morgonen. Det var också ganska märkligt.
Min sjöjungfrudräkt har för övrigt krympt. Jag trodde inte att gips kunde krympa. jag undrar om jag ska göra en ny snäckskalsBH av gips, eller om jag ska hoppas att den gamla växer när jag slutar amma eller om jag ska köra på en stil som är så ekivok att den är löjlig. 

Jag har tagit paus från bloggandet i två dagar. Mina händer har inte funkat riktigt som de ska (Jag BEHÖVER verkligen dendär elektroniska hopphagen!). Och så har det ju förstås varit vakum. I telefonen. Det är inte lika kul som när det är vakum i trapphuset. När jag gick gymnasiet hade vi vakum i trapphuset varje måndag. Hela klassen sprang uppför alla trapporna och ropade: Ånej! Det är måndag! Det är vakum i trapphuset! Jag längtar inte tillbaks till gymnasiet i övrigt, men känslan av att springa uppför en trappa med 30 andra personer som alla ropar att det är vakum i trapphuset är i en klass för sig. Det är också känslan av när hela familjen ligger utsträckta kors och tvärs över sängen och sjunger: ”Ploppa med naveln plopplopplopp” och trummar på naveln. Jag vet inte om ni har tänkt på att det bildas ett ploppande ljud då. Om man har inåtnavel alltså, annars tror jag inte det funkar. För Y är dethär med ”ploppa med naveln” mycket allvarliga saker. Och dessutom en del av hans språkliga utveckling, där han just nu håller på att lära sig viktiga distinktioner. ”Poppa” Är hans ord för potta. Och ploppa. Och så har han upptäckt att det finns de som talar om J som hans pappa (vi är inte så mycket för titlar i familjen, men på dagis är de de). Mycket förvirrande. Han ledde runt mig i lägenheten en lång stund igår och pekade för att jag skulle förklara. ”Poppa!” ”Ja det är en potta.” ”Poppa?” ” Nej det är en hink.” ”Poppa!” ” Ja man kan ploppa med naveln.” ”Poppa?”  ”Ja, J är din pappa” ”Poppa!” ”Ja det är en potta.” osv.
Men nu var det ju vakumet i telefonen som var problemet. Jag fick ingen A-kassa denna vecka nämligen. Det fick jag veta dagen innan jag trodde att jag skulle få A-kassa. Jag ringde för att fråga vad de ville ha för papper denhär gången. Och då sögs jag in i telefonen. Inte med en gång förstås. Först väntade jag i telefonkö i en halvtimme. Sedan ringde jag upp ett annat telefonnnummer och väntade lite till och så det första igen där jag efter att ha väntat på att de skulle svara, blev vidarekopplad och fick vänta lite till. Och under denna tid hann det uppstå ett vakum i telefonen. Det var ett himla snärj med att få loss mig.

OM ni någon gång trillar i sjön och ni vet att det finns hajar i vattnet, ska ni hålla huvudet under vattnet och skrika. Ljud går fram bra under vatten och hajar gillar inte att man skriker.

Fullständigt värdelöst vetande, för en som troligtvis aldrig kommer att se en haj annat genom en glasruta av ett eller annat slag. Jag är som kapten Nemo, som sitter i min undervattensfarkost på min världsomsegling under havet. Jag ser alla de farliga fiskarna, men jag är aldrig i fara.

Det var för övrigt inte jag som kom på detdär. Jag hörde det av en föreläsare på den första högskolekursen jag gick 95-96. Den hette ”Folkmusik i världen” och hölls på distans på halvfart i Falun. Det var en märklig kurs, och förmodligen den bästa jag har gått. En helg i månaden under ett år åkte jag till Falun och skulle höra föreläsningar om musik från olika delar av världen. Var det meningen. Vissa av föreläsarna var bättre på att spela än på att prata, så då spelade vi mest. Andra pratade lika bra som de spelade, och då förstod jag inte vad de sa eftersom jag inte hade lärt mig det akademiska språket ännu. Han som sa detdär om kapten Nemo hette Pedro van der Lee. Han är död nu. Och eftersom det här var i mitten av 1990-talet, så pratade han inte om internet, när han drog paralleller till Jules Verne. Han pratade om import av skivor från exotiska delar av världen.

Nu går jag min kanske sista kurs på högskolenivå. IT för humanister, heter den. Att förstå sig på datorer, kan väl räknas som ett hantverk i sig. Full jämförbart med att räkna ut trampordningen på en daldräll. Stället där kursen hålls heter HUMLAB och ligger under marken på Umeå universitet. Jag satt där idag och förde över en film från en liten kassett till en hårddisk. Meningen är att det ska läggas ut på Tove Sandells Magdanskapells hemsida på My Space. http://myspace.com/tovesandellsmagdanskapell   Det är mycket som ska ordnas med den sidan. Den ser förskräcklig ut. Jag som var så glad att jag fattar html, men vad hjälper det, när det är CSS som gäller. Det kan ju inte vara så svårt att lära sig. Knyppling är bara korsning vridning, datorer är bara etta nolla.

Det tjatar jag ofta om. Det är svårare att omsätta i praktiken. ”You know the words and you sang all the notes but you never quite learned the song” för att citera Incredible Stringband. Och för er som är oinvigda i detta fantastiska bands värld, kan jag upplysa om att sången handlar om en igelkott som hela tiden kommer och talar om hur allt ska vara. Jag vet inte hur jag man lockar till sig förnuftiga igelkottar. Men jag vet hur jag ska göra för att hålla hajarna borta.

Ja just det. Dennna vecka är det jag som bloggar! Korkat av mig. Jag som har gett mig själv datorrestriktioner på grund av muskelskada på bägge armarna. Det är 14 år sedan jag fick den skadan, och den har inget med datorer att göra. Jag vill härmed utfärda en varning för att ägna dagarna åt blockflöjtsspel varvat med mönsterstickning!
Så nu var det gjort. Dator och piano är också dumt. Jag har på senare tid funderat över ifall inte tangentbordet skulle kunna vara annorlunda utformat. Det går ju att spela datorspel genom att hoppa omkring i nånslags elektronisk hopphage, då borde det gå att styra ordbehandlingsprogram på nåt liknande sätt. Tänk er knappsatsen till en telefon fast som en hopphage som man får hoppa omkring i. Samma princip som när man skriver SMS i jätteformat. Hopphopphopp!Hopphopphopp! Då skulle jag slippa ha armarna i ett statiskt läge, och kanske skulle jag ha lite mindre ont. Det är förresten inte bara datorspel som går att koppla till annat än tangentbord. Det finns ju alla möjliga instrument med MIDI. Tänk om man kunde styra ordbehandlingsprogrammet med dem! Trumma ihop ett examensarbete!  Jazza fram en tidnigsartikel! Fake it ’til you make it! Möjligheterna borde vara oändliga. Men här sitter jag med ett tangentbord inspirerat av skrivmaskiner. Jag har någon gång hört att bokstävernas placering fortfarande är anpassat efter att man inte ska skriva så fort att typerna slår ihop. Är det nån som vet ifall det stämmer?

Dagens pyssel: Pillra ut siffrorna 1, 2, 3 och 4 ur en ukulele.